Regeringen skjuter nu till ytterligare 10 miljoner kronor till det långsiktiga arbetet mot ”rasism, antisemitism, antiziganism, antimuslimsk och antisvart rasism samt diskriminering av samer”.
Satsningen bygger på den nationella handlingsplanen som regeringen använt i flera år för att bekämpa påstådd diskriminering och fördomar.
Åtgärderna ska fortsätta drivas inom skola, arbetsliv, välfärd och rättsväsendet och samordnas av bland andra Forum för levande historia. Målet är att bekämpa allt från ”hatbrott” till subtila fördomar, och insatserna ska pågå minst fram till 2029.
— Rasism är inte bara ett angrepp på den enskilda människan – det är ett hot mot hela vår demokrati. Vi kan aldrig acceptera att människors rättigheter och livschanser begränsas av fördomar och diskriminering. Därför tar vi nu ett långsiktigt grepp om arbetet mot rasism. Det kräver uthållighet, kontinuitet och politisk vilja – och det är precis vad vi levererar, säger jämställdhetsminister Nina Larsson (L).
Kritiker påpekar dock att Sverige enligt flera internationella jämförelser är bland världens minst rasismdrabbade länder och att problemen ofta finns i marginalen.
Trots att regeringen skjuter till tiotals nya skattemiljoner i kampen mot rasism saknas en avgörande pusselbit i satsningen. Hat och våld mot svenskar nämns inte – trots växande larm från både forskare och riksdagspolitiker.https://t.co/eDduXR0H6I pic.twitter.com/Mqa9obF1QT
— Anders Dahlqvist, värdegrundsbrottsling™ (@genusfrenologen) September 24, 2025
Symbolhandling eller verklig förändring?
Nuvarande och tidigare regeringars återkommande fokus på ”kampen mot rasism” kan uppfattas som oproportionerligt, och vissa ifrågasätter om resurserna används effektivt, eller om det mer handlar om en politisk symbolhandling.
Samtidigt finns det undersökningar som indikerar att vissa grupper, exempelvis afrosvenskar, möter diskriminering inom viktiga samhällsområden. Det är en balansgång mellan att erkänna verkliga problem och att undvika att förstora dem till generella samhällskriser.
Regeringen betonar återkommande att rasism är ”ett hot mot hela demokratin”, och att ett uthålligt, långsiktigt grepp därför krävs.
I kommentarsfält och på sociala medier frågar sig många svenskar dock när ”kampen mot rasism” övergår till att bli en slentrianmässig och omotiverad politisk doktrin i ett samhälle som redan rankas bland de mest toleranta och välkomnande i världen.