Storebrors ledande säljargument för sitt framträdande i Väst har varit att den som inget har att dölja heller inget har att frukta. Detta är dock inte sant.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Under den gångna hösten har Oliver Stones filmatisering av Edward Snowdens liv rullat på biografer runtom i världen. Händelseförloppet kring Snowdens visselblåsning 2013 och påföljande flykt till Ryssland lämnar knappast någon oberörd.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 3 december 2016.
Något som Snowden efterlyste då och efterlyst allt sedan dess, är en levande diskussion om övervakningssamhällets effekter. En av dem som gjort minnesvärda inlägg i debatten är en av de journalister på The Guardian som såg till att få ut Snowdens avslöjanden till allmänheten - Glenn Greenwald. Greenwald påpekade i ett framträdande på TED år 2014 bland annat att det moderna övervakningssamhället påminner om vad han kallar för ett gigantiskt Panopticon.
Panopticon (ung. ”Allseende”) var en ritning av ett fängelse som den brittiske filosofen Jeremy Bentham skapade i slutet av 1700-talet. I mitten av Benthams fängelse fanns ett vakttorn som i 360 grader kunde se in i en omgivande rund borg av fängelseceller. En avgörande detalj i Panopticons design var vakttornets speglar, som gjorde det omöjligt för fångarna att veta när vakterna tittade in i deras celler eller när de inte gjorde det. Det faktum att fångarna aldrig säkert visste när de var övervakade eller inte, skulle ge upphov till en psykologisk effekt som gjorde att de alltid kände sig tvungna att anta att de var övervakade och därmed att bete sig korrekt. Benthams idé om Panopticon har sedan tillkomsten inte bara kommit att användas i fängelsearkitektur världen över, utan har också givit upphov till ett eget begreppsområde – panopticism – myntat av den franske filosofen Michel Foucault för att beskriva även sociala fenomen.
Annons:
Utgående från ett sådant så kallat panopticistiskt perspektiv, sågar Greenwald bland annat argumentet att den som inte har något att dölja inte har något att frukta. Detta eftersom massövervakningen i sig självt har en förödande effekt på ett kollektivt psykologiskt plan, och gör människor mer konformistiska. Privatlivet har i sig självt ett egenvärde som ger individen en egen sfär där denne kan utveckla ett eget tänkande, eller förhindrar utveckling om den personliga integriteten systematiskt monteras ned. Vidare konstaterar Greenwald att innehav av känslig information om någon annan de facto är ett maktförhållande, och att övervakningsmaskineriet potentiellt kan användas mot vad systemets etablissemang uppfattar som utmanare till makten under täckmanteln att bekämpa extremism. Visst kan detta även användas mot terrorister med omoraliskt motiv, men det enda som krävs för omoraliskt bruk av riktad övervakning mot politiska dissidenter är att man lyckas definiera dem som terrorister eller åtminstone som farliga extremister. Bland de mer själviska och moraliskt eftersatta hållningarna som finns att anta är att acceptera övervakningssamhällets framväxt bara för att ens eget personliga vardagsliv inte utgör något hot mot den rådande statsmakten.
Massövervakningen i sig självt har en förödande effekt på ett kollektivt psykologiskt plan och gör människor mer konformistiska
Trots värdefulla bidrag till debatten som Snowden och Greenwald gjort, lyser den större och fördjupade analysen av övervakningssamhällets konsekvenser fortfarande med sin frånvaro. En central aspekt av temat, som aldrig tagits upp i konventionell media, är det faktum att många redan i ett tidigt skede uttryckte en oro för det framväxande övervakningssamhället över hela västvärlden i kölvattnen av 11 september 2001. Trots att totalitär lagstiftning som Patriot Act infördes gradvis, och vidareutvecklades inför öppen ridå både i Amerika och Europa, avfärdades dessa röster under nästan 12 års tid konsekvent som paranoida konspirationsteoretiker. De som vid tidpunkten för Snowdens avslöjanden att döma av detta redan sedan länge hade insett Storebrorsamhällets omfattning, förblev därför minst sagt förbryllade när de större mediekanalerna plötsligt hakade på The Guardians scoop om Snowden. Hur kunde det nu så självklart och oproblematiskt föras fram av samma massmedier som visat sig så positiva till nytotalitära strukturer och tidigare så systematiskt hade förnekat övervakningssamhällets framväxt?
Om detta må de lärde tvista, men en tänkbar faktor är att Snowdens djärva avslöjanden inte nödvändigtvis verkar negativt för nytotalitarismens sympatisörer, åtminstone på kort sikt, förutsatt att en ökad Panopticon-effekt på medborgarna kompenserar för den demokratiska trovärdighetsförlusten man med detta orsakats. I kontrast till den föregående situationen, då övervakningssamhällets framväxt under många år beskrevs som paranoia, är det utgående från en sådan strategi snarare välkommet att låta medborgarna att i något skede förstå och påminnas om att de är övervakade av ett vakttorn i mitten av deras egen variant av Panopticon. Utgående från en sådan grundinställning är det viktigaste man kan göra för att rädda situationen att styra den efterföljande debatten in i en återvändsgränd och begränsa den vid att bara konstatera att Storebror ser dig.
Det otvivelaktigt positiva i berättelsen om Snowden är att den är en källa till inspiration till en uppväxande generation att hävda sin integritet gentemot samtidens maktfullkomliga strukturer. Det budskapet överväger av allt att döma den psykologiska effekten av att människor numera kan konstatera att de vistas i ett globalt Panopticon.
Isac Boman
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Kriget mot Iran framställs ofta som en avgränsad konflikt om kärnteknik, robotar och regional makt. Men utvecklingen kan leda till ett regionalt storkrig, flyktingströmmar av historiska proportioner, territoriell expansion, kärnvapenanvändning och en direkt konfrontation mellan världens stormakter. Sverige kommer inte att stå utanför, skriver Reza Nasouri i en gästanalys.
Uppdaterad juli 27, 2026,
Publicerad juli 25, 2026
Illustration: Reza Nasouri
Ett krig mot Iran kan få följder långt utanför Mellanöstern.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Krig rapporteras vanligen som en serie enskilda händelser: ett flyganfall, ett robotsvar, en skadad militärbas och ett nytt hot. Den större utvecklingen försvinner lätt bakom dagens rubriker.
Det avgörande är inte bara vad som redan hänt, utan vilka dörrar varje nytt angrepp öppnar. Ingen kan säkert förutsäga besluten under extrem press, men genom att kartlägga aktörernas mål, resurser och begränsningar går det att följa möjliga händelsekedjor till deras logiska slutpunkter. Det är detta artikeln försöker göra.
Krafterna som inte vill se en kompromiss
I den offentliga berättelsen handlar kriget framför allt om Irans kärnenergiprogram och Israels säkerhet. Den förklaringen fångar en del av verkligheten, men långtifrån hela.
För den israeliska regeringen handlar konflikten även om att undanröja den starkaste regionala makt som öppet och militärt utmanar Israels dominans. Iran har byggt upp ett nätverk av allierade och väpnade rörelser i Libanon, Irak, Syrien, Jemen och de palestinska områdena. Detta har gett Teheran möjlighet att svara på ett israeliskt eller amerikanskt angrepp utan att nödvändigtvis inleda ett direkt krig.
Annons:
Israel har under de senaste åren systematiskt försökt försvaga detta nätverk. Hamas har kraftigt försvagats i Gaza, Hizbollah har förlorat stora delar av sitt ledarskap och sin militära förmåga, Syriens försvar har reducerats och iranska befälhavare och kärnforskare har dödats. Ett besegrat eller sönderfallande Iran skulle fullborda en avgörande förändring av regionens maktbalans.
I USA finns samtidigt mäktiga politiska och religiösa rörelser som länge förespråkat konfrontation med Iran. Christians United for Israel, CUFI, beskriver sig som USA:s största proisraeliska organisation och har arbetat för hårdare sanktioner, större militärt stöd till Israel, erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad och USA:s utträde ur kärnenergiavtalet med Iran.
Organisationens grundare, pastorn John Hagee, har i böcker och predikningar placerat Iran i en apokalyptisk berättelse där Israel står i centrum för de händelser som ska föregå Jesu återkomst. Han är långtifrån ensam.
En omfattande del av den amerikanska evangelikala rörelsen betraktar staten Israel som ett uppfyllande av bibliska profetior. Judarnas återvändande, kontrollen över Jerusalem, återuppbyggnaden av det tredje templet och ett stort krig kring Israel ses som delar av en gudomlig händelsekedja.
Iran får en särskild roll genom Hesekiels bok, där Persien nämns i en koalition mot Israel. Det avgörande är inte om tolkningen är riktig, utan att människor med tillgång till pengar, väljare och beslutsfattare tror att dagens geopolitik ingår i ett profetiskt förlopp.
Det betyder inte att kriget startades för att framkalla Harmagedon eller bygga det tredje templet. Någon sådan slutsats kan inte dras enbart av teologiska föreställningar. Men det har stor betydelse vilka krafter som driver på kriget, varför de motsätter sig kompromisser och vilket slutresultat de betraktar som önskvärt eller förutbestämt.
En människa som uppfattar ett krig som en katastrof försöker avsluta det. Den som ser samma krig som ett led i Guds plan kan i stället betrakta varje upptrappning som ett tecken på att historien utvecklas i rätt riktning.
När kriget får sin egen logik
Ett storkrig behöver inte vara planerat i varje detalj. Historien visar att katastrofer kan växa fram ur beslut som vart och ett framstår som rationellt.
En regering angriper för att återställa sin trovärdighet. Motståndaren svarar för att inte framstå som svag. Det första landet trappar upp eftersom svaret annars kan uppfattas som en seger. Nya aktörer ingriper för att skydda sina allierade och intressen. Till slut har samtliga passerat gränser som ingen från början avsåg att överskrida.
Första världskrigets mobiliseringar, allianser och föreställningar om snabba segrar skapade ett förlopp som Europas ledare snart förlorade kontrollen över. Kubakrisen visade hur världen kan närma sig kärnvapenkrig genom missförstånd, decentraliserade beslut och incidenter som de politiska ledningarna inte fullt ut kontrollerar.
I kriget mot Iran finns samma farliga beståndsdelar: flera kärnvapenmakter, motstridiga säkerhetsintressen, religiösa föreställningar, strategiska energileder, regionala allianser och regeringar som inte har råd att framstå som besegrade.
Scenario ett: När kärnvapentröskeln bryts
Den första vägen mot en global katastrof börjar under ett berg strax söder om Natanz.
Den underjordiska anläggningen Kuh-e Kolang Gaz La, i väst kallad Pickaxe Mountain, uppges ligga mer än hundra meter under marken och skyddas av befästa tunnelingångar. Iran säger att den ska tillverka avancerade centrifuger, men IAEA:s inspektörer har inte fått tillträde och användningen är därför okänd.
Enligt israeliska underrättelseuppgifter som delats med USA flyttade Iran tusentals centrifuger dit under tolvdagarskriget 2025. Uppgifterna är inte oberoende verifierade, men om de stämmer kan anläggningen innehålla viktig utrustning för att återuppta urananrikningen.
Omfattande aktivitet och begränsad internationell insyn skapar ett dilemma: ju mindre USA och Israel vet, desto lättare kan komplexet betraktas som ett hemligt kärnvapencentrum och desto större blir trycket att angripa. Donald Trump har pekat ut anläggningen som ett möjligt mål och talat om en ”riktigt fet smäll” mot ingången.
Djupet är det strategiska problemet. Om hela komplexet anses behöva förstöras men de kraftigaste konventionella bunkerpenetrerande bomberna inte når fram, återstår allt färre militära alternativ.
I ett sådant läge kan ett mindre markpenetrerande kärnvapen börja framställas som en ”begränsad” lösning. Argumentet skulle sannolikt vara att det används långt under marken mot en militär anläggning, inte mot en stad, och att syftet är att förhindra ett framtida kärnvapenkrig.
Men för Iran skulle skillnaden vara akademisk. USA eller Israel skulle ha använt kärnvapen på iranskt territorium och brutit ett tabu som bestått sedan 1945.
Från kärnteknisk tröskelstat till kärnvapenmakt
Före de stora angreppen hade Iran byggt upp ett omfattande lager av uran anrikat till 60 procent. Ytterligare anrikning till vapenkvalitet skulle enligt flera bedömningar kunna genomföras snabbt. Det betyder inte att Iran omedelbart kan placera ett färdigt kärnvapen på en robot. Anrikning, vapenkonstruktion och ett fungerande leveranssystem är tre skilda steg.
Den amerikanska underrättelsetjänstens offentliga bedömning i mars 2025 var att Iran då inte byggde ett kärnvapen och att landets högsta ledning inte hade återstartat det vapenprogram som enligt USA avbröts 2003.
Men kriget kan förändra själva beslutet.
Den iranska ledningen kan dra slutsatsen att landet angreps därför att det saknade ett färdigt kärnvapen. Nordkorea har trots hot, sanktioner och isolering inte utsatts för någon amerikansk-israelisk bombkampanj. Irak och Libyen avvecklade däremot sina program och deras regeringar störtades senare genom krig.
Budskapet kan uppfattas som tydligt: den stat som saknar kärnvapen kan angripas, medan den som har dem måste förhandlas med.
Iran behöver inte heller bygga ett tekniskt fulländat vapen för att förändra kalkylen. En enkel laddning, ett underjordiskt prov eller ett trovärdigt påstående om att landet innehar en bomb kan tvinga motståndarna att agera som om hotet är verkligt.
Kunskap kan inte bombas bort. Forskare kan dödas och anläggningar förstöras, men erfarenhet, dokumentation och teknisk kompetens kan överleva i andra delar av systemet. Angreppen kan därför fördröja ett kärnvapenprogram och samtidigt göra det politiskt oundvikligt.
Det israeliska svaret
Israel har aldrig officiellt bekräftat sin kärnvapenarsenal, men betraktas allmänt som kärnvapenmakt. Om Iran visar att det har en fungerande kärnladdning kan Israel anse att ett förebyggande angrepp är nödvändigt innan vapnet kan användas eller spridas till andra aktörer.
Om Iran i stället använder ett kärnvapen mot en israelisk militärbas, hamn eller stad blir ett omfattande israeliskt kärnvapensvar sannolikt. Iran kan då försöka slå mot ytterligare israeliska mål, amerikanska baser eller Gulfstater som deltagit i kriget.
Pakistan hamnar samtidigt under enorm press. Landet är kärnvapenbeväpnat, gränsar till Iran och har en stor befolkning med starka sympatier för palestinierna och motstånd mot Israel.
Den högt uppsatte iranske politikern och tidigare revolutionsgardesbefälhavaren Mohsen Rezaei hävdade 2025 att Pakistan hade lovat att svara med kärnvapen om Israel använde en atombomb mot Iran. Pakistan förnekade att något sådant löfte hade lämnats, och uppgiften har inte kunnat verifieras. Påståendet visar ändå vilka förväntningar och farliga missförstånd som kan uppstå under en snabb upptrappning.
Om Pakistan höjer sin kärnvapenberedskap gör Indien detsamma. En konflikt mellan Iran och Israel kan därmed aktivera den farligaste militära rivaliteten i Sydasien utan att Indien ursprungligen varit part i kriget.
Rysslands röda linje
Ryssland har ett strategiskt samarbetsavtal med Iran, men ingen skyldighet motsvarande Natos artikel 5 att gå i krig för landet. Moskva kan därför avstå från ett direkt ingripande så länge konflikten förblir konventionell.
Kärnvapenanvändning förändrar situationen.
Om USA visar att taktiska kärnvapen kan användas mot djupt belägna anläggningar hos en strategisk motståndare skapas ett prejudikat som Ryssland kan betrakta som ett framtida hot mot egna anläggningar. Moskva kan då förklara att ytterligare kärnvapenbruk kommer att mötas av rysk vedergällning.
Ryssland behöver inte omedelbart anfalla USA. Det kan flytta strategiska bombplan, kärnvapenubåtar och robotförband, leverera avancerade vapen till Iran eller öppna nya fronter för att tvinga Washington att sprida sina resurser. Nato svarar med höjd beredskap.
Ett falsklarm, ett cyberangrepp eller en missförstådd robotbana kan därefter avgöra mänsklighetens framtid.
Ingen behöver ursprungligen ha önskat ett världskrig. Varje ledare behöver bara frukta konsekvenserna av att inte svara.
Kinas dilemma
Kina skulle försöka undvika ett direkt krig med USA, men kan inte förhålla sig passivt till ett sammanbrott i Iran och Persiska viken. Landet är en av världens största energiimportörer, en central handelspartner till Iran och den största mottagaren av den LNG som transporteras genom Hormuzsundet.
Ett långvarigt bortfall av olja och gas från regionen skulle slå mot kinesisk industri, transporter och livsmedelsproduktion. Ett besegrat Iran skulle dessutom stärka USA:s militära ställning i en region som är avgörande för Kinas energiförsörjning.
Peking kan därför försöka stödja Iran med underrättelser, teknik, ekonomiska livlinor och diplomatiskt skydd utan att omedelbart gå in i kriget. Om kärnvapen används eller amerikanska styrkor försöker skapa fullständig kontroll över regionens energileder kan Kina samtidigt höja sin militära beredskap och öka trycket i andra konfliktområden.
Washington skulle då behöva väga varje ytterligare upptrappning mot risken att Kina utnyttjar situationen kring Taiwan eller Sydkinesiska havet. Kriget mot Iran kan på så sätt öppna en andra strategisk front utan att kinesiska och amerikanska styrkor från början möts i Mellanöstern.
Scenario två: Kriget mot vatten, el och energi
Den andra vägen till katastrof kräver inga kärnvapen. Den börjar när USA och Israel kommer fram till att militära mål inte räcker för att tvinga Iran till underkastelse. Den 23 juli sade Donald Trump att han var nära ett beslut om ett ”massivt angrepp” mot Iran, större än de tidigare amerikanska attackerna. Uttalandet visar hur snabbt gränsen mellan militära mål och en bredare förstörelse av staten kan förskjutas.
Nästa steg blir att angripa den infrastruktur som håller staten och ekonomin vid liv:
kraftverk och elnät
raffinaderier och oljedepåer
gasfält och petrokemisk industri
hamnar, broar och järnvägar
avsaltningsverk och vattenledningar
telekommunikationer och datacentraler
Kharg Island, varifrån en mycket stor del av Irans oljeexport normalt passerar.
Tanken skulle vara att beröva regeringen inkomster, stoppa krigsindustrin och skapa ett folkligt missnöje som leder till uppror eller regimskifte.
Men när en utländsk makt förstör ett lands infrastruktur behöver resultatet inte bli att befolkningen gör revolt mot sin regering. Angreppen kan i stället omvandla en intern politisk konflikt till ett nationellt överlevnadskrig.
Denna upptrappning är inte längre enbart hypotetisk. Den 22 juli hotade Donald Trump att USA för varje iranskt angrepp mot ett fartyg i Hormuzsundet skulle förstöra en iransk bro eller ett kraftverk, även i eller nära Teheran. Irans utrikesminister Abbas Araghchi svarade att landets försvarsdoktrin är ”öga för öga” och att varje angrepp mot iransk infrastruktur kommer att mötas av ett kraftfullt svar.
Brinnande oljetankrar i Hormuzsundet. Illustration: Reza Nasouri.
Om hoten omsätts i handling kan nästa steg därför bli ömsesidiga angrepp mot el-, vatten-, energi- och transportsystem. Budskapet till Gulfstaterna blir samtidigt enkelt: ett land som upplåter flygbaser, hamnar, luftrum och logistiskt stöd åt USA kan inte kräva att dess egen infrastruktur behandlas som neutral.
Gulfstaterna utgör samtidigt inget enhetligt block. Flera av deras regeringar kan försöka begränsa USA:s användning av baserna, förneka delaktighet i angreppen och verka för vapenvila. Men Iran kan ändå bedöma att militär infrastruktur, luftrum och logistiskt stöd gör dem till praktiska deltagare i kriget – oavsett hur regeringarna själva beskriver sin roll.
Vedergällningen har redan börjat
Delar av detta scenario har redan inträffat i mindre skala.
Iranska olje- och gasanläggningar har angripits. Iran har anklagat USA för ett angrepp mot en avsaltningsanläggning på Qeshm. Iranska robotar och drönare har därefter riktats mot energi-, industri- och vattenanläggningar i Gulfstaterna.
I Qatar har LNG-produktionen skadats. I Bahrain och Förenade arabemiraten har aluminium- och energianläggningar träffats. En kombinerad el- och avsaltningsanläggning i Kuwait har skadats.
Detta är fortfarande begränsade angrepp jämfört med vad Iran kan försöka genomföra om dess egen samhällsinfrastruktur utsätts för systematisk förstörelse.
En storskalig avsaltningsanläggning vid Jebel Ali G Station i Dubai. Foto: Starsend/CC BY-SA 3.0.
Vatten är Gulfens verkliga akilleshäl
Gulfstaterna förknippas med olja, gas, rikedom och avancerade storstäder. Men deras samhällen vilar på en sårbar grund: de saknar i stor utsträckning naturligt sötvatten.
Qatar, Bahrain, Kuwait, Förenade arabemiraten och Saudiarabien är beroende av industriell avsaltning för stora delar av sin vattenförsörjning och huvuddelen av sitt dricksvatten. Israel är beroende av avsaltat havs- och brackvatten för omkring 80 procent av sitt kommunala dricksvatten.
Anläggningarna är stora, stationära och välkända. De ligger nära kusten och ofta intill kraftverk eller energianläggningar. De kan angripas med robotar, drönare, sabotage eller cybervapen, men behöver inte ens träffas direkt.
Ett avsaltningsverk kan stoppas om elförsörjningen försvinner, pumpar eller havsvattenintag skadas, kontrollsystem angrips eller leveranser av nödvändiga kemikalier avbryts. Ett oljeutsläpp eller en brand vid en närliggande terminal kan förorena havsvattnet och tvinga flera anläggningar att stänga sina intag.
Vatten-, energi- och industrisystemen bildar därmed en enda kedja: utan el fungerar inte avsaltningen. Utan vatten fungerar inte städerna, sjukhusen eller industrin. Utan hamnar, transporter och personal kan systemen varken repareras eller återstartas.
När en modern storstad får slut på vatten
Ett längre avbrott skulle snabbt förändra livet i Gulfens storstäder.
Först börjar människor köpa och hamstra flaskvatten. Därefter följer ransonering där sjukhus, räddningstjänst och livsmedelsproduktion prioriteras. När lagren minskar stiger priserna och en svart marknad uppstår.
Sanitet och avloppssystem börjar fallera. I regionens extrema hetta blir vattenbristen snabbt livshotande för barn, äldre och sjuka. Gästarbetare som förlorat sina anställningar kan samtidigt sakna inkomster, bostäder och rätt till offentlig hjälp.
Regeringarna ställs inför ett omöjligt val: fortsätta stödja USA:s krig eller försöka rädda sina samhällen genom att avvisa amerikanska styrkor och kräva vapenvila.
Iran behöver inte erövra Gulfstaterna. Det behöver bara övertyga deras ledningar om att kostnaden för att stödja kriget överstiger allt de kan vinna på det.
Hormuz – världsekonomins flaskhals
Iran kan göra Hormuzsundet alltför farligt för kommersiell trafik utan att upprätta en fullständig militär blockad. Några sänkta tankfartyg, minor, robotangrepp eller beslagtagna fartyg kan räcka för att försäkringsbolag ska dra tillbaka sitt skydd och rederier välja andra rutter.
Genom Hormuz passerar en oljemängd motsvarande omkring en femtedel av världens konsumtion av petroleumvätskor samt ungefär en femtedel av den globala LNG-handeln. Nästan all Qatars export av flytande naturgas är beroende av denna väg.
Saudiarabien och Förenade arabemiraten har rörledningar som kringgår Hormuz, men kapaciteten räcker inte för att ersätta hela bortfallet. Ledningarna, terminalerna och hamnarna blir dessutom själva uppenbara mål.
Hormuzsundet sett från rymden den 2 december 2020. Iran ligger i norr och Oman samt Förenade arabemiraten i söder. På sin smalaste plats är sundet omkring 34 kilometer brett. Bild: NASA/Public domain.
Om huthierna samtidigt angriper sjöfarten vid Bab al-Mandab kan även Röda havet och vägen mot Suezkanalen blockeras. Fartyg som tvingas undvika Röda havet måste gå den betydligt längre vägen runt Godahoppsudden, vilket binder upp fartygskapacitet och höjer kostnaderna för bränsle, frakt och försäkringar även för varor som inte kommer från Gulfregionen.
Den 20 juli 2026 förklarade huthierna att en maritim blockad mot Saudiarabien hade trätt i kraft. Två dagar senare uppgav rörelsen att den angripit de saudiska oljetankrarna Encelia och Layla med robotar och drönare. Saudiarabien bekräftade att Encelia träffats och börjat brinna, medan uppgiften om Layla inte hade verifierats. Fartygsdata visade samtidigt att flera tankfartyg ändrade kurs.
Om saudiska fartyg och hamnar vid Röda havet angrips samtidigt som trafiken genom Hormuz stryps hotas alltså även Saudiarabiens alternativa exportväg. Då störs två av världshandelns viktigaste transportleder samtidigt.
Oljepriset kan stiga till nivåer som gör hela ekonomiska sektorer olönsamma. Naturgas, diesel och flygbränsle blir bristvaror. Strategiska oljereserver kan dämpa chocken under en tid, men inte ersätta ett långvarigt bortfall från Persiska viken.
Följderna stannar inte vid bensinpumpen
När energi blir en bristvara påverkas nästan all produktion. Några av de allvarligaste följderna kommer att uppstå inom områden som sällan nämns i krigsrapporteringen.
Konstgödsel och mat
Naturgas är både energikälla och råvara vid produktion av ammoniak och kvävegödsel. Om gasflöden, fabriker och sjöfart slås ut minskar tillgången på konstgödsel.
Bönder får högre kostnader eller tvingas använda mindre gödsel. Skördarna faller samtidigt som transporter, bevattning och livsmedelsförädling blir dyrare. Resultatet blir stigande matpriser, exportrestriktioner och hunger i de mest importberoende länderna.
Det kan utlösa protester, regeringskriser och nya inbördeskrig i länder som aldrig träffats av en enda robot.
Aluminium
Gulfregionen står för en betydande del av världens primäraluminium. Smältverken kräver enorma och oavbrutna mängder elektricitet. Ett längre strömavbrott kan skada själva ugnarna och hålla anläggningarna borta från marknaden under lång tid.
Aluminium behövs inom fordonsindustri, flyg, byggnation, förpackningar, elnät, elektronik och vapentillverkning. Angrepp mot aluminiumverk i Bahrain eller Förenade arabemiraten kan därför slå direkt mot amerikanska och europeiska industrier.
Helium och halvledare
Qatar är en av världens största producenter av helium, som framställs i anslutning till LNG-produktionen och behövs till bland annat MR-kameror, halvledartillverkning, rymdindustri, fiberoptik och avancerad forskning.
När LNG-anläggningarna stannar försvinner alltså inte bara gas. Även sjukhus och chipfabriker i Asien och Europa kan få brist på en industrigas som är svår att ersätta.
Läkemedel och petrokemikalier
Olje- och gasindustrin levererar insatsvaror till plast, syntetgummi, lösningsmedel, medicinsk utrustning, läkemedel, rengöringsprodukter, isolering och textilier.
Ett långvarigt energikrig i Persiska viken skulle därmed spridas genom nästan hela den moderna industrin.
Miljökatastrofen som kan slå ut både olja och vatten
Systematiska angrepp mot raffinaderier, oljehamnar, depåer och tankfartyg kan orsaka enorma utsläpp i den relativt grunda Persiska viken, där vattenutbytet med Indiska oceanen är begränsat. Olja, kemikalier och brandrester kan stanna kvar länge, förstöra marina ekosystem och tvinga avsaltningsverk i flera länder att stänga sina havsvattenintag. Samma angrepp kan därmed slå ut både oljeexporten och dricksvattnet.
Radioaktiv spridning utan kärnvapenkrig
En radioaktiv katastrof kräver inte att någon använder ett kärnvapen. Om en reaktor, ett lager med använt kärnbränsle eller en annan kärnteknisk anläggning träffas kan radioaktiva ämnen spridas genom luft och vatten.
Särskilt farligt vore ett angrepp mot kärnkraftverket i Bushehr vid Persiska vikens kust. Ett större utsläpp därifrån kan förorena havsvatten, hota fisket och tvinga avsaltningsanläggningar i flera Gulfstater att stänga sina intag. Samma region som redan lider brist på energi och dricksvatten skulle då även behöva hantera radioaktiv kontaminering.
NASA:s satellitbild av området kring kärnanläggningen i Natanz den 19 juni 2025. Bild: NASA/Public domain.
Vindar och havsströmmar följer inga nationsgränser. Ett angrepp som motiveras som ett precist försök att försvaga Irans kärntekniska kapacitet kan därför orsaka en regional katastrof utan att någon part ursprungligen avsett att använda kärnvapen.
En flyktingkris utan historiskt motstycke
Ett fullskaligt infrastrukturkrig skulle skapa flera flyktingvågor samtidigt.
Iran har över 90 miljoner invånare. Om el, vatten, sjukvård och livsmedelsdistribution bryter samman i större städer kommer först miljontals internflyktingar att söka sig till andra delar av landet. När även dessa områden överbelastas kommer många att försöka nå Turkiet och därefter Europa.
Andra tvingas ta sig över de närmaste öppna landgränserna till Irak, Pakistan, Armenien, Azerbajdzjan eller Afghanistan – inte därför att de nödvändigtvis har anknytning dit, utan därför att flygtrafiken kan ha upphört och dessa är de enda möjliga flyktvägarna. Grannländerna blir i många fall transitområden snarare än slutdestinationer.
Från Israel kan människor med dubbla medborgarskap försöka lämna landet, medan de som saknar en andra nationalitet riskerar att bli instängda om flygplatser och hamnar angrips. Libanon, Irak, Syrien och Jemen kan samtidigt drabbas av nya strider, ekonomisk kollaps och matbrist.
Därtill kommer Gulfstaternas tiotals miljoner utländska invånare, varav en mycket stor andel är gästarbetare. I Qatar och Förenade arabemiraten utgör utlänningar en överväldigande majoritet av befolkningen. Miljontals människor från Indien, Pakistan, Bangladesh, Nepal, Filippinerna, Sri Lanka och olika delar av Afrika kan plötsligt stå utan arbete, lön, bostad eller möjlighet att resa hem.
Om de återvänder förlorar deras hemländer samtidigt de penningförsändelser som försörjer familjer och hela lokalsamhällen.
En ytterligare flyktingvåg uppstår långt utanför krigszonen. Länder som drabbas av bränslebrist, livsmedelskris, valutakollaps och arbetslöshet kan destabiliseras. Människor börjar fly från samhällen som aldrig deltagit i kriget men som inte längre kan försörja sina befolkningar.
Kriget i Syrien, ett land som före kriget hade omkring 22 miljoner invånare, förändrade Europas politik. Iran har mer än fyra gånger så stor befolkning. I detta scenario omfattas dessutom Israel, Libanon, Irak och hela Gulfområdet.
När Europas mottagningskris blir en samhällskris
En flyktingström av denna omfattning skulle först belasta Turkiet och därefter länderna längs Balkanrutten. Turkiet hyser redan miljontals människor som lämnat tidigare krig och kan knappast förväntas absorbera ytterligare en obegränsad flyktingbefolkning. När mottagningssystem, gränsövergångar och provisoriska läger överbelastas kommer människor att försöka fortsätta mot Europeiska unionen.
Grekland, Bulgarien, Cypern och Italien skulle hamna under omedelbar press, samtidigt som människor skulle söka alternativa vägar genom Balkan, över Medelhavet och via Svarta havet. Gränsstater kan börja släppa flyktingar vidare, medan andra länder svarar genom att återinföra kontroller och vägra ta emot människor från sina grannar.
Schengensamarbetet skulle därmed utsättas för en betydligt större prövning än under flyktingkrisen 2015. Tillfälliga gränskontroller kan bli permanenta, den fria rörligheten begränsas och EU-länderna kan hamna i öppna konflikter om vem som ska bära ansvaret.
Den avgörande skillnaden är att en ny flyktingkris kan sammanfalla med en djup ekonomisk kris. Europa skulle samtidigt kunna drabbas av skenande energi- och matpriser, brist på industriråvaror, konkurser, arbetslöshet och kraftigt försämrade statsfinanser. Länderna skulle alltså behöva ordna bostäder, sjukvård, skolor och försörjning åt ett mycket stort antal människor just när de ekonomiska möjligheterna att göra det har försämrats.
Flyktingar vandrar längs motorvägen M1 i Ungern mot gränsen till Österrike den 4 september 2015. Foto: Joachim Seidler/CC BY 2.0.
Kommuner som redan har bostadsbrist och pressad välfärd kan vägra att ta emot fler. Länder vid EU:s yttre gränser kan kräva tvingande omfördelning, medan andra medlemsstater vägrar följa besluten. Regeringar kan falla och nationalistiska eller separatistiska rörelser växa när väljare upplever att de politiska ledningarna har förlorat kontrollen över både gränserna och ekonomin.
Människosmuggling, stora provisoriska läger och exploatering av personer utan rättslig status skulle sannolikt breda ut sig. Kriminella nätverk kan ta kontroll över transporter, falska dokument, arbete och bostäder. Samtidigt riskerar flyktingar och redan etablerade invandrargrupper att göras ansvariga för bostadsbrist, kriminalitet och fallande levnadsstandard – även när problemen i grunden har orsakats av kriget, energibristen och den ekonomiska kollapsen.
Flera europeiska länder präglas redan av ett omfattande missnöje med tidigare migrationspolitik. En ny flyktingström av historiska proportioner skulle därför inte möta samma Europa som under tidigare kriser. Kombinationen av ekonomisk depression, politisk misstro, segregation och konkurrens om bostäder och samhällsresurser kan göra migrationsfrågan explosiv.
I ett första skede kan det leda till massdemonstrationer, upplopp, attacker mot flyktingförläggningar och våldsamma sammanstötningar mellan politiska, religiösa och etniska grupper. Om staten uppfattas ha förlorat kontrollen kan medborgargarden, kriminella nätverk och ideologiska rörelser börja organisera sig och beväpna sig. Polis och militär kan sättas in för att upprätthålla ordningen, vilket i sin tur kan fördjupa motsättningarna om säkerhetsstyrkorna uppfattas gynna den ena sidan.
De flesta samhällskriser stannar långt före ett inbördeskrig. Men i särskilt instabila europeiska länder kan kombinationen av ekonomisk kollaps, politisk förlamning, etniska motsättningar, separatism och omfattande gatuvåld utvecklas till mer varaktiga väpnade konflikter.
Det behöver inte likna ett traditionellt inbördeskrig med två tydliga arméer och sammanhängande fronter. Det kan i stället ta formen av återkommande upplopp, terrorattacker, politiska mord, väpnade grupper och stadsdelar där staten inte längre kan upprätthålla sitt våldsmonopol.
Flyktingarna skulle då ha lämnat ett krig för att hamna i samhällen som själva håller på att falla sönder. Människor som redan bor i de mest drabbade europeiska länderna kan samtidigt börja söka sig vidare till stabilare delar av kontinenten. En flyktingkris från Mellanöstern kan därmed skapa nya flyktingströmmar även inom Europa.
Den yttersta paradoxen är att de europeiska regeringar som deltagit i eller stött kriget då kan tvingas hantera de mänskliga, ekonomiska och politiska följderna av sina egna beslut. Ett krig som presenterats som ett sätt att skapa säkerhet i Mellanöstern kan i stället bidra till att destabilisera även Europa.
Vem gynnas av ett sönderslaget Mellanöstern?
En katastrof kan vara förödande för nästan alla människor och samtidigt skapa strategiska möjligheter för vissa maktcentra. Om Iran krossas, Hizbollah förlorar sitt stöd och Syrien, Irak och Libanon förblir splittrade försvinner den sammanhängande regionala motvikten till Israel. Om även Gulfstaternas samhällssystem slås sönder återstår få fungerande stater med förmåga att begränsa Israels militära dominans eller territoriella expansion.
Det betyder inte att Israel skulle kunna ockupera hela Mellanöstern på traditionellt sätt. Men ett regionalt sammanbrott kan skapa andra former av kontroll – genom säkerhetszoner, militära ingripanden, beroende grannstater och kontroll över strategiska områden. Områden som intas med hänvisning till ett akut hot kan behållas långt efteråt och en tillfällig militär kontroll gradvis förvandlas till ett permanent faktum.
En förändrad amerikansk militär närvaro
USA:s militära närvaro kan samtidigt komma att flyttas närmare och knytas ännu hårdare till Israel. Efter de iranska angreppen mot amerikanska baser i Gulfstaterna har möjligheten att flytta delar av infrastrukturen västerut, bland annat till Negevöknen, diskuterats. Ett alternativ som nämnts är en ny amerikansk bas eller ett särskilt amerikanskt område på en befintlig israelisk flygbas.
Betydelsen ligger inte bara i var soldater och vapensystem placeras. Under kriget i Gaza genomförde USA övervakningsflygningar och delade underrättelser med Israel, samtidigt som amerikanska vapen utgjorde en central del av den israeliska krigföringen. Den officiella uppgiften var främst att lokalisera gisslan, och det är inte klarlagt i vilken utsträckning amerikansk information användes vid valet av bombmål. Erfarenheten visar ändå hur amerikansk spaning, israelisk målplanering och amerikanska vapen kan ingå i samma operativa kedja.
Denna sammanlänkning kan nu fördjupas. Den 22 juli antog USA:s representanthus en bestämmelse i försvarsbudgeten för 2027 som skulle ge en särskild Pentagonansvarig i uppdrag att samordna och påskynda samarbetet med Israel inom bland annat avancerade sensorer, AI, autonoma system, cyberförsvar, informationsutbyte, datafusion och militär logistik.
Om denna tekniska och operativa samordning kombineras med permanent amerikansk infrastruktur i Israel kan Washington i framtiden bidra med övervakning, underrättelser, logistik, luftförsvar och måldata, medan Israel genomför själva angreppen. Det skulle kunna ge Israel den bakomliggande kapacitet som krävs för att skapa och försvara nya säkerhetszoner eller ockuperade områden utan att USA formellt deltar i den territoriella expansionen.
Föreställningen om Stor-Israel
”Stor-Israel” betyder olika saker för olika rörelser. I sin mest begränsade form avses Israel tillsammans med hela Västbanken och Gaza. I andra versioner ingår även dagens Jordanien.
I den maximala bibliska visionen sträcker sig territoriet mot Nilen och Eufrat och kan, beroende på tolkning, omfatta delar av dagens Libanon, Syrien, Irak, Egypten och nordvästra Saudiarabien.
Denna maximala vision är inte officiell israelisk statsdoktrin. Men den har verkliga anhängare inom den religiösa sionismen och bosättarrörelsen, vars representanter numera innehar centrala regeringsposter.
Finansminister Bezalel Smotrich har förespråkat full israelisk suveränitet över Västbanken, omfattande bosättning och ett definitivt stopp för en palestinsk stat. Han har presenterat kartor och uttalanden som sträcker de religiösa och territoriella ambitionerna bortom dagens israeliska gränser.
Strategin bygger inte på att omedelbart erövra allt, utan på att steg för steg skapa oåterkalleliga fakta: fler bosättningar, vägar, administrativa förändringar och militär kontroll, tills en självständig palestinsk stat blir praktiskt omöjlig.
Kartan illustrerar en av de mest expansiva bibliska och ideologiska tolkningarna av begreppet ”Stor-Israel”. Karta: CIA/Aiden/Wikimedia Commons/Public domain.
Netanyahu har i sin tur beskrivit sig som förbunden med ett historiskt och andligt uppdrag och med visionen om Stor-Israel. Formuleringarna är öppna för tolkning, men får en annan betydelse när regeringen samtidigt expanderar bosättningar och behåller territorier utanför Israels internationellt erkända gränser.
Fragmentering som strategisk möjlighet
Redan 1982 publicerade den israeliske skribenten och tidigare UD-tjänstemannen Oded Yinon essän A Strategy for Israel in the 1980s. Han beskrev de omgivande arabstaterna som instabila konstruktioner och menade att deras upplösning i mindre etniska och religiösa enheter skulle gynna Israel.
Yinon föreställde sig bland annat ett Irak uppdelat mellan kurdiska, sunnitiska och shiitiska områden, ett fragmenterat Syrien och ett Libanon sönderdelat efter religiösa gränser.
Texten var inte ett bindande regeringsdokument och bevisar inte att senare krig följt en central israelisk plan. Men den visar att regional balkanisering länge har betraktats av vissa israeliska strateger som ett gynnsamt resultat.
År 1996 utarbetade en grupp amerikanska och israeliska neokonservativa tänkare dokumentet A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm åt Netanyahu. Där rekommenderades en offensiv regional strategi, försvagning av Syrien och avlägsnande av Saddam Hussein i Irak. Flera personer bakom dokumentet fick senare inflytande i George W. Bushs regering och förespråkade invasionen av Irak 2003.
Resultatet av de senaste årtiondenas krig är i dag synligt:
Irak har förstörts och splittrats mellan konkurrerande maktcentra.
Syrien har ödelagts och delats i inflytelsezoner.
Libyen har sönderfallit.
Libanon har försvagats.
Gaza har lagts i ruiner.
Västbanken styckas upp av bosättningar och separata vägsystem.
Israel har upprättat militär kontroll över nya områden i Syrien och Libanon.
Iran utsätts för ett krig som kan leda till statens sönderfall.
Detta bevisar inte att händelserna styrts av en enda hemlig ledning. Men det motiverar en obekväm fråga:
Om årtionden av krig återkommande leder till att Israels motståndare krossas, splittras och berövas sin suveränitet, samtidigt som Israel utvidgar sin militära och territoriella kontroll – kan resultatet verkligen betraktas som enbart en serie orelaterade tillfälligheter?
Ett funktionellt Stor-Israel
Det mest realistiska expansionsscenariot är inte en israelisk stat som formellt sträcker sig från Nilen till Eufrat, utan ett regionalt system där Israel ensamt utövar full militär suveränitet.
Iran har då krossats eller splittrats och Hizbollah och andra motkrafter neutraliserats. Syrien, Irak och Libanon förblir svaga, palestinierna har fördrivits eller koncentrerats till isolerade enklaver, Västbanken införlivas stegvis och Israel behåller säkerhetszoner i Gaza, södra Libanon och södra Syrien.
Jordanien och Egypten är ekonomiskt beroende och militärt begränsade. Israel kontrollerar luftrum, strategiska korridorer, vattenresurser och säkerhetsbeslut utan att annektera varje område. Det är Stor-Israel i funktionell mening: en regional ordning där Israel avgör vilka grannar som får vara beväpnade, vilka territorier de får kontrollera och när deras länder kan angripas.
Det går inte att slå fast att kriget planerats i varje detalj för detta mål. Men expansionistiska krafter behöver inte ha planerat sammanbrottet för att förstå och aktivt utnyttja de möjligheter det skapar.
Sverige står inte utanför
För många svenskar framstår Mellanösterns krig fortfarande som avlägsna. Ukraina ligger geografiskt nära, men även det kriget har för de flesta i Sverige främst märkts genom högre priser, politiska beslut och ett förändrat säkerhetsläge. Vardagen har fortsatt.
Ett fullskaligt krig kring Persiska viken kan få ett betydligt bredare genomslag eftersom regionen är en central knutpunkt för världens energi, sjöfart, konstgödsel och industriproduktion.
Sverige kan drabbas genom:
kraftigt höjda priser på bensin, diesel, el, mat och transporter
brist på läkemedel, elektronik och industriråvaror
konkurser, arbetslöshet och recession
nya störningar i leveranskedjorna
en mycket stor flyktingvåg mot Europa
cyberangrepp mot europeisk infrastruktur
politisk och social polarisering
svensk militär inblandning genom Nato
höjd rysk kärnvapenberedskap i Östersjöområdet.
Om kärnvapen används kan följderna bli ännu större. Radioaktivt nedfall följer inga nationsgränser. En större kärnvapenutväxling kan påverka klimat, skördar och livsmedelsproduktion på hela norra halvklotet.
I det yttersta scenariot blir Sverige inte en avlägsen betraktare utan en del av ett europeiskt och globalt krigssystem.
Det finns inga lokala världskrig
Krigets förespråkare talar gärna om precisa angrepp, begränsade operationer och kontrollerad eskalering. Men motståndaren får en röst, allierade dras in, ekonomiska system reagerar och misstag begås. Regeringar som riskerar nederlag kan välja alternativ som tidigare betraktades som otänkbara.
Det största hotet behöver därför inte vara att någon ensam ledare har planerat ett tredje världskrig. Det kan vara att flera aktörer med olika mål fattar beslut som var för sig framstår som rationella men tillsammans gör en global katastrof allt svårare att undvika.
Kriget kan utvecklas till kärnvapenkrig, slå ut regionens vatten- och energisystem, skapa historiska flyktingströmmar, matbrist och ekonomisk depression samt undanröja de stater som begränsar israelisk expansion. Det kan också dra in Ryssland, Kina, Pakistan, Indien och Nato i en konflikt som ingen längre kontrollerar.
Inget av dessa scenarier är förutbestämt. Men varje enskild länk finns redan framför oss: uttalade hot, påbörjade angrepp, militära kapaciteter, religiösa övertygelser, strategiska dokument och territoriella förändringar.
Ett krig kan beslutas av ett fåtal människor, men konsekvenserna kan tvingas bäras av miljarder. De som öppnar dörren till ett storkrig kan föreställa sig hur det börjar – men ingen av dem kan kontrollera hur det slutar.
Reza Nasouri
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I över ett halvt sekel har Roger Waters riktat strålkastarljuset mot krig, maktmissbruk och människans utsatthet. I en ny omfattande intervju talar Pink Floyds medgrundare om 11 september, Gaza, Iran och den växande konfrontationen med Ryssland. Trots försöken att tysta honom har den 82-årige rocklegendaren inga planer på att sluta tala, skriver Reza Nasouri i en gästanalys.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
För flera generationer är Roger Waters betydligt mer än en världsberömd rockmusiker. Som en av de främsta kreativa krafterna bakom Pink Floyd gav han musikalisk gestalt åt alienation, krig, propaganda, auktoritär makt och människans utsatthet. Album som The Dark Side of the Moon, Wish You Were Here, Animals och The Wall har sålts i hundratals miljoner exemplar och blivit en del av västerlandets kulturhistoria.
Men Waters samhällskritik stannade aldrig vid skivorna eller de storslagna scenproduktionerna. Ett halvt sekel senare riktar han fortfarande samma vrede mot de krafter som han menar offrar vanliga människor för politisk makt och ekonomisk vinning. Skillnaden är att hans budskap numera framförs lika ofta i intervjuer, demonstrationer och politiska tal som i konserthallar.
Det har gjort honom till en av rockvärldens mest kontroversiella gestalter. För sina anhängare är han en sällsynt konsekvent antikrigsröst som fortsätter tala när många andra artister väljer tystnaden. För sina motståndare är han en provokatör, konspirationsteoretiker och extremist. Själv menar Waters att han helt enkelt försöker försvara samma princip som genomsyrat hans musik under hela livet: lika mänskliga rättigheter för alla, oavsett nationalitet, etnicitet eller religion.
I samtalet med den amerikanske journalisten Tucker Carlson sammanför Waters flera av de frågor som präglat hans politiska engagemang. Det börjar med terrorattackerna den 11 september 2001 men utvecklas snart till en bredare uppgörelse med krigsindustrin, mediernas makt och krigen i Gaza och Iran samt den växande konfrontationen med Ryssland.
Annons:
Dagen då kriget kom hem
Waters befann sig i en studio i London när de första bilderna från New York nådde honom den 11 september 2001. Arbetet avbröts omedelbart. Hans dåvarande hustru befann sig i New York och under de följande timmarna satt han i telefon med henne medan de tillsammans såg katastrofen utvecklas på tv.
Rök väller ut från World Trade Centers tvillingtorn under terrorattackerna den 11 september 2001. Foto: rds323/CC0
Liksom miljontals andra människor världen över reagerade han med chock. Men redan samma dag väcktes också en fråga som han menar snart trängdes undan från det offentliga samtalet: Skulle attackerna få amerikanerna att fundera över varför ett sådant hat mot USA hade uppstått?
Waters betonar att en sådan fråga inte innebär att våldet försvaras. För honom handlade det om att förstå sambandet mellan USA:s utrikespolitik och de konflikter som landet under årtionden varit inblandat i. Han trodde att attacken, genom att föra krigets konsekvenser till amerikansk mark, möjligen skulle leda till en bredare diskussion om landets agerande i andra delar av världen.
Så blev det inte. I stället, säger han, etablerades snabbt förklaringen att USA angripits för sin frihet och sitt demokratiska samhällssystem. Den efterföljande rädslan kom sedan att utnyttjas för att legitimera nya krig. Afghanistan invaderades redan samma år och 2003 följde invasionen av Irak, trots de omfattande protesterna runt om i världen.
Waters beskriver sin egen tystnad under de första åren som något han fortfarande skäms över. Han hade tidigt tvivel kring hur attackerna utreddes och hur de tre byggnaderna i World Trade Center kunde kollapsa, men insåg också vilket socialt och professionellt pris han riskerade att betala om han offentligt ifrågasatte den officiella förklaringen.
Atmosfären var, enligt honom, sådan att den som uttryckte minsta tvivel om 11 september riskerade att omedelbart avfärdas som galning eller konspirationsteoretiker. Stämpeln kunde därefter användas för att beröva personen trovärdighet i praktiskt taget varje annan fråga.
En familjs kamp för en ny prövning
En central person i intervjun är Matthew Campbell, vars bror Geoffrey befann sig på 106:e våningen i World Trade Centers norra torn och omkom när byggnaden kollapsade.
En brittisk dödsfallsutredning slog 2013 fast att Geoffrey Campbell dödades sedan terrornätverket al-Qaida avsiktligt flugit ett passagerarplan in i byggnaden, vilket ledde till dess kollaps. Matthew Campbell och andra familjemedlemmar accepterar dock inte slutsatsen att tornet föll enbart till följd av flygplanskraschen och de efterföljande bränderna. De vill att material som de anser talar för en alternativ förklaring ska prövas rättsligt.
Familjen ansökte därför om att få den tidigare utredningens slutsatser upphävda och en ny dödsfallsutredning genomförd. Begäran avslogs av den brittiska regeringens högsta juridiska företrädare, varefter Campbell inledde en rättslig process mot beslutet. Ärendet har nu nått Storbritanniens högsta domstol, där det ska behandlas den 14 och 15 oktober 2026.
Waters har engagerat sig personligen i Campbells kamp och uppger att han bidragit med 100 000 dollar till kostnaderna för advokaterna. Han ser fallet som en möjlighet att för första gången få familjens bevisning prövad i en domstol.
Det är viktigt att skilja denna process från de omfattande amerikanska utredningar som redan genomförts. USA:s officiella 11 september-kommission granskade attackernas planering, genomförande och myndigheternas agerande. USA:s nationella institut för standarder och teknik, NIST, genomförde tekniska undersökningar av byggnadernas kollaps och drog slutsatsen att flygplanskrascherna, skadorna och bränderna utlöste förloppen i tvillingtornen, medan långvariga okontrollerade bränder orsakade en fortskridande kollaps i byggnad 7.
Waters och Campbell bestrider dessa slutsatser. De hävdar att byggnadernas fallförlopp inte har förklarats tillfredsställande och vill få möjligheten att lägga fram sin alternativa bevisning inför en domstol. Högsta domstolens uppgift blir inte att avgöra vad som fick World Trade Center att kollapsa, utan om myndigheternas vägran att tillåta en ny brittisk dödsfallsutredning var rättsenlig.
För Waters är den avgörande principen att en familj som förlorat en anhörig måste få ställa frågor utan att misstänkliggöras. Han framställer därför Campbells kamp som en fråga om insyn, rättssäkerhet och allmänhetens rätt att pröva statens slutsatser – oavsett hur obekväma frågorna uppfattas vara.
Från 11 september till ett permanent krigstillstånd
Waters betraktar inte 11 september som en isolerad historisk händelse. För honom blev attackerna startpunkten för ett permanent krigstillstånd där militära ingripanden återkommande motiveras som nödvändiga för säkerhet, demokrati eller mänskliga rättigheter.
Han hänvisar bland annat till den pensionerade amerikanske generalen Wesley Clarks välkända berättelse om hur han efter 11 september fick höra att Pentagon planerade militära angrepp mot sju länder under de kommande fem åren. De länder som Clark räknade upp var Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran.
Samtliga dessa länder har sedan dess, på ett eller flera sätt, utsatts för invasioner, bombningar, sanktioner, försök till regimskifte, understödda inbördeskrig eller annan utländsk inblandning.
Waters ser detta som ett uttryck för en långsiktig maktpolitik där den offentliga motiveringen kan förändras, men där resultatet ofta blir detsamma: förstörda samhällen, stora flyktingströmmar och nya möjligheter för militärindustrin.
Iran står enligt honom nu i centrum för samma mönster. Han beskriver angrepp mot landet som oförsvarliga och frågar vilket konkret hot Iran skulle utgöra mot människor i USA. I hans tolkning ligger landets verkliga ”brott” i att det vägrar underordna sig den amerikansk-israeliska ordningen i regionen.
Waters går ibland längre än vad hans egna belägg i intervjun medger. Han spekulerar exempelvis i ekonomiska och religiösa motiv bakom konflikten med Iran. Men hans övergripande argument är tydligt: krigen bör inte bedömas utifrån de högtidliga formuleringar som används när de inleds, utan utifrån vilka som tjänar på dem och vilka som tvingas bära kostnaderna.
Det gäller enligt honom också den växande konfrontationen med Ryssland. Han reagerar särskilt mot de europeiska kraven på kraftigt ökade försvarsutgifter och föreställningen att Ryssland står i begrepp att anfalla övriga Europa. Ju mer pengar som förs över till upprustning, desto större blir de ekonomiska intressena av att hotbilden upprätthålls.
För Waters är tanken på ett direkt krig mellan Nato och Ryssland inte bara oansvarig utan potentiellt självmordsbenägen. Kärnvapenmakter kan inte fortsätta trappa upp konfrontationen som om varje nytt steg vore riskfritt. Ett missförstånd, en felbedömning eller en provokation kan få konsekvenser som inte går att återkalla.
Medierna som krigens möjliggörare
Den hårdaste kritiken i intervjun riktas kanske inte mot politikerna, utan mot medierna. Waters menar att stora västerländska medieföretag har övergett rollen som granskare och i stället blivit en avgörande del av den apparat som gör krigen möjliga.
Det sker inte nödvändigtvis genom direkta order eller en gemensam central styrning. Det räcker att redaktionerna lär sig vilka perspektiv som belönas och vilka som leder till utstötning. När vissa grundantaganden inte längre får ifrågasättas blir journalistikens uppgift att administrera den rådande berättelsen i stället för att pröva den.
Samma mönster ser Waters i västvärldens hantering av ryska medier. Efter den ryska invasionen av Ukraina blockerades bland annat RT i EU och på stora digitala plattformar. Att människor i samhällen som beskriver sig som fria inte tillåts ta del av en utländsk tv-kanal betraktar han som ett tecken på hur snabbt principerna om öppenhet kan överges när makthavarna anser situationen tillräckligt allvarlig.
Att propaganda förekommer i ryska medier är för Waters inget argument för förbud. Propaganda måste bemötas med information och kritisk granskning, inte genom att staten bestämmer vilka perspektiv vuxna människor får ta del av. Annars blir skillnaden mellan det öppna samhället och de system som västvärlden kritiserar allt svårare att urskilja.
Waters pekar också på hur propalestinska demonstrationer i brittiska medier beskrivits som ”hatmarscher”. Själv ser han dem som motsatsen: människor som protesterar mot dödandet av civila och kräver samma rättigheter för palestinier som för israeler.
En stor propalestinsk demonstration på Trafalgar Square i London den 4 november 2023. Foto: Alisdare Hickson/CC BY-SA 2.0
Genom att definiera motstånd mot krig som hat kan makten, enligt Waters, vända på hela den moraliska ordningen. Den som försvarar bombningar framställs som ansvarsfull, medan den som kräver eldupphör misstänkliggörs som extremist.
Besöket som förändrade hans syn på Israel
Waters berättar att hans engagemang för palestinierna tog sin början efter att han själv rest till Israel och de ockuperade palestinska områdena. Tidigare hade han, som han uttrycker det, trott på bilden av det demokratiska och socialistiskt präglade Israel som byggt upp ett modernt samhälle i en fientlig omgivning.
Inför en planerad spelning i Tel Aviv kom han i kontakt med palestinska uppmaningar om kulturell bojkott. Han flyttade konserten till Neve Shalom, eller Wahat al-Salam på arabiska, en by där judiska och palestinska familjer lever tillsammans. Senare återvände han och reste runt på Västbanken tillsammans med personal från FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar.
Där mötte han ett system av vägspärrar, separata vägar och skilda rättigheter som han beskriver som apartheid. Upplevelsen fick honom att offentligt ansluta sig till kravet på lika rättigheter för alla som lever mellan Jordanfloden och Medelhavet, oavsett etnicitet eller religion.
Sedan dess har anklagelserna om antisemitism följt honom. Waters avvisar dem och betonar att hans kritik riktas mot staten Israels politik, inte mot judar som folk eller mot judendomen som religion.
Hans scenföreställningar har samtidigt innehållit symbolik som kritiker uppfattat som antisemitisk. Waters menar att bilderna ryckts ur sitt sammanhang. Den fascistliknande uniform som han burit på scen är exempelvis en del av berättelsen i The Wall, där huvudpersonen förvandlas till en totalitär demagog. Gestalten är avsedd som en varning för fascism, inte som en hyllning till den.
När myndigheterna i Frankfurt försökte stoppa hans konsert 2023 gick Waters till domstol. Staden hänvisade till hans Israelkritik och anklagelserna om antisemitism, men domstolen upphävde beslutet. Föreställningen bedömdes vara ett konstverk som varken glorifierade nazismens brott eller uttryckte identifikation med nazistisk rasideologi. Konserten kunde därför genomföras.
När påtryckningarna blev personliga
I intervjun beskriver Waters hur motståndet mot honom också drabbat verksamheter som inte haft med Mellanöstern att göra.
Under flera år deltog han i välgörenhetsprojektet Stand Up for Heroes, som samlar in pengar till skadade amerikanska krigsveteraner. I stället för att bara uppträda bildade han ett band tillsammans med soldater som förlorat armar eller ben i krigen. En av dem var en man som efter att ha förlorat båda benen och ena armen skämtsamt förklarade att han inte längre spelade gitarr – han hade börjat spela trummor.
Waters uppger att han senare utestängdes från projektet efter påtryckningar från proisraeliska givare. Enligt hans egen redogörelse fick inte heller veteranerna fortsätta framträda utan honom, eftersom det skulle väcka frågor om varför han försvunnit.
Han berättar om liknande påtryckningar mot City Harvest, en organisation som samlar in mat från restauranger och delar ut den till behövande i New York. Budskapet från vissa finansiärer ska ha varit att bidragen skulle upphöra om organisationen fortsatte samarbeta med Waters.
Under sin turné i Latinamerika 2023 nekades han dessutom rum av flera hotell i Buenos Aires och Montevideo. Waters tolkar även detta som resultatet av en organiserad kampanj med anledning av hans stöd för palestinierna.
Påståendena om exakt vilka aktörer som låg bakom varje beslut är svåra att oberoende kontrollera. Det råder däremot ingen tvekan om att hans framträdanden utsatts för återkommande bojkottkrav och politiska försök till inställda konserter.
För Waters visar erfarenheterna hur ekonomisk makt kan användas för att begränsa det offentliga samtalet utan formell censur. Det behövs inget statligt förbud om hotell, konsertarrangörer, välgörenhetsorganisationer och medieföretag kan fås att stänga sina dörrar genom hot om ekonomiska konsekvenser.
Från rockikon till persona non grata
Waters konstaterar att de stora medierna numera sällan vill tala med honom. Han bjuds inte in till de stora tv-kanalerna och hans debattartiklar blir inte publicerade. De få intervjuer han medverkar i sker främst på alternativa plattformar eller hos programledare som själva befinner sig utanför den traditionella medievärldens mittfåra.
Roger Waters under Us + Them-turnén på Estadio Nacional i Chile 2018. Foto: Andrés Ibarra/CC BY-SA 4.0
Han beskriver sig skämtsamt som ”förbjuden” och säger sig vara stolt över det. Om priset för att släppas in är att tiga om krigen och palestiniernas situation föredrar han att stå utanför.
Kontrasten mellan hans budskap och den offentliga bilden av honom löper genom hela intervjun. Han har beskrivits som farlig och hatisk, men återkommer själv gång på gång till empati, vänlighet och människans ansvar för andra människor.
Hans far dödades i strid mot Nazityskland under andra världskriget. Hans mor var socialist och övertygad om människans inneboende förmåga till godhet. Från dem, säger Waters, fick han övertygelsen att nationella, etniska och religiösa gränser aldrig får väga tyngre än det gemensamt mänskliga.
Det är också denna tanke som förenar hans musik med hans politiska engagemang. Bakom de dystopiska bilderna i The Wall och Animals finns inte en uppgivenhet inför människan, utan en vrede över de system som skiljer människor åt och gör dem rädda för varandra.
Krig är för Waters det yttersta uttrycket för detta misslyckande. Det förstör inte bara de samhällen som bombas, utan också de länder som utför bombningarna. Resurser som kunde ha använts till vård, utbildning och människors trygghet överförs till vapenindustrin, samtidigt som propagandan gör motståndaren till något mindre än en människa.
”Vi är många och de är få”
Trots sin mörka bild av utvecklingen avslutar Waters inte samtalet i hopplöshet. Han använder det arabiska ordet sumud, som ungefär betyder ståndaktighet och uthållighet i motståndet mot förtryck och ockupation.
Förändringen kommer enligt honom inte att skänkas uppifrån. Den kräver att vanliga människor organiserar sig över nationsgränserna och vägrar låta sig ställas mot varandra. De som tjänar på krigen är få, medan de som betalar priset är många.
Waters pekar på hamnarbetare, fackföreningar och folkliga rörelser som exempel på krafter som fortfarande kan påverka utvecklingen. Människor är enligt honom varken färre, mindre intelligenta eller mindre empatiska än den styrande eliten. Problemet är att makten är bättre organiserad.
Det är därför hans slutliga budskap inte riktas till presidenter, regeringar eller mediechefer, utan till den stora majoritet som sällan får bestämma vart samhället är på väg.
— Vi har blivit utmanövrerade organisatoriskt. Vi är inte färre och vi tänker eller känner inte mindre. Men vi måste organisera oss., säger Waters.
Mot slutet återger Waters några ord som följt honom under många år: ”Jag var här. Jag kände något. Kanske var jag inte ensam.” För honom rymmer de hoppet om att den människa som reagerar mot krig och orättvisor inte är ensam – även när medierna och makthavarna försöker skapa den känslan.
Det är samma trotsiga ton som har följt Roger Waters genom mer än ett halvt sekel. Rösten har blivit äldre, men budskapet från Pink Floyds stora verk känns igen: makten bygger murar mellan människor, kriget kräver lydnad och propagandan vill göra självständigt tänkande omöjligt.
Waters vägrar fortfarande att rätta in sig i ledet. Och kanske är det just därför försöken att tysta honom aldrig riktigt upphör.
Reza Nasouri
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Triumfen för den politiska ”slim fit”-modellen i Ungern
Dávid Bencsik är jurist, diplomat och tidigare biträdande statssekreterare i Orbáns regering. I denna gästanalys för Nya Dagbladet granskar han Fidesz-KDNP:s oväntade nederlag i parlamentsvalet den 12 april och vad det betyder för Ungerns politiska framtid.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Det kristet konservativa partiets huvudbudskap var att trygghet är det viktigaste i farliga tider. Det budskapet fick stöd av 2,3 miljoner människor, och ytterligare 300 000 ställde sig bakom det. Men över tre miljoner väljare – huvudsakligen unga – sa sig föredra förändring och en ung, "slim fit"-premiärminister. De var i majoritet. Tisza vann valet. Ändå är Fidesz fortsatt Ungerns största parti idag.
I Ungern, med en befolkning på 10 miljoner, var 7,5 miljoner röstberättigade, och 5,98 miljoner av dem – 79,5 procent – röstade. Den 12 april röstade 52 procent av väljarna, motsvarande 3,1 miljoner människor, på Tisza-partiet. Fidesz-KDNP-alliansen, ledd av Viktor Orbán och vid makten i 16 år, fick endast 39,5 procent av rösterna, vilket motsvarar 2,3 miljoner människor. Högerpartiet Mi Hazánk fick 5,7 procent, motsvarande 340 000 röster.
Ett historiskt perspektiv
Det patriotiska blocket fick sammanlagt 2,7 miljoner röster. Men vad betyder den siffran historiskt sett? 2014, vid ett lägre valdeltagande, vann Fidesz-KDNP valet med exakt samma antal röster som partiet fick i april: 2,3 miljoner. 2022 fick dock Fidesz lika många röster som Tisza – och vann.
Under årtionden har Fidesz-lägret smält samman till en gemenskap med delade erfarenheter, historia och ideologi. Det är ett av de partier i Europa som har högst stöd i befolkningen. Som jämförelse är stödet för några av Europas ledande regeringspartier: österrikiska ÖVP på 21 procent, tjeckiska ANO på 33 procent, tyska CDU/CSU på 25 procent, spanska PSOE på 28 procent, italienska FdI på 29 procent, polska KO på 33 procent och brittiska Labour på 17 procent.
Annons:
De principer och värderingar som Fidesz-KDNP-gemenskapen tror på har inte förlorat sin giltighet.
Men det som förenar Tisza-lägret är förändring – och en akronym på tre bokstäver: O1G (Orbán är ett svin). Tisza-projektets mål var att avsätta Viktor Orbán och ta makten genom att ena alla anti-Orbán-krafter. Planen lyckades. Fidesz-KDNP:s väljarbas består huvudsakligen av äldre invånare över 40 år i småstäder och landsbygdsområden. Tisza har däremot blivit en dominerande kraft i städerna, särskilt bland unga människor som tidigare varit opolitiska.
Under varje mandatperiod dör ungefär en halv miljon ungrare, medan endast 300 000 föds, vilket innebär att en betydande del av väljarkåren försvunnit ur ledet sedan demokratiseringen – också under Fidesz-KDNP:s 16 år vid makten. Men det var inte bara Fidesz-väljare som gick bort. I takt med att äldre generationer avled försvann den postkommunistiska socialistnostalgin – och därmed övergångsperiodens största politiska gemenskap, socialisterna – antingen helt eller så vände de sig till Tisza. Demokratisk koalition, efterträdaren till den forna jätten, fick endast 1 procent av rösterna i april: 68 000 röster av nästan sex miljoner.
Vägen framåt
Makten och pengarna som följer med den kommer garanterat att hålla ihop Tisza – en koalition hämtad från hela det politiska spektrumet – ett tag. Men ideologiska spänningar är att vänta inom denna heterogena gemenskap. Fidesz-KDNP-lägret hålls däremot samman av en orubblig tro på att barn måste skyddas från skadliga influenser, unga människor måste skärmas från destruktiva genusideologier och det ungerska samhällets lugn måste värnas mot civilisatorisk smitta som anländer under täckmanteln av en migrationspakt.
De tror också att familjestödsprogram och åtgärder för att hjälpa unga par att etablera sig måste bevaras, liksom den ungerska alliansen med alla nationer som ser dem med vänskap och goodwill. Framför allt tror de att freden måste skyddas.
Vi fortsätter att orubbligt tro på kärlekens och solidaritetens kraft!
Fidesz-KDNP har satts på prov tidigare. Ett oförtjänt nederlag 2002 fick partiet att organisera sig i medborgarcirklar där gemenskapen stöttade varandra. Några av dessa cirklar är fortfarande aktiva idag. Det var då som frasen först uttalades – en fras som höll ihop den nationella högern i åtta år: "Vi fortsätter att orubbligt tro på kärlekens och solidaritetens kraft!" 2010, efter åtta år, återkom Viktor Orbán till makten.
Under senare år har han vuxit till en global politisk aktör och blivit en partner till president Trump, Putin och Xi. Men Viktor Orbáns parti, Fidesz-KDNP, står nu inför den största utmaningen för sin existens. Även om överlevnadsstrategin från 2002 var ett steg i rätt riktning, kommer den inte längre att räcka. Partiet måste förnya och rensa sig, vilket kan kräva den typ av ärlighet och offer på ledarnivå som är otänkbart idag. Det som står på spel är stort.
Dávid Bencsik
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Tucker Carlson, den amerikanske journalisten och TV-programledaren, slog fast i sitt program The Tucker Carlson Show på måndagen att kriget mot Iran uteslutande drivits fram av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – inte av hot mot USA:s säkerhet. I en mer än timslång analys besvarade Carlson fyra grundläggande frågor om konflikten och landade konsekvent i samma slutsats: kriget är israeliskt, inte amerikanskt.
Tucker Carlson var fram till 2023 programledare för Tucker Carlson Tonight på Fox News – landets mest sedda nyhetsprogram – och driver sedan dess det oberoende The Tucker Carlson Show på sin egen plattform. Han är känd för sin maktkritiska analys av amerikansk utrikespolitik och är en av konservatismens mest inflytelserika röster i USA.
Carlson inledde med att presentera fyra frågor han menar alltid måste ställas inför stora historiska händelser: varför hände det, vad var syftet, vart det är på väg – och hur bör USA svara?
"Det här är Israels krig"
Carlson var omedelbar och kompromisslös i sin bedömning av krigets ursprung.
— Det här hände för att Israel ville att det skulle hända. Det här är Israels krig. Det är inte USA:s krig. Det här kriget förs inte på uppdrag av amerikanska nationella säkerhetsintressen för att göra USA säkrare eller rikare, sade Carlson.
Han pekade på att Netanyahu gjort sju resor till Vita huset under det senaste året, och att budskapet aldrig varierat: USA måste åta sig regimskifte i Iran.
— Bibi har sagt detta – du kan söka upp videon: Jag har drömt om detta i 40 år och nu har vi äntligen gjort det, sade Carlson.
Som ytterligare bevis lyfte Carlson fram utrikesminister Marco Rubios uttalande inför kongressledare dagarna innan.
— Israel sa att de skulle gå. Och vid det laget har man egentligen bara två val: man kan gå ombord och försöka hjälpa till, eller försöka begränsa Israels krig, återgav Carlson Rubios ord.
Han varnade samtidigt för hur historien kan komma att skrivas om om sanningen inte sägs högt nu. Framtida generationer riskerar att tro att Iran genomfört en slags Pearl Harbor mot USA och att kriget var ett svar på ett verkligt hot.
— Dina barnbarn kanske lär sig att det här kriget startade för att ayatollan dök upp i Miami och sköt folk med maskingevär på ett köpcentrum. Det är inte vad som faktiskt hände, sade Carlson.
Räddningsarbetare och boende försöker rädda skadade ur rasmassor vid flickskolan i Minab, Hormozgan-provinsen, Iran, 28 februari 2026. Foto: Mehr News Agency/Handout via Xinhua
Syftet: regional hegemoni
På frågan om vad kriget egentligen syftar till från israelisk horisont gav Carlson ett enkelt men allvarligt svar.
— Syftet är regional hegemoni. Suveränt enkelt, sade Carlson.
Han förklarade att Israel – med kärnvapen, en stark teknoekonomi och nära 80 år av statlig existens – hyser stora geopolitiska ambitioner. Målet är inte nödvändigtvis att erövra Iran, utan att slå ut dess ledarskap och förvandla landet till ett hjälplöst slagfält.
— Du vill förmodligen bara avhuvuda det och göra det hjälplöst. Du vill förvandla det till ett helvete, för det är bättre för dig att dominera ett helvete, sade Carlson.
— Att bli av med den iranska regeringen hade ett enda syfte: att ge Israel förmågan att göra exakt vad det vill i Mellanöstern utan att bli störda, tillade han.
Golfstaternas fall – och LNG-chocken
En central del av Carlsons analys handlade om att kriget inte enbart riktar sig mot Iran – utan att Israel medvetet vill skada arabstaterna i Golfregionen, inklusive sina informella partners.
— Israel vill skada Iran och Qatar och Förenade Arabemiraten och Saudiarabien och Bahrain och Oman och Kuwait. Och de har lyckats!, sade Carlson.
Han förklarade att konsekvenserna var välkalkylerade. Att anfalla Iran och dess ledning var alltid beräknat att utlösa iranska motanfall mot Golfstaterna – och det var poängen, menade Carlson.
— Det var inte en risk ur israelisk synvinkel. Det var poängen. De ville försvaga Golfen, och på två dagar har de lyckats, sade Carlson.
Qatars beslut att stänga ned sina LNG-export – flytande naturgas – beskrev Carlson som en av krigets allvarligaste konsekvenser för världsekonomin. Qatar är en av världens ledande exportörer av flytande naturgas. Nedstängningen slår omedelbart mot Europa, Asien och globala marknader.
— När man stänger av naturgasen från Qatar, och den är nu nedstängd, är 20 procent av världens totala utbud nedstängt. Det krossar marknader. Det driver upp inflationen. Det kan skapa förödelse för den globala ekonomin, sade Carlson.
Han underströk att 40 procent av Storbritanniens hushåll värms med qatarisk LNG och att Europa som helhet är den kanske största förloraren i konflikten.
All personal vid den amerikanska ambassaden i Amman evakuerade tillfälligt ambassadkomplexet på grund av ett säkerhetshot, 3 mars 2026. Foto: Mohammad Abu Ghosh/Xinhua
USA:s väg ut
Carlson var tydlig på att USA inte har något att vinna på att stanna i konflikten och att den enda rimliga vägen framåt är ett snabbt tillbakadragande.
— utropa seger och åk hem. Det vore det första steget, sade Carlson.
Han påpekade att det bara gått 36 timmar sedan kriget inleddes, men att mönstret redan är tydligt. Pentagon hade bekräftat att fyra amerikanska soldater dödats, och Carlson förväntade sig att siffran skulle stiga.
Det andra nödvändiga steget, menade han, är att USA måste ta kontroll över förhållandet till Netanyahu.
— Det här är inte antisemitism. Det här är ett statsöverhuvud vars beslut dödar amerikaner och påverkar världshistorien och USA:s framtid. USA måste, inom kort, säga till Israels regering: ni bestämmer inte, sade Carlson.
Krigets predikanter
Carlson riktade även skarp kritik mot de röster i USA som förespråkat kriget med entusiasm. Den konservative analytikern Frank Gaffney hade under sändningen hävdat att dödsfallen bland de amerikanska soldaterna visserligen var tragiska, men att kriget i stort sett är "nästintill kostnadsfritt" för USA.
— Det är den inställningen som fick oss hit. Men det kommer inte förbli så. Det förändras redan. Det folk behöver komma ihåg är att krig accelererar trender och händelseutveckling. Ingenting accelererar förändring som våld, kommenterade Carlson.
Carlson pekade dessutom ut John Hagee – en av USA:s mest framträdande evangelikala pastorer och ledare för organisationen Christians United for Israel – som en drivande kraft bakom krigsivern. I ett klipp som visades hade Hagee uppmanat USA att ge Teheran en ordentlig omgång.
— Det är inte Frank Gaffney. Det är en kristen predikant. Det är en man som säger sig förkunna evangeliet och som kräver att den amerikanska regeringen ska sänka iranska båtar och döda dessa vildar. Det är inte kristendom, och det är ett bedrägeri, sade Carlson.
En bön om fred
Carlson avslutade programmet med att läsa upp en bön av den brittiske 1800-tals-kardinalen John Henry Newman – den så kallade fredsbönen. Det var ett ovanligt avslut för ett politiskt program, och Carlson introducerade den utan ironi.
— Evige Gud, i vars fullkomliga rike intet svärd drages annat än rättfärdighetens svärd, ingen styrka känns annan än kärlekens styrka – så mäktigt sprid din ande att alla folk må samlas under fredsfurstens fana, som barn till en Fader, vars väldet är och äran nu och i evighet. Amen, sade Carlson.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
