Det visar en ny rapport från International Land Coalition, ILC som släpptes i måndags. ILC är en koalition av över hundra organ och organisationer som arbetar med markfrågor och rätten till mat, däribland Världsbanken och FN:s miljöprogram Unep.
– Afrika är platsen för billiga markaffärer och de flesta investerare kommer från västländer som USA och Storbritannien. Vissa investerare håller inte på med jordbruk utan är endast intresserade av markspekulation. De är ute efter en årlig avkastning på 20 till 25 procent och många lyckas med detta, säger Michael Taylor från ILC, till IPS.
Globalt sett handlar det om 45 miljoner hektar mark som redan är eller är på väg att hyras ut till utländska investerare i Afrika, Sydasien och Latinamerika. Omkring hälften av marken används för livsmedelsproduktion och hälften för biobränsle, enligt de uppgifter som sammanställts av ILC.
Teresa Anderson, vid den brittiska miljöorganisationen Gaia Foundation, säger att avtalen är till skada för den lokala näringen och tvingar småodlare att lämna sin mark.
Större delen av den mark i Afrika som används för livsmedelsproduktion ägs gemensamt av lokala samhällen. I Asien och Sydamerika finns hundratals miljoner små markägare som inte har några formella bevis för att de äger marken. Detta utnyttjas av regeringar som säljer eller arrenderar ut deras mark till privata företag.
Pensionsfonder och investeringsfirmor jagar jordbruksmark eftersom det ger en stabil avkastning och anses vara nästa stora lönsamma affärssektor.
Experter vid Georgia-universitetet avslutade nyligen en studie av 34 markförvärv i Afrika och drog slutsatsen att i de allra flesta fall hade lokalbefolkningen förlorat sin mark och sitt levebröd utan att egentligen få några fördelar i utbyte.
Enligt ILC:s Land Matrix Global Observatory, som är en webbplats som innehåller uppgifter på över tusen markaffärer världen över, är USA, Malaysia, Förenade Arabemiraten och Storbritannien de länder som är störst på storskaliga markförvärv. De största markaffärerna gäller mark i södra Sudan och Papua Nya Guinea.
Michael Taylor från International Land Coalition säger dock att det är svårt att spåra alla markaffärer.
– Det finns ett stort antal som inte finns med på webbplatsen. Det gäller bland annat interna markaffärer och elitens markarrenderingar i olika länder.
Lalji Desai, herde i delstaten Gujarat i Indien, berättar hur utvecklingen har sett ut där.
– Under de senaste tre åren har regeringen sålt mer än 50 000 hektar av vår mark till företag.
Det är en del av delstatsregeringens plan för utveckling, men Desai och lokala jordbrukare vill kunna fortsätta med sitt lantbruk. Uppåt 70 byar med en sammanlagd befolkning på 125 000 människor befinner sig nu i ”särskilda investeringszoner” och deras mark delas ut till utländska företag som Suzuki och Hitachi, förklarar Desai.
Han säger att många företag får tillgång till betydligt mer mark än de är i behov av och tjänar pengar på att sälja av en del av den.
– Markpriserna har stigit 20 gånger de senaste tio åren. Alla vill köpa mark, inklusive mäktiga politiker, säger Desai.
Det här är den här situationen som ILC hoppas kunna sprida information om genom sin webbplats.
– Förhoppningen är att Land Matrix Global Observatory kommer bli ett viktigt verktyg för att åtgärda bristen på insyn i stora markaffärer, säger Ward Anseeuw från Centrum för internationellt forskningssamarbete om jordbruksutveckling, Cirad.
Stephen Leahy/IPS
