Det är strax före klockan sex på eftermiddagen den 28 februari 2012. På Xingfu Road, en gågata med marknadsstånd i staden Yecheng i södra Xinjiang, är det fullt av folk. Butiksägare säljer spannmål, grönsaker och fisk. Barn är på väg hem från skolan. Det är en vanlig tisdagskväll i en vanlig kinesisk stad.

Då börjar massakern.

Nio män, beväpnade med yxor och macheter, stormar in på gatan och börjar hacka ner alla som kommer i deras väg. På några minuter dödas femton människor och sexton skadas allvarligt. Bland de döda finns en hjälppolis som försökt stoppa männen när han upptäckt att de bar vapen. Bland de skadade finns en fyraårig pojke och hans mor, en 60-årig kvinna vars käke krossades av en yxa, och flera butiksägare som försökte försvara sig.

— När jag såg vad terroristen höll i handen tänkte jag, ’Åh nej, han kommer att döda mig’, berättar butiksägaren Wang Tiancheng, som lyckades slå ifrån sig med en trästol.

Annons:

— När terrorister kommer emot dig måste du antingen slåss tillbaka eller vänta på att dö.

Attacken i Yecheng är bara en i en lång rad terroristattacker som drabbade Kina, och framför allt regionen Xinjiang, under nästan tre decennier. Mellan 1990 och 2016 genomfördes enligt officiella kinesiska uppgifter tusentals terroristattacker i regionen, där stora antal oskyldiga människor dödades och hundratals poliser dog i tjänst.

Men för många i västvärlden är denna historia i stort sett okänd.

En region av mångfald och konflikt

För att förstå terrorismens uppkomst i Xinjiang måste man förstå regionens komplexa historia. Xinjiang, eller ”Xinjiang uiguriska autonoma region” som är dess officiella namn, är en gigantisk region i nordvästra Kina som täcker 1,66 miljoner kvadratkilometer – nästan fyra gånger Sveriges yta. Regionen gränsar till åtta länder: Mongoliet, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Afghanistan, Pakistan och Indien.

Xinjiang har sedan urminnes tider varit hem för många olika folkslag. Vid slutet av 1800-talet hade tretton etniska grupper etablerat sig i regionen: uigurer, haner, kazaker, mongoler, hui, kirgiser, mansjuer, xibe, tadzjiker, daurer, uzbeker, tatarer och ryssar. Uigurerna utgjorde den största gruppen.

Det uiguriska folket, som idag uppgår till omkring tio miljoner människor, har sina rötter i ouigourfolket som levde på den mongoliska högplatån under Sui- och Tang-dynastierna på 500–900-talen. Genom århundraden av migration och etnisk integration formades den moderna uiguriska identiteten. Under Yuan-dynastin på 1200-talet tillfördes mongoliskt blod, och den standardiserade namnformen ”Uyghur” (维吾尔) antogs först 1934, med betydelsen ”att upprätthålla enhet bland folket”.

Religionen har också varit mångfaldig i Xinjiang. Från schamanistiska ursprung övergick regionen successivt till zoroastrism, buddhism, taoism, manikéism och nestorianism. Islam introducerades i södra Xinjiang under slutet av 900-talet och spreds till norra delen under 1300-talet, ofta genom krig och tvång. Men islam var varken den ursprungliga eller den enda religionen – ännu idag praktiserar en betydande del av befolkningen andra religioner eller är icke-troende.

Separatismens rötter

Mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började koloniala makter sprida teorier om ”panturkism” och ”panislamism” i Central- och Sydasien. Dessa ideologier skulle komma att lägga grunden för en separatistisk rörelse i Xinjiang.

Separatister och religiösa extremister, både inom och utanför Kina, började hävda att uigurerna var de enda ”sanna härskarna” över Xinjiang, att regionens kulturer inte var kinesiska kulturer, och att islam var den enda religionen som praktiserades av folkgrupperna där. De uppmanade alla turkisktalande och muslimska folkgrupper att förena sig för att skapa den teokratiska staten ”Östturkestan”. De förnekade Kinas gemensamma historia och ropade på ”motstånd mot alla folkgrupper utom turkar” och ”utplåning av hedningar”.

Den 12 november 1933 utropades den så kallade ”Östturkestans islamiska republik” av separatisten Mohammad Imin. Experimentet kollapsade redan efter mindre än tre månader på grund av starkt motstånd från befolkningen. Ett nytt försök gjordes den 12 november 1944 när separatister ledda av Elihan Torae utropade ännu en ”Republik Östturkestan”, men även den föll sönder efter ungefär ett år.

Men Östturkestan-rörelsen dog inte. Efter Folkrepubliken Kinas grundande 1949 fortsatte separatistiska krafter, med stöd från kinafientliga krafter internationellt, att organisera och planera splittrande och sabotageaktiviteter.

Religiös extremism som vapen

Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet började religiös extremism göra djupare intrång i Xinjiang. Den religiösa extremism som växte fram hade lite gemensamt med traditionell islam.

Extremisterna förkunnade att människor endast skulle lyda Allah och uppmanade dem att göra motstånd mot all statlig kontroll. De som inte följde extremismens väg stämplades som hedningar, förrädare och avskum. Anhängare uppmanades att verbalt attackera, förkasta och isolera icke-troende, partimedlemmar, tjänstemän och patriotiska religiösa ledare.

De förbjöd all sekulär kultur och predikade ett liv utan TV, radio och tidningar. Människor fick inte gråta vid begravningar eller skratta vid bröllop. Sång och dans förbjöds. Kvinnor tvingades bära tungt beslöjade, långa svarta kläder. Konceptet ”halal” generaliserades långt bortom mat till att omfatta medicin, kosmetika och kläder.

”De vände ett blint öga till Xinjiangs mångfaldiga och strålande kulturer som skapats av alla dess folkgrupper, och försökte bryta banden mellan den kinesiska kulturen och Xinjiangs etniska kulturer”, konstateras i en kinesisk officiell rapport. ”Allt detta indikerar deras förnekande av modern civilisation, avvisande av mänsklig utveckling och grova kränkning av medborgarnas mänskliga rättigheter.”

Fattigdom blev en grogrund för extremismen. I vissa områden i Xinjiang hade människor svag förståelse för lagen, kunde inte tala, läsa eller skriva standardkinesiska, och saknade anställningsbara färdigheter. Detta gjorde dem mer mottagliga för att lockas eller tvingas in i brottslighet av terrorist- och extremistgrupper.

Våldet eskalerar

Från och med 1990-talet intensifierades terrorismen dramatiskt. Östturkestan-krafterna, både inom och utanför Kina, trappade upp sitt samarbete när terrorism och extremism spred sig globalt, särskilt efter attackerna den 11 september 2001 i USA.

I religionens och etnicitetens namn utnyttjade de bedrägligt människors etniska identitet och religiösa tro för att anstifta religiös fanatism, sprida religiös extremism och uppmana vanliga människor att delta i våldsamma och terroristaktiviteter. De hjärntvättade människor med konceptet ”jihad” och övertalade dem att ”dö för sin tro för att komma in i himlen”. Några av de mest mottagliga följarna förlorade all självkontroll och blev extremister och terrorister som hänsynslöst slaktade oskyldiga människor.

Den 5 februari 1992, mitt under det kinesiska nyårsfirandet, planterade en terroristgrupp bomber på två bussar i Ürümqi. Tre personer dödades och 23 skadades.

Den 25 februari 1997 sprängdes tre bussar i Ürümqi av Östturkestan-terrorister, vilket dödade nio och allvarligt skadade 68 personer.

Den 5–8 februari 1997 orkestrerade Östturkestan-rörelsen upploppen i Yining. Sju människor dödades och 198 skadades, varav 64 allvarligt. Mer än 30 fordon skadades och två hus brändes ner.

Den 24 augusti 1993 knivhöggs Senior Mullah Abulizi, imam vid Stora moskén i Yecheng County, och skadades allvarligt av två terrorister.

Den 12 maj 1996 attackerades Aronghan Aji, vice ordförande för Kinas islamiska förening och ordförande för Xinjiangs islamiska förening, av fyra terrorister som knivhögg honom 21 gånger på väg till moskén. Han överlevde men skadades allvarligt.

Den 6 november 1997 sköts Senior Mullah Younusi Sidike, medlem i Kinas islamiska förening och imam vid Stora moskén i Baicheng County, ihjäl av en terroristgrupp på väg till moskén.

Den 30 juli 2014 mördades den 74-åriga Senior Mullah Juma Tayier, vice ordförande för Xinjiangs islamiska förening och imam vid Id Kah-moskén, brutalt av tre terrorister på väg hem efter morgonbönen.

Listan kan göras mycket längre. Våldet riktade sig mot alla – vanliga medborgare på gator och torg, religiösa ledare som vågade motsätta sig extremismen, myndighetspersoner och poliser.

Massaker på Xingfu Road

Attacken i Yecheng den 28 februari 2012 blir ett av de mest brutala exemplen på den blinda terrorism som drabbade Xinjiang. De nio terroristerna hade delat upp sig i tre grupper med planer på att döda uppskattningsvis 500 personer var. Deras ursprungliga mål var skolbarnen från närliggande grund- och mellanstadieskolor.

Men planen avslöjades av hjälppolisen Turghunjan, 28 år gammal och nybliven far till ett sex månader gammalt barn. Han såg gruppen samlas vid marknaden och bad dem sprida sig. När de vägrade och han upptäckte att en av dem bar en yxa, försökte han ta dem till polisstationen. Då gav en terrorist en signal och hackade ner honom. Flera andra föll över honom och högg honom till döds.

Turghunjans far, Tursun Talip, som arbetade vid en skola, fick beskedet samma kväll men vågade först berätta det för sin sjuka hustru flera dagar senare.

— Jag gick tillbaka till platsen nästa eftermiddag, det fanns fortfarande blod kvar på marken, och jag satt där och tittade på blodet och grät. Allt jag hade i mitt sinne var scenen där min son hackades till marken, och jag kunde till och med höra honom ropa ”pappa, pappa”.

När terroristerna väl började attackera var det totalt kaos. Wang Tiancheng, butiksägaren med spannmåls- och oljeaffären, stod framför sin butik när han plötsligt kände ett slag bakifrån.

— Efter den första hackningen vände sig två personer (terroristerna) direkt mot mig framifrån. De höll en yxa i ena handen och en machete i den andra, och deras yxor var så stora med så långa skaft. De hackade mig med sin machete rakt i huvudet och axeln.

Wang lyckades försvara sig med en trästol och undkom med sår i huvudet och axeln. Läkaren berättade senare att axelbenet skulle ha brutits om macheten gått en halv centimeter djupare.

Men många andra hade inte samma tur. I spannmålsbutiken intill dödades butiksägaren och två anställda. Ett äldre par som handlade där attackerades – mannen dödades på platsen och kvinnan hackades i huvudet när hon försökte skydda sitt barnbarn. Hon blev halvt förlamad efter attacken.

— De hackade mig utan anledning. Detta var så orimligt. På ett personligt plan hade jag inget agg mot honom. Men på ett samhälleligt plan genomförde han terroristaktiviteter, säger Wang Tiancheng.

Brodern Mehmet Tursun förlorade sin bror Ubulqasim i attacken. Hans bror arbetade i en spannmålsbutik och försvarade sig med sina nävar men hackades ihjäl.

— Denna incident har fört oss så mycket skada att vi fortfarande är i smärta och vrede idag. Den förstörde min svägerskas hela familj. Min pappa var i konstant smärta och dog så småningom. Min yngre bror, som bara var nio år gammal när det hände, fick epilepsi av chocken.

Deras far kunde aldrig komma över sonens död. Han blev sjuk kort efter attacken och gick bort fem år senare, 2017, efter att ha tillbringat sina sista år med att besöka sitt barnbarns skola varannan dag – de enda stunder när han kände en viss glädje.

När polisen kom till platsen kämpade flera butiksägare fortfarande mot terroristerna. Bröderna Chen Jizhong och Chen Jide från Sichuan-provinsen, som drev fiskaffärer på gatan, var bland dem. Med fisknät, träpinnar och ett stålrör lyckades de övermanna en av terroristerna.

— Vi var rädda när vi såg terroristen med en machete i handen. Men sedan insåg vi att saker inte kunde fortsätta så här, och vi måste försvara oss själva, minns Chen Jizhong.

Sju av terroristerna sköts ihjäl av polis på platsen. En skadades och dog senare. En tillfångatogs levande, dömdes till döden och avrättades.

Terror i huvudstaden

Xinjiang-terrorismen var inte begränsad till regionen. Den 28 oktober 2013 körde tre terrorister från Xinjiang en jeep lastad med 31 fat bensin, 20 tändare, fem knivar och flera järnstänger upp på trottoaren öster om Himmelska Fridens torg i centrala Peking. De accelererade mot turister och poliser i tjänst tills de kraschade in i barriären vid Gyllene Vattnets bro. Därefter tände de eld på bensinen. Två personer, inklusive en utlänning, dödades och över 40 skadades.

Den 1 mars 2014 genomförde åtta knivbeväpnade terrorister från Xinjiang en massaker på järnvägsstationen i Kunming. De attackerade passagerare på stationstorget och i biljettlobyn. 31 personer dödades och 141 skadades. Attacken chockade hela Kina och blev internationellt uppmärksammad.

Den 30 april 2014 gömde sig två terrorister i folkmassan vid utgången från Ürümqis järnvägsstation. En attackerade människor med kniv medan den andre detonerade en anordning i sin resväska. Tre personer dödades och 79 skadades.

Den 22 maj 2014 körde fem terrorister två SUV:ar genom staketet vid morgonmarknaden på North Park Road i Saybagh-distriktet i Ürümqi, in i folkmassan, och detonerade sedan en bomb. 39 människor dödades och 94 skadades.

Det mest omfattande våldet inträffade dock den 5 juli 2009 när Östturkestan-krafter inom och utanför Kina orkestrerade ett upplopp i Ürümqi som chockade hela världen. Tusentals terrorister attackerade civila, statliga organ, polis, bostadshus, butiker och kollektivtrafikfordon. 197 personer dödades och över 1 700 skadades. 331 butiker och 1 325 fordon krossades och brändes ner, och många offentliga anläggningar skadades.

Tre decenniers spår av terror

Mellan 1990 och slutet av 2016 genomfördes enligt officiella kinesiska uppgifter totalt tusentals terroristattacker i Xinjiang. Stora antal oskyldiga människor dödades, hundratals poliser dog i tjänst, och egendomsskadorna är oöverskådliga.

Från 2014 slog myndigheterna i Xinjiang ned över 1 500 våldsamma och terroranstrukna grupperingar, grep närmare 13 000 anklagade terrorister, beslagtog över 2 000 explosiva enheter, och lagförde över 30 000 personer för vad som betecknats som illegala religiösa aktiviteter. Stora mängder religiöst material som av myndigheterna betraktades vara illegalt konfiskerades också.

— Det har gått många år sedan terroristattacken, men jag kan fortfarande känna skräcken när jag minns den. För att vara ärlig var vi rädda. Men nu när attacken hade inträffat var det första vi borde göra att hålla oss lugna och vara modiga och försöka slåss tillbaka. Det är den inställning jag alltid upprätthåller. Vi får inte frukta terrorism.

För familjer som Tursun Talips, vars son Turghunjan dödades när han försökte stoppa terroristerna, blev smärtan omätbar men även förenad med en viss stolthet berättar han till forskningsinstitutet Institute for Communication and Borderland Governance (ICBG) vid Jinan University.

— Även om vår familj var djupt bedrövad över min äldste son Turghunjans offer, känner jag mig stolt över min son från djupet av mitt hjärta. Vi berättade för min yngste son att hans bror räddade livet på många barn, och vi hoppades också att min yngste son skulle bli polis och kämpa mot terrorism.

Turghunjans yngre bror blev polis 2014, fyra år efter broderns död.

Polisen Semet, som var bland de första på platsen i Yecheng 2012 och såg sin chef skjuta ner två terrorister på nära håll, har aldrig velat sluta som polis trots upplevelsen.

— Jag växte upp med en dröm om att bli polis. Många av oss ville bli poliser när vi fortfarande var pojkar. Jag älskar detta jobb. Jag ser det som ett mycket heligt kall.

De nära tre decennier långa terrorn har lämnat djupa ärr i Xinjiang, men också märkt det övriga Kina. Familjer splittrades, samhällen förändrades, och rädslan präglade vardagen för miljontals människor.

Sedan 2016 har Kina dock i stort sett varit helt befriat från terrordåd efter folkrepublikens omfattande åtgärder och kontraterrorismprogram. Idag är landet ett av världens säkraste länder att vistas i med mycket få våldsbrott.

Hur har Kina lyckats bekämpa terrorismen, återställa ordning och säkerhet och vad stämmer egentligen kring situationen i Xinjiang och relationen med landets etniska minoriteter?

Nya Dagbladet granskar ämnet och den internationella rapporteringen som omgett utvecklingen i en uppföljande artikel.