Man kan från politiskt håll inte mena allvar med något klimathot när man straffskattar de som behöver köra sin egen bil på landsbygden när det samtidigt är billigare att köpa kyckling ifrån Thailand än ifrån granngården. Chefredaktör Markus Andersson svarar Sternlyckes debattartikel om ”klimatskeptiker”.
Hans Sternlycke ifrågasätter hur de han kallar för klimatskeptiker kan ”gå kapitalets ärenden”. För det första så handlade den ursprungliga analysartikeln främst om hur människor av en annan uppfattning behandlas i den offentliga debatten.
Men självklart finns det människor som mot bättre vetande och med ekonomiska motiv arbetar för t.ex. oljeindustrins mäktiga intressen. Dessa bedriver sannolikt lobbyverksamhet mot förslag om minskad användning av fossila bränslen.
Men finns det ”klimatförnekare” så finns det också ”klimattroende”, dvs. de som utan att själva undersöka och ifrågasätta utgår ifrån en dogm om att människan huvudsakligen är skyldig till vad som man kallar för den globala uppvärmningen.
Dogmatismen och beteendet att tro och tycka allt för att ”de flesta andra gör det” är beklagansvärt. Det finns ingen som helst nödvändig koppling mellan kvantiteten eller andelen människor som tror eller uppfattar något och verkligheten. Detta gäller likväl i fallet om att andelen forskare som står för tesen att människan huvudsakligen orsakat den globala uppvärmningen stigit från 95 till 98 procent eller vad den dagsaktuella andelen än må vara. Dvs. det är knappast riktigt bara därför.
Sternlycke bekymrar sig för ekonomiska och politiska motiv bakom den ”klimatskeptiska” rörelsen. Det är lika lätt att spekulera i att liknande intressen finns bakom den andra uppfattningen. Inte minst beroende på att det i kraftiga statliga subventioner finns stora pengar att tjäna på projekt för förnyelsebar energi och ”klimatsmarta” alternativ. Denna marknad exploderar likväl som antalet aktörer på den och exploateras därför snabbt.
Flera varningsflaggor bör också höjas när ett samlat etablissemang av politiker och medier så synkroniserat och kraftfullt sätter kampen mot den globala uppvärmningen och ”klimathoten” högst upp på dagordningen.
I årtionden har man ignorerat de fossila bränslenas negativa inverkan på miljön och nu plötsligt gör man detta till en huvudfråga. Att man är inkonsekvent i ord och handling bör väcka misstankar om bakomliggande motiv.
Vi skall minsann plötsligt betala skyhöga straffskatter när vi åker bil, medan det fortfarande är billigare att tillverka en spade i Kina och transportera den till Sverige. Det är tom billigare att köpa kyckling ifrån Thailand än att köpa den ifrån grannen. De multinationella storföretagen bidrar till enorma utsläpp genom onödiga transporter av varor som istället för att produceras lokalt körs över hela jordklotet och får frisedel á la utsläppsskatter. Det är fortfarande ofta dyrare att åka tåg än att åka bil och antalet lastbilar på våra vägar bara ökar istället för att godset hamnar på järnvägen. Globaliseringen är ett viktigt politiskt mål för mäktiga intressen där fri och obehindrad rörlighet av människor, varor och kapital står över det mesta. Detta har man också erkänt öppet när dessa intressen så uppenbart kolliderar – frihandeln är viktigare än miljön!
Man struntar alltså i att straffbeskatta sådant som att lokala produkter transporteras runt hela jordklotet. Samma globalister påstår sig vara oroliga för hur vi skall klara ”klimatmålen”. Tyder inte denna dubbelmoral på bakomliggande ekonomiska intressen?
Hade våra regeringar verkligen varit mån om att göra seriösa satsningar på förnyelsebar energi skulle man långt tidigare varit öppen för alternativa energikällor och använt de skyhöga bränsleskatterna till det som man sade att skatten skulle gå till; forskning. Istället har man länge struntat i öronmärkningen och använt bränsleskatten till annat. Det politiska klimatet har blivit extremt otillåtande för långsiktig och ansvarstagande politik. ”Klimathotet” är inget undantag.
Sedan skall vi också minnas axiomet att det givetvis är omöjligt att bevisa något som inte överensstämmer med verkligheten. Låt oss se, hur många år det än kan dröja, om det kunna ”bevisas” att människan orsakat den globala uppvärmningen (förutsatt att en sådan alltså pågår). Än så länge är det fortfarande hypoteser. Sanningen kan måhända vara att mänsklig aktivitet bidrar till den globala uppvärmningen på ett avgörande sätt, men det är upp till vetenskapen att verkligen bevisa att så är fallet och att vi icke endast vilar politik på ständigt nya hypoteser.
För detta krävs att forskningen kring klimatförändringar accepterar och förhåller sig till andra teorier och förklaringar än enbart att människans förbränning av fossila bränslen ligger bakom en global uppvärmning.
Det finns dock ändå all anledning att arbeta sig bort ifrån beroende av fossila bränslen och att kraftigt hushålla på det som finns kvar för framtiden. Det är i själva verket av stor vikt, men de politiska åtgärderna måste stå i proportion till övriga behov och hot som vi står inför. Förgiftningen av vår miljö och gifterna i vår mat är ett långt påtagligare hot som människan definitivt själv orsakat och som vi kan förändra genom politiska beslut och en förändrad livsstil. Men inga politiker och skatter i världen kan stoppa naturens periodiska cykler.
Markus Andersson, Nya Dagbladet
