MORGONDAGENS DAGSTIDNING – lördag 19 april 2025

lördag 19 april 2025

Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

publicerad 27 januari 2025
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget

Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Den 13 december 1942, s. 21:

Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.

Den 20 december 1942, s. 23:

Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Från blygsam start till global succé – Mumintrollen firar 80 år

publicerad Igår 17:29
– av Redaktionen
Författaren och illustratören Tove Jansson 1956.

I år har det gått 80 år sedan Tove Janssons första bok om den magiska Mumindalen publicerades, något som föranleder festligheter framförallt i Finland, i synnerhet på Muminmuséet i Tammerfors och i Muminvärlden i Nådendal.

Finlandssvenska Tove Jansson började redan som 15-åring arbeta vid den satiriska tidskriften Garm som tecknare. Under åren tecknade hon åtskilliga omslag och andra illustrationer i tidningen, men det var år 1943 som hon första gången tecknade figuren Snork. Snork hade smal nos, var helsvart och hade röda ögon, men är faktiskt föregångaren till det rundare och mer kärvänliga mumintrollet.

Två år senare, 1945, publicerades Småtrollen och den stora översvämningen, den allra första Muminboken. Den tidigare Snork fick rundare former och blev nu istället vit, och namnet byttes ut till mumintroll. Boken publicerades i Finland på svenska, men fick först inget större genomslag hos finländarna och översattes inte ens till finska. I Sverige överskuggades den helt av Pippi Långstrump, som också kom ut första gången 1945.

Det magiska Mumindalen

I Mumindalen står ett blått cylinderformat flervåningshus. Här bor det nyfikna och äventyrliga Mumintrollet tillsammans med sina föräldrar, Muminpappan och Muminmamman. I dalen bor också den försiktigare figuren Sniff, den lite vresiga Lilla My, frihetsälskaren Snusmumriken, Mumins flickvän Snorkfröken, den träiga Hemulen och den oroliga Filifjonkan.

Tillsammans lever de ett lugnt liv i den idylliska dalen där man odlar i trädgården, går på upptäcktsfärder eller plockar fina stenar. Även om Mumindalen är en trygg plats gränsar den samtidigt till Ensliga bergen, där monstret Mårran bor, som fryser marken till is där hon rör sig. Många andra märkliga figurer, som Hattifnattarna, rör sig i världen. Dessa är små, spökliknande varelser som kan bli elektriska vid åskväder.

Tredje boken nådde framgång

Det var inte förrän den tredje boken, Trollkarlens hatt, som Muminböckerna fick sitt stora genomslag. Denna kom ut 1948 och översattes tidigt till engelska, som även fick en betydande internationell spridning. Bokserien avslutades 1970, men flera bilderböcker har senare tillkommit.

1973 blev berättelsen om Mumintrollen julkalender i SVT och spelades in med mumintrollsdräkter. Senare producerades den kända japansk-finska animerade serien I Mumindalen, som kom att bli en stor succé. Den släpptes 1990 i Japan och visades först året efter i Finland och Sverige.

Här firar mumintrollen

I år firar mumintrollen 80 år och som sig bör firas det förstås i Finland där Muminhuset lyfts fram som det centrala temat för Muminjubileet, som beskrivs representera en känsla av samhörighet och en plats där dörren alltid är öppen.

Vid Muminmuséet i Tammerfors firar man stort hela året med evenemang och festligheter som inte sker enbart på museet, utan även på kulturella platser i staden. För den som vill uppleva mumintrollen på nära håll pågår det förstås också firanden i Muminvärlden, temaparken som ligger i Nådendal i Finland.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Historiska fästningen i Bohus fick digital tvilling

Digitaliseringen

publicerad 12 april 2025
– av Redaktionen

Med hjälp av drönare och laserskanning har en detaljerad digital kopia av Bohus fästning skapats. Syftet är att underlätta underhåll, öka tillgängligheten – och bevara en exakt avbild för framtida generationer.

Bohus fästning grundades 1308 vid Göta älv och har genom historien belägrats av norrmän, danskar och svenskar – men aldrig blivit erövrad i strid. I dag är den en ruin och utsett till ett av Västra Götalands sju underverk samt ett statligt byggnadsminne, vilket innebär att staten ansvarar för dess bevarande.

För att förbättra underhåll och tillgänglighet har slottsarkitekten Allan Ahlman anlitats. Uppdraget visade sig dock vara utmanande, med över 26 000 kvadratmeter stenytor och murar som sträcker sig 22 meter upp i luften.

Arbetet var ganska besvärligt och tidsineffektivt, samtidigt som det var svårt att få en uppfattning om underhållsbehovet på längre sikt. Till viss del tvingades vi reagera på saker snarare än att förebygga dem. Om något rasade eller gick sönder behövde jag gå igenom mina album och leta bland bilder för att kunna restaurera, säger han i ett pressmeddelande.

Lösningen blev att samarbeta med företaget Swescan och skapa en digital tvilling av fästningen. År 2022 genomfördes en omfattande laserskanning med hjälp av drönare och bärbar teknik. Resultatet blev en interaktiv modell i en digital portal, där användare kan utforska fästningen i detalj – från översiktskartor till högupplösta bilder, höjddata och mått.

Digital kopia ska underlätta inspektion

Portalen ger inte bara en exakt bild av nuläget utan gör det möjligt att planera underhåll, ta fram ritningar och inspektera svåråtkomliga delar, som den gamla fängelsehålan.

Fästningen blir väldigt lättillgänglig på det här sättet. Alla med användaruppgifter kan använda portalen för att gå runt i området och studera miljön, även på svåråtkomliga platser som i den gamla fängelsehålan. I framtiden skulle det kunna bli en del av turistupplevelsen. Det finns många fördelar, och vi har upptäckt fler användningsområden än vad vi först förväntade oss.

Den digitala kopian finns också kvar som en minnesbild för eftervärlden om fästningen skulle drabbas av större skador. När exempelvis Notre-Dame brann ner kunde man återställa den franska katedralen med hjälp av den laserskanning som skett 2010.

Det är en trygghet och en anledning till att skanna fler kulturminnen. En dag kanske det kan bli det största värdet av den digitala kopian, men fram till dess kan vi använda den till mycket annat, säger Ahlman.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Gripande påskmusikalen ”Vem är den mannen?” tillbaka i Insjön

publicerad 6 april 2025
– av Redaktionen
Alexander Östberg, i rollen som Jesus, talar inför sina lärjungar.

När ridån åter går upp för den årliga påskmusikalen i Frikyrkan Insjön är det med föreställningen ”Vem är den mannen?” som förra året drog fulla hus. Musikalen, som berättar historien om Jesu liv, död och uppståndelse, är en tradition sedan 2006 och förenar dramatiskt berättande med gripande musik och reflektioner över tidlösa och aktuella frågor.

Den uppstickande teaterskådespelaren Alexander Östberg återkommer i rollen som Jesus, en roll han övertog så sent som ifjol. Östbergs förmåga att väva samman det mänskliga med det gudomliga ger rollen en djupare resonans som både berör och engagerar publiken.

Vid hans sida ser vi återigen Emma Tinnis som Maria Magdalena, vars känsliga och äkta porträtt ger liv åt karaktärens inre kamp och tro. Jakob Ragnegård spelar rollen som Judas med en komplex gestaltning som fångar karaktärens tragiska dilemman och moraliska tvivel.

Regissören, Anders Ragnegård, känd för sina kreativa och moderna grepp, lyckas på ett innovativt sätt i den här pjäsen förena det historiska och det nutida. Med minimalistisk men ytterst suggestiv scenografi, kompletterad av subtila ljuseffekter och projektioner, färdas åskådarna mellan antikens Jerusalem och nutidens samhälle. Denna metod förstärker pjäsens relevans och aktualitet och väcker viktiga frågor kring civilkurage, maktmissbruk och konsekvenserna av tystnad inför orättvisor.

Musikalen förstärks ytterligare av körens och orkesterns dynamiska framföranden under ledning av Niclas Westling.

Korsfästelsen efter Judas förräderi är ett gripande inslag i den över två timmar långa föreställningen. Foto: Nya Dagbladet

I Vem är den mannen? framstår en tydlig parallell mellan Jesu berättelse och vår samtid – en värld där människor fortfarande tvekar att höja sina röster i protest mot auktoritära tendenser och orättvisor. Precis som Jesus lärjungar tystades av rädsla, ser vi än idag hur människor skräms till tystnad när de utmanar etablissemang och rådande normer.

Denna parallell är både slående och tankeväckande, särskilt när vi reflekterar över nyliga historiska händelser såsom hanteringen ”pandemin” likväl som de historiska övergreppen kring häxprocesserna på 1600-talet.

Upplevelsen som föreställningen levererar är tidvis faktiskt rent av i klass med filmer som ”The Passion of the Christ”

Publiken bjuds in till en känslomässig berg- och dalbana, där djup sorg, glädje och hopp avlöser varandra i ett gripande tempo.

Budskapet om kärlek, försoning och hopp, som är centralt i berättelsen, blir en stark och aktuell påminnelse om det mänskliga behovet av medmänsklighet och förståelse.

 

Kulturredaktionen

Fakta om föreställningen

Påskmusikalen ”Vem är den mannen?” spelas under påskhelgen, långfredagen, påskdagen och annandag påsk med två föreställningar per dag, klockan 13 och 18, på Frikyrkan Insjön, Faluvägen 27.

Föreställningen har fri entré och möjliggörs tack vare ett stort engagemang från frivilliga krafter och lokala aktörer.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Filmikonen Val Kilmer har gått ur tiden

publicerad 2 april 2025
– av Jan Sundstedt
Kilmer i Red Planet (2000) och Batman Forever (1995).

Val Kilmer är död, endast 65 år gammal, efter en lång kamp mot sjukdom. Från rockikoner till superhjältar och skarpskjutande västernhjältar präglade han en generation med sitt breda register och en filmografi som få kan mäta sig med.

Val Kilmer föddes 1959 i Los Angeles och tog sina första steg mot stjärnstatus genom teaterstudier vid prestigefyllda Juilliard. Redan i debuten Top Secret! (1984), visade Kilmer sin komiska talang som den blonde rockstjärnan Nick Rivers i en absurd spionparodi – en roll som satte tonen för hans unika förmåga att skifta mellan genrer.

Hans genombrott kom dock med Top Gun (1986), där han som den iskalle piloten ”Iceman” blev en ikon vid sidan av Tom Cruise, en prestation som cementerade hans plats i actionfilmens översta skikt.

Val Kilmer var aldrig rädd att ta sig an utmaningar. I Oliver Stones The Doors (1991), förvandlades han till Jim Morrison, frontmannen i The Doors, med en intensitet som gjorde att många glömde att det inte var rockstjärnan själv på duken.

Hans röst och gestaltning var så träffsäkra att han själv sjöng flera av låtarna – ett bevis på hans hängivenhet och bredd som skådespelare.

Ikoniska roller som lever kvar

Få skådespelare har som Kilmer lyckats lämna så starka avtryck i så många olika roller. I klassiska västerneposet Tombstone (1993) gestaltade han Doc Holliday, den tuberkulossjuke revolvermannen, med en blandning av charm och tragik som gjorde repliker som ”I’m your huckleberry” odödliga.

Samma decennium tog han på sig Batman-dräkten i Batman Forever (1995), där han gav Bruce Wayne en melankolisk tyngd mitt i filmens färgsprakande kaos – en roll som, trots blandad kritik, visade hans förmåga att axla tunga arv.

Action och spänning präglade också hans insatser i Heat (1995), där han som Chris Shiherlis höll jämna steg med giganter som Robert De Niro och Al Pacino i Michael Manns mästerverk.

I The Saint (1997), axlade han Roger Moores mantel som Simon Templar, den elegante mästertjuven, och bevisade återigen sin förmåga att kombinera stil med substans. Kilmer var en kameleont, lika hemma i västern som i storstädernas undre värld eller på rockscenen.

Ett arv i skuggan av sjukdom

Val Kilmer kämpade i många år med strupcancer, en diagnos han fick 2014, vilket begränsade hans röst och karriär under hans senare år. Trots detta gjorde han en gripande återkomst som Iceman i Top Gun: Maverick (2022), en roll som blev ett värdigt farväl till fansen och en påminnelse om hans storhet.

Hans tidiga komiska genombrott i Top Secret! kontrasterar vackert mot de djupare, mörkare rollerna i filmer som The Doors och Tombstone. Kilmer var en skådespelare som kunde vara allt – rockstjärna, hjälte, skurk och våghalsig stridspilot.

Hans envishet och passion för konsten lyste igenom även i motgång, och hans sista framträdanden bar en särskild tyngd. Val Kilmers filmroller har inte bara underhållit, utan också inspirerat generationer av filmskapare och skådespelare att våga mer.

När vi nu sörjer Val Kilmer är det med en tacksamhet för allt han gav oss. Hans mångsidighet och mod att ta sig an de mest skilda roller, och hans förmåga att göra varje karaktär minnesvärd gjorde honom till en legend. Filmvärlden är nu betydligt fattigare utan Kilmer, men hans verk kommer helt klart att leva vidare.

Vila i frid, Val Kilmer.

Val Kilmer - en ikonisk skådespelare

Här ett urval av kända roller i kronologisk ordning:

  • Top Secret! (1984) – Debutrollen som den blonde rockstjärnan Nick Rivers.
  • Real Genius (1985) – Spelade Chris Knight, en begåvad student.
  • Top Gun (1986) – Ikonisk roll som den iskalle piloten "Iceman".
  • Willow (1988) – Huvudrollen som Madmartigan.
  • The Doors (1991) – Porträtterade Jim Morrison med intensitet och autenticitet.
  • Tombstone (1993) – Gestaltade Doc Holliday med charm och tragik.
  • Batman Forever (1995) – Gav Bruce Wayne en melankolisk tyngd.
  • Heat (1995) – Spelade Chris Shiherlis, en skicklig tjuv.
  • The Saint (1997) – Axlade rollen som den elegante mästertjuven Simon Templar.
  • Top Gun: Maverick (2022) – Återvände som Iceman i en gripande comeback.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.