Meningarna om den gängkriminelle somaliske rapparen Yasin går isär i den svenska ”kultureliten”. Skattefinansierade P3 har prisat honom som ”årets artist” och nu lyfts han även på fullt allvar fram inom delar den svenska kultureliten som ett uttryck för ”den nya svenska arbetarkulturen”. Vänsterpopulistiska Aftonbladets skribent Åsa Linderborg menar samtidigt att de nya hyllningarna är ”ett hån” mot arbetarklassen.
Linderborg för å sin sida fram att arbetarlitteratur handlar om pliktkänsla och yrkesstolthet medan gangsterrappen i praktiken fokuserar på narkotika, rån och annan grov kriminalitet.
”Att kalla gangsterrap för arbetarlitteratur är ett hån mot alla som går till jobbet eller som kämpar för att få ett. Sjukast av allt, är att de som annars nedvärderar klass, anser att just det här är arbetarlitteratur”, konstaterar Linderborg.
Hon påpekar vidare att Yasin just nu står åtalad för stämpling till människorov och att när han publicerar inlägg på Instagram där han bedyrar sin oskuld så ”fylls kommentarsfälten av kärlek från diverse kulturpersonligheter”.
Linderborg menar att hon egentligen inte har några problem med att Yasin blivit vald till årets artist, även hon personligen tycker att han är ”rätt kass”. Hon riktar huvuddelen av sin kritik mot hyckleri och dubbla måttstockar, bland annat i kontrast till den förmenta indignation samma kulturpersoner som nu hyllar Yasin menat sig ha över att SVT visat en dokumentär som lyfter fram Soran Ismail i positiv dager.
”I stort sett samma skribentkluster som försvarar Yasin, utifrån principen att man ska skilja mellan konst och liv, förbannar SVT för att de visat en dokumentär om Soran Ismail. De säger att Soran inte har ”processat färdigt” vad han gjort sig skyldig till, att det är provocerande att han nu vill ta sig tillbaka som ståuppare. Samma krav på process och insikt slipper Yasin.”, menar hon.
Skillnaderna i publicitet och bemötande menar hon kanske handlar om att det är ”oss som Soran Ismail har legat med och smutsat ner” medan gangsterrappare som Yasin bor i förorterna långt ifrån kulturelitens verklighet.
Vidare skriver Aftonbladet-skribenten att serien Snabba cashs omåttliga popularitet bland kultureliten beror på att det handlar om en form av ”människosafari” – där medelklassen ska fascineras, kittlas av och skratta åt de kriminella och råbarkade invandrarbrottslingarna i serien.
”De låga förväntningarnas rasism kittlar rädslan för de hotfulla horderna. Språkligt innovativa karaktärer får oss att skratta. Vi lägger till uttryck i vårt stelopererade, politiskt korrekta ordförråd, machofraser vi bara vågar yppa mellan skål och vägg”, konstaterar hon.
Hon avslutar med att Snabba cash trots dess popularitet knappast skulle klassas som en arbetarskildring ens av P1 – just eftersom ingen faktiskt arbetar i serien utan istället ägnar sig åt olika former av kriminalitet.
