The Thing: Ett rysande mästerverk som håller än

The Thing från 1982 sticker ut ordentligt i sin regi, sitt gjutna skådespeleri och med specialeffekter som var nydanande för sin tid. Sammantaget är legendaren John Carpenters främsta verk ett mästerligt uttryck för konstformen film - med stil och klass som med besked håller till våra dagar.

publicerad 15 januari 2022
- av Jan Sundstedt

The Thing från 1982 är en av de mest hyllade och inflytelserika science fiction- och skräckfilmer som gjorts, med en fanbas som spänner över generationer och nationsgränser. Samtidigt var den en flopp av monumentala mått vid tiden för sin premiär och knäckte nästan dess legendariske regissör John Carpenter.

När det i rundabordssamtal världen över diskuteras topplistor över filmer inom tidigare nämnda genrer, hamnar allt som oftast detta makalösa och hårresande alster på mångas analoga eller digitala pappersark. Undra på det. En bättre prototyp och mall över klaustrofobisk ”monsterfilm” tål att letas efter.

Delvis inspirerad av en på sitt sätt lika hyllad film från 1951, The Thing From Another World, samt än mer av en i sammanhanget mer intressant kortroman, Who Goes There, av science fiction-författaren Joseph W. Campbell Jr.

Filmbolaget Universal Studios hade sedan slutet på 1970-talet sått fröet till en nyinspelning av Howard Hawks skräckklassiker från 1951. I linje med detta sådda frö, letade man aktivt efter en villig och kapabel regissör att ta sig an det relativt hugade och utmanande projekt, som en nyinspelning av The Thing From Another World av många ansågs vara. Någon kapabel att hantera genrer som science-fiction och skräck, kombinerat med ett trovärdigt och realistiskt manus samt stabila skådespelarinsatser och som var bekant med källmaterialet och dess författare samt med 1951 års film. Denna regissör blev sedermera – i stället för Universals ursprungliga val av Tobe Hooper (Poltergeist och The Texas Chain Saw Massacre) – John Carpenter.

John Carpenter (t.v) diskuterar en scen.

I kölvattnet av sina tre-i-rad succéer med Halloween, 1978; The Fog, 1980 och Escape From New York, 1981, var regissören John Carpenter i början på 80-talet, vad som i Hollywood kallas ”hot property”. Det vill säga en person (exempelvis en regissör) som studiosystemet fått upp ögonen för och börjat ta på allvar. Någon att så sakteliga erbjuda och därmed anförtro större produktioner, större budgetar och jobb (läs; någon som kan dra in kosing till filmbolagen). Ett av dessa större bolag var just Universal Pictures med dess plan avseende en nyinspelning av The Thing.

John Carpenter är en beundrare av Howard Hawks i allmänhet och hans (tillsammans med regissören Christian Nyby) version av Joseph Campbells Who Goes There i synnerhet. Dessutom var han väl förtrogen med Campbells ursprungliga kortroman; källan och inspirationen till Hawks och Nybys The Thing From Another World. Här ska vi dock lägga tonvikt på ordet ”inspiration” och inte nödvändigtvis ordet ”källan”. Anledningen till detta är det faktum att Hawks version av boken mer eller mindre enbart fokuserar på första tredjedelen av Campbells berättelse och ignorerar allt annat. Notera också att i Fantomen Från Mars (svensk titel) är varelsen långt ifrån den formskiftande varelse som Joseph Campbell föreställt sig. I Hawks version är varelsen mer av en ilsken och morrande jättegrönsak.

Kuriosa 01: Fantomen (Från Mars) spelas av ingen mindre än James Arness. Det vill säga ingen mindre än allas vår ”Zeb” Macahan (han med jättefötterna) från den legendariska tv-serien Familjen Macahan (som vi över en respektabel ålder älskar och dyrkar).

Efter inledande turer hit och dit med manuset så föll Carpenter, producenterna Turman och Foster och Universal för manusförfattaren Bill Lancasters (ja, son till legenden Burt Lancaster) slutgiltiga version. Budgeten sattes till omkring 15 miljoner dollar och man hade efter intensiv scouting valt tre platser att spela in filmen på: Etableringsscener (establishing shots) och samtliga övergripande glaciärscener långt norrut, i Alaska. Där spelades bland annat den berömda inledningsscenen in. Scenen med norrmännen som med helikopter jagar en viss och suspekt slädhund.

Lägret ”US Outpost 31” byggdes sommaren 1981 vid gränsen USA och Kanada, intill ett gruva ett par mil från staden Stewart, i British Columbia. Som ytterligare kuriosa i det sammanhanget kan nämnas att den amerikanska basen i filmen konstant tituleras som ”US Outpost number 31” men det första vi som publik ser av lägret, är en skylt som säger ”United States National Science Institute Station 4”. Mycket lustigt… Lägret byggdes komplett och fullt fungerande, i princip inga kulisser utan ungefär som man skulle byggt på, tja, på riktigt. Färdigbyggt och klart fick lägret sedan sex månader på sig att bli insnöat. Allt för att få scenerna i, vid och omkring basen så verklighetstrogna och realistiska som möjligt.

Den tredje och sista (övergripande inspelningsplatsen) blev givetvis Universal Studios egna studior. Här filmades de flesta av interiörscenerna och det var även här som specialeffektsmagikern Rob Bottin, med personal, höll hov och uppfann det som The Thing kanske främst är berömd och ihågkommen för; de lika delar galna som genialiska makeup-effekterna.

Lika berömda som makeup-effekterna – och i mina ögon mer än så – är den fantastiska skådespelarensemblen. Här sparas det inte på vare sig talang eller krut. Om jag under förhör får frågan ”Nämn dina tre favoritfilmer vad gäller perfekt casting!”, så hamnar The Thing alltid på den listan.

Handlingen utgår från Antarktis vintern 1982. En norsk helikopter jagar av okänd anledning en slädhund över de ändlösa och iskalla vidderna, ända bort till en amerikansk forskningsstation. Amerikanerna bevittnar förundrat hur (de två) norrmännen skjuter vilt efter hunden och sedan, efter att ha landat, gapar och skriker hetsigt på ”norska”, varvid den ena av norrmännen av misstag först spränger helikoptern och sedan sig själv i luften.

Norrbagge nummer två fortsätter att jaga efter hunden och råkar i kaoset vådaskjuta meteorologen Bennings i ena låret. Stationsbefälet Garry känner sig då nödgad att besvara elden, varpå Lars (norrmannens namn) skjuts ihjäl. En hyfsat annorlunda och udda dag att vakna upp till.

Efter att inledande kaos och förvirring lagt sig och hunden tagits om hand, samlas karlarna för att analysera den något udda inledningen på dagen. Man beslutar sig för att försöka ta reda på varför man fått påhälsning från Norge. Som kocken Nauls så fyndigt uttrycker sig. ”Maybe we’re at war with Norway?” Helikopterpiloten R.J. MacReady och Dr. Copper åker således för att undersöka den norska basen.

Bland de förkolnade ruinerna och de frusna liken hittar man bland annat brända rester av en missbildad humanoid-liknande massa. En äckel-gucka som de hämtar till den amerikanska stationen. Biologen Blair utför obduktioner på resterna och hittar en normal uppsättning mänskliga organ. Inget konstigt här, typ. Det kommer dock att visa sig att den initiala analysen är marginellt feltolkad. Visst ja, hunden (ständigt denna hund). Vad hände med den då, undrar ni? Jo, efter att ha fått strosa runt i lägret och bekantat sig med omgivningen i ungefär 24 timmar, sätts Pluto äntligen in i lägrets kennel av lägrets hundansvarige Clark för att där bekanta sig med de andra hundarna och varva ner en aning. Nu blir det inte riktigt så …

Som filmskribent skulle jag kunna skriva en hel bok om vad som enligt mig definitivt är herr Carpenters bästa film alla kategorier. Regin är ofelbar och hanterar Campbells källmaterial med den äran, som ett skolexempel på hur man gör nyinspelningar av äldre filmer. Here is wisdom!

Fotot av parhästen Dean Cundey är bländande. Glaciärisen är ömsom snövit, ömsom gnistrande blåaktig i sin ton. Interiörscenerna har ett naturligt skimmer över sig och blir aldrig onaturliga.

Rob Bottins specialeffekter är så fasansfulla och häftiga att enbart dessa kräver sin egen kandidatuppsats. Nyskapande är ett i sammanhanget otillräckligt ord och de håller överlag ända in i 2022. Nämnas kan i förbifarten att den då 22-årige herr Bottin drabbades av utmattningsdepression och lades in på sjukhem under ett par veckor för konvalescens. Detta fick till följd att specialeffektsgurun Stan Winston tackade ja till att slutföra arbetet med specialeffekterna som kan beskådas i det som kallas ”kennelscenen”.

Musiken av ikonen Ennio Morricone är utsökt otäck och nedslående och man kan verkligen höra att jordens undergång är nära förestående. Ledmotivet följer Carpenters – upp till då – klassiska stil. Vad många kanske inte vet är det faktum att John Carpenter, tillsammans med sin då nyfunna parhäst Alan Howarth, bidrog till filmens soundtrack. Detta i form av vad som i branschen kallas ”cues”. Dessa cues finns bland annat att höra under filmens inledande förtexter, tillsammans med varelsens ankomst till moder jord.

Då ett par av Morricones stycken av olika anledningar inte kom med i filmen (men återfinns på filmens soundtrack), så fick The Thing-dyrkande regissören Quentin Tarantino snilleblixten att inkludera tre av dessa spår i 2015 års film The Hateful Eight – en film som förövrigt är lite av en hyllning till Carpenters film. Mer om det i annan krönika.

Avslutningsvis kan jag inte göra annat än råda er som inte sett denna film att göra detta. Det är inte enbart en modern klassiker inom sin stil utan överlag ett praktexempel på vad som kännetecknar ett mästerverk – kärlek till konstformen film kombinerat med stil och klass. Se och njut.

 

Jan Sundstedt


The Thing är en amerikansk science fiction/skräckfilm från 1982, regisserad av John Carpenter. Filmen är inspirerad av Christian Nybys och Howard Hawks science fiction-/skräckfilm The Thing From Another World (Fantomen från Mars) från 1951.

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.
Visa kommentarer (2)