Interna stridigheter kring migrationsfrågan inom Kommunistiska Partiet

Kommunistiska Partiet verkar lida av svåra interna stridigheter angående migrationsfrågan. Det framgår av en rad händelser och inlägg sedan både partiets ordförande och tidningen Proletärens chefredaktör har avsagt sig från sina poster på kort tid.

I början av sommaren 2019 försvann Kommunistiska Partiets dåvarande ordförande, Robert Mathiasson, från offentligheten. Han gör inga framträdanden och postar inga inlägg på sociala medier på hela sommaren.

Den 15:e september skriver han ett långt inlägg på Facebook:

”Som ni kanske har märkt har det varit tyst från mig på sociala medier, och i övrigt, sedan i maj. Min tystnad beror på att jag – efter långvariga stridigheter inom den s.k. ”vänstern” och även inom mitt eget parti – har gått in i den berömda väggen. Det har blivit för mycket att försöka hålla ihop ett parti och samtidigt strida för en politisk utveckling som jag anser är nödvändig.

Jag trodde att några lediga månader i sommar skulle räcka för att återhämta kraft, men tyvärr inte. Jag har därför tvingats avgå som partiordförande.

Men min hälsostatus är inte bara – och inte främst – en personlig fråga. Det handlar om politik. Alla som varit i kontakt med den s.k. ”vänstern”, de senaste tio-tjugo åren kan se hur galet det har blivit.

Sunt förnuft – att se verkligheten så som den är och formulera en politik som är bra för vanligt folk (det brukade kallas en materialistisk samhällssyn) – har ersatts av en verklighetsfrånvänd politik byggd på vackra ord, abstrakta teorier och allmänt prat om godhet (det brukade kallas idealism).

Den som utmanar och ifrågasätter de givna ”sanningarna” – antingen de vänsterliberala godhetsbekännelserna eller de sekteristiska 70-tals-dogmerna – anklagas för att vara rasist, fascist, opportunist och en mängd andra –ister. En rörelse som inte är förmögen till intellektuell diskussion, där man tar varandra på allvar och har verkligheten – och inte kartan – som utgångspunkt för samtalet. En sådan rörelse är impotent och död.”

Han skriver även att ”invandrings- och segregationspolitiken” har skapat problem och att ”vi inte vill leva i det framtida samhälle som vi börjar se konturerna av”. I inlägget är han även mycket kritiskt till Vänsterpartiets uteslutning av Amineh Kakabaveh – som kämpade mot så kallat ”hedersrelaterat förtryck”.

Några dagar senare, den 19:de september, publicerar Kommunistiska Partiets tidning Proletären en artikel om att Mathiasson avgått som ordförande på grund av ”utmattningssyndrom”. Han ersätts av göteborgaren Ulf Nilsson. I artikeln skriver man samtidigt att ”det är ingen hemlighet att även Kommunistiska Partiet brottas med politiska motsättningar”.

Ungefär en månad senare, den 16:de oktober, meddelar Proletärens chefredaktör Jenny Tedjeza att hon slutar, efter 18 år på tidningen. I en sista artikel skriver hon att beslutet grundar sig på ”interna motsättningar inom Kommunistiska Partiet, som bland annat rört tidningsarbetet”. Hon skriver även att läsekretsen kan förvandlas till ”en mycket liten klubb för inbördes beundran” om de ”ängsligt duckar för samtidens frågor, som exempelvis migration och integration, eller om vi inte är öppna i debatten om den kris som vänstern genomlever i hela västvärlden”.

Efter Tedjeza tillsattes Robert Wettersten som Proletärens nya chefredaktör. I sitt första uttalande som nytillträdd chefredaktör erkänner han mångkulturen som problematisk: ”rent objektivt så påverkar migrationen det mesta; arbetsmarknaden, bostadssituationen, kommunernas ekonomi, jämställdheten – you name it! Och det är främst knegare och vanligt folk som drabbas av brottsligheten”.

Wettersten gav således ett sken av att de skulle börja beröra mångkulturens konsekvenser.

Proletärens läsare verkar dock oense om dessa frågor, artikeln fick en viss mängd mothugg då den publicerades på Facebook.