Oslo motiverar sin övergång med det stora fritidsvärdet hos skog. Har man inte kalhyggen blir det en lättare och trevligare skog att gå i med träd av olika ålder och slag. Mängden och mångfalden av växter och djur ökar. Men det kan också motiveras av ekonomiska skäl.
Den första gallringen blir en femtedel dyrare än med kalavverkning. Men drivningsnettot blir detsamma, eftersom virket man tar ut blir grövre. Och hälften av den stående virkesmassan blir kvar och ger återväxt. Den andra gallringen därefter ger dubbelt netto. Vid kalhygge får man vänta länge innan man kan återvända. Marken riskerar urlakas, och svampar i symbios med träden och viktiga för bördigheten försvinner. Mikroklimatet på kalhyggen blir hårt.
Tillväxten över tid blir densamma för skogsbruk som sker kontinuerligt eller med trakthyggen (kalhyggen). Vid det sista har man en lång period med låg tillväxt, när plantorna är små. Vid det första har man hela tiden en bladmassa som fullt utnyttjar solstrålningen.
Det ger ett koldioxidupptag hos skogen som är 50 procent upp till dubbelt så stort som med kalhyggen, eftersom koldioxidnettot då blir negativt de första 15 åren, och det dröjer 30 år av skogens hundra år innan koldioxidbalansen återställs, enligt professor Anders Lindroth, institutionen för naturgeografi och ekosystemanalys i Lund. Det är lika mycket eller mer än alla Sveriges koldioxidutsläpp ihop.
Enligt rapporter från kontinenten får skogsägaren 3,6 gånger bättre rotnetto med kontinuitetsskogsbruk än med kalhyggesskogsbruk. Mats Hagner, skogsprofessor emeritus, räknar med dubbla rotnettot i Sverige, 100 kronor mer per kubikmeter och lika mycket till för skogsindustrin. Det är visserligen arbetsintensivare, vilket skulle gett 50.000 fler arbetstillfällen för hela landet, men man får grövre virke av bättre kvalitet och slipper det mesta av återplanteringen, eftersom man till stor del kan lita på naturlig återväxt.
Vid kontinuitetsskogsbruk som har flerskiktad skog (träd av olika åldrar) är det de dominerande träden som får det mesta av tillväxten, medan de övriga är undertryckta med få grenar nertill. Då de får chansen att växa till, när de stora träden tas ned, blir de en skog av hög kvalitet med liten kvistighet. Vid kalhyggesskogsbruk däremot står plantorna fritt och får mycket kvistar.
Striden har stått hård mellan Skogsstyrelsen och SLU och företrädare för kalhyggesfritt skogsbruk. Harald Holmberg åtalades för sitt skogsbruk. Mats Hagners vetenskapliga rapporter har censurerats bort från de svenska universitet- och forskningsbibliotekens söktjänst Libris. En del finns nu under rapporter FSY naturbruk. Där finns också en Lärobok i Naturkultur under omarbetning. Han undervisade själv om kalhyggen, men eleverna protesterade, och han kom till att han byggt på felaktig analys och feltolkning av data. En serie med tolv försöksområden anlades 1990 med medel från en stiftelse, som nu ger intressanta resultat. Men prestigen sitter hård hos etablissemanget, där till och med forskningsfusk används för att styrka teserna.
Oslo står för en intressant utveckling av rationellt skogsbruk genom att skanna marken från luften med Lidar (light detection and ranging) och sedan använda fotoanalys. Då kan man kartlägga skogsbeståndet med grovlek, sorter och antalet sågstockar. Men det måste kompletteras av en trädmärkare på marken som bedömer trädens kvalitet och i sin handdator tillfogar det. Programmet räknar sedan ut vilka träd som skall fällas, beroende på vilket avkastningskrav man har, så att man får dominerande träd kvar med ungefär fem meters radie runt om sig. De träd som skall avverkas behöver inte märkas ut på marken som tidigare, utan maskinföraren kan gå efter den digitala positionen på kartan. Den gör det också lätt att ge anbud på en avverkning.
Hans Sternlycke
