Svenska lantbrukare uttrycker kritik mot dagens bristande självförsörjning och en jordbrukspolitik där gränslös frihandel tillåts slå ut småjordbruk, samtidigt som den hos större lantbruk framtvingat ett beroende av billig utländsk arbetskraft. Lantbrukaren Joel Holmdahl efterlyser att lära av Finland och omforma jordbrukspolitiken som en försvarspolitisk snarare än en handelspolitisk fråga.

Regeringen har bestämt att inreseförbudet som ålagts med anledning av coronapandemin inte ska gälla utländska säsongsarbetare inom jordbruket. Bakgrunden är EU-direktiv om att den för unionen heliga principen om frihandel med varor och tjänster inte får ruckas.

Lantbrukaren Joel Holmdahl beskriver i en intervju för tidningen Proletären beslutet som ett försök till ”en kortsiktig lösning på ett mycket större problem”.

Svenska bönder har uttryckt oro för brist på arbetskraft under jordbrukets högsäsong om förväntade drygt åtta tusen utländska säsongsarbetare uteblir med anledning av ålagda restriktioner. Samtidigt poängterar Holmdahl att man kan välja att betrakta situationen i ett kortare eller längre perspektiv.

Annons:

– Vill vi ha matproduktion i Sverige får vi skapa förutsättningar för bönderna att klara av det. Inte låta internationella priser baserade på exploatering slå undan benen för vår matförsörjning, vår matsuveränitet.

Sveriges gräns ska officiellt vara stängd för inresa från länder utanför EU, ett förbud som för närvarande gäller till mitten av maj. Förbudet ska även gälla icke nödvändiga resor från andra EU-länder. Regeringen följer dock EU-kommissionens påbud att restriktionerna inte får gälla dem som ska ”utföra nödvändiga funktioner i landet”. Till denna grupp ska alltså enligt regeringen säsongsarbetare inom jordbruket räknas.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) berömmer regeringen för detta undantag samtidigt som man djupt beklagar att den som reser genom Europa ändå kan stoppas vid andra gränser. Lantbrukaren Holmdahl är dock kritisk och betonar att frihandeln i själva verket har en skadlig inverkan på svenskt jordbruk.

Holmdahl beskriver frihandeln som den är första länken i en destruktiv orsakskedja där gränslös handel med varor och tjänster har sänkt jordbrukens inkomst i en grad som gjort att många småjordbruk konkurrerats ut. Det har i sin tur tvingat fram ett beroende av billig arbetskraft från andra länder, som en konsekvens av utslagningen från de alltmer växande storjordbruken.

– Endast jordbruk som kunnat växa sig stora genom att inkorporera alla andra närliggande jordbruk kan bedriva storskaligt brukande som klarar den internationella konkurrensen. För att göra det måste man spela enligt samma regler som internationell rovdriftsproduktion. Den som är bäst på att exploatera natur och människor sätter tyvärr priset, kommenterar Holmdahl.

Han ser, på kort sikt, två vägar ut ur det dilemma som jordbrukssektorn i Sverige befinner sig i idag:

– Det finns inga marginaler i det här systemet. Antingen får vi pressa ned kostnaderna genom att upprätthålla rätten att exploatera säsongsarbetare, eller genom att staten går in och stödjer företagen med den ökade lönekostnaden upp till normal svensk nivå.

– Givetvis måste vi här, som med allt annat företagsstöd, se till vilka som faktiskt behöver stöd och vilka som inte gör det, tillägger Holmdahl.

I ett långsiktigt perspektiv krävs dock större förändringar, menar han:

– Ett steg i rätt riktning vore att bryta med EU:s inre marknad, dess fokus på kapitalets, varornas och arbetskraftens fria rörlighet. Ett annat steg vore att likt Norge prisförhandla, stat och producenter emellan, samt garantera att alla, exempelvis mjölkproducenter, får leverera sin mjölk till samma kostnad oavsett var man har verksamheten. Kollektivt ansvar för vår mat och våra bönder helt enkelt.

Coronapandemin har orsakat en debatt om vår för närvarande obefintliga självförsörjning. Så sent som i början av 1990-talet stod Sveriges bönder för nära åttio procent av den sammanlagda livsmedelsproduktionen i landet, en siffra som kan vägas mot nuvarande femtio procent. Holmdahl ser anpassning till EU och förd nyliberal politik som orsaker till denna utveckling och för fram perspektivet att livsmedelsproduktionen bör betraktas som en försvarspolitisk fråga snarare än en handelspolitisk.

– EU:s fria marknadsmodell har ju visat sig vara ett spel för gallerierna vad gäller till exempel skyddskläder, jag vill inte att det ska hända med våra livsmedel. Vi borde göra som Finland, hävda att livsmedel är en strategisk fråga och något som faller in under försvarspolitiken snarare än handelspolitiken.

– Vi brukar säga att Finland valde jordbruket och Sverige snuset när det gällde undantag på väg in i EU. Så nu står vi här, bäst i den marknadsliberala klassen och undrar var maten ska komma ifrån? Bättre då med slagorden från depressionen: ”organize or starve”, tillägger han.

Holmdahl nämner bland annat en stopp för import av varor under villkor som inte är acceptabla i Sverige som en dellösning.

– Vi skulle behöva flera förändringar. Sätt stopp för all import av varor som är producerade under villkor som inte är okej i Sverige. Höj villkoren för egenverksamma producenter och anställda. Garanterade löner, ledigheter och pensioner.

Han avslutar med att jordbruket sist och slutligen är något som berör oss alla och inte borde vara utsatt till spekulation.

– Men det innebär att samhället måste ta ett ansvar för produktionen och ett markant avsteg från marknadsmodellen vad gäller både produktion och beredskap.