Politiker och medier lovade att massinvandringen skulle göra Sandviken till en ekonomisk framgångssaga. Tio år senare är verkligheten desto dystrare: halva staden klassas i dag som ett utanförskapsområde och jämförs med ökända problemförorter som Rinkeby och Tjärna Ängar.
2014 basunerade vänsterliberala medier, med Bonnierägda Dagens Nyheter i spetsen, ut att massmigrationen till Sandviken var en gigantisk vinstaffär och något som skulle göra hela kommunen ekonomiskt välmående.
”Tjänar över en halv miljard på invandringen”, löd DN:s rubrik, och det påstods att varje invandrad invånare skulle generera 145 000 kronor årligen i intäkter till kommunen.
Påståendena baserades på siffror i en rapport av revisionsbolaget PwC och hade beställts av kommunen själva.
Glädjekalkylen byggde dock på fantasier och önsketänkande, och redan inom ett par år stod det klart att kommunens ekonomiska situation tvärtom blivit mycket ansträngd – med ett budgetunderskott på 67 miljoner kronor.
— Det var ju ett fantasiscenario som målades upp. Rapporten var felaktig från början. Hur kunde någon stå bakom den? undrade M-oppositionsrådet Jonny Bratberg 2019.
”White flight”
Och sedan dess har situationen knappast blivit bättre. Några miljardvinster på massinvandringen har man inte gjort. I stället klassar regeringen i dag halva Sandviken som ett ”utanförskapsområde” – på samma lista som ökända invandrartäta och brottsbelastade förorter som Rinkeby, Tjärna Ängar i Borlänge och Gottsunda i Uppsala.
I nästan varje gathörn sitter numera övervakningskameror, och Emma Holmqvist, som är segregationsforskare vid Uppsala universitet, konstaterar att en stor del av den etniskt svenska befolkningen har flytt från invandrartäta delar av Sandviken – och att andra svenskar undviker att flytta dit.
— ’White flight, white avoidance’ kallar vi det, säger Emma Holmqvist.
— I studier under lång tid kan vi se att de med hög inkomst är delvis drivande i spiraler av segregation. De har en valmöjlighet till bostad som låginkomsttagare saknar. De kan flytta ifrån ett område med hyresrätter och negativ utveckling, helt enkelt via köp av bostad.
Svenskar vill inte bo med invandrare
Hon betonar dock att människor – oavsett grupptillhörighet – tenderar att vilja bo nära människor som är som de själva, och att detta gäller såväl barnfamiljer som höginkomsttagare.
— Men en sak som sticker ut är att många med invandrarbakgrund tenderar att vilja bo med fler svenskar – det motsatta gäller dock sällan för inhemskt födda svenskar, noterar hon.
Att svenskar i Sandviken inte vill bo tillsammans med invandrare pekas ut som ett stort och akut problem som måste lösas av politikerna – exempelvis genom att det byggs fler hyresrätter i villaområden.
Barn som integrationsverktyg
Kommunens politiker har tidigare uppmärksammats i samband med en hårt kritiserad integrationssatsning där man fattade beslut om att tvångsförflytta huvudsakligen svenska barn från villaområden till en invandrartät, lågpresterande skola i ett utanförskapsområde.
Beslutet fick många föräldrar att rasa och beskrevs som ett slags ”socialt experiment”, där barnen ofrivilligt gjordes till verktyg i politikernas integrationspolitiska projekt.
— Det här är någon form av socialdemokratisk våt dröm, att man blandar upp eleverna i ännu ett integrationsprojekt. Man tar en A-skola och byter hälften av eleverna med en D-skola, och så får man två C-skolor i stället – så blir alla nöjda och glada. Det är naturligtvis helt galet, kommenterade Jonny Bratberg saken i Tidningen Näringslivet.
