MORGONDAGENS DAGSTIDNING – lördag 19 april 2025

lördag 19 april 2025


Tre julklassiker att se i år

Juletider stundar oss. En tid för lugn och ro (förhoppningsvis...); tid för reflektion; tid för alldeles för dyra julklappar (på kredit); tid att umgås med nära och kära. Men inte minst tid att se på film, med julen som kuliss. Här kommer så tre klassiker att gotta sig i mellan julgröten och sillen.

publicerad 23 december 2021
– av Jan Sundstedt
Jultipset filmer film
Ho-ho-ho... Tre filmpärlor med jultema serveras härmed till glöggen, skinkan och lutfisken.

För undertecknad är julen starkt förknippad med film. I och för sig är årets samtliga 365 dagar starkt förknippade med film för en annan, men julen kanske dock extra mycket. En anledning kan vara att merparten av tv-utbudet som en växte upp med (genomled) under jul och nyår, på ”ettan” och ”tvåan”, i många fall var av tveksam kaliber. Varav en då tog sin tillflykt till familjens gigantiskt otympliga VHS-maskin, och avnjöt det olagligt kopierade filmbiblioteket. Allt medans andra delar av den så kallade släkten gick lös på glögg och nötter.

Anno 2024 har emellertid, på gott och ont, befolkningen betydligt mer att välja på, vad gäller rörliga bilder i etern. Som vidsynt gentleman och kultiverad filmentusiast önskar signitären av det ni nu läser dock ödmjukt hjälpa till på traven att sortera i myllan, och ge tips på tre filmer att avnjuta under jul- och nyårshelgerna. Det blir kanadensiska rysligheter, drag under galoscherna med Bruce Willis, samt amerikansk 50-talskomedi i 80-talstappning.

Låt festligheterna börja…

Black Christmas, 1974

Fyra år innan John Carpenters klassiska Halloween tog tag i skräckslagna filmbesökares sinnen, såg kanadensiska rysarpärlan Black Christmas dagens ljus. Regisserad av Bob Clark (Murder by Decree, 1979 och Porky’s, 1981) och inspelad i Toronto, har detta rysliga mästerverk utvecklat något av kultstatus. Den har med tiden – och med all rätt – kommit att kallas en av pionjärfilmerna inom det som sedermera blev ”slash & stalk”. För kännedom: Black Christmas är en starkt bidragande faktor till att vindsvåningar för mig blivit en plats att om möjligt undvika.

Filmen utspelas i en då tidstypisk amerikansk småstad i norra USA. En grupp kvinnliga universitetsstudenter skall till att fira in julen i studenthemmet sitt. Allt är frid och fröjd med bjällerklang och hej & hå tills det förrymda psykfallet ”Billy” bestämmer sig för att obemärkt ta sig in i huset och gömma sig uppe på vinden. Bad Santa Billy börjar inom kort på ett synnerligen obehagligt sätt terrorisera de unga damerna med telefonsamtal.

Olivia Hussey svarar olyckligtvis i telefon i ”Black Christmas”. Foto: Imdb

Inledningsvis av obscen karaktär för att snart övergå i ren och skär förvirrad och osammanhängande galenskap. Ovetandes om att samtalen härrör inifrån det egna studenthemmet kontaktar man den lokala polisen i syfte att få hjälp med eländet. Som om inte de otäcka samtalen vore nog, börjar gruppens medlemmar minska i antal en efter en…

Black Christmas ger tittaren allt en kan begära av en rysare. Nagelbitarspänning, ”jump scares” och sömnsvårigheter. Det vill säga allt man kan önska sig under jul. Manuset är väl sammanvävt och karaktärerna tillräckligt tredimensionella och utmejslade för att vi ska bry oss om dem. Ett trovärdigt persongalleri, om man så vill. Framför allt för en lågbudgetskräckis som Black Christmas trots allt är.

Bra skådespelare överlag med John Saxon, Olivia Hussey, Margot Kidder och Keir Dullea som främsta namn. Handfast regi av Bob Clark samt en klaustrofobisk och tät miljö, i form av det utsatta studenthemmet. Vi som åskådare vet, till skillnad från studentskorna, att megagalningen Billy gömmer sig i någonstans i huset…

Se gärna på: Julaftonskvällen. Barnvänlighet: Aldrig i livet!

Die Hard, 1988

När det diskuteras topp-10 actionfilmer finns allt som oftast Die Hard med som en stark kandidat. I synnerhet actionfilmer med julkänsla. På min lista hamnar den garanterat högt upp. Die Hard är action tour de force. Filmen gjorde den då relativt okände Bruce Willis till en superstjärna samt gav upphov till inte mindre än fyra uppföljare.

Tur för Willis att actionlegender som Schwarzenegger och Stallone, samt etablerade toppnamn som Clint Eastwood, Harrison Ford och Robert DeNiro, tackade nej till rollen som polisen John McClane. Regissör till Die Hard är John McTiernan. Denne bokstavligt talat ärrade herre har begåvat oss med moderna genreklassiker såsom Rovdjuret (1987) och Jakten på Röd Oktober (1990). Det var mot bakgrund av succén med Rovdjuret som McTiernan fick jobbet som regissör till Die Hard.

Die Hard Bruce Willis
John McClane (Bruce Willis) firar annorlunda jul i actionfyllda ”Die Hard”. Foto: Imdb

Handlingen torde inte vara speciellt okänd men vi tar en snabbrepetition: Det närmar sig jul och NYPD-polisen John McClane beger sig till Los Angeles för att fira jul med sin fru Holly (Bonnie Bedelia) och parets dotter. I besöket ingår ett sista försök att lappa ihop parets krackelerande äktenskap. Fru McClane arbetar för det multinationella företaget Nakatomi Corporation, som huserar i det jättelika komplexet Nakatomi Plaza För kännedom: I verkligheten tillhör den då nybyggda skyskrapan filmbolaget 20th Century Fox – filmbolaget som producerade filmen.

Paret har bestämt träff i just Nakatomi Plaza. Där arrangerar bolagets VD personalens årliga julfest, högt upp på 30:e våningen. Under tiden som vi följt parets förehavanden har vi samtidigt tagit del av hur 13 kraftigt beväpnade män infiltrerat byggnaden och tagit sig upp till julpartyt på 30:e våningen.

Under Hollys tal till personalen stormar den förmodade terroristgruppen in och tar kommandot över festligheterna och personalen tillfånga. Lyckligtvis för gisslan men olyckligtvis för ledaren Hans Gruber (underbart gestaltad av teater- och filmlegenden Alan Rickman, i sin allra första roll på vita duken) lyckans McClane obemärkt komma undan den initiala anstormningen. Han blir nu gisslans hopp, innan Hans Gruber och hans besättning lyckas med sitt uppsåt…

Die Hard Alan Rickman
Hand Gruber (Alan Rickman) tar över showen i ”Die Hard”. Foto: Imdb

Die Hard är ett mästerverk och med all rätt en ikonisk film i genren som sådan. Actionscenerna är hisnande och andlösa. Regissör John McTiernan sparar sannerligen inte på krutet. Åskådaren bjuds ävenledes på såväl hjärnornas kamp (McClane vs. Gruber) samt ett och annat förlösande skämt, och då, kanske inte helt otippat, från Willis. Klanderfria skådespelarinsatser från samtliga inblandade med ett särskilt hedersomnämnande till Willis och Rickman. Sistnämnde är obetalbart makalös som livsfarlige Hans Gruber.

Alan Rickman ger Gruber ett djup som man ofta inte ser i genrefilmer. Han är vare sig korkad eller endimensionellt psykotisk. Emellanåt lyckas Gruber faktiskt visa prov på både empati (i modesta doser), samt vaken intelligens och kyla. Ett smart manus, intressanta karaktärer, exceptionella actionscener, ett klassiskt soundtrack av Michael Kamen, adderat med ett utsökt foto av Jan (bra förnamn) de Bont samt ett fyndigt val av miljö, gör att jag ger Die Hard min starkaste rekommendation vad gäller actionfilmer överlag, inklusive actionfilmer med julen som kuliss.

Se gärna på: Juldagen. Barnvänlighet: 11+.

Ombytta roller, 1983

Måste vara en av filmhistoriens roligaste filmer. Ombytta Roller är på ren svenska så vansinnigt underhållande knasig och sådär härligt julcharmig att det står härliga till. Den som inte uppskattar eller ser humorn i detta komiska mästerverk vet inte vad den går miste om. Regisserar snurrigheterna gör ständigt leende John Landis. En glad skit till regissör, som förutom ett gott öga för komedier (Delta-gänget, 1978; Blues Brothers, 1980) förärat oss med kanske historiens bästa varulvs-rulle; 1981 års En Amerikansk varulv i London.

Handlingen är lika underbar som vrickad. Bröderna Duke – Randolph (Ralph Bellamy) och Mortimer (Don Ameche)- äger ’Duke & Duke’, en framgångsrik råvarumäklarfirma i Philadelphia. Brödraduon älskar att gnabbas om än det ena och än det andra, och denna jul är ämnet huruvida det är uppväxtmiljö eller gener som formar en människans personlighet och öde.

De ingår ett vad om saken ifråga och bestämmer sig för att genomföra ett socialt experiment. Ett experiment som kommer att förändra livet för de två ovetande offren som utsätts för brödernas hyss. Det blir två försökskaniner med diametralt skilda förutsättningar…

En kvartett stollar tror inte sina ögon i ”Ombytta Roller”. Foto: Imdb.

I ena ringhörnan: Bolagets verkställande direktör; den väluppfostrade, kultiverade och utbildade Louis Winthorpe III (Dan Aykroyd) – till råga på allt förlovad med brödernas brorsdotter Penelope. I andra ringhörnan: Den fattige men charmige fifflaren och småskojaren Billy Ray Valentine (Eddie Murphy). Randolph & Mortimer bestämmer sig för att använda dessa två herrar för sitt experiment. Vad insatsen blir det ”vanliga beloppet”.

Brödernas plan innebär två specifika mål: Valentine måste bli framgångsrik som anställd för Duke & Duke och Louis Winthorpe III måste bli utblottad och stämplas som en brottsling. Allt detta medans jul och nyår stundar och en viss Clarence Beeks lurar i kulisserna tillsammans med en kärlekskrank gorillahane…

Ombytta Roller
”Monkey? I’m a ******* gorilla, you clown!” – ”Ombytta Roller”. Foto: Imdb, Paramount Pictures.

Utan att darra på manschetten rekommenderar jag hela familjen att se denna snurriga och dråpliga komedi. Förslagvis tillsammans, då det är en film som passar samtliga familjemedlemmar. Ombytta Roller är i princip en perfekt komedi. Rollistan är magisk; Dan Aykroyd; Eddie Murphy (innan han blev repetitiv); Jamie Lee Curtis (DEN scenen…), Denholm Elliot; Ralph Bellamy; Don Ameche & Paul Gleason. Manuset är skrivet med finess, stil och klass, och fångar tidsandan i Philadelphia på utsökt vis.

Tankarna går till amerikansk films gyllene tidsålder vad gäller denna typ av varma filmer – eran mellan cirka 1950-1965. John Landis regi är mitt i prick och visar prov på karlns utsökta fingertoppskänsla för komedier. Julstämningen i och omkring staden Philadelphia känns mitt-i-prick. Fotot förtjusande varmt i tonen, till ljudet av dels Elmer Bernsteins finfina soundtrack samt dels inlånade klassiker ur myllan av skön 80-tals R’n’B.

Se gärna på: Annandag jul. Barnvänlighet: Absolut!

Nu när Nya Dagbladets läsare vet vilka filmer det är som framför allt gäller i jul, kan jag rekommendera denna hemsida för eventuella fysiska exemplar. För streaming kan detta krypin vara till hjälp. Mycket nöje oavsett val garanteras.

God jul och Gott Nytt År!

 

Jan Sundstedt

Stilla natt, blodiga natt (svensk titel) är en kanadensisk skräckfilm från 1974, regisserad av Bob Clark.

Die Hard är en amerikansk actionfil som har sitt ursprung i Roderick Thorps roman Nothing Lasts Forever.  Regisserad av John McTiernan.

Ombytta roller (svensk titel) är en amerikansk komedifilm från 1983 i regi av John Landis.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Krigets första offer är oskyldigheten

Den 30 april 1975 föll Saigon för nordvietnamesiska styrkor och USA lämnade därmed sin direkta inblandning i den långa och blodiga konflikten som var Vietnamkriget. Otaliga filmer om kriget har sedan dess sett dagens ljus, men ingen har skildrat den enskilde amerikanske infanteristens umbäranden så starkt och så gripande som Oliver Stones ”Plutonen”.

publicerad 12 april 2025
– av Jan Sundstedt
Plutonen
"Plutonen" kretsar till stor del kring menige Chris Taylor (Charlie Sheen) och dennes upplevelser i Vietnams krigshärjade djungler.

Med 1986 års hyllade mästerstycke Plutonen tar Hollywood-rebellen och politiskt medvetne regissören Oliver Stone oss med på en resa genom ett av de mest omtumlande kapitlen i modern historia – Vietnamkriget.

Det är nu 50 år sedan Saigon föll och kriget fick sitt slut. Sedan dess har ingen annan film lyckats förmedla den enskilde soldatens verklighet som Stones oerhört gripande och ofta hjärtskärande film från 1986, en filmupplevelse som samtidigt informerar och berör på djupet.

”Rejoice O young man in thy youth…”

Manuset skrev Stone utifrån sina egna erfarenheter som infanterisoldat i Vietnam, där han tjänstgjorde 1967–68, i 25:e infanteridivisionen (Tropic Lightning).

Ursprungligen försökte han få filmen gjord redan under 1970-talet, men Hollywood var vid tiden ovilligt att satsa på en sådan rå och kompromisslös skildring av kriget. Legenden säger bland annat att Jim Morrison, sångaren i The Doors, hade en kopia av manuset i sin ägo när han avled i Paris 1971.

Plutonen är inte bara en återgivning av Vietnamkrigets brutala realiteter, utan också ett djupt personligt vittnesbörd om hur historiska skeenden lämnar bestående ärr i de små människornas liv. Här möts vi av en film där varje skott, varje tyst minut och varje blick på duken talar om den råa sanningen – den sanning som inte bara kan berättas utan också kännas.

”Jag ville visa kriget som det verkligen var, med alla dess fasor och det personliga lidandet – en verklighet som ofta göms bakom de stora politiska besluten.”

Denna syn på kriget, som varken idealiserar eller demoniserar, ger filmen en extra dimension av trovärdighet. Genom att använda sina egna erfarenheter som grund, lyckas Stone skapa en atmosfär där varje ögonblick är laddat med både känslor och historisk tyngd.

Plutonen Oliver Stone
Regissören Oliver Stone, i mitten med regnrock, eldar på sitt manskap. Foto. Imdb

Vietnam, 1968…

Filmen inleds med att den unge rekryten Chris Taylor (Charlie Sheen), en idealistisk universitetsstudent, anländer till en amerikansk bas i Vietnam. Taylor har frivilligt tagit värvning för att strida i kriget, men hans naiva förhoppningar om att tjäna sitt land grusas snart av den brutala verkligheten i djungeln.

Chris kastas snart in i en skoningslös konflikt, inte bara mot fienden utan även mellan sina egna befäl i form av den brutale och cyniske sergeant Barnes (Tom Berenger) samt den mer empatiske sergeant Elias (Willem Dafoe), som kan sägas representera två motsatta sidor av det amerikanska militära ledarskapet. Så småningom delas plutonen i två grupper, där hälften följer Barnes och den andra Elias.

Manskapet söndras än mer efter det att plutonen – ute efter hämnd – begått fruktansvärda övergrepp i en liten vietnamesisk by, inklusive mord och misshandel av civila. Något som ytterligare spänner relationerna mellan soldaterna och förstärker motsättningarna mellan Barnes och Elias…

Plutonen
St. Sgt. Barnes (Tom Berenger) på gränsen till galenskap i ”Plutonen”. Foto: Imdb/MGM/UA

Visuellt och emotionellt slående

Filmfotografin av Robert Richardson bidrar starkt till filmens autenticitet. Den vietnamesiska djungeln är både vacker och hotfull, en labyrint där döden kan lura bakom varje träd. Samtidigt förstärks intensiteten av Georges Delerues gripande filmmusik och det oförglömliga användandet av Samuel Barbers ”Adagio for Strings” – som skapar en nästan sakral stämning i filmens mest hjärtskärande scener.

Skådespelarinsatserna är en annan av filmens stora styrkor. Charlie Sheen lyckas träffsäkert förmedla Taylors gradvisa förfall från oskyldig yngling till härjad soldat. Men det är Tom Berenger och Willem Dafoe som verkligen lyser. Berenger är skrämmande i sin skildring av Barnes, en man vars ansikte är lika sargat som hans själ. Dafoe, å sin sida, ger oss en Elias fylld av tragisk skörhet och moralisk styrka. Duon gestaltar sina respektive roller så förnämligt att realismen emellanåt nästan blir för påtaglig.

Även om Chris, Sgt. Elias och St. Sgt. Barnes är filmens centrala pelare, förtjänar även resten av rollistan att uppmärksammas. Skådespelare som Keith David, Kevin Dillon, Forest Whitaker, Francesco Quinn, John C. McGinley med flera, tillför varje karaktär en unik nyans som tillsammans skapar en mosaik av känslor och erfarenheter. Varje prestation är en pusselbit i den större bilden av ett krig som inte bara handlar om strider och segrar, utan om människans kamp för att behålla sin identitet mitt i kaoset.

Plutonen
2nd Platoon, Bravo Company, 3rd Battalion, 25th Infantry Division, i ”Plutonen”. Foto: Imdb

Moralisk kamp

Inför inspelningen genomgick alla skådespelare en intensiv tvåveckors militär grundutbildning på Filippinerna, under överinseende av den militäre rådgivaren och Vietnamveteranen Dale Dye. Oliver Stones avsikt var dock inte att få männen att knyta an till varandra och agera som en enhet, utan att beröva dem sömn och göra dem helt utmattade, och därigenom få dem att leva upp till sina roller.

Den centrala konflikten i Plutonen står att finna i maktkampen mellan just Barnes och Elias, där deras motsatta sätt att se på kriget och sina soldater speglar en större moralisk kamp. Barnes representerar en kall, pragmatisk syn på krigets nödvändigheter, medan Elias står för en humanistisk ära som håller på att gå förlorad.

Scenerna av våld och krigsbrott – såsom de svårtittade scenerna i den vietnamesiska byn – är skildrade med en rå och osentimental realism. Det är denna realism som gör Plutonen så kraftfull. Stone låter oss inte vika undan från krigets fasor; vi tvingas konfrontera dem, precis som soldaterna själva.

Oscarsbelönad och tidlös

Vid Oscarsgalan 1987 belönades Plutonen med fyra prestigefyllda statyetter, inklusive Bästa film och Bästa regi. Det var en triumf för Oliver Stone som med hjälp av sina egna erfarenheter som Vietnamveteran som grundbult hade skapat film som inte bara underhöll, utan utbildade och skakade om.

Filmens succé kan också ses som en belöning för Stones hårda slit efter hemkomsten från Vietnam. Under många år kämpade han som (dock framgångsrik) manusförfattare, innan han till sist nådde sitt mål som framgångsrik regissör.

Dess betydelse för genren kan knappast överskattas – den bröt med tidigare, mer patriotiska Vietnamfilmer och lade grunden för senare realistiska krigsskildringar som Rädda menige Ryan och Black Hawk Down.

Plågsam men nödvändig

Nästan 40 år efter premiären står Plutonen fortfarande som en av de mest realistiska och kraftfulla krigsfilmerna någonsin. Filmen är en smärtsam skildring av krigets brutala verklighet, men också en påminnelse om den mänskliga själens styrka och svaghet.

Plutonen är en film som lämnar spår, inte bara i filmhistorien, utan i varje tittares medvetande. Det är en upplevelse som är lika plågsam som den är nödvändig.

Valfri fysisk version står att finna förslagsvis här samtidigt som streamaren förslagsvis kan kika in på denna plats.

”Tillägnad de män som kämpade och dog i Vietnamkriget”.

 

Jan Sundstedt

Plutonen
Plutonen - 1986 US One Sheet

Regi och manus: Oliver Stone
Producenter: Arnold Kopelson och A. Kitman Ho
Musik: Georges Delerue
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 mars 1987

I rollerna (urval).
Charlie Sheen
Willem Dafoe
Tom Berenger
Keith David
Kevin Dillon
Francesco Quinn
Forest Whitaker
Mark Moses
John C. McGinley
Johnny Depp

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Der Baader Meinhof Komplex imponerar med sin realism

Ännu ett mästerverk patenterat tyska Constantin Film såg 2008 dagens ljus i form av "Der Baader Meinhof Komplex". En semi-uppföljare till 2004 års fenomenala "Der Untergang". Denna gång med fokus på 60- och 70-talets vänsterterror i form av tyska Röda Armé-fraktionen.

publicerad 29 mars 2025
– av Jan Sundstedt
Der Baader Meinhof Komplex
RAF:s våldsspiral skenar i 2008 års förnämliga "Der Baader Meinhof Komplex".

I ljuset av den minst sagt surrealistiska samtid vi bevittnar, med nästintill hysteri för normalfarliga luftvägsinfektioner, ultraglobalism inklusive hyperkapitalism, ett återuppväckt kallt krig samt nedmonterande av såväl nations- som välfärdsstater, är det på sin plats att ta del av 2008 års tyska filmpärla Der Baader Meinhof Komplex.

Filmen är producerad av modiga filmbolaget Constantin Film. Samma bolag som några år tidigare bjöd biopubliken mästerverket Er Ist Wieder Da. Här visar man återigen att det faktiskt går att göra film med djup, realism, nyans och samtidigt leverera god underhållning.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 26 februari 2022.


Gudomligt befriad från Hollywoods trötta dogmer, agendor och allehanda Budskap om vad vi i publiken ska tycka och tänka.

Der Baader Meinhof Komplex

Som filmens titel antyder utspelas handlingen mot bakgrund av 60- och 70-talets oroliga och dramatiska tidsperiod i dåvarande Västtyskland. En tid som präglades av en gryende vänsterrörelse och i synnerhet den radikala och extremt våldsbenägna Röda armé-fraktionen (RAF) eller som rörelsen heter på tyska: Rote Armee Fraktion.

Röda armé-fraktionen är sprungen ur den vänsterradikala studentrörelsen som var på stark frammarsch i Västtyskland i slutet av 1960-talet. Startskottet för Röda armé-fraktionens verksamhet kan sägas vara den 14 maj 1970, då Andreas Baader fritogs ur ett fängelse i Berlin av Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin.

Under andra halvan av 1977, vilken kom att kallas den Tyska Hösten (Deutscher Herbst), genomförde RAF ett antal våldsamma aktioner i Västtyskland. Ett av de mest kända dåden det året, är den av andra generationen RAF planerade och genomförda kidnappningen av dåvarande chefen för den västtyska arbetsgivareföreningen samt västtyska industriförbundet, Hanns Martin Schleyer.

Många av RAF:s medlemmar kunde dock relativt snabbt gripas och häktas. Ett flertal av dessa dog senare under sin tid i det beryktade Stammheimfängelset, under omständigheter som är baserade på olika mer eller mindre trovärdiga teorier.

Man brukar dela in RAF:s aktiviteter, aktioner och medlemmar i tre generationer och Der Baader Meinhof Komplex fokuserar primärt på första och andra generationen.

Der Baader Meinhof Komplex
Västtyskland var på 1970-talet skådeplats för våldsamma demonstrationer. Här manifesterat i en scen ur ”Der Baader Meinhof Komplex”.

Realism och våld

Detta kan vara den bästa film som gjorts på ämnet i fråga. Producerad på en budget på mellan 13–20 miljoner euro är detta en förstklassig produktion där varenda cent syns i slutresultatet. Allt från handlingens olika tidsepoker; kläder, cigarrettpaket, fordon och arkitektur, med mera, är noggrant genomtänkta. Produktionsdesigner med manskap har således gjort det gedignaste av arbeten.

Tillsammans med filmens utsökta foto griper realismen snabbt tag i tittaren på ett smått trollbindande sätt. Man blir ett med filmen. Trovärdigheten känns total, närvarande och påtaglig. Dialogen är hela tiden trovärdig och autentisk. Regin av Uli Edel är klanderfri och styrs med väloljad finess genom hela filmen. Skådespelarna är sin europeiska vana trogen genialt rollbesatta. Tag Lärdom, Hollywood…

Om Der Baader Meinhof Komplex har något problem så är det att den vill visa praktiskt taget alla händelser från boken (några ”mindre” händelser såsom Mahler-fängslandet, inbrotten på olika registreringskontor för att stjäla blanka pass saknas), med facit att filmen försöker pressa in 10 års historia på 150 minuter.

Resultatet är en film med halsbrytande hastighet. I vissa scener (träningslägret i Jordanien eller rättegången i Stammheim) hämtar filmen andan, lugnar ner sig och tar sig tid för skådespelarna att glänsa. Vilket de gör med bravur och den äran.

Der Baader Meinhof Komplex
RAF utför ett attentat på öppen gata i ”Der Baader Meinhof Komplex”.

Helgar ändamålen medlen?

Mot bakgrund av mina modesta kunskaper i ämnet som sådant, känns manuset helgjutet och väl utmejslat. Som ofta med verklighetsbaserade filmer infinner sig givetvis en och annan historisk kullerbytta samt konstnärliga friheter med sanningen, men inget som fick mitt blodtryck att i frustration rusa till oanade höjder.

Filmen innehåller många scener med starkt våld och explicita sexscener, så den känslige är härmed förvarnad. Filmer likt denna är emellertid obligatoriska att om man önskar få en inblick i hur långt vissa människor är villiga att gå för en viss sak.

Oavsett om man sympatiserar med kampen ifråga eller inte går det enligt mig inte att komma undan det faktum att just detta med att verkligen vilja åstadkomma genuin förändring, trots allt förtjänar en viss form av respekt. Även då ändamålen för att nå målet är smaklösa och ibland direkt avskyvärda.

I enlighet med stolt tysk filmtradition, är Der Baader Meinhof Komplex en fröjd att beskåda. Oavsett om det gäller den mer politiskt intresserade betraktaren eller den som önskar se en välgjord dramathriller med alla de ingredienser som inbjuder till ett par timmars underhållande och tankeväckande tidsfördriv.

Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa på denna plats samtidigt som streamingentusiasten här finner lystmäte.

 

Jan Sundstedt

Der Baader Meinhof Komplex - 2008 tysk filmaffisch.

Regi: Uli Edel
Manus: Bernd Eichinger och Uli Edel, efter en bok av Stefan Aust
Producenter: Bernd Eichinger, m. fl.
Musik: Peter Hinderthür och Florian Tessloff
Längd: 150 minuter
Svensk premiär 17 oktober 2008

I rollerna (urval).
Martina Gedeck
Moritz Bleibtreu
Johanna Wokalek
Jan Josef Liefers
Nadja Uhl
Alexandra Maria Lara
Heino Ferch
Stipe Erceg
Bruno Ganz

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Fem förnämliga filmer med Gene Hackman

Mot bakgrund av den tråkiga nyheten kring Gene Hackman och hustrun Betsy Arakawas död, önskar kulturredaktionen hedra minnet av skådespelarlegenden med en gott-och-blandat-påse innehållande fem utsökta alster med Hackman i bärande roller.

publicerad 15 mars 2025
– av Jan Sundstedt
Gene Hackman The Royal Tenenbaums
Gene Hackman (1930 - 2025), i en av sina många paradroller: "The Royal Tenenbaums".

Gene Hackman må nu ha lämnat oss, men hans minne och prestationer lever vidare. Med ett häpnadsväckande cv bestående av 101 (!) rollprestationer har han få motsvarigheter i Hollywood – en karriär lika imponerande som mångsidig.

Hackman var en av de där sällsynta skådespelarna som aldrig förlitade sig på yviga manér eller teatraliska överdrifter. Hans förmåga att gestalta komplexa, ofta motstridiga manliga karaktärer var närmast oöverträffad. Han kunde vara brutal och sårbar, självsäker och plågad – ibland i en och samma scen. Oavsett genre rörde han sig obehindrat mellan rollerna och gjorde dem alltid trovärdiga.

Mot bakgrund av den tråkiga nyheten är det således på sin plats att hedra minnet av Gene Hackman med ett ödmjukt tips på fem filmer, som samtliga kan ses som essentiell tittarupplevelse vad gäller skådespelaren men också människan Gene Hackman.

Gene Hackman
Gene Hackman – kamelont och mångsidig som få. Foto: kollage/X/@il0venostalgia

Fem godbitar

En lista av detta slag är, som den kloke läsaren givetvis inser, högst subjektiv. Man bör dock inte bli alltför tagen på sängen av några av titlarna här nedan, då ett par av dem tenderar att dyka upp i liknande sammanhang.

Filmerna presenteras i kronologisk ordning, snarare än en rangordning – ett rättvist grepp när det gäller en så gedigen filmografi.

1. The French Connection – Lagens våldsamma män (1971) – regi: William Friedkin

Ska man se endast en kriminalfilm innan ridån går ner, torde The French Connection vara given. I rollen som den kompromisslöse, hårdföre polisen Jimmy ”Popeye” Doyle levererar Hackman en oslagbart intensiv och realistisk prestation, vilket också gav honom hans första Oscar.

William Friedkins polisthriller satte en ny standard för genren vid premiären 1971. Filmen belönades med fem Oscars, däribland Bästa film och Bästa manliga huvudroll för Hackman. Hans insats som Doyle är en av karriärens mest oförglömliga – en rollfigur med skit under naglarna och en brutal hårdhet som kändes äkta.

Denna råa och dokumentärt skitiga skildring av New Yorks undre värld är än idag ett kraftprov i genren.

The French Connection hade svensk premiär 28 augusti 1972.

2. Superman: The Movie (1978) – regi: Richard Donner

Richard Donners superhjälte-epos är nog bekant för de flesta, men få superhjältefilmer hade varit lika minnesvärda utan Hackmans smått ikoniska skurkporträtt. Som den självgode och diaboliskt charmiga Lex Luthor stjäl han scener med en kombination av komisk finess och hotfull intelligens.

Med en mix av humor och hotfullhet lyckas Hackman göra Luthor till en oförglömlig skurk. Det sades att han till en början inte ville raka huvudet för rollen, men kompromissen blev att Luthor bar olika peruker – ett drag som adderade till rollfigurens excentriska karaktär – en antagonist med karisma, långt ifrån dagens CGI-stinna skurkar.

Richard Donners mästerstycke satte dessutom ribban för alla framtida superhjältefilmer.

Superman The Movie hade svensk premiär 19 februari 1979.

3. Självmordspatrullen (Uncommon Valor, 1983) – regi: Ted Kotcheff

Det må kanske överraska någon att denna något udda fågel ur Hackmans långa karriär har letat sig in. Dock inte för undertecknad. Här gestaltar han en Vietnamveteran som samlar en grupp gamla soldater för att frita sin son ur ett vietnamesiskt fångläger.

Filmen, producerad i efterdyningarna av Vietnamkriget, har med åren växt till något av en kultklassiker. Hackmans insats är fylld av mänsklig värme och beslutsamhet, vilket lyfter filmen långt över dess genrekonventioner.

En hårdkokt men känslosam krigsfilm, där Gene Hackman visar varför han var mästare på att förmedla både auktoritet och djup mänsklighet i en och samma roll.

Självmordspatrullen hade svensk premiär 13 april 1984.

4. De skoningslösa (Unforgiven, 1992) – regi: Clint Eastwood

Västernfilmernas västernfilm? Det kan en absolut, med gott fog, anse om Clintans enastående anti-vålds-opus från tidigt 90-tal. Hackman spelar den sadistiske sheriffen ”Little Bill” Daggett, en man vars moraliska kompass är lika skev som hans våldskapital är hänsynslöst.

Filmen belönades med fyra Oscars, varav Hackman vann sin andra Oscar för Bästa manliga biroll. Hans porträtt av Daggett är på en gång karismatiskt och fruktansvärt skrämmande, en av de mest minnesvärda antagonistrollerna i modern filmhistoria.

Rollen bekräftade än en gång Gene Hackmans unika förmåga att gestalta komplexa skurkar som inte bara var onda, utan också mänskliga.

De skoningslösa hade svensk premiär 11 september 1992.

5. Enemy of the State (1998) – regi: Tony Scott

”Du är övervakad, medborgare, och det går inte att undkomma.” Det är temat för Tony Scotts actionladdade och dystopiska konspirationsthriller. En film som var långt före sin tid i sin kritik av massövervakning och digital kontroll. Hackman spelar en ex-NSA-agent, en paranoid och desillusionerad man som vet lite för mycket om maktens mörka sidor.

Gene Hackmans roll kan också ses som en slags andlig uppföljare till hans karaktär i Francis Ford Coppolas Avlyssningen (1974), och han ger filmen tyngd med sitt luttrade och paranoida uttryck. Enemy of the State förutspådde dessutom det moderna massövervakningssamhället långt innan det blev en realitet.

En påminnelse om att Gene Hackman, trots sin status i Hollywood, aldrig var rädd för att låna sitt namn till filmer med ett budskap.

Enemy of the State hade svensk premiär 18 december 1998.

En legend lever vidare

Så där har vi dem – fem förnämliga Gene Hackman-godbitar att njuta av, återupptäcka eller uppleva för första gången. Ett axplock ur en karriär som få kan mäta sig med och en skådespelare vars avtryck på filmhistorien är lika oförglömligt som hans roller.

Gene Hackman Mississippi Brinner
Foto: Imdb

Gene Hackman var en av Hollywoods mest respekterade skådespelare, en man som med sin närvaro kunde lyfta vilken film som helst. Oavsett genre, oavsett roll, så fanns det alltid en ärlighet i hans skådespeleri. Hans arv är odödligt, och hans filmer kommer fortsätta att inspirera i generationer framöver.

 

Jan Sundstedt

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Storkäftade klassikern med mod och morske män

Steven Spielbergs genombrott och legendariska filmatisering av romanen Jaws är mer tidlös än många känner till. I Hajen ges bland annat prov på vad mod och beslutsamhet kan åstadkomma i kampen mot korruption.

publicerad 28 februari 2025
– av Jan Sundstedt
JAWS Hajen
Terror griper tag i ortsbefolkningen.

Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchley och dennes oväntade kioskvältare Jaws (Hajen), gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar. Två saker han inte räknat med kan ha varit vilken utomjordisk succé filmen skulle komma att bli och att inspelningen skulle bli en mardröm modell redig hjärtsnörp.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.


Boken – förlagan

Romanen Jaws växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet. Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York.

Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt (under en kortare period) som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv ”sista försök att försörja mig som författare”.

Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en ”mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle”. Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws.

Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning.

Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar. Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör…

JAWS Hajen
Romanen Jaws – pocketbok 1975.

Enter Steven Spielberg

Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Express för Jaws-producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen.

Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duel (Duellen, 1971), genom att båda handlar om ”bjässar som urskiljningslöst attackerar människor”.

Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han ”inte såg skillnad på val och vithaj”, föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar. Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så.

Steven Spielberg JAWS
Spielberg och Bruce våndas under inspelningen av ”Jaws”.

Marthas’s Vineyard

Val av inspelningsplats föll på ön Martha’s Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen ”behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi”.

Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Detta gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs.

Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.

Problem och strejkande Bruce

Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar – när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över:
– Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen ”less is more” för scener som involverade hajen.
– Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska.
– Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws).

En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha’s Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen.

JAWS Hajen
Polischef Martin Brody (Roy Scheider) bevittnar en hajattack i ”Jaws”.

Roman vs. film

Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia – tack och lov för det.

Tre markanta skillnader:
1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter.
2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare.
3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger.

Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord. Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.

Filmens handling torde för gemene man – såvida en inte sovit under en sten i 47 år – vara välkänd. Därav endast några rader om denna.

Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att invånarna i den lilla sömniga orten Amityville passar utmärkt som måltider. Filmens inledande scen och tillika hajattack, föranleder stadens polischef att söka stänga badstränderna. Något han motarbetas från att göra av stadens kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna puts väck.

Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker varpå man till slut bestämmer sig för att ha ihjäl besten. Det blir nu upp till trion Brody, Hooper och Quint att oskadliggöra det dödliga hotet.

Braksuccé

Jaws hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar. På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar – oöverträffat för sin tid.

Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak – spikrakt uppåt.

Jaws är, justerat för inflation, till dags dato fortfarande på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin.

Box office JAWS

Mandom, mod och morske män

Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Jaws. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på slutprodukten. Det är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen.

Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Jaws visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I filmen med oskyldiga dödsoffer som följd.

I motsats till detta får vi prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma. Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften – utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet. I Jaws finns ingen plats för sojadrickande och feminiserade män.

Dah-dah-dah-dah…

Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Regissör Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida. Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll.

De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer… historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce.

 

 

En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams. Steven Spielberg har sagt att ”filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för ’Johnnys’ geniala ledmotiv och exceptionella musik”. Jag kan bara instämma med föregående talare.

Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus. Den går att finna via denna länk. Jag pysslar inte med streaming så det får en själv leta upp.

Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Jaws är en typ av film som inte längre produceras, så passa på och njut innan det är försent. Avslutningsvis vill jag passa på och säga att… Vi kommer att behöva en större båt…

 

Jan Sundstedt

Hajen JAWS
JAWS - 1975 US One Sheet.

Regi: Steven Spielberg
Manus: Carl Gottlieb och Peter Benchley
Producenter: David Brown och Richard D. Zanuck
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 20 december 1975

I rollerna (urval).
Robert Shaw
Roy Scheider
Richard Dreyfuss
Lorraine Gary
Murray Hamilton
Jeffrey Kramer

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.