En vanlig teori är att invånare på Påskön förstörde sin egen livsmiljö för att hantera en växande befolkning, bland annat genom att hugga ner alla träd. Nu visar en amerikansk studie dock att befolkningen var betydligt mindre än vad man tidigare trott och att hypotesen om ”ekocid” kan vara falsk.

Påskön, som ligger i Polynesien, är känd för sina enorma stenstatyer som kallas för ”moai”. Ön är också känd för teorin om att man orsakade så kallat ”ekocid”, som i korthet innebär omfattande förstörelse eller skada på miljön och ekosystem.

Teorin lyder att den växande befolkningen på ön högg ner palmer i en ohållbar takt för att skapa odlingsmark, bygga båtar, skörda bränsle samt flytta de massiva statyerna. Den omfattande avskogningen ledde till jorderosion och utarmning av jordbruksmarken, vilket i sin tur orsakade svält och social kollaps. När européerna upptäckte ön på 1700-talet, var befolkningen endast en skugga av vad den tidigare varit, enligt teorin.

I en ny studie, som publicerats i Science Advances, visar forskare från Columbia University att den teorin kan vara felaktig.

Där har man tittat på högupplösta kortvågiga infraröda och nära-infraröda  satellitbilder och maskininlärning för att identifiera arkeologiska platser för stenodling, där invånarna odlade grödor som sötpotatis som byggdes med hjälp av stenar. Resultaten visade att endast 0,76 km² av marken användes för detta, vilket är långt mindre än tidigare uppskattningar.

”Stödjer inte en stor befolkning”

Forskarna tror att odlingen endast kunde försörja omkring 3 900 personer, inte 17 000 som man tidigare uppskattat bodde på ön. Man menar dock att den genomsnittliga siffran snarare låg på omkring 2 000 personer, men kan ha ökat till närmare 4 000 om man inkluderar andra livsmedel som fisk och bär och frukter.

– En av de största argumenten för ett ”ekocid” var att befolkningen måste ha varit mycket stor för att bygga alla moai-statyerna, säger forskaren Dr Dylan Davis till The Guardian. Men arkeologiska bevis stödjer inte en stor befolkning, och studier av moai-statyerna själva antyder att en liten befolkning kunde ha byggt och flyttat dem. Det krävdes bara samarbete.

Vidare pekar forskningen mot att ön var täckt med skog omkring 1200-1250 e.Kr., men att marken hade begränsat med näringsämnen i marken vilket i sin tur gjorde det svårare att odla. Det var dock den fröätande polynesiska råttan som fick trädpopulationen att minska.

– När européerna anlände på 1700-talet fann de ett samhälle som levde efter sina tillgångar och odlade mycket av sin mat i stenträdgårdar i ett landskap som annars inte gick att odla, säger Davis.