Fredsforskaren Patrik Johansson menar att man bör sluta att ensidigt fokusera på en möjligt tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och Palestina – och för istället allvarligt fram förslaget att skapa en gemensam israelisk och palestinsk stat.
”I en stat med lika många palestinier som judar är det mindre troligt att den judiska kulturen är den som dominerar i samhället. En sådan stat präglas rimligen i lika hög grad av den arabiska kulturen, av islam och även av kristendom – om inte dessa andra kulturer och religioner trycks ner och hålls tillbaka, vilket i sin tur innebär att man gör avkall på demokratiska principer”, förklarar han för Nya Dagbladet.
Redan på 1940-talet beslutade FN:s generalförsamling att föreslå en tvåstatslösning i det brittiska Palestinamandatet – där territoriet skulle delas upp mellan judar och palestinier, ett förslag som accepterades av judarna men förkastades av palestinierna, varpå FN började arbeta på ett nytt förslag, som dock aldrig realiserades innan kriget 1948 bröt ut.
Sedan dess har tvåstatslösningen ändå varit omvärldens dominerande vision och målsättning och är det fortfarande 75 år senare – trots att en sådan tycks ligga mycket långt bort.
Patrik Johansson, forskare och lektor inom freds- och konfliktstudier vid Statsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, är en av ganska få röster som istället förespråkar en lösning som går ut på att skapa en gemensam stat för judar och palestinier.
– Att satsa på enstatslösningen i stället för tvåstatslösningen innebär inte bara en ny målbild utan också nya tankar kring hur man når dit, säger han, i en intervju som publicerats på universitetets hemsida.
Svårt att övertala parterna
En tvåstatslösning kräver bland annat en fungerande palestinsk statsbildning, med en fungerande administration och förvaltning – något han anser visat sig vara omöjligt, ”så länge Israel fortsätter att bygga bosättningar på ockuperad mark och underminerar Palestinas möjligheter att fungera”.
– Jag som många andra tror att det i praktiken har blivit omöjligt att få till en fungerande palestinsk stat vid sidan av Israel.
Han pekar också på att Israel och Palestina idag i praktiken redan är en och samma stat, och att ekonomierna är beroende av varandra – men att Israel har full kontroll och palestinierna saknar medborgarskap och många grundläggande rättigheter.
– En variant är att man viker platser i parlamentet för olika grupper. Det görs i många länder. Efter konflikter kan det vara ett sätt för parterna att känna att de har garanterade platser. Om man till exempel skulle vika 40–45 procent till varje grupp, eller kanske 50–50, fortsätter han och menar att staten skulle kunna heta Israel på hebreiska och Palestina på arabiska – på samma sätt som Sveriges grannland heter Finland på svenska och Suomi på finska.
Han medger dock att det kommer att bli mycket svårt att få de båda parterna att gå med på en enstatslösning – eftersom det ”är så otroligt djupt grundat i själva identiteten hos judar att ha en egen stat och hos palestinier att ha en egen stat” – ett tänkesätt som blir svårt att släppa.
Demokratisk eller judisk
Johansson ser också vissa risker med att israelerna även i en enstatslösning skulle ha stora fördelar och dominera samhället, eftersom Israel till skillnad från Palestina är så väletablerat och välorganiserat. Vidare menar han att en enstatslösning inte kan vara både exklusivt judisk och demokratisk samtidigt – och att Israel måste välja väg man vill gå.
– Traditionellt har Israel presenterat sig som en judisk och demokratisk stat. En enstatslösning innebär att de måste välja mellan att vara judisk eller demokratisk, menar han.
– Det är ett faktum att judarna varit särskilt utsatta under väldigt lång tid och skulle kanske behöva en egen stat på annat sätt än andra folk. Men Israel har underminerat möjligheterna till en tvåstatslösning så pass mycket att det är dags att omvärlden talar klarspråk: en judisk stat i hela landet mellan floden och havet innebär diskriminering av miljoner palestinier och är därför inte en lösning på konflikten. En demokratisk stat med lika rättigheter för alla är en lösning.
Han betonar att även palestinierna måste ändra sättet att tänka om en enstatslösning ska bli möjlig och backa från tanken på ett ”fritt Palestina”.
– Ett eget land har varit deras mål under så lång tid. Båda sidorna har offrat så många och det blir en känsla av ’det är så många som dött för vår sak, hur kan vi ge upp det nu’. Det blir svårt att backa och släppa tanken på ett fritt Palestina. Men man måste kanske tänka om, se att det ”fria Palestina” är den gemensamma staten.
– Jag tror att det behövs att fler tar ställning för enstatslösningen och att man pratar om den som om något möjligt, och som något som i praktiken redan finns där, tillägger han.
”Det demografiska hotet”
När Nya Dagbladet kontaktar fredsforskaren för att be honom utveckla sitt resonemang betonar han att en demokratisk stat förvisso kan ha en stark judisk identitet – men att en ”judisk stat och en ”demokratisk stat” kan ha många olika betydelser.
”När jag talar om det här i relation till olika lösningar på konflikten är poängen att en stat med tydlig judisk folkmajoritet ganska naturligt kommer att präglas av judisk kultur, religion, traditioner osv. Israel inom 1967 års gränser (dvs exklusive Gazaremsan och Västbanken) har länge sett ut så, de flesta israeler är judar och staten präglas av hur majoriteten vill ha det (även om det förstås finns stor pluralism bland de israeliska judarna)”.
”Men inte minst den israeliska bosättningspolitiken har gjort att 1967 års gränser i praktiken inte gäller längre, och i en stat med lika många palestinier som judar är det mindre troligt att den judiska kulturen är den som dominerar i samhället. En sådan stat präglas rimligen i lika hög grad av den arabiska kulturen, av islam och även av kristendom – om inte dessa andra kulturer och religioner trycks ner och hålls tillbaka, vilket i sin tur innebär att man gör avkall på demokratiska principer”, fortsätter han.
Han pekar också på att den palestinska befolkningen växer snabbare än den judiska – ”något som Israel ibland kallar för ’det demografiska hotet’ därför att en stor icke judisk befolkning betraktas som ett hot mot statens judiska karaktär”.
”Det visar att man även i Israel ser spänningarna mellan en stat som präglas starkt av judisk kultur och religion och en stat som ger lika rättigheter till alla invånare”, avslutar han.
