Israels kampanj mot Iran präglas av orealistiska förhoppningar om ett regimskifte där den störtade shahens son, Reza Pahlavi, skulle kunna träda fram som en pro-israelisk marionettledare för ett nytt Iran.
Det menar Elfadil Ibrahim, geopolitisk skribent och analytiker, som varnar för att strategin riskerar att skapa samma kaos som tidigare utländska ingripanden i regionen.
Ibrahim beskriver i en artikel för tankesmedjan Quincy Institute for Responsible Statecraft hur Mellanöstern är en region där historien sällan upprepar sig exakt, men där den ofta ”rimmar på sätt som är både tragiska och absurda”. Detta är enligt honom särskilt tydligt i Israels nuvarande strategi gentemot Iran.
Kampanjen, som på ytan handlar om att slå ut Irans kärntekniska och militära kapacitet, har i själva verket mer långtgående ambitioner: att störta den islamiska republiken och ersätta den med en vänligt sinnad regim under Reza Pahlavi, den landsflyktige sonen till den siste shahen.
”Detta är ingen policy som officiellt har deklarerats i Jerusalem eller Washington, men den finns som en underström i Israels agerande och i dess öppna uppmaningar till iranierna att ’resa sig’ mot den islamiska republiken”, konstaterar skribenten.

Han lyfter fram Reza Pahlavis besök i Israel i april 2023 som en viktig symbolhandling. Under besöket bad Pahlavi vid Klagomuren, men avstod från att besöka Al-Aqsamoskén på Tempelberget och gjorde inga försök att träffa palestinska ledare. En analys från Jerusalem Center for Security and Foreign Affairs beskrev besöket som ett budskap om att Israel betraktar Pahlavi som ”den främste ledaren för den iranska oppositionen”.
CIA störtade sekulär ledare
Företrädare för Israel har också uttryckt en öppen önskan om regimskifte. Ibrahim citerar den tidigare underrättelseministern, Gila Gamliel, som sade att ”ett fönster av möjligheter har öppnats för att störta regimen”.
Enligt Ibrahim har det som kunnat avfärdas som ett diplomatiskt spel istället utvecklats till ”ett strategiskt val” där man hoppas att militärt tryck ska skapa förutsättningar för ett politiskt skifte helt i Israels smak.
”Ironin är svår att överdriva. Det var utländsk inblandning som lade grunden till den nuvarande fiendskapen”, konstaterar han krasst.
Skribenten syftar på kuppen 1953 då CIA och MI6 störtade den demokratiskt valde Mohammad Mossadegh och återinsatte shahen — ett ingripande som banade väg för ett totalitärt styre, växande antiimperialism och den islamiska revolutionen 1979.

”Statskuppen återinsatte shahen, vars auktoritära styre och beroende av Väst gödde en kraftfull blandning av antiimperialistiska känslor och religiös glöd”, förklarar han och fortsätter:
”Den islamiska revolutionen, på sitt sätt, var en fördröjd reaktion på 1953 — ett radikalt hävdande av nationell suveränitet gentemot utländska intressen. Nu tycks Israel och USA tro att ett nytt utländskt understött ingripande skulle kunna vara lösningen på ett problem som det förra bidrog till att skapa”.
Israels föredragna ledare
I sin analys framhåller Ibrahim att Israels flygangrepp sedan den 12 juni riktats mot fler mål än enbart kärntekniska anläggningar. Bland målen finns statliga institutioner, statstelevisionens högkvarter och det ökända Evinfängelset där politiska fångar hålls.
Premiärminister Benjamin Netanyahu har beskrivit konflikten som en väg till befrielse för det iranska folket. ”När vi når vårt mål,” sade Netanyahu i ett videomeddelande riktat till iranierna, ”banar vi också väg för er att nå er frihet”.
Namnet på operationen, Operation Rising Lion, är även det enligt Ibrahim en tydlig referens till Irans förrevolutionära flagga och monarkins arv.

Den geopolitiske analytikern betonar dock att det råder stor oklarhet kring vad ett regimskifte i Iran faktiskt skulle innebära i praktiken. Han pekar på att Israels offentliga stöd till Pahlavi står i kontrast till de officiella uttalandena om att det iranska folket själva ska få välja sina ledare.
”Reza Pahlavi har under årtionden odlat en image som en demokratisk statsman i väntan på sin stund. I intervjuer talar han om en framtid som ska avgöras genom folkomröstning, stödd av detaljerade förslag som ett 100-dagars övergångsprogram. Till Israels belåtenhet sträcker sig hans linje bortom symbolik och sammanfaller med kärnan i Israels strategiska tänkande”.
Under sitt besök i Israel avfärdade han kärnenergiavtalsförhandlingarna som ”slöseri med tid” och hävdade att ”det snabbaste sättet att undanröja alla hot” är att satsa på ett alternativ till den iranska regimen.
Många minns shahens tortyrkammare
Men Ibrahim varnar för att Pahlavis vision — inklusive idéer om ”Cyrusavtalen” och en pånyttfödd vänskap mellan det persiska och judiska folket — är verklighetsfrämmande i dagens Iran.
Han påminner om att namnet Pahlavi för många fortfarande är förknippat med säkerhetstjänsten ”SAVAK:s tortyrkammare, överdådig korruption och beroendet av främmande makter”, och betonar att även om det finns ett utbrett missnöje mot mullornas styre – så minns många än idag shahen med djup avsky och förakt.
”Död åt förtryckaren – vare sig det är shahen eller ledaren”, var ett av många liknande slagord som skanderades under oppositionella protester i Teheran under 2022.
”Den monarki som Israel antyder att man vill återuppliva störtades inte bara 1979, den avvisades aktivt av en kraftfull koalition av islamister, vänsteraktivister och nationalister som förenades i motståndet mot shahens förtryck. Detta arv av folkligt avståndstagande begränsar i hög grad Reza Pahlavis dragningskraft i dag”, konstaterar skribenten vidare och bedömer att Pahlavi i verkligheten uppfattas av många iranier som ”opportunistisk” och ”frånkopplad det iranska folket”.

Irans framtid måste avgöras av iranierna
Han argumenterar vidare för att det är extremt farligt att Israel genom lönnmord och bombningar försöker tvinga eller skynda fram ett ”folkligt” uppror, och pekar på att även inom oppositionen är det många som inte vill se ett nytt iranskt styre som tvingats fram av främmande makt och inte det iranska folket själva.
”Dessutom bortser fantasierna om att en efterträdarregim i Teheran skulle vara inneboende vänligt inställd till Israel från den djupt rotade misstänksamhet som byggts upp under årtionden av konflikt, propaganda och fiendskap — en misstänksamhet som nu förstärks ytterligare genom öppen utländsk inblandning. Även Reza Pahlavi skulle, om han på något sätt installerades, sannolikt utsättas för enorm press att ta avstånd från varje uppfattning om att vara ’Israels man i Iran’”, fortsätter Ibrahim.
Analytikern gör bedömningen att Israel förvisso har kapacitet att försvaga den islamiska republiken kraftigt – men att man aldrig kommer att kunna trolla fram ett nytt, pro-israeliskt Iran ur askan – allra minst genom att lyfta fram en ”tronpretendent från en dynasti som iranierna sedan länge tagit avstånd från”.
”I slutändan bör Irans framtid avgöras inte i Jerusalem eller Washington, utan av iranierna själva — på deras egna villkor och i deras egen tid”, avslutar han.
Shahens fall och islamiska revolutionen
Mohammad Reza Pahlavi, känd som shahen av Iran, tog makten 1941 efter att hans far tvingats abdikera under brittiskt och sovjetiskt tryck. Hans styre kännetecknades av snabb modernisering, men också av brutal politisk repression, systematiska förföljelser av oliktänkande, växande sociala och ekonomiska klyftor samt ett starkt beroende av västmakterna, framförallt USA och Storbritannien.
1951 valdes Mohammad Mossadeq till premiärminister och blev snabbt populär för sin politik att nationalisera landets oljeindustri, som då kontrollerades av britterna. Detta ledde till en kris som kulminerade i en kupp 1953, iscensatt av CIA och MI6, där Mossadeq störtades och shahens makt stärktes. Kuppen skapade ett utbrett hat mot utländsk inblandning och undergrävde den folkliga tilltron till monarkin.
Shahens auktoritära styre präglades av förtryck och hård repression genom säkerhetstjänstens (SAVAK) korruption och ökande klyftor i samhället. Missnöjet växte under 1970-talet och förenade olika oppositionella krafter – islamister, vänsteraktivister och nationalister – i motståndet mot shahens regim.
1979 störtades shahen i den islamiska revolutionen, som vid tidpunkten av många iranier sågs som ett sätt att återta det nationella oberoendet och göra upp med både shahens förtryck och västvärldens inflytande. Efter revolutionen rensade dock det nya prästerskapets ledning snabbt ut tidigare allierade inom oppositionen, inklusive vänsteraktivister, nationalister och sekulära grupper. Genom förföljelser, arresteringar och avrättningar konsoliderade ayatollorna sin makt och etablerade en teokratisk enpartistat, som enligt många bedömare blivit ännu mer brutal än shahens styre.