Australiensiska journalister vittnar om att de utsätts för smutskastnings- och påverkanskampanjer från den mäktiga Israellobbyn varje gång de rapporterar om israeliska övergrepp. Det hela beskrivs som en medveten strategi där målsättningen är att få medierna att helt sluta med att rapportera negativt om Israel.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 26 oktober 2021.

Journalisten CJ Werleman berättar att han för flera månader sedan publicerade en rapport om fysiskt och sexuellt våld mot palestinska barn i israeliska interneringsläger och hur Dov Hikind – en tidigare högt uppsatt politiker från New York och självutnämnd ”anhängare till Israel” då offentligt gick ut och anklagade Werleman för att komma med ”antijudiska blodsanklagelser”.

Werleman konstaterar att dylika anklagelser är mer regel än undantag när man rapporterar om israeliska brott eller överhuvudtaget uttalar sig kritiskt om Israels agerande och han har nu skrivit en bok om ämnet.

Den erfarne journalisten John Lyons som för närvarande leder ABC:s granskande redaktion har tidigare arbetat som Mellanösternkorrespondent för The Australian och har vid flera tillfällen uppmärksammat israeliska brott mot de mänskliga rättigheterna.

– Jag visste att om jag rapporterade sanningen om behandlingen av palestinska barn i Västbanken så skulle jag bli måltavlan för en motreaktion som skulle bli tuff, otäck och lång, förklarar han.

Han berättar vidare att han öppet kallats för ”antisemit” och ”Goebbels” samt för att vara en propagandist för Hamas, och att angreppen haglat varje gång han uppmärksammar Israel på ett negativt sätt. Han bedömer också att detta gör att många drar sig för att rapportera om missförhållanden i Israel och Palestina – eftersom de helt enkelt inte orkar bli utsatta för det hat som följer, även om det handlar om milt kritiska artiklar.

Lyons har nu skrivit en bok med titeln Dateline Jerusalem: Journalism’s Toughest Assignment där läsarna får insyn i de hot och den press som journalister som rapporterar kritiskt om Israel utsätts för.

”Idag är Israellobbyn så mäktig och inflytelserik att den kan tvinga regeringar att förändra sina policys, pressa nyhetstidningar att be om ursäkt i onödan och jaga bort journalister från sina jobb”, konstaterar journalisten CJ Werleman, och nämner den afroamerikanske journalisten Marc Lamont Hill som sparkades från CNN 2017 efter att inför FN ha hållit ett tal där han efterfrågade ett fritt Palestina.

Han lyfter också fram exempel på Israellobbyns makt från Lyons bok och hur en australiensisk tidning tvingats be om ursäkt till den judiska lobbyorganisationen The Australia/Israel & Jewish Affairs Council för att ha inkluderat ordet ”Palestina” i ett korsord där frågan löd ”Heligt land?” på nio bokstäver.

Den palestinsk-australiensiska journalisten Jennine Khalik är en annan som fått uppleva den nämnda lobbyns makt när hennes arbetsgivare The Australian blev utskälld för att ha använt termen ”palestinsk flykting” i en artikel. Tidningen menade att Palestina inte existerar som plats och att man därför aktivt ska undvika att använda ordet.

Efter en lång smutskastningskampanj och obefintligt stöd från den egna tidningen valde Khalik till slut att säga upp sig, hon beskriver arbetsplatsen som direkt ”fientlig” och där man hela tiden tvingades vara på sin vakt för att inte uppröra Israellobbyn.

– Jag har tvingats in på möten och överordnade har velat tala med mig ofta efter att de fått klagomål och haft möten med pro-israeliska lobbyister. De brukade klaga på att jag twittrade om (den israeliska) ockupationen. De ville inte ha mig där, berättar hon.

Enligt John Lyons handlar attackerna mot Khalik, och mot andra journalister som skriver om Israeliska övergrepp, om en medveten strategi från Israellobbyn för att helt få bort denna typ av rapportering.

– Idén att alla som kritiserar Israel och deras armé är anti-Israel eller antisemiter är nonsens, säger han och påpekar igen att det handlar om ett medvetet drag för att skrämma journalister från att uppmärksamma dessa frågor.

Journalisten CJ Werleman avslutar sin artikel med att påpeka att det inte bara är australiensisk massmedia som inte rapporterar ärligt om situationen i Israel-Palestina, utan att samma problematik gäller för amerikanska och europeiska tidningar. Han betonar att medier trots pressen och påverkanskampanjerna måste våga rapportera om frågan på ett ärligt och korrekt sätt och uppmanar dem att inte låta sig skrämmas till tystnad.