Vad är det egentligen Kristdemokraterna försvarar och arbetar för – Sveriges, eller Israels intressen? Frågan är berättigad. För i fråga efter fråga tycks KD visa en religiös och dogmatisk vördnad inför Israels regering – samtidigt som engagemanget för Sverige är blekt, platt och i bästa fall mekaniskt. Hemma är partiet försiktigt, eftergivligt, svajigt. Men när det gäller Israel förvandlas KD till en högljudd, kompromisslös och totalt lojal kampanjmaskin.
Det är faktiskt svårt att hitta ett svenskt riksdagsparti som så konsekvent, så oreserverat och så gränslöst försvarar en främmande makt – mitt under ett pågående folkmord.
När Gaza bombas sönder, när sjukhus och skolor pulveriseras, när tiotusentals och åter tiotusentals människor dödas – många av dem barn – då väljer Kristdemokraterna att applådera.
När världssamfundet varnar för svältkatastrof och FN:s egna jurister talar om folkrättsbrott, då levererar Ebba Busch sitt tydliga besked:
– Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas och att försöka upplösa Hamas, hävdar hon och låter även meddela att Sverige mitt under folkmordet bör passa på att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad.
Detta säger hon om en invasion som inte bara orsakat ett historiskt humanitärt lidande, utan som enligt Israel själva är tänkt att leda till en permanent ockupation och etnisk rensning av Gaza. Men det bekymrar inte KD. Tvärtom. Man höjer tonen. Och det här är inget tillfälligt utspel. Det är själva partiets själ – Israel betyder mer än Sverige.
I inrikespolitiken framstår KD ofta som ett identitetslöst annex till Moderaterna – ett parti som går dit opinionsvinden blåser, som inte vågar något, som backar i varje kulturdebatt och kompromissar sig ur varje skugga. Men när det gäller Israel agerar man med en närmast fundamentalistisk glöd. Inga förbehåll. Inga villkor. Inga gränser.
Och partiets företrädare slutar inte vid att ge sitt fullständiga politiska stöd. I ett blogginlägg kräver Kristdemokraternas EU-parlamentariker Alice Teodorescu Måwe att lojalitet mot Israel ska bli ett krav för svenskt medborgarskap. Inte lojalitet mot Sverige. Inte mot svensk lag. Utan mot en regim i Mellanöstern.
”För att ens få ett svenskt medborgarskap bör det, precis som i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt, krävas att den som önskar bli svensk medborgare också erkänner statens Israels rätt att existera och därtill har för avsikt att ta till sig de judiskt-kristna värderingarna som den svenska demokratin vilar på”, skriver hon.
Den som sedan visar sig vara illojal mot Israel – inte mot Sverige – ska kunna bli av med sitt medborgarskap.
Att ett svenskt riksdagsparti på allvar driver den linjen borde väcka ramaskri. Men för Kristdemokraterna verkar det helt logiskt. Deras lojalitet med Israel handlar inte främst om politik – utan om ideologi och tro. För KD är Israel mer än en allierad: det är ett religiöst ideal, någonting heligt. Ett land de vördar, försvarar och ursäktar, oavsett vad som sker. Det Israel gör skulle de aldrig acceptera från något annat land – men här gäller andra regler, för det är inte bara politik. Det är trosbekännelse.
Det spelar ingen roll hur många tusen civila som dör. Det spelar ingen roll hur många brott Israel begår. Det spelar ingen roll att hela Gaza snart är jämnat med marken. KD står där, troget. Inte bakom Sverige. Inte bakom folkrätten. Utan bakom Benjamin Netanyahu.
Och samtidigt? När Sverige står inför vårdens sammanbrott, växande barnfattigdom, massinvandring, organiserad brottslighet, misär och bostadsbrist – då är det tyst. Då är KD som en meningslös viskningsklubb. Då heter det ansvar, samarbete, långsiktighet.
Man gör utspel om hårdare tag med ungdomar, lite mer pengar till kärnkraft och något vagt om familjen, men i praktiken händer inte mycket, och många undrar nog vad partiet överhuvudtaget har för existensberättigande eller fyller för syfte.
När Netanyahus armé dränker Gaza i blod däremot – då reser sig KD, då kommer värderingarna plötsligt fram. Då vaknar den glödande fanatismen till liv.
Det går inte att tolka partiets fanatiska hållning på något annat sätt än att Israel betyder betydligt mer för Kristdemokraterna än vad Sverige gör. Ett parti som säger sig vilja försvara kristna värderingar, men som i praktiken försvarar bombningar av kyrkor och sjukhus, tvångsförflyttningar och massvält – bara det sker i rätt flaggas namn.
Det är en politisk och moralisk kollaps.
Kristdemokraterna talar ofta om nationell samhörighet, om vikten av svenska värderingar och om att ta ansvar för vårt land. Men vad är de orden värda, när partiets starkaste lojalitet verkar ligga hos en främmande stat i Mellanöstern? Vad säger det om ett så kallat värdeparti, när dess principer bara tycks gälla – så länge det handlar om att försvara den israeliska regeringens brott mot mänskligheten?
Det är dags att sluta låtsas. KD är inte något svenskt konservativt värdeparti. De agerar inte för svenskarna bästa – utan som Tel-Avivs förlängda röst i Sveriges riksdag.
Andreas Jansson
