Ny forskning pekar mot att vikingarna jagade valross långt norrut i det arktiska Nordamerika, mycket längre än man tidigare trott. Det tyder på att vikingarna mötte urbefolkningar långt innan Columbus ”upptäckte” Nordamerika.
Under vikingatiden var efterfrågan på betar från valrossar hög i Europa. Vikingarna spelade en stor roll i handeln med valrosselfenben och man vet bland annat sedan innan att det jagades valrossar på både Island och kring Grönland.
I en ny studie, som publicerats i Science Advances, har forskare från bland annat Lunds och Köpenhamns universitet undersökt åtskilliga fynd av elfenben med hjälp av DNA. Forskarna använde sig av ett så kallat genetiskt ”fingeravtryck” för att rekonstruera exakt varifrån föremålen från valrosshandeln kom.
– Vi extraherade gammalt dna från valrossar som samlats in på en mängd olika platser i Nordatlantens Arktis. Med denna information på plats kunde vi sedan matcha de genetiska profilerna för valrossföremål som grönlandsnordborna handlade med till Europa tillbaka till mycket specifika arktiska jaktmarker, säger Morten Tange Olsen, docent vid Globe Institute i Köpenhamn i ett pressmeddelande.
”Avlägsna jaktmarker”
Fynden påvisar att vikingarna mellan år 950 och 1250 jagade valross betydligt längre upp kring nordamerikanska Arktis än vad man tidigare trott. Elfenben man testat kommer från bestånd i havet mellan Grönland och Kanada, och möjligtvis från inre delarna av kanadensiska Arktis. Resultaten förvånar forskarna, eftersom man tidigare antagit att vikingarna jagade kring sina bosättningar i sydvästra Grönland.
– Det som verkligen förvånade oss var att en stor del av det valrosselfenben som exporterades tillbaka till Europa kom från mycket avlägsna jaktmarker djupt inne i Högarktis, det vill säga norr om där tundran slutar, säger Peter Jordan, professor i arkeologi vid Lunds universitet.
För att segla så pass långt krävs stora sjöfartskunskaper och därför frågade sig forskare om det var möjligt att vikingarna kan ha haft denna typ av sjökunskap. För att få svar använde man sig av rekonstruerade seglingsrutter, och forskarna gjorde även experimentella resor i traditionella klinkerbyggda norska båtar. Enligt forskarna ska vikingarna ha haft tillräckligt med resurser och kunskaper för att klara av dessa resor.
Mötte urbefolkning århundraden innan Columbus
Vid den här tiden var jaktmarkerna i Högarktis bebodda av de så kallade Thule-inuiterna och eventuellt andra arktiska ursprungsbefolkningar. De jagade också valross. Studien stärker teorin att vikingarna hade kontakt med nordamerikanska folk flera århundraden innan Christopher Columbus ”upptäckte” Nordamerika.
– Vi kommer aldrig att få veta exakt, men på ett mer mänsklig plan borde dessa möten i de vidsträckta och skrämmande landskapen väckt både nyfikenhet och fascination, säger Jordan och fortsätter:
– Vi behöver göra mycket mer forskning för att förstå dessa interaktioner och motiv, särskilt ur ett urfolksperspektiv såväl som ett mer ”eurocentriskt” nordiskt perspektiv.
Det bör noteras att möten – och konflikter mellan nordbor och nordamerikanska indianer eller inuiter finns omnämnda redan i de gamla isländska sagorna, även det inte alltid är helt enkelt att avgöra sanningshalten i berättelserna.
