Philip Kaufmans nagelbitarthriller Världsrymden anfaller (”Invasion of the Body Snatchers”) från 1978 är ett med rätta applåderat mästerstycke. Filmen är dåtidens dystopiska nyinspelning av 1956 års Don Siegel-regisserade klassiker med samma titel.

Siegels version är på god grund ansedd som en av de bättre 50-talsfilmerna inom genren science-fiction på teman såsom människans medfödda rädsla för invasion – såväl utifrån som inifrån. I fallet med Världsrymden anfaller blandas båda dessa varianter på ett utomordentligt snitsigt sätt.

Efter andra världskrigets slut och långt in på 50-talet, rådde i Amerika en inte helt ogrundad rädsla för kommunistisk subversion inifrån, en tid som ibland sammankopplats med senatorn Joseph McCarthys repressionskampanj som skulle bli känd som ”McCarthyismens” era. Denna drabbade även regissörer, manusförfattare och andra verkande inom den amerikanska nöjesvärlden och mot den bakgrunden bör Siegels version betraktas.

Philip Kaufman gör klokt nog ett något annorlunda famntag i sin version och utelämnar i stort politiska ideologier och belyser istället mer science-fiction-aspekten av materialet samt ställer frågor om exempelvis människans fäbless för konformitet och anpassning till rådande narrativ.

Ett frö är sått

Matthew Bennell, biträdande hälsoinspektör, och Elizabeth Driscoll, mikrobiolog, är vänner och kollegor på livsmedelsavdelningen vid County Department of Public Health i staden San Francisco. En dag märker Elizabeth att hennes pojkvän beter sig märkligt, nästan som om någon annan skulle ha tagit över hans existens. Utöver detta har staden obemärkt den senaste tiden sett en lika hastig som plötslig spridning av ett nytt fenomen i stadens flora av växtlighet…

Elizabeth börjar snart se samma egendomliga beteende hos andra människor och upptäcker att Geoffrey träffar personer som beter sig likadant och som hon inte känner. Det får henne att börja tro att det pågår någon form av sammansvärjning. Hon försöker övertyga kollegan Matthew om att det är någonting i görningen, varpå han söker en rationell förklaring till det han också ser och upplever. Han rådfrågar även sin vän, kändispsykiatrikern Dr. Kibner, som anser att sådant beteende bäst behandlas i samtalsterapi.

Matthew tvingas nu erkänna att något hotfullt och möjligen utomjordiskt håller på att ske. I synnerhet när han ser bevis på detta från sin författarvän Jack Bellicec och dennes fru Nancy. Han måste nu inte bara försöka övertyga sina vänner om vad han sett och upplever, utan också ta reda på vad som händer för att kunna stoppa den olycksbådande utvecklingen.

Under tiden måste gruppen lära sig vem man kan och inte kan lita på, då åtskilliga redan har omvandlats. Om man misslyckas kan konsekvensen bli att mänskligheten helt tas över av dessa utomjordiska krafter…

Underhållande nervdaller och Sutherland i högform

Hyllad som ett av de främsta verken inom science-fiction står Världsrymden anfaller stadigt och är definitivt en av de bästa nyinspelningar som gjorts, i konkurrens med John Carpenters The Thing. Detta också under period då nyinspelningar var en smått unik företeelse och de få som gjordes var under översyn av branschfolk som ville göra något nytt och inte som idag enbart göra profit (hej Disney).

Manuset baseras på originalfilmen, som i sin tur har myllan i romanen ”The Body Snatchers” av författaren Jack Finney. En roman jag inte läst varpå samtliga iakttagelser baseras på främst Kaufmans film. Känslan av händelser utanför vår kontroll kombinerat med fruktan och rädsla griper tidigt tag i betraktaren. Dialogen är å ena sidan för sin tid naturlig, kombinerat med en frustration över att fler inte inser vad som håller på att hända.

Regin av Philip Kaufman (Rätta Virket, 1983; Varats Olidliga Lätthet, 1988), är på ytan lågmäld och iakttagande men därunder vilar en febrig ton av intensitet och känsla av paranoia. Det viktigaste tycks vara hur händelseförloppet berättas och hur vi som åskådare därmed dras in i historien. Kaufman är till sin natur en något tillbakadragen herre som inte ställt till med större rabalder i Hollywood utan låter sina alster tala för sig.

Skådespelarinsatserna är över hela linjen formidabla. Donald Sutherland är en utsökt skådespelare som nästan aldrig gör bort sig. Han var en av dåtidens största namn med en räcka hits i bagaget och har ett sätt som passar hans karaktär Bennell som hand i handske. Brooke Shields och Veronica Cartwright har jag ett gott öga till då dessa två allt som oftast gör stilrena insatser. Jeff ”Flugan” Goldblum fick här något av ett tidigt genombrott och Leonard ”Dr. Spock” Nimoy är en genial gest till genren.

De praktiska effekterna håller än idag klass och det förvånar mig att inte fler regissörer av idag törs förlita sig på sådana. Kan man filma något på plats, inför kameran, är det i mina ögon allt som oftast en klar fördel och håller generellt sett bättre över tid. Frökapslarna, pumporna och omvandlingsscenerna är otäckt realistiska och högst påtagliga.

Överstatlighet och myndighetsmissbruk

På ett djupare plan berör filmen geopolitiska frågor som överstatlighet, korruption och myndighetsmissbruk. Kan vi lita på våra så kallade folkvalda? Får man verkligen vara så ”annorlunda” som man vill få oss att tro att vi får, eller blir befolkningen ett hot om massan tillåts tänka alltför fritt? Kanske lika bra att få kanonfödan så foglig och lydig som möjligt? En lydig boskap är som sagt en följsam hjord – lex konformitet. Ur ett filosofiskt perspektiv kunde frökapslarna från fjärran galax lika gärna vara en metafor för valfri subversiv regim och organisation.

Filmen kan med fördel ses av den som önskar sig en god dos underhållning i skepnad av dramathriller med förtecken av science-fiction. Den som utöver detta letar efter filmer med djupare tankegods får garanterat sitt lystmäte. Inte minst den politiskt intresserade får goda skäl att ytterligare höja beredskapsnivån vad gäller vaksamhet mot Makten.

Världsrymden anfaller finns tillgänglig i många olika format. Den som likt mig föredrar fysisk media kan välja utgåva här. Streamingentusiasten hittar för närvarande filmen bland annat under detta paraply. Tänk på att välja den version denna recension avhandlar – det vill säga 1978 års fenomenala femetta och inte senare nyinspelningar. Glöm nu heller inte att tänka efter nästa gång du handlar frön och växter till hemmet. Vem vet vad som där döljer sig…

Jan Sundstedt

Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling har haft stor betydelse för och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott – en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.

Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 mars 2023.

Drömmer androider om elektriska får?

Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) – som ursprungligen var tänkt som en berättelse – och Alan E. Nourse roman The Bladerunner.

Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.

Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast.

Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis ”Replicant” och ”Dangerous Days”.

Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet.

Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det…

Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var Ford på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag.

Till denna schvungfulla lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till – Rick Deckard.

Replikanter

I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter.

Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra – i deras språkbruk ”pensionera” – replikanter som tar sig tillbaka till moder jord.

Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd.

Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant.

En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb.

Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och ”pensionera” de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt – att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år.

Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid…

Problematisk inspelning

Inspelningen är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young – som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen.

Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär.

Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen.

Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på.

Kuriosa: I filmen finns ”rest”-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka dessa är får man själv lista ut…

Från flopp till kultstatus

Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner.

Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner – en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst.

Framför allt har filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction.

Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk.

Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket.

Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.

Sensmoral

Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden.

Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner – och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?

Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director’s Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen.

Jag kan för den intresserade även rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur filmen blev till – från koncept till avslutad produkt.

Valfri fysisk version av Blade Runner finns att införskaffa på denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte. Till dig som ännu inte sett Ridley Scotts episka stycke är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.

Jan Sundstedt