Filmer om yrkesmördare och torpeder är ett återkommande tema i filmvärlden. Utmärkta exempel är Fred Zinnemanns superba dramathriller Schakalen och franska action-noir stänkaren Nikita.
The Killer, i regi av David Fincher, är en av de senaste inom genren och filmen hade nyligen premiär på streamingplattformen Netflix, samt under en begränsad period på ett selektivt urval av biografer. Netflix är även filmens huvudsakliga distributör.
Fincher är ingen gröngöling inom konstformen, då han i sitt digra CV har filmer såsom SE7EN (1995); Zodiac, (2007) och Gone Girl, (2014) – samtliga mer eller mindre utsökta verk. The Killer når inte riktigt upp till samma nivå men det betyder inte att filmen är per definition undermålig utan tvärtom.
The Killer…
I Paris väntar tålmodigt en professionell lönnmördare – The Killer (Michael Fassbender) – i en tom lägenhet i en annars befolkad byggnad, på att hans nästa mål ska dyka upp i huset mittemot. När målet anländer (en äldre man om vilken vi som publik inte får veta någonting) missar han högst oväntat och träffar istället en prostituerad som befinner sig i mannens rum.
Han lyckas undkomma och flyr till sitt hem på Dominikanska republiken, där han upptäcker att två okända torpeder, en man och en kvinna, har brutit sig in i villan och torterat hans flickvän Magdala (Sophie Charlotte). Han besöker henne på sjukhuset där hon ligger svårt skadad men vid liv. Hon berättar att torpederna anlänt i en taxi. The Killer söker och finner taxichauffören som körde torpederna till villan. Under förhör berättar han att mannen haltar och kvinnan har en frisyr ”som liknar en bomullstuss”.
Huvudpersonen reser därefter till New Orleans, för att där överraska sin mellanhand, en advokat vid namn Hodges (Charles Parnell) – den som anlitade honom för Parisjobbet. Hodges vägrar emellertid av någon anledning att avslöja vem uppdragsgivaren är, och som belöning blir han brutalt avrättad. Hans sekreterare erbjuder sig emellertid att lämna ut namnen på lönnmördarna och uppdragsgivaren. The Killer reser nu vidare i sin jakt på de som torterade hans flickvän, och för att hitta den mystiske uppdragsgivaren…
Linjär handling i långsamt tempo
The Killer är inte en film för den som förväntar sig snabba actionsekvenser (det finns dock en scen som med stor sannolikhet glädjer den delen av publiken), ADHD-tempo eller för den delen mantlar. David Fincher jobbar inte på det sättet utan har ett helt annat berättarspråk i sitt DNA.
Filmen är, med risk för att låta en aning pretentiös, en ”vuxen” film. Med det menar jag en ton som inbjuder till tålamod och eftertanke. The Killer är överlag långsam, med en nyans som får tittaren att vackert sitta ner och låta handlingen ta sin tid. Handlingen är i grunden väldigt enkel, om en känslokall yrkesmördare som för första gången i sitt liv missar sitt mål och tvingas ta konsekvenserna av detta. På ett sätt kan man säga att han får smaka på delar av sin egen medicin. En psykopat som får se våldet i sin värld komma hem, han som så ofta åsamkat andra ond bråd död och lidande.
Filmen är till det yttre linjär, med Fassbenders berättarröst som hjälper oss fram i handlingen, utan att för den sakens skull ge åskådaren större insikt i varför saker sker eller vem denne man är eller hur han hamnat i denna onda och sjukliga våldsspiral som präglat större del av han vuxna liv. Yrkesmördare är trots allt (gudskelov) ett något udda karriärval.
David Fincher är en räv av den äldre skolan, som vet exakt var kameran ska placeras för att linsen ska fylla bioduken med ett foto av genomtänkt slag. I mina ögon är dock beslutet att lägga en orange-gul lyster över filmen emellanåt något störande. Tänk SE7EN gånger tre, så får ni en uppfattning av filmens färgpalett.
Michael Fassbender lysande
Michael Fassbender gör som så ofta förr – briljerar. Hans yrkesmördare är otäckt effektiv, känslokall (”I. don’t. give. a. fuck”), hyperintelligent och bär på en yttre mask som är närmast steril vad gäller känslouttryck. Jag vet inte många som kan se lika stoiska ut som Fassbender. Enda gången The Killer visar genuint mänskliga drag är när han upptäcker att han flickvän råkat illa ut. Whiskypinnen med en likaledes suverän Tilda Swinton räknas inte.
Musiken av Trent Reznor och Atticus Ross bidrar till filmens aningen dystra ton. Ty dystert är det överlag, givet ämnet. The Killer präglas av empatilöst grovt våld och en värld av psykopati, där motorn bakom våldet som så ofta förr är mammon, det vill säga pengar. The Killer skonar ingen i jakten på hämnd – skyldig som oskyldig.
David Fincher är i och med The Killer tillbaka på familjär mark. Filmen når dock inte den översta hyllan av Finchers tidigare alster. För det är ämnet, eller snarare manuset, något för generiskt. Något jag inbillar mig att Fincher medvetet gjort, till den grad att han medvetet lurar oss att initialt tro att filmen kommer att bli djupare än vad som sedan visar sig vara fallet. I stället vill han kanske enbart – vilket inte är att underskatta – ge publiken två timmars underhållning, förklädd i djupsinnig kostym.
Jag kan utan omsvep ge filmen tummen upp. Om inte annat för att njuta av Michael Fassbenders högklassiga skådespeleri och David Finchers förmåga att gång efter annan visa vilken auteur han är, i myllan av mer standardiserade regissörer. Den som förväntar sig en actionstänkare lär bli besviken, men den som söker alternativ till allmänna och massproducerade filmer kan med stor sannolikhet förväntas uppskatta The Killer.
Jan Sundstedt
Regi: David Fincher
Manus: Andrew Kevin Walker
Producenter: William Doyle, Peter Mavromates, Ceán Chaffin och Raphaël Benoliel (Paris)
Musik: Trent Reznor och Atticus Ross
Längd: 118 minuter
Svensk premiär 27 oktober 2023 samt 10 november (Netflix)
I rollerna (urval).
Michael Fassbender
Tilda Swinton
Charles Parnell
Arliss Howard
Kerry O'Malley
Sophie Charlotte
