Vid det här laget har det blivit tydligt för de allra flesta att Ulf Kristerssons bristande ledarskap utgör en mycket genant säkerhetsrisk för Sverige. Det är inte någon överdrift – skandalerna talar sitt tydliga språk.
Alldeles nyligen avslöjades det att en kopia av statsministerns pärm med hemliga Nato-dokument slarvades bort på Arlanda av en tjänsteman på Regeringskansliet. I november 2022. Regeringen har alltså mörkat saken i nästan tre år.
Dokumenten innehöll sekretessbelagd information om förhandlingarna med Turkiet. De hittades av en städare – kvarglömda på en toalett.
Arlanda-fiaskot är tyvärr bara toppen på isberget i ett groteskt mönster av säkerhetshaverier, där Kristerssons regerings inkompetens ständigt hittar nya bottennivåer.
Låt oss räkna. Sju dokumenterade säkerhetsincidenter på två år. Tre nationella säkerhetsrådgivare på mindre än tolv månader. En står åtalad för vårdslöshet med hemlig uppgift. En varade tolv timmar innan han fick sparken efter läckta bilder från en ökänd sexsajt för homosexuella. Den nuvarande får vi väl se hur länge han överlever.
Henrik Landerholm – Kristerssons handplockade säkerhetschef och nära vän – behandlade hemliga dokument som om de vore reklamblad från Willys. Han glömde dem på konferensanläggningar, tappade mobilen på ungerska ambassaden och lämnade anteckningsböcker i Sveriges Radios lokaler.
Även här hittades sekretessbelagda dokument av en ren slump av en städare – en städare som inte ens var svensk medborgare och som påstås ha kopplingar till radikala tjetjenska islamister. De bortslarvade hemliga handlingarna har inte kunnat återfinnas och ingen verkar kunna svara på vart de egentligen tagit vägen.
Det värsta är ändå inte inkompetensen, utan mörkläggningen.
673 dagar tog det att diarieföra säkerhetsrapporten om Landerholm. Nästan två år. Arlanda-incidenten? Tre år av tystnad. Regeringen gjorde ingen polisanmälan. Ingen informerade riksdagen. Ingen berättade för svenska folket att makthavarnas känsliga dokument hade legat och skräpat på en flygplatstoalett.
Detta är inte bara brist på transparens – det är en aktiv cover-up. Regeringen valde att ljuga för svenska folket i tre år.
När Landerholm till slut tvingades lämna skulle ordningen återställas. In kom Tobias Thyberg – ut åkte han efter tolv timmar. Intima bilder från homosexsajten Grindr som han undanhållit under säkerhetsprövningen gjorde honom till en uppenbar utpressningsrisk.
Säkerhetsprövningen visade sig vara värdelös: Det som borde upptäckts från början dök upp efter tolv timmar och fällde Thyberg direkt. Om regeringen inte ens kan kolla upp sina egna säkerhetsrådgivare, hur ska de kunna skydda Sverige?
Statsministern kallade det ett "systemmisslyckande". Nej, Kristersson. När du personligen väljer inkompetenta personer gång på gång är det inte systemets fel. Det är ditt fel.
Även utrikespolitiskt riskerar det makalösa slarvet att få konsekvenser. Hur kommer de övriga medlemsländerna i Nato egentligen att betrakta Sverige? Kommer de känna sig trygga att dela underrättelser med ett land vars regering glömmer hemliga dokument på toaletter?
Sverige framstår just nu som exakt den typ av inkompetent nation vi själva brukar skaka huvudet åt. När skandalerna staplas på varandra riskerar vi att permanent stämplas som en säkerhetsmässig bananrepublik i Europas mitt – ett land som våra samarbetspartners ler artigt mot men aldrig skulle anförtro verkliga hemligheter.
Mönstret är tydligt: Kristersson tycks föredra att omge sig med charlataner till ja-sägare där lojalitet, personliga vänskapsband och politisk lydnad av allt att döma anses vara viktigare än kompetens.
Det här är inte normala misstag. Normala människor glömmer inte hemliga dokument på toaletter och normala säkerhetsrådgivare tappar bort sina jobbtelefoner och viktiga papper som rör landets säkerhet.
Moderaterna har gjort 'lag och ordning' till sitt mantra – vilket förstås gör det extra pinsamt när deras egen regering behandlar hemliga dokument som post-it-lappar och producerar säkerhetsskandaler som en aldrig sinande följetong.
Oppositionen ropar lite halvhjärtat om att man kräver granskning. Det räcker naturligtvis inte. När regeringen systematiskt slarvar med rikets angelägenheter, när mörkläggning blir standardförfarande och när inkompetensen blir norm – då krävs det handling.
Rent krasst står Sverige inför ett enkelt val: Behålla en statsminister som bevisligen inte klarar av att skydda rikets hemligheter och gång på gång uppvisat ett sällsynt uselt omdöme, eller kräva hans avgång innan nästa pinsamma katastrof inträffar.
Kristersson har bevisat att han inte klarar jobbet. Han har gjort svensk säkerhetspolitik till ett internationellt åtlöje. Alla svenskar – oavsett partipolitisk tillhörighet – borde kunna enas om en sak: Vår statsminister ska skydda rikets säkerhet, inte äventyra den.
Sverige förtjänar bättre.
Erik Lundberg
