Problem-reaktion-lösning är en strategi som makthavare tagit till sedan urminnes tider. Det är en beprövad metod att få igenom impopulära och inte sällan totalitära beslut som medborgarna vanligtvis inte skulle acceptera – ofta med oärliga argument som i grunden utgår från principen att ”ändamålen helgar medlen”.
Det typiska scenariot är att den styrande klassen skapar ett problem, eller åtminstone negligerar ett existerande problem så länge att situationen blir ohållbar. När situationen nått till odrägliga nivåer kommer befolkningen kräva att någonting görs och att problemen åtgärdas. De styrande svarar då med att föreslå åtgärder som innebär hård repression, orimliga begränsningar i medborgerliga friheter eller andra betydande negativa effekter för hela befolkningen – som ändå presenteras vara ”nödvändiga” för att komma till bukt med de problem som det styrande skiktet i samhället själva har skapat.
Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) är beklagligen ett tydligt exempel på en makthavare som gärna tillämpar denna strategi. I Almedalen lät han nyligen stolt deklarera att statens Storebrorsapparat ska utökas ytterligare och att övervakningskamerorna ska byggas ut i hela landet – med hänvisning till den skenande brottsligheten och ökade otryggheten.
– Vi drar igång en stor kameraoffensiv, låter han gladeligen meddela och lovar vidare att ”fördubbla kameramålet för polisen och bygga ut kamerorna i hela landet”.
Den som oroar sig för medborgarnas integritet avfärdas just nu med att ”ingenting är mer integritetskränkande än att bli utsatt för grova brott”.
Kollektiv bestraffning
Och det är ju förstås helt korrekt – självfallet vill ingen bli utsatt för förnedrande och grov brottslighet. Alla människor vid sina sinnes fulla bruk är rörande överens om att de föredrar trygghet framför otrygghet för sig själva och för sina nära och kära.
Problemet är att den borgerliga regeringens övervakningsfanatism bygger på en falsk dikotomi. Valet står inte mellan otryggt gängkriminellt kaos där medborgarna inte vågar vistas ute på kvällarna å den ena sidan och den andra sidan att massövervaka och kartlägga hela befolkningen så fort de går utanför dörren. Det är en falsk verklighet som målas upp.
Hade målsättningen verkligen varit att göra Sverige tryggt och få bort de kriminella gängen, snarare än utöka kontrollen över befolkningen, så hade man förstås istället satsat på riktade insatser, punktmarkeringar, utvisningar och olika former krafttag mot enskilda miljöer och individer. Man hade ringat in problemen och utfört effektiva precisionsingrepp föra att lösa dem – istället för att slå så vitt och brett man bara kan och straffa hela befolkningen kollektivt. Ett exempel där denna generella metodik bevisligen tillämpats framgångsrikt är ett av de länder i världen som plågats värst av grov gängkriminalitet – El Salvador. Den salvadoranska regeringen under Nayib Bukeles ledning har bara på några år kommit att göra El Salvador till ett av den Amerikanska kontinentens tryggaste länder där gängkriminaliteten praktiskt taget nu är raderad.
Oavsett om det handlar om det offentliga rummet i verkligheten eller på nätet så är de styrandes säljargument i Sverige, liksom i det kollektiva Väst överlag, alltid det samma: En liten minoritet skapar otrygghet och obehag – och därför måste samtliga få sina friheter begränsade, spelas in, övervakas och kartläggas på olika sätt. Den som protesterar pekas ut som konspirationsteoretiker eller som en suspekt typ som nog själv kanske inte har helt rent mjöl i påsen.
Ligger själva bakom otryggheten
Till saken ska läggas och betonas att Moderaterna och de övriga borgerliga partierna själva har varit drivande och helt avgörande för att skapa den otrygghet som de nu påstår sig vilja bekämpa med att expandera Storebrors räckvidd in i nya delar av medborgarnas liv.
De som tog bladet från munnen och redan för tre-fyra-fem decennier sedan konstaterade i det offentliga rummet att den gränslösa massinvandringspolitiken förutsägbart skulle leda just till ökad brottslighet, ghettoisering, etablerandet av otaliga etniska kriminella nätverk där hela stadsdelar skulle förvandlas till enklaver under klan- och gängstyren inte bara avfärdades utan karaktärsmördades ofta och stämplades som ”rasister” – eller ännu värre.
Det handlar inte bara om samma politiska partier – utan i många fall också om samma personer som nu påstår sig vilja lösa den situation som de själva systematiskt har orsakat till att börja med. Många av de moderater som öppet stödde Reinfeldts ”Öppna era hjärtan-politik” är fortfarande ledande inom partiet.
Bara fantasin sätter gränserna
En annan aspekt som man vid det här laget empiriskt kan konstatera är att det inte finns något slut på övervakningsåtgärderna, utan endast fantasin och den tekniska utvecklingen som sätter gränserna. Makthavare av det ovärdiga snitt som idag präglar statsapparaten kommer aldrig att ställa sig upp och säga att ”nu räcker det, nu har vi lagom mycket övervakning på nätet och på gatorna” eller backa bandet. Så länge de kan stå kvar vid rodret kommer övervakningsapparaten att fortsätta att byggas ut, om inte medborgarna bjuder upp till verkligt motstånd. Den tilltagande repressionen kommer att fortsätta motiveras med att det samhälle som ledarskiktet själva har byggt har blivit så farligt att det helt enkelt inte finns några andra alternativ.
Detta är helt enkelt inte sant, för att uttrycka det diplomatiskt. Övervakningssamhällets framväxt har aldrig någonsin handlat om att skydda befolkningen från illgärningsmän och det finns alternativ. Ulf Kristersson, liksom Moderaterna och de statsbärande partierna i övrigt, är absolut obekymrade över svenskarnas trygghet eller deras övriga intressen. Den vakne betraktaren kan konstatera att inget av detta heller är någon nyhet utan ett faktum sedan flera decennier tillbaka.
Att ”backa utvecklingen” på kort tid är förstås inte det enklaste – särskilt eftersom samtliga riksdagspartier och överstatliga organ verkar utgå från att massövervakningen gynnar deras intressen. Det är ändå viktigt att vanliga hederliga svenskar påminner varandra om att den här sortens politik inte är uppriktig och inte överhuvudtaget normal. Den är totalitär, antidemokratisk – och fullständigt oacceptabel.
Markus Andersson