Ukraina i det stora schackspelet

Krisen i Ukraina

Det som sker i Ukraina går inte att greppa utan att förstå USA:s övergripande strategi för att dominera den eurasiska kontinenten - och krossa alla konkurrenter. Det skriver Terje Valen i en gästkrönika.

publicerad 3 mars 2022
Moderlandsmonumentet i Kiev.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den stora elefanten i rummet under Ukrainakonflikten nämns inte ofta i de stora massmedierna. Utan att förstå denna faktor är det dock inte möjligt att förstå vad som sker i Ukraina idag.

USA:s strategi för att dominera den eurasiska kontinenten formulerades efter att Sovjetunionen upplöstes och USA hjälpte Jeltsin att ta över ledningen i Ryssland. Strategin sammanfattades av Zbigniew Brzezinski i boken The Great Chessboard från 1997 och följdes upp under Obamas valkampanj 2009 med Second Chance som låg till grund för Obamas utrikespolitik. Brzezinski blev då också Obamas viktigaste informella rådgivare.

Huvudtanken bakom denna strategi var att USA skulle styra hela världen. För att göra det var de tvungna att ta kontroll över staterna på den eurasiska kontinenten, så att ingen stat där blev så stark att den kunde utmana USA:s hegemoni. Helst ska det ske i ett samarbete på USA:s egna premisser. Om detta inte lyckades skulle USA behöva behålla sin makt på andra sätt, inklusive krig, kupper, regimbyten, undergrävande aktiviteter och sanktioner. Allt detta finns i offentliga amerikanska dokument.

I Ukraina användes kupper med regimskifte. Inne i landet pågick ett intensivt arbete av Soros icke-statliga organisationer och samarbete med de mäktiga nazistiska förbanden som säkrade kuppen. Efteråt kom släktingar till nazisterna från hela världen dit för att slåss mot ryssarna i Donbass och sedan åkte flera av dem hem för att sprida sina kunskaper i Europa och på andra håll.

USA och användningen av reaktionära politiska riktningar

På det hela taget har USA varit en mästare på att utbilda och använda människor från sådana reaktionära politiska håll. I Afghanistan var det hjälp från insmugglade så kallade radikaliserade islamister som låstes in av USA genom koranskolor i Pakistan som först gjorde jobbet och efteråt startade USA krig tillsammans med ett antal vasaller, bland annat Norge. Det uppskattas att efter att Sovjetunionen drog sig tillbaka från Afghanistan fanns det omkring 100 000 jihadister där. Många av dem reste ut från Afghanistan och USA använde dem i flera konflikter, i Nordafrika, i Bosnien, i Tjetjenien och på andra ställen.

I Irak var det direkta krig med amerikanska soldater som orsakade ett regimbyte. I Libyen var direkt krig och terroristbombningar plus samarbete med jihadister på marken framgångsrika. I Syrien användes våldsamma jihadister, men då hade bland annat Ryssland lärt sig så att USA inte lyckades där, även om man med hjälp av kurdiska soldater höll den rikaste delen av landet ockuperad, och jihadisterna fortfarande ockuperar Idlib. Detta var en del av USA:s strategi för att säkra världsherravälde. De strävar ständigt efter att följa denna strategi. USA:s makt över Ukraina var viktig för ytterligare aggression österut.

Den centrala strategen

Zbigniew Brzezinski var helt central i denna strategi. För att uppnå hegemoni på den eurasiska kontinenten menade han att det fanns några avgörande villkor. Kina och Ryssland fick inte slå sig samman och Iran fick inte samarbeta med Ryssland. När Ryssland hade upplevt vad samarbetet med USA innebar under 1990-talet och de första åren efter 2000, med hela samhällets enorma sammanbrott där, fann de att de inte längre ville vara en del av det. Med Putin i spetsen slet Ryssland sig ur den sfär där USA hade hegemoni. Men detta var efter att Brzezinski skrivit schackboken.

I boken behandlar han också Ukraina. Det är en av de fyra stater som USA måste ha kontroll över för att kunna dominera hela kontinenten förutom Frankrike, Tyskland och Polen. Han skriver om de viktigaste spelarna i denna schackturnering på den eurasiska kontinenten. Det finns fem geostrategiska aktörer och fem geopolitiska nav. Frankrike, Tyskland, Ryssland, Kina och Indien är de viktigaste geopolitiska aktörerna, givetvis förutom USA. Storbritannien, Japan och Indonesien är viktiga länder, men är inte kvalificerade att nå toppligan. De kritiskt viktiga nav-länderna är Ukraina, Azerbajdzjan, Sydkorea, Turkiet och Iran.

Med Putin i spetsen slet Ryssland sig ur den sfär där USA hade hegemoni.

När Brzezinski skrev sin bok stod Ryssland fortfarande under kontroll av USA och han trodde att det kunde fortsätta, även om landet blev formellt självständigt och utvecklades i en demokratisk riktning, det vill säga i praktiken inom USA:s eget system. Kina hade öppnat sig och ledarna i USA trodde att även de var på väg in i USA:s system.

När det gäller Ukraina skriver Brzezinski att det fanns ett nytt och viktigt rum på det eurasiska schackbrädet. Med ett självständigt Ukraina som inte samarbetar med Ryssland kan Ryssland inte bli en mäktig spelare på schackbrädet. Därför var det viktigt att Ryssland inte fick kontroll över landet. Det var också viktigt att hålla Azerbajdzjan med sina rika resurser utanför rysk kontroll.

 

Foto: Mahmoudreza Shirinsokhan/Gage Skidmore/CC BY-NC 2.0

 

USA:s vasaller i Europa

Angående Europa skriver Brzezinski att det fungerar som en språngbräda för ytterligare expansion av demokratin djupare in i Eurasien och att Europas expansion österut skulle befästa segern på 1990-talet. Men först och främst, skriver han, är Europa USA:s väsentliga brohuvud på den eurasiska kontinenten. Det som står på spel geostrategiskt för USA i Europa är enormt, eftersom Europa genom Nato knyter amerikanskt politiskt inflytande och militär makt direkt till det eurasiska fastlandet, vilket till exempel Japan inte gjorde i öst.

Sedan konstaterar han att det är en svaghet att Europa inte är en enhet, utan olika stater med sina egna prioriteringar. Därför är den brutala sanningen att Västeuropa och alltmer Centraleuropa i stort sett är ett amerikanska protektorat där de allierade staterna påminner om vasaller och hyllningsskyldiga. Sedan tillägger han att Europa är allt mer splittrat eftersom hotet från Sovjetunionen är över och vissa nationer ville bort från sina roller som elever till USA. På grund av detta var USA tvunget att arbeta för att skapa förutsättningar som gjorde Europa mer enat under amerikanskt ledarskap.

Han kommer då närmare Frankrike och Tyskland och menar att USA måste hjälpa dem att ena Europa mer. Den bästa kandidaten för att klara detta var Tyskland. De var väletablerade i Europa och hade blivit ofarliga – säkert på grund av USA:s synliga militära närvaro. Tyskland skulle kunna bli den som främjade och kanske ledde till det formella införandet av Centraleuropa i EU och Nato.

Amerikas centrala mål är att bygga ett Europa baserat på den fransk-tyska kopplingen, ett Europa som kan fungera, som kommer att vara kopplat till USA och utöka omfattningen av det kooperativa demokratiska internationella systemet på vilken den effektiva funktionen av amerikansk global överhöghet beror.

Utvidgningen av det europeiska brohuvudet som språngbräda för demokrati är direkt relevant för amerikansk säkerhet. Det skulle också hjälpa om de lyckades mobilisera Frankrike för Natos utvidgning österut. På grund av allt detta måste USA ha ett nära samarbete med vasallen Tyskland för att främja Europas österrikiska utvidgning. Amerikansk-tyskt samarbete om detta var nödvändigt.

Erövring av Östeuropa länge central

Denna idé om att expandera Nato och EU österut var inte ny för Brzezinski. Redan 1989 hade han doktorerat på en avhandling där han menade att all kraft måste användas för att hindra Ryssland från att stå upp som stormakt. Det var också motivet för att driva på för ett självständigt Ukraina och oberoende baltiska stater med målet att senare få in dem i Nato. Det var en viktig byggsten i hans geopolitiska koncept att västvärlden var tvungen att penetrera den energirika centralasiatiska regionen. För att uppnå detta var Ukraina en “geopolitisk vändpunkt och vev”.

Denna idé om att expandera Nato och EU österut var inte ny för Brzezinski.

Det var viktigt att isolera Ryssland som rival och sedan föra landet i en position där det blev ekonomiskt beroende av Internationella valutafonden och militärt av Nato. Efter en försvagning och destabilisering av Ryssland var det också viktigt att förhindra Ryssland från att ha relationer med Västeuropa och att förhindra att Ryssland fick bygga olje- och gasledningar till Europa. Därtill måste Kina och Iran hålla sig utanför.

Med det magiska ordet “demokratisering av fossila resurser” borde USA kunna göra detta. Brzezinski reste sedan till Georgien där han arbetade i den gamla Azerbajdzjans oljehuvudstad Baku för BP-Amoco och Freedom House, en forskningsinstitution med huvudkontor i Washington. Angående Azerbajdzjan uppgav han att det fanns en kork i flaskan som innehöll tillgången till skatterna i det kaspiska flodområdet och Centralasien.

Det stora schackbrädet

För att återvända till The Grand Chessboard understryker han också att summan av kardemumman när det gäller utvidgningen av Europa var linjen att ingen makt utanför det befintliga transatlantiska systemet skulle ha rätt att lägga veto mot deltagandet av någon europeisk stat som ville gå med i EU eller Nato. Detta har blivit särskilt relevant under den pågående Ukrainakonflikten.

Slutligen pekar han i kapitel 3 i boken på de stater som utgör den kritiska kärnan i europeisk och därmed amerikansk säkerhet. Dessa är Frankrike, Tyskland, Polen och Ukraina. Min kommentar är naturligtvis att detta inte hade något med USA:s säkerhet att göra, utan med att säkra världsherraväldet.

Med de amerikanska sidenvägslagarna från 1999 och 2006 blev det som Brzezinski skrev här officiell amerikansk politik i området, och det har det varit sedan dess. Han uppdaterade sina tankar i boken Second Chance från 2009 och blev en inofficiell handledare för president Obama, som följde upp hans policy.

Från den 4 december 2014 bekräftades Brzezinskis tankar om USA:s dominans av den eurasiska landmassan som USA:s officiella statsdoktrin i kongressens resolution H. Res. 758 med en överväldigande majoritet för (10 röster emot) och okritiskt mottagande av de europeiska vasallerna i Europa. “Irresponsible Congress declares war on Russia“, skrev kongresslegenden Ron Paul på sin hemsida samma dag som detta skedde. I november samma år publicerades ett U.S.-Army-Training-and-Doctrine-Paper med titeln How to Win in a Complex World, 2020-2040. Denna behandlar inget mindre än “fullspektrumdominans” på land, i luften och till sjöss. De viktigaste fienderna identifierades som Ryssland och Kina.

Det är denna politik som har lett till situationen i Ukraina.

Baserat på detta förstår vi USA:s fem miljarder dollar och andra aktiviteter för att destabilisera Ukraina och den bittra kampen med Ryssland om Ukraina. Obama slog också fast att Ryssland inte längre var en kraft att räkna med och att han inte skulle förhålla sig till Putin personligen. Vi förstår också bakgrunden till kuppen 2014 och allt som har hänt sedan dess. Det är USA:s förspel till att försvaga Ryssland och föra det under dess dominans för att fortsätta sin aggression österut.

Putin har nu satt stopp för detta utan att USA och Nato kunnat göra något. Att demonstrera mot att han gör detta är att direkt stödja USA:s aggressionspolitik i området och USA:s planer på att slå ner Ryssland och lägga ytterligare länder österut under sig. Men vi måste också förlåta de som har kampanjat mot Putin. Folk har varit helt omedvetna om USA:s geopolitik och har marinerats i USA:s propaganda om att det är Putin som är aggressiv. Det är knappast en enkel sak att få människor att omfatta.

 

Terje Valen

 

Artikeln har tidigare publicerats på tvalen.no.

Terje Valen är en norsk politiker, lektor i historia och författare, bosatt i Bergen.

Valen har en lång bakgrund i den norska kommunistiska rörelsen och var i många år aktiv i Arbeidernes kommunistparti (AKP) och har skrivit för en rad vänsterpolitiskt inriktade tidsskrifter i Norge.

The Grand Chessboard är den mest kända boken skriven av den globalistiskt inriktade geostrategen Zbigniew Brzezinski, tidigare säkerhetsrådgivare till den amerikanske presidenten Jimmy Carter.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!