Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Efter decennier av inbördeskrig och omfattande internationella interventioner har Bashar al-Assads sekulära styre under det arabsocialistiska Baath-partiet i Syrien kollapsat.
Efter en blixtoffensiv i helgen har den jihadistiska gruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS), grundad som en gren av Islamiska Staten och tidigare nära kopplad till ökända terrorgruppen al-Qaida, tillsammans med andra militanta fraktioner nu tagit kontroll över de delar av Syrien som tidigare var under regeringens kontroll.
Hayat Tahrir al-Sham (HTS), tidigare känd som Jabhat al-Nusra och senare Jabhat Fateh al-Sham, är i dag den största jihadistgruppen i Syrien. Gruppen grundades 2012 som en gren av Islamiska Staten ISIL (ISIS) men bröt sig loss redan året därpå för att istället svära trohet till al-Qaida.
Liksom andra islamistiska grupper präglas HTS av strikta sharia-lagar och islamistiska ambitioner. År 2017 bröt HTS dock sina band med al-Qaida och omformades till en koalition bestående av flera fraktioner, däribland Liwa al-Haqq och Jaysh al-Sunna.
HTS har under de senaste åren befäst sitt grepp om Syriens norra och västra regioner. Gruppen hade före offensiven beräknats ha omkring 30 000 stridande där man utövade ekonomisk kontroll över flera strategiskt viktiga områden. Genom att behärska gränsövergången Bab al-Hawa mot Turkiet och utnyttja resurser som petroleum har HTS i stort sett lyckats bli självfinansierade.
Hayat Tahrir al-Sham – the Syrian rebels who just took over the country: ”We entered the Great Umayyad Mosque in Damascus, then we will enter the Al-Aqsa Mosque in Jerusalem and the Kaaba in Mecca, Saudi Arabia.”
Idlibprovinsen har länge fungerat som ett fäste för HTS, varifrån gruppen organiserat stora delar av sin verksamhet. Genom sitt inflytande över den syriska interimsregeringen (SSG) har HTS dessutom utökat sin administrativa kontroll till andra områden, däribland delar av Aleppo.
HTS har använt sin maktposition för att stärka sitt grepp om lokala resurser och införa sina egna regler. Flera rapporter beskriver hur invånare lever under svåra förhållanden, präglade av begränsade friheter och ett klimat av rädsla.
Stora delar av det internationella samfundet uttrycker oro över utvecklingen i Syrien, där den nya maktbalansen försvårar diplomatiska ansträngningar. FN har varnat för att den humanitära krisen fördjupas i takt med att HTS stärker sitt grepp om landet och matbrist, internflyktingar och begränsad tillgång till sjukvård är bara några av de enorma problem Syrien nu står inför.
Abu Mohammad al-Julani, the leader of Hayat Tahrir al-Sham (#HTS), says he wants to establish an Islamic system in #Syria based on institutions, rather than the whims of a single leader.
The Taliban made similar promises to the people of #Afghanistan.
Med Assad-styrets fall och jihadistgruppen Hayat Tahrir al-Shams initiala dominans framstår framtiden för Syrien som fortsatt osäker. Trots gruppens militära och administrativa framgångar kan det internationella erkännandet åtminstone låta dröja på sig i och med dess kopplingar till tidigare terrorgrupper.
För den syriska befolkningen och kanske framförallt för alawiterna som Assadfamiljen varit en del av, innebär situationen stor dramatik. Hur länge HTS kan behålla sitt grepp återstår att se, men dess dominans markerar utan tvekan en ny fas i Syriens tragiska historia.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
En majoritet av Donald Trumps anhängare motsätter sig amerikansk militär inblandning i Israels krig mot Iran. Det visar en ny opinionsundersökning som publicerades på onsdagen.
Enligt den omfattande undersökningen från Economist/YouGov, som genomfördes under helgen, vill 53 procent av de väljare som stödde Trump i presidentvalet 2024 att USA ska hålla sig utanför Israels attacker. Endast 19 procent av Trumps anhängare förespråkar amerikansk militär intervention, medan 63 procent föredrar att administrationen försöker förhandla med Iran om dess kärnprogram.
Bland samtliga väljare i undersökningen ansåg 60 procent att USA bör avstå från att använda militärt våld i konflikten.
Resultaten speglar en sedan länge utbredd opinion för fredliga lösningar i Iranfrågan. En undersökning från Chicago Council on Global Affairs-Ipsos, i april, visade att åtta av tio amerikaner föredrog diplomati eller skärpta ekonomiska sanktioner framför militära insatser för att stoppa Irans kärnvapenambitioner.
Även om diplomati eller sanktioner skulle misslyckas föredrar många amerikaner andra metoder. Samma Ipsos-undersökning visade att 60 procent kunde tänka sig amerikanska cyberattacker mot iranska system, men bara 48 procent av amerikanerna stödde flyganfall mot kärnanläggningar.
”Ett fruktansvärt misstag”
Motståndet mot en militär upptrappning märks även bland flera republikanska politiker.
”Det här är inte vårt krig. Men om det vore det, måste kongressen besluta om sådana frågor enligt vår konstitution”, skrev Thomas Massie, republikansk kongressledamot från Kentucky, på X tidigare i veckan. Han gav där sitt stöd till ett försök att samla stöd i representanthuset för en tvåpartiresolution om att begränsa presidentens krigsbefogenheter.
This is not our war.
But if it were, Congress must decide such matters according to our Constitution.
I’m introducing a bipartisan War Powers Resolution tomorrow to prohibit our involvement.
I invite all members of Congress to cosponsor this resolution.
Den libertarianske senatorn Rand Paul är också en mycket högljudd motståndare mot att dra in USA i ännu ett onödigt krig.
– Jag kommer inte att rösta för att skicka amerikanska ungdomar till Iran. Jag tycker att det vore ett fruktansvärt misstag på alla sätt, det här är inte vårt krig. Vårt land ruinerar sig självt genom att inte klara sina åtaganden gentemot vårt eget folk. Vi borde aldrig skicka en enda soldat till Iran, och jag hoppas att jag är tydlig med det, deklarerade han nyligen i en intervju.
Let me be totally clear: I will not vote to send one American soldier to Iran. Not one. https://t.co/j1dC4nn6LA
Tim Burchett, republikansk kongressledamot från Tennessee, sa till CNN på onsdagen att han ville se ”mycket lite” amerikansk inblandning i den eskalerande konflikten.
– Vi behöver inte ytterligare ett oändligt krig i Mellanöstern. Gamla män fattar beslut och unga män dör, och det är krigets historia, sa han.
Old men make decisions and young men die. Our men and women in uniform shouldn’t be sent to war without careful consideration by our leaders. I trust President Trump and his cabinet to make the right decision. pic.twitter.com/6djzllsr92
– Vi behöver ta ett djupt andetag och sakta ner det här och låta israelerna göra sin grej. Vi behöver inte ett krig på tre fronter under vår livstid.
Samtidigt pågår en intensiv kampanj från mäktiga neokonservativa aktörer och Israellobbyn för att få Trump-administrationen att dra in USA i kriget – trots det folkliga motståndet och presidentens tidigare löften om att bli en ”fredsmäklare” och avsluta alla krig.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Den inflytelserike republikanske senatorn Ted Cruz motiverar sitt stöd för Israels krig mot Iran med hänvisning till Bibeln och vad han lärde sig i söndagsskolan som barn.
Under ett laddat samtal med den före detta Fox News-profilen Tucker Carlson, avslöjade Cruz att hans hållning i konflikten vilar mer på religiös dogmatism än på politiska analyser och omdöme.
– När jag växte upp i söndagsskolan lärde jag mig från Bibeln att de som välsignar Israel kommer att välsignas, och de som förbannar Israel kommer att förbannas, och ur min synvinkel vill jag vara på den välsignande sidan av saker och ting, förklarade Cruz.
Senatorn framhöll att hans stöd för Israel är rotat i tron på att USA är befallt av Gud att stå bakom landet.
– Varifrån kommer mitt stöd för Israel? För det första, för att vi bibliskt sett är befallda att stödja Israel… Det står inte Israels regering, det står Israels nation. Så det är i Bibeln. Som kristen tror jag på det, betonade han.
Men Carlson ifrågasatte Cruz bibelkunskaper och bad honom specificera var i Bibeln versen återfinns.
– Jag kan hitta den. Jag har inte skriften i huvudet… ta fram din telefon, svarade Cruz, varpå Carlson snabbt påpekade:
– Den är i Första Moseboken. Du citerar en Bibelfras som du inte har kontexten till, du vet inte var i Bibeln den är… är det din teologi?
According to this US senator Christians has to be slave of Israel and he claims it is written in genesis pic.twitter.com/3Yehps9Qpp
Samtalet blev snabbt mer infekterat när Carlson fortsatte kräva svar på varför kristna måste stödja Israel:
– Är vi som kristna befallda att stödja Israels regering? Definiera Israel. Det här är viktigt. Skämtar du? Det här är ett land med kristen majoritet.
Cruz svarade irriterat:
– Definiera Israel? Vet du inte vad Israel är? Det är landet du har ställt typ 49 frågor om.
Carlson pressade vidare:
– Så det är vad Första Moseboken – det är vad Gud talar om? Är det de nuvarande gränserna, det nuvarande ledarskapet? Han talar om den politiska enheten Israel? Är nationen som Gud refererar till i Första Moseboken samma land som Benjamin Netanyahu leder nu?
Senator Ted Cruz demands regime change in Iran. He’s not interested in the details.
(0:00) Why Does Cruz Want Regime Change in Iran?
(6:28) Is the US Currently Acting in Its Own Best Interest?
(7:49) Was Regime Change in Syria Beneficial to the US?
(12:31) Was the Iraq War a… pic.twitter.com/iIdENogQ2T
Carlson, som tidigare kritiserat Trump för att ha övergett sin ”America First”-politik i samband med den eskalerande konflikten mellan Israel och Iran, satte sedan Cruz under ytterligare press. Senatorn hade nämligen tidigare gjort ett överraskande uttalande om USA:s roll i konflikten.
– Jag sa vi. Israel leder dem, men vi stöder dem, sa Cruz när Carlson påpekade att han tidigare sagt att USA genomförde attacker mot Iran.
Carlson reagerade starkt på att den amerikanska hållningen i konflikten verkar variera beroende på vilken politiker man frågar:
– Du levererar nyheter här. USA:s regering förnekade i går kväll… på Trumps vägnar, att vi agerar på Israels vägnar i någon offensiv kapacitet.
Cruz försökte backa:
– Nej, vi bombar dem inte. Israel bombar dem.
– Du sa just att vi gjorde det. Det här är allvarligt. Du är senator. Om du säger att USA är i krig med Iran just nu, så lyssnar folk, påpekade Carlson.
Ingen djupare kunskap om Iran
Programledaren passade också på att avslöja Cruz okunskap om Iran när han frågade den republikanske politikern om hur många människor som bor i Iran.
– Jag känner inte till befolkningsstorleken, medgav Cruz, vilket fick Carlson att utbrista:
– Inte alls? Du vet inte befolkningen på det folk du försöker störta?
Cruz försökte vända frågan mot Carlson, som snabbt svarade ”92 miljoner”.
– Hur kan du inte veta det? Det är ganska relevant eftersom du förespråkar ett störtande av landets regering.
Cruz erkände också att han inte heller hade några djupare kunskaper om Irans etniska sammansättning, och medgav att han inte var någon expert på landet vars regering han vill störta. Han argumenterade också för att denna typ av detaljkunskaper var irrelevanta i sammanhanget.
Nya Dagbladet har tidigare, i en analysartikel, uppmärksammat hur det till stor del är religiös kristen fanatism som ligger bakom USA:s gränslösa stöd och undergivenhet gentemot Israel.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
I över 40 år har israeliska och amerikanska makthavare upprepat larm om ett nära förstående iranskt kärnvapenhot, utan att någonsin frambringa ett enda tydligt bevis. Lögnerna har inte bara vilselett allmänheten, de har också banat väg för repressiva sanktioner, lönnmord och en militär intervention som nu är mycket nära att eskalera till ett katastrofalt storkrig.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Bush-administrationens lögner om Saddam Husseins kemiska massförstörelsevapen användes som förevändning för att invadera Irak – ett krigsprojekt som bedöms ha kostat mellan 500 000 och en miljon människor livet. I efterhand visade det sig att det inte existerade några sådana vapen – det var helt enkelt lögner för att tvinga fram ett önskat regimskifte och realisera maktanspråk över regionen.
Idag betraktas Irakinvasionen som ett av Västledarnas allra värsta svek i modern tid och lyfts ofta fram som ett skolboksexempel på hur makten inte drar sig för att manipulera varken sina egna medborgare eller sin övriga omvärld för att driva igenom sin vilja. Även om Irakfallet är extremt vad gäller lidande och omfattning, så är tillvägagångssättet dock på intet sätt unikt.
Redan för 41 år sedan, under kalla krigets dagar, slog den brittiska försvarstidningen Jane’s Defence Weekly larm med en oväntad uppgift. “Iran är i full färd med att producera en atombomb, som troligen är färdig inom två år”, hävdades det. Samma påståenden basunerades ut av israelisk media och USA-senatorn Alan Cranston som bestämt hävdade att Iran låg ungefär sju år från att kunna tillverka egna kärnvapen.
Något fog för dessa påståenden fanns dock egentligen aldrig och Internationella atomenergiorganet IAEA avfärdade också larmen som grundlösa. I efterhand stod det också klart att utspelen handlade om politiskt motiverad skräckpropaganda snarare än seriösa prognoser. Iran fick inga kärnvapen, varken under 1980-talet eller senare.
Att larmen om de snart hotande iranska kärnvapnen inte hade någonting med verkligheten att göra spelade dock mindre roll. Den strida strömmen av liknande utspel fortsatte att komma från höga israeliska och amerikanska makthavare.
I mer än 40 året har israeliska och amerikanska makthavare profiterat på larm om ett nära förestående iranskt kärnvapenhot. Foto: faksimil/X
Alla prognoser var fel
Israels nuvarande premiärminister, Benjamin Netanyahu, deklarerade under början och mitten av 1990-talet, då som parlamentsledamot, att Iran kunde vara bara några år från att skaffa kärnvapen och krävde krafttag. Under samma period hävdade Israels utrikesminister, Shimon Peres, att Iran skulle ha en kärnladdning senast år 1999, och i USA hävdade en rapport från representanthusets republikanska forskningskommitté att Iran med ”98 procents säkerhet” i princip redan hade alla komponenter för att bygga ”två eller tre operativa kärnvapen”.
Ungefär samtidigt bedömde CIA under president George H.W. Bush att Iran förfogade över alla delar som krävdes för ett par bomber, och CIA förutspådde att Iran skulle ha kärnvapen senast år 2000 – en prognos som senare sköts upp till 2003.
Inte heller dessa prognoser hade någon verklighetsanknytning. Det centrala var att utmåla den iranska regimen som ett globalt hot som måste bekämpas – och krossas med vapenmakt om nödvändigt. Så har det fortsatt, med ständiga larm och varningar av propagandistisk natur, snarare än seriösa och sakliga analyser. 1995 rapporterade exempelvis New York Times att högt uppsatta amerikanska och israeliska tjänsteman varnade för att Iran skulle skaffa en atombomb till år 2000.
”Iran är mycket närmare att framställa kärnvapen än vad man tidigare trott”, basunerade tidningen ut med hänvisning till uppgifter från amerikanska och israeliska tjänstemän, och det påstods att Irans atombomb var ”överst på listan” över faror under det kommande decenniet.
Varningarna om iranska atombomber år efter år efter år har liknats vid klimatalarmisternas återkommande larm om den globala uppvärmningen. Foto: faksimil/New York Times
Inte än – men snart?
När dessa tidsfrister passerade utan att någonting faktiskt hände flyttades tidsramarna istället framåt. 1997 angav nya uppskattningar istället att den iranska bomben snarare dröjde till omkring 2007–2009.
Under 2000-talet ekade varningssignalerna och domedagsbudskapen vidare. År 2005 slog Israels försvarsminister, Shaul Mofaz, fast att Iran inom två år skulle passera en “point of no return” i sitt kärnvapenprogram – vilket alltså placerade den kritiska tidpunkten till omkring 2007. År 2007 hävdade den israeliska underrättelsetjänsten Mossad sedan att Iran skulle kunna nå kärnvapenkapacitet till 2009.
En prognos 2009 var ännu mer alarmerande där det påstods att Iran skulle vara “kärnvapenutrustat” inom ett år. Samtidigt började allt fler bedömare ifrågasätta trovärdigheten i tidsangivelserna och ifrågasätta varför prognoserna hela tiden flyttades framåt, och varför de nya uppskattningarna skulle vara mer trovärdiga än de felaktiga som tidigare gjorts.
It’s kinda like climate change
12 years ago Sept 2012
Benjamin Netanyahu warned the United Nations on Thursday that Iran will have enough enriched uranium to make a nuclear bomb by next summer and urged the
world the draw a clear ”red line” to stop it in its tracks. pic.twitter.com/3j2Ixum83z
Trots 2015 års internationella kärnavtal fortsatte ledare i Israel och USA att varna för Irans påstådda kärnvapenambitioner. I september 2012 gjorde Netanyahu ett uppmärksammat framträdande i FN:s generalförsamling: han höll upp en skiss av en bomb och drog med röd penna en “röd linje” vid 90 procents anrikningsgrad, och varnade att Iran före våren eller sommaren 2013 skulle nå denna sista etapp mot en bomb om inte detta stoppades.
År 2015 talade Netanyahu inför USA:s kongress och kritiserade det nya kärnavtalet med orden: “Det blockerar inte Irans väg till bomben, det banar Irans väg till bomben”.
I augusti 2021 var det på nytt dags då Israels försvarsminister, Benny Gantz, slog larm om att Iran bara var “ungefär 10 veckor ifrån” att skaffa tillräckligt med vapenklassat material för en kärnladdning.
Mäktiga intressen vill se Iran brinna
Detta, skall betonas, är blott ett litet axplock av alla utspel och varningar om påstådda hot som aldrig blivit verklighet. Under de senaste fyra decennierna har både amerikanska och israeliska makthavare haft ett ännu starkare incitament att framställa Irans kärnprogram som ett akut, globalt hot. För det första skapar hotbilden en politisk och strategisk grund för att motivera massivt militärt stöd till Israel och permanenta amerikanska militära insatser i regionen.
Varje varning om “nära förestående” kärnvapen ger skäl för kongressbeslut om fler rustningsanslag, vapenexport och basnärvaro i Gulfområdet, något som gynnar vapentillverkare och upprätthåller en kraftfull amerikansk närvaro i Oljeregionen.
Dessutom stärker hotretoriken också Israels krav på internationellt stöd mot Teheran, vilket konsoliderar landets maktställning i regionen och legitimerar ”förebyggande” militära operationer mot Iran. Genom att ständigt återupprepa att “vi bara har veckor eller månader på oss” har man kunnat vidmakthålla ett permanent högriskläge som underlättar snabba beslut om sanktioner eller militära hot närhelst politiska ledare önskar hårdare grepp mot Iran.
Samtidigt har den politiska finansieringen i USA också spelat en avgörande roll. Många kongressledamöter tar emot stora bidrag från pro-israeliska lobbygrupper som AIPAC, vilka konsekvent förespråkar en tuff linje mot Iran för att skydda Israels säkerhet och intressen. Israellobbyns annonser i amerikanska valrörelser framställer ofta varje förhandling med Teheran som ett moraliskt misslyckande, vilket drivit USA:s utrikespolitik i en extremt pro-israelisk och neokonservativ riktning.
På samma sätt har kristna grupper i USA, särskilt evangelikala, länge sett Israels fortsatta existens som en religiös plikt där “den som välsignar Israel skall själv bli välsignad” – och utgör en betydande väljarbas som kräver hård konfrontation med Iran. För dessa grupper är ett potentiellt storkrig inte bara en geopolitisk möjlighet utan också ett steg i profetiska eskatologiska mönster.
Sammantaget finns det alltså flera inflytelserika grupper som av ekonomiska, geopolitiska eller religiösa skäl tjänar på att hålla Irans ”nära förestående” kärnvapenhot levande – trots att inte någon av prognoserna någonsin slagit in och ingenting heller tyder på att de varit i närheten av att göra det.
Vad baserar Trump sina beslut på?
Många hade hoppats att det skulle bli annorlunda med Donald Trump mot bakgrund av hans påståenden om att han skulle vara den som ”stoppar alla krig”.
– Mitt stoltaste arv kommer att vara det som fredsmäklare och enande kraft, har han självsäkert deklarerat.
I verkligheten framträder dock en annan bild, där Trump bland annat valt att helt ignorera sin egen underrättelsechefs bedömning, när denne chef förklarar att ingenting tyder på att Iran är på väg att skaffa några kärnvapen.
– Iran bygger inte kärnvapen och den högste ledaren Khamenei har inte godkänt det kärnvapenprogram som han avbröt 2003, konstaterade DNI-chefen Tulsi Gabbard nyligen, och hänvisade till underrättelsetjänsternas samlade bedömning.
Trump keeps repeating that ”Iran can’t have a nuclear weapon” to desensitize his base about going to war with Iran.
– Jag bryr mig inte om vad hon sa. Jag tror att de var väldigt nära att skaffa ett (kärnvapen), slog Trump fast, när journalister undrade varför han struntar i sina egna experters och rådgivares bedömningar.
”I dont care what she said, I think they were very close”
President Trump’s reaction to the claims, of his own National Intelligence Chief, @TulsiGabbard
Claiming that Iran was not close to building a Nuclear Weapon. pic.twitter.com/TSek6D4ARr
Det faktum att IAEA:s högste chef, Rafel Grossi, även han bekräftar att det inte finns några belägg ”för ett systematiskt försök (från Irans sida) att röra sig mot ett kärnvapen” tycks heller inte spela någon roll för USA:s högsta ledare. Trump har av allt att döma bestämt sig att gå på Netanyahus krigslinje – trots att den i decennier bevisligen varit förljugen.
“We did not have any proof of a systematic effort to move into a nuclear weapon.” @iaeaorg Director General affirms his agency’s findings about Iran’s nuclear program. pic.twitter.com/TmHx7rtfjJ
Trumps popularitet har i hög grad byggt på löften om att få slut på dyra, utdragna och globalistiska krig. Nu viftar den nyckfulle presidenten bort sina löften med diffusa neokonservativa resonemang om att USA inte kan bli ”fantastiskt” så länge Iran har eller kan komma att få kärnvapen, och att detta därför bör vara av yttersta prioritet för alla amerikanska patrioter.
Under den förra mandatperioden fick Trump hård kritik för att hans vallöften inte infriades. Detta förklarades av många analytiker som att de blockerades av politiska motståndare – men andra kritiker pekade också tidigt på att han valde att omge sig med rådgivare med tveksamma och för USA direkt skadliga agendor – exempelvis den ultrasionistiske svärsonen Jared Kushner eller den neokonservative krigshöken John Bolton.
Denna gång skulle det bli annorlunda. Nu skulle administrationen utgöras av pålitliga och stabila personer som satte USA först och som prioriterade vad som var bra för det amerikanska folket – inte mäktiga särintressen eller främmande regimer.
Så tycks det alltså inte ha blivit. Vad gäller Iran och Mellanöstern har amerikanerna och världen i Trump tvärtom fått en president som i praktiken kan vara ännu mer krigisk än flera av sina föraktade föregångare. De senaste dagarna har hans flöde fyllts med krigshetsande neokonservativ retorik och krav på iransk underkastelse.
”VILLKORSLÖS KAPITULATION!” dundrar han bland annat i ett inlägg på Truth Social.
”Vi vet exakt var den så kallade “högste ledaren” gömmer sig. Han är ett enkelt mål, men där är han säker – vi kommer inte att ta honom av daga (döda!), åtminstone inte för tillfället. Men vi vill inte att missiler avfyras mot civila eller amerikanska soldater. Vårt tålamod börjar ta slut!”, hotar han i ett annat.
”USA FÖRST betyder många FANTASTISKA saker, bland annat att IRAN INTE FÅR HA ETT KÄRNVAPEN. GÖR AMERIKA FANTASTISKT IGEN!!!”, mässar han i ett tredje.
Trump gastar om iranska kärnvapen. Foto: faksimil/Truth Social
Vem fattar besluten?
Trump har förvisso länge haft en excentrisk framtoning, men även många av hans egna anhängare på sociala medier undrar vad det egentligen är som pågår. Det var väl Joe Biden som var den tokige presidenten som höll på att dra in USA i krig och elände – inte Trump?
Andra kan inte förstå varför USA:s president fortsätter att skrika om iranska kärnvapen när alla relevanta bedömare redan konstaterat att det inte finns några bevis alls för att ett sådant hot skulle vara nära. Var får han egentligen sin information ifrån, hur gör han sina bedömningar och varför är de så irrationella, är frågor som ställs. Några svar verkar inte kunna presenteras, förutom att USA behåller sin linje – att Israels önskemål står över allt annat.
Därför spelar det ingen roll för Trump att det är Israel – inte Iran, som illegalt och i största hemlighet har införskaffat ett stort antal kärnvapen, och som använt dessa för att pressa för ett amerikanskt militärt stöd eller avskräcka fientliga grannländer i samband med konflikter.
Former Trump chief strategist Steve Bannon on how the president’s enemies are working to destroy MAGA with the war on Iran.
(0:00) Will the Iran War Be the Downfall of MAGA?
(6:55) Fox News’ Pro-War Propaganda
(12:42) The Never-Trumpers Pretending to Be On Trump’s Team
(15:30)… pic.twitter.com/PdUZFiUNNZ
I Trumps väljarbas är oron nu utbredd när Trump trots alla fredslöften ännu en gång ser ut att kasta in USA i ett storkrig baserat på lögner och desinformation – exakt så som var fallet med invasionen efter de påhittade kemiska vapnen i Irak 2003. Många amerikaner konstaterar uppgivet att det här inte alls är var vad man röstat för.
Motståndarna till ett amerikanskt anslutande till Israels krig mot Iran pekar också på att de som mest högljutt kräver ännu ett amerikanskt krig är makthavare som egentligen varken stödjer Trump eller MAGA-rörelsen, utan som ser kriget som ett tillfälle att så split eller krossa den rörelse som byggts upp kring honom.
De kommande dagarna och veckorna kommer inte bara att definiera Trumps politiska eftermäle, utan hela Mellanösterns framtid. Kanske även världens.
Markus Andersson
Ett axplock av larmen om ett nära förestående iranskt kärnvapenhot:
1984 – Jane's Defence Weekly: Iran kan ha kärnvapen inom två år. 1992 – Benjamin Netanyahu: Iran nära bomb senast 1999. 1993 – Yitzhak Rabin: Iran bygger kärnvapen, världen måste agera. 1995 – USA:s regering: Irans kärnvapenplaner måste stoppas 1998 – Madeleine Albright: Iran försöker skaffa kärnvapen. 2000 – Bill Clinton: Lag mot stöd till Irans vapenprogram. 2002 – George W. Bush: Iran hotar med kärnvapenplaner. 2004 – U.S. National Intelligence Estimate: Iran troligen på väg mot kärnvapen. 2005 – Ariel Sharon: Iran nära teknisk lösning för bomb. 2006 – George W. Bush: Irans kärnplaner hotar freden. 2007 – Amerikansk underrättelsetjänst: Iran pausade vapenprogrammet 2003 men bygger på nytt kapacitet. 2008 – Ehud Olmert: Iran nära oåterkallelig kärnvapenpunkt. 2009 – Benjamin Netanyahu: Iran tre till fem år från bomb. 2010 – Barack Obama: Irans kärnprogram ett stort hot. 2011 – Leon Panetta: Iran kan ha bomb inom ett år. 2012 – Benjamin Netanyahu: Iran nära "röda linjen" för kärnvapen. 2013 – Moshe Ya'alon: Iran mycket nära kärnvapengräns. 2014 – Benjamin Netanyahu: Iran på väg att bli kärnvapenmakt. 2015 – Benjamin Netanyahu: JCPOA (kärnavtalet med Iran) banar väg för Irans bomb. 2017 – Donald Trump: Iran kan snabbt få kärnvapen. 2018 – Mike Pompeo: Iran strävar efter kärnvapen trots JCPOA. 2019 – Benjamin Netanyahu: Iran nära att tillverka atombomb. 2020 – Donald Trump: Iran ekonomiskt svagt men kärnvapenhotet kvarstår. 2021 – Joe Biden: Iran måste följa JCPOA för att stoppa kärnvapen. 2023 – Yoav Gallant: Iran närmare bomb än någonsin. 2024 – USA:s underrättelsetjänst: Iran månader från kärnvapen. 2025 – Benjamin Netanyahu: Iran kan bygga nio kärnvapen. 2025 – Donald Trump: USA kan bomba Iran om kärnprogrammet inte stoppas.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Om Samsonalternativet verkligen existerar avslöjar det mycket av grunden till Israels oproportionerliga inflytande och omvärldens tystnad. Att Israel gång på gång tillåts agera utan konsekvenser bottnar alltså i en form av utpressning där världens ledare hukar av rädsla för att ”kärnvapenkortet” ska spelas ut.
Analytiker menar att ”Samsonalternativet” innebär att Israel, vid hot om utplåning, tänker ta så stor del av omvärlden som möjligt med sig - även länder i Europa.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
64 290 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Efter att man på G7-mötet slagit fast att Iran aldrig får skaffa kärnvapen och att Israel har rätt att försvara sig, ställer jag mig ånyo kritisk till de dubbla måttstockar som används samt ifrågasätter varför inte Israels kärnvapenkapaciteter framkallar samma mani. Läser en analys som sätter ljus på den komplexa situationen.
Även om det är ett faktum som accepteras av experter världen över att Israel har haft atombomber sedan strax före sexdagarskriget 1967, upprätthåller Israel än i dag en fasad av avsiktlig tvetydighet när det gäller sina kärnvapenkapaciteter.
Enligt nyligen genomförda uppskattningar från det oberoende Stockholms internationella fredsinstitut, som kontrollerat världens kärnvapen och de stater som innehar dem sedan 1966, tycks Israel ha minst 90 kärnvapenstridsspetsar som man tror kan avfyras var som helst inom en maximal radie av 4 500 km med deras F-15, F-16I och F-35I ”Adir”-flygplan, deras 50 landbaserade Jericho II- och III-missiler samt med cirka 20 Popeye Turbo-kryssningsmissiler, som avfyras från ubåtar.
Den relevanta frågan som uppstår är varför inte det internationella samfundet ifrågasätter Israels mål med tanke på att Iran har undertecknat det internationella icke-spridningsavtalet om kärnvapen, vilket Israel har vägrat.
Det har skett internationella ansträngningar för att få alla israeliska kärnkraftsanläggningar under det Internationella atomenergiorganets skydd, Israel vägrar dock att underteckna avtal om att ansluta sig till fördraget om icke-spridning av kärnvapen som en icke-kärnvapenstat.
Något annat som inte ifrågasätts är att Israel har attackerat Iran med det uttalade målet att lamslå ett kärnvapenutvecklingsprogram, vilket har stöd av stora delar av det internationella samfundet, men samtidigt har Internationella atomenergimyndigheten inte kunnat fastslå att det inte handlar om energi. I grund och botten har Iran rätt att utveckla kärnenergi för fredliga ändamål, men inte för att utveckla kärnvapen, och än så länge finns inga konkreta bevis som stöder de anklagelser som florerar i media.
En annan outforskad frågeställning är varför Israel får ha kärnvapen utan att behöva binda sig till några avtal, medan Iran, om de skulle vilja, inte alls får inneha kärnvapen överhuvudtaget.
En annan intressant aspekt är att Israel redan 1981 har brutit mot FN:s resolution 487. Det hela hade sin upprinnelse i en attack mot en kärnforskningsanläggning i Irak som Israel utförde den 7 juni 1981, vilken fördömdes av FN:s säkerhetsråd som ett ”klart brott mot FN-stadgan och normerna för internationellt uppförande”. Enligt säkerhetsrådet hade Irak varit part i icke-spridningsavtalet sedan det trädde i kraft 1970.
Resolutionen, som fortfarande gäller, uppmanade Israel att ”snabbt placera sina kärnkraftsanläggningar under Internationella atomenergiorganets skydd”, men som redan nämnts har Israel aldrig följt resolution 487.
Israel har inga kärnkraftverk, men experter är överens om att det finns en enorm kärnkraftsanläggning. Shimon Peres Negev kärnforskningscenter byggdes i slutet av 1950-talet/början av 1960-talet och påstås ha haft franskt bistånd samt fick sitt namn efter den tidigare israeliske premiärministern efter hans död 2016. Anläggningen är ett hårt bevakat komplex i Negevöknen knappt 70 km från gränsen till Egypten.
Iran har ballistiska missiler som kan nå kärnforskningscentret cirka 1 500 km från Teheran, så varför attackerar Teheran israeliska städer som vedergällning för Israels försök att förstöra Irans kärnkraftsindustri när de i stället skulle kunna attackera Israels kärnkraftsanläggning?
Svaret ligger troligen i ”Samsonalternativet”, ett protokoll för ömsesidig förstörelse vars existens aldrig har erkänts av Israel, men heller aldrig förnekats. Den Pulitzerprisbelönade journalisten Seymour Hersh, som även grävt i Nord Stream-attacken, var först att rapportera om Samsonalternativet som handlar om Israels avskräckningsstrategi med massiv vedergällning med kärnvapen som en ”sista utväg” mot ett land vars militär har invaderat och/eller förstört stora delar av Israel. Men det kommer inte bara vara sina fiender som man attackerar utan flera av världens större städer under parollen faller vi faller alla.
Israel har två gånger varit nära att använda sina kärnvapen. År 2017 framkom ett påstående om att Israel strax före det arabisk-israeliska kriget 1967 hade stått på gränsen till att avfyra en ”demonstrations”-kärnvapenexplosion i syfte att skrämma sina fiender.
Planen avslöjades i intervjuer med den pensionerade generalen Itzhak Yaakov, genomförda av Avner Cohen, en israelisk-amerikansk historiker och ledande forskare inom Israels kärnvapenhistoria, vilka publicerades först efter Yaakovs död.
År 2003 avslöjade Cohen att under Yom Kippur-kriget 1973, när det återigen verkade som att israeliska styrkor var på väg att bli överkörda, hade dåvarande premiärminister Golda Meir godkänt användningen av atombomber och missiler som ett sista försvar. Denna domedagsplan, med kodnamnet Samson, fick sitt namn efter den israelitiske starke man som, tillfångatagen av filistéerna, rev ned pelarna i deras tempel och förintade sig själv tillsammans med sina fiender.
Mordechai Vanunu, en israelisk kärntekniker och fredsaktivist, avslöjade Israels kärnvapenhemligheter redan 1986. Mordechai lockades till Rom där han kidnappades av Mossad-agenter och fördes tillbaka till Israel på ett israeliskt marinfartyg där han anklagades för landsförräderi. Han dömdes till 18 års fängelse och tillbringade en stor del av tiden i isoleringscell. I april 2004 släpptes han, men är fortfarande underkastad en rad strikt upprätthållna restriktioner som hindrar honom från att lämna Israel och tala med utlänningar.
Ahron Bregman, senior lärare vid institutionen för krigsstudier vid King’s College Londons Institute of Middle East Studies och som tjänstgjorde i den israeliska armén i sex år på 1980-talet, har sagt att alla tror att Israel har kärnvapenkapacitet och det faktum att Israel fann det nödvändigt att gripa Vanunu och sätta honom i fängelse samt fortsätter att införa strikta restriktioner mot honom, bevisar bara detta.
Om Samsonalternativet är sant förklarar det mycket av Israels inflytande och omvärldens passiva agerande mot Israel. Att Israel kommer undan med carte blanche oavsett vad de företar sig grundar sig alltså i en sorts utpressning där ingen vågar opponera sig av rädsla för ”kärnvapenkortet”. De få som har missiler som kan skjuta ner Israels missiler i dag är troligtvis Ryssland, Kina och Nordkorea, då deras missiler är snabbare.
Återstår således att se hur det här kommer att sluta, men med tanke på att Trump redan gett Israel sitt fulla stöd har jag svårt att se att utgången skulle bli annorlunda den här gången. Och medan maktens människor gör sina drag kommer fler människor att dö på båda sidor, men en vinnare som skrattar hela vägen till banken är krigsindustrin som i vanlig ordning profiterar på det pågående kaoset.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
