Särskilt ett faktum finns ofta inte med i huvudförklaringen när terapeuter försöker förklara hur deras psykiatriska behandlingsmetod fungerar (behandling med mediciner beaktas inte i detta inlägg). Jag tror att detta upprepas i allt från förklaringar om hur psykoanalys fungerar, till de för närvarande populära behandlingsmetoderna kognitiv beteendeterapi och exponeringsterapi.
Innan jag avslöjar detta faktum känner jag att det är nödvändigt att förklara vad den stora majoriteten av psykiatriska patienter ofta säger till mig är deras största hinder för tillfrisknande; nämligen att de känner att de inte respekteras tillräckligt av människor runt omkring dem.
Sedan finns det säkert många terapeuter på psykiatriska institutioner som vill säga: ”du har nog fel i vårt fall, för här behandlar vi alla patienter som likvärdiga människor”, samtidigt som de med en allvarlig blick går runt och berättar för deras patienter vad som är normalt beteende (även om det beteendet inte går utöver andra), och där de förmodligen har fått höra från högre ort att de inte ska knyta vänskapliga band med patienterna. Dessutom inser sådana terapeuter oftast inte att dessa patienter ofta vet mycket väl vet vad som är normalt beteende och vad som inte är det, men att deras ”onormala” beteende ofta drivs av djup ångest inom dem.
Med det sagt skulle jag säga att det är ganska naturligt, hos de flesta, att försöka undvika människor som hela tiden går omkring med ett oroligt kroppsspråk, och att man attraheras människor med ett karismatiskt kroppsspråk. När patienterna upplever att bli lyssnade på över en längre tid genom psykoanalys, eller när de behandlas med lite mer respekt än vanligt i kognitiv beteendeterapi eller exponeringsterapi (om de är överseende nog med behandlingen), så kommer behandlingen också ofta att ge dem förbättring, men resultatet av behandlingen blir ofta kortvarigt.
På grund av detta finns det många psykiatriker i dag som nästan har sagt upp sig, och därför sätter sina patienter på långtidsmedicinering ungefär från dag ett efter att de fått in dem på sitt kontor, om de bara kan hitta en lämplig diagnos för dem. Å andra sidan ser man vissa privatpraktiserande terapeuter som utannonserar att de har en ”quick fix” för nästan alla typer av ångest. Det är verkligen beklagansvärt.
Jag skriver detta utifrån hur förhållandena är i Norge, men jag har uppfattningen att svensk psykiatri inte är så mycket annorlunda.
Min lösning på detta problem är att introducera en helt ny typ av psykiatrisk behandling som jag kallar kroppsspråksterapi, och för att förstå det introducerar jag en ny term som jag kallar anspråkstekniker (alltså inte dominanstekniker utan anspråkstekniker). För att förstå vad anspråkstekniker är, gillar jag att som exempel använda ett barn som har de medfödda anspråksteknikerna gråt, ilska och karisma, och som använder dessa tekniker för att bli sedd och hörd av föräldrarna, och för att försöka få en trygg anknytning till den mänskliga flocken.
Dessa anspråkstekniker utvecklas sedan vidare genom uppväxten genom att till exempel gråt och ilska tar mindre plats jämfört med mer sofistikerade tekniker. Om det utvecklas till en teknik som medför ett negativt beteende så skulle jag hellre kalla det en dominansteknik.
Kroppsspråksterapi kan till exempel innebära att man använder en terapeut (med diplomatisk kompetens) för att läsa av patientens kroppsspråk och interaktionsförmåga, när patienten utför en arbetsuppgift tillsammans med andra människor, och där terapeuten sedan kan försöka berätta för patienten (på ett diplomatiskt sätt) vilket beteende terapeuten uppfattade gav de andra personerna mindre respekt för patienten.
Jag har även skrivit en sorts självhjälpsbok på norska som heter Smalltalk handlar om holdning og lite om ord som i praktiken finns som en slags självhjälpsbehandling i kroppsspråksterapi, men också i en vidare mening försöker stimulera till mer lekfullhet och karisma i människors vardag. Vem vill inte uppleva mer karisma bland människor i sin omgivning, och därmed slippa att behöva ta till droger för att ha roligt, och dessutom lättare avslöja människor som missbrukar sin karisma i onda syften?
I boken ger jag däremot ingen ”quick fix” utan kanske i första hand en impuls att försöka ta sig upp ur diket man ramlat i – utan att hamna i diket på andra sidan.
Jon Vogt
Om skribenten
Jon Vogt, även känd som Mr Trampnoise, är en norsk filosof och mångsysslare bosatt i Telemark.
Han har skrivit boken Smalltalk handlar om holdning og lite om ord som det finns info om på trampnoise.com
