Mer än 10 000 ukrainska fångar har rekryterats till landets militär sedan en ny lag infördes förra året. Bland de rekryterade finns även dömda mördare och i utbyte mot att strida vid fronten kan de beviljas villkorlig frigivning.
På straffkoloni nr 4 i Ukraina förbereder sig Andrii Askerov, 30, och Roman Chech, 36, för att byta fängelseoverallen mot militäruniform. Båda är dömda för narkotikabrott och har ansökt om att gå med i armén.
— Jag kan inte föreställa mig hur det är att döda en människa, jag har bara sett det på film, säger Andrii Askerov, som har avtjänat 18 månader av ett sexårigt straff, till BBC.
För Roman Chech handlar det inte bara om frihet utan också om hämnd. Han uppger att hans syster dödades när en rysk missil träffade hennes hus i Charkiv 2023.
— Mest av allt vill jag hämnas henne, berättar han.
En månads träning
Enligt den nya lagen kan fångar ansöka om att tjänstgöra i armén "tills kriget är över" och de genomgår en månads träning innan de skickas till fronten.
De som dömts för de grövsta brotten som upprepade mord, sexuellt våld, korruption och förräderi är dock uteslutna, och får inte värvas till armén, hävdas det.
De flesta fångarna har enligt regeringen anmält sig frivilligt till infanteriet där striderna är som intensivast. De kommer också att ingå i en ny anfallsstyrka som president Volodymyr Zelenskyj tillkännagav i september.
Enligt chefen för straffkoloni nr 4 är ungefär hälften av de tusen interner som hittills anmält sig frivilligt redan döda.
"Enorm skillnad"
Ukrainas biträdande justitieminister Evhen Pikalov försvarar programmet och menar att Ukrainas rekrytering av fångar inte alls är jämförbar med Rysslands värvningar.
— Det finns en enorm skillnad: ryssarna får betalt per hundra meter, och ukrainare drivs av patriotiska känslor, påstår han.
Pikalov understryker också att det handlar om villkorliga frigivningar, inte regelrätta benådningar.
Både Ukraina och Ryssland har alltså vänt sig till sina fängelser för att rekrytera nya soldater till fronten. För båda länderna erbjuder detta ett sätt att förstärka sina militära styrkor utan att behöva utöka den reguljära mobiliseringen, något som historiskt ofta mött starkt motstånd bland civilbefolkningen.
