Annons:

Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

Publicerad januari 27, 2026
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget

Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Annons:

Den 13 december 1942, s. 21:

Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.

Den 20 december 1942, s. 23:

Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Nu vaknar Fylke till liv i Staffordshire

Tolkien

Publicerad september 11, 2026 – av Jan Sundstedt
Deltagare i hobbitinspirerade dräkter vid marknadsstånd och vita tält på en solbelyst äng, med blommor, pumpor och en kritad skylt i förgrunden
Marknadsstånd och tältläger på The Brandywine Festival i Harrodsburg, Kentucky 2025. Festivalens brittiska upplaga pågår 9–13 september 2026 på Weston Park – enligt arrangören den första hobbitfestivalen på brittisk mark, och den första upplagan inom en timmes bilresa från Birmingham där Tolkien växte upp.

På godset Weston Park nära Telford pågår The Brandywine Festival, en Sagan om ringen-festival med officiell licens där varje deltagare anländer som sin egen hobbit – med namn, bakgrundshistoria och kostym. Festivalen inleddes i onsdags och avslutas söndag 13 september.

Storbritanniens första hobbitfestival pågår 9–13 september på Weston Park i Staffordshire, ett 1600-talsgods med drygt 400 hektar parkmark. Bakom arrangemanget står det tyska kostymföretaget Burgschneider tillsammans med Middle-earth Enterprises, som förvaltar rättigheterna till Tolkiens värld.

Redan från ankomsten ska nutiden glida undan. Kvar blir lyktbelysta stigar, vedrök, levande musik och ett sällskap där alla bär samma varma hobbitidentitet.

Programmet bärs av samvaro och hantverk. Här hålls workshops i vävning, matlagning, örtkunskap, berättande och folkmusik, allt i roll.

Träskylt med handmålad texten no admittance except on party business, lykta och lövverk vid ett tält
Skyltarna i festivalens tältläger är handmålade. Den här parafraserar en replik ur Tolkiens böcker och mötte deltagarna vid tälten i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

På två scener spelas akustisk folkmusik, fiol och pipa dagligen. Kvällarna bjuder på dans under bar himmel och lägereldar som får brinna ut i egen takt.

Genom hela festivalen pågår Four Farthing Games, en tävling i traditionella hobbitlekar mellan Fylkes fyra fjärdingsdelar. Tävlingen avgörs vid en fackelbelyst pokalceremoni sista kvällen.

Hemma hos Tolkien

Platsvalet är ingen slump. Weston Park ligger inom en timmes bilresa från Birmingham, där J.R.R. Tolkien växte upp, och landskapen i West Midlands anses ha inspirerat delar av hans miljöer. Godset ägs av Weston Park Foundation, en fristående välgörenhetsstiftelse.

Vi är oerhört hedrade över att få föra The Brandywine Festival tillbaka till det land där berättelsen tog sin början. Efter framgången i Kentucky kändes det bara rätt att ta hem den här upplevelsen, säger Burgschneiders vd Markus Böhm, som beskriver godset som ett landskap i samklang med Tolkiens verk.

Stor folksamling i hobbit- och medeltidsdräkter framför en scen under varaktigt tak med ljusslingor
Kvällarna är festivalens kärna. Scenen med ljusslingor i skogsbrynet samlade flera hundra deltagare i fjolårets upplaga i Kentucky. Foto: The Brandywine Festival

Tolkienfantasten Kyle Pedley från Stourbridge, som har rest till Nya Zeeland för att se filmmiljöerna, sammanfattar saken kortare.

För ett Tolkienfan är det här som hämtat ur drömmarna, säger han.

På söndag den 13 september släcks lyktorna och tälten rivs. Kvar står ett engelskt 1600-talsgods i det landskap i West Midlands som anses ha inspirerat delar av Tolkiens miljöer – och minnet av en helg då några hundra vuxna fick lov att låtsas att Fylke låg där.

Den som blir sugen får vänta till 1–4 oktober, när festivalen återvänder till Terrapin Hill Farm i Harrodsburg i Kentucky för sitt andra år på amerikansk mark.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Hobbysökare grävde upp Finlands största vikingatida myntskatt

Arkeologi och historia

Publicerad september 10, 2026 – av Markus Andersson
Mynt i jorden till vänster och framtagna mynt, en armring och andra silverföremål till höger.
Tusentals silvermynt och flera andra silverföremål låg i två näverkärl vid Sysmä kyrkby. Mynten har ännu inte räknats eller daterats närmare.

En metalldetektorist har hittat det som museet kallar den största kända vikingatida myntskatten i Finland. Först trodde han att detektorn bara hittat malm, och slutade gräva.

Fyndet gjordes den 3 september 2026 nära Sysmä kyrkby, av metalldetektoristen Kalle Lappinen. Dagen efter åkte arkeologer ut till platsen och tog upp skatten ur marken.

Allt hade lagts ned i två kärl av näver, ungefär 45 centimeter under markytan och med omkring tolv meter mellan gömställena, uppger Lahtis museer.

Bland mynten låg också en bit betalningssilver, en silverarmring, ett silverbeslag och en silverpärla.

Det är ovanligt att näverasken har bevarats. Organiskt material bevaras sällan från förhistorisk tid under finska förhållanden, säger museichefen Tuulia Tuomi till Yle.

Ett av kärlen gick dock sönder när skatten grävdes fram.

Mynten är ännu varken rengjorda, åtskilda eller räknade. Den exakta vikten, antalet och en närmare datering får vänta på fortsatta undersökningar. Att det rör sig om tusentals mynt står däremot klart.

Signalen som verkade komma från malm

Lappinen har sökt med metalldetektor i flera år och hade gått över just den här platsen tidigare utan resultat. Signalen kom så djupt nerifrån att han först avfärdade den – tills han hittade en likadan en bit bort och bestämde sig för att gräva ända till botten.

Först var det lite svårt att tro, sedan adrenalinet och känslan av att lyckas. Arbetet lönade sig återigen, säger han till Yle.

Fram till nu har rekordet innehafts av en skatt som hittades i Nousis 1895. Den innehåller omkring 1 700 mynt jämte andra föremål, tillsammans cirka 2,2 kilo, och har hittills räknats som Finlands största kända vikingatida myntskatt.

I Sysmä väger enbart mynten cirka 4,5 kilo. Utöver den vikten kommer betalningssilvret, armringen, beslaget och silverpärlan, som låg i näverkärlen mellan stenarna.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Tors hammare låg gömd under trädgården i tusen år

Arkeologi och historia

Publicerad september 8, 2026 – av Markus Andersson
Den 18,5 kilo tunga vikingsilverskatten från Rebild med silvertackor, smycken och mynt
Den 18,5 kilo tunga skatten består av omkring 700 föremål och fragment och är Danmarks största kända silverskatt från vikingatiden.

Ett par timmars trädgårdsarbete i Rebild i Nordjylland slutade med 18,5 kilo vikingatida silver. Fyndet är Danmarks största kända silverskatt från vikingatiden, och bland föremålen finns en liten torshammare.

Husägaren, som vill vara anonym, skulle bara lägga en ny stenterrass. Efter en halvtimmes grävning tog grepen i något som gav ett märkligt ljud.

Först trodde jag att det var gammalt järn eller stängseltråd och några krukskärvor, men när jag började gräva med händerna kunde jag plötsligt fiska upp det ena metallföremålet efter det andra, säger fyndaren.

Totalt handlar det om omkring 700 föremål och fragment, uppger Nordjyske Museer.

Skatten lades ned i ett lerkärl någon gång under 900-talet. Omkring 320 föremål med en vikt på 6,4 kilo låg kvar i kärlet.

Silver som vägdes, inte räknades

Innehållet är ingen skattkista i sagostil utan silver som vägdes och användes som rikedom och betalningsmedel. Tyngdpunkten ligger på silvertackor, armringar och brutsilver. Mynten utgör bara en liten del av vikten: 47 hela mynt och myntfragment, däribland arabiska och anglosaxiska präglingar.

Två av dem är pennies präglade under Edvard den äldre, som regerade 899–924, vilket ger en tidigast möjliga tidpunkt för när skatten kan ha lagts ned. Mynten pekar samtidigt ut kontaktvägarna: österut mot den islamiska världen och västerut mot England.

Det här är ett fynd av stor betydelse för vår förståelse av vikingatiden i Danmark. Skatten visar så tydligt hur silver fungerade som rikedom och betalningsmedel. Det är som att hitta ett kassaskåp från vikingatiden, säger Torben Sarauw, kulturarvschef och arkeolog vid Nordjyske Museer.

Silvertackor, armringar och mynt ur vikingsilverskatten i Rebild
Bland skatten finns silvertackor, armringar och mynt. Foto: Nordjyske Museer

Torshammare och runor i samma kärl

Bland fynden finns en miniatyr av Tors hammare.

På en av tackorna finns runor som möjligen kan läsas "hutu". Det kan vara ett namn, ett ägarmärke eller någon annan form av markering. Något säkert svar finns inte.

Skatten är danefæ, vilket i Danmark innebär att fyndet tillhör staten. Den skickas nu till Nationalmuseet i Köpenhamn för bedömning. Nordjyske Museer hoppas kunna visa silvret för publik på Vikingemuseet Fyrkat.

Liknande fynd har väckt uppmärksamhet på flera håll i Norden. Under golvet i en vikingatida gård hittades en silverskatt i Täby med åtta halsringar, två armringar och mynt från bland annat den arabiska världen och Normandie. I Norge omfattar Mørstadskatten 4 886 mynt; de första 100 har nyligen gjorts tillgängliga digitalt.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Nu öppnas Norges största vikingaskatt för allmänheten

Arkeologi och historia

Publicerad september 1, 2026 – av Jan Sundstedt
Vikingatida silvermynt med ett kungaporträtt hålls mellan fingrar
Myntet visar en kung i profil, och i inskriften går namnet EDELRED att läsa.

De första 100 mynten ur Mørstadskatten, Norges största vikingatida myntfynd, har nu publicerats digitalt. Fotografier och beskrivningar gör det möjligt för både forskare och allmänhet att studera en första del av den nära 5 000 mynt stora skatten.

Mørstadskatten upptäcktes den 10 april 2026 av metalldetektoristerna Vegard Sørlie och Rune Sætre på ett fält vid Rena i Østerdalen. Fyndet växte snabbt från 19 mynt till omkring 3 000. Efter den senaste genomgången omfattar skatten 4 886 mynt, och antalet kan öka när nya undersökningar genomförs på fyndplatsen.

Kulturhistoriska museet vid Universitetet i Oslo har börjat lägga ut mynten i samlingsdatabasen Unimus. Varje föremål får ett eget nummer, fotograferas från båda sidor och förses med uppgifter om bland annat ursprung, ålder och prägling.

De första publicerade posterna omfattar framför allt engelska och tyska mynt från härskare som Æthelred II, Knut den store och de tysk-romerska kejsarna Otto I–III. Där finns också mer ovanliga exemplar.

Unimus databas visar flera rader med fotograferade mynt ur Mørstadskatten
De första 100 posterna ur Mørstadskatten visas i Kulturhistorisk museums samlingsdatabas. Skärmdump: Unimus/Kulturhistorisk museum

Sällsynt mynt från Dublinkung

Ett av mynten är präglat av Sigtrygg Olavsson Silkeskägg, den norsk-gaeliske kungen av Dublin. Numismatikern Anne Skogsfjord uppskattar att skatten kan innehålla omkring tio mynt från honom.

En sådan har vi inte fått in tidigare, säger hon till forskning.no.

Arbetet är tidskrävande och beräknas ta omkring en timme per mynt. Drygt 1 000 mynt har katalogiserats, men de måste granskas och fotograferas innan de kan publiceras. Museet bedömer att hela arbetet kommer att ta minst ett år.

Fyra sällsynta Harald Hårdråde-mynt, som daterar skattens nedläggning till omkring 1046–1047, har ännu inte lagts ut. Delar av Mørstadskatten ska även ställas ut på Historisk museum i Oslo under hösten.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.