Recensioner

Sprickorna i den demokratiska fasaden

Vad ligger egentligen bakom den fasad som demokratin till synes visar upp vid en första anblick? Vår tids stora honnörsbegrepp blir problematiskt efter att ha tittat på Jüri Linas nya film – Sprickor i fasaden. Det skriver Jonas Lundström i sin recension.

Publicerad 21 november 2019
Uppdaterad idag kl. 13:00

Vi ser flera exempel på hur demokrati missbrukas och hur mord, krig och revolutioner har skett i dess namn. Sovjetunionen talade sig varmt om demokrati trots sitt stränga enpartisystem, men även västliga demokratier frångick exempelvis Genèvekonventionen och bröt mot Röda korsets stadgar när de utnyttjade tyskar i slavarbete.

I system med ett mer auktoritärt styre har positiva åtgärder vidtagits som gynnat både samhället och de enkla medborgarna. Det sätter frågan på sin spets – är demokrati alltid av godo? Den portugisiske ekonomiprofessorn António de Oliveira Salazar lyfte landet ur ett ekonomiskt kaostillstånd och skapade grunden för ett fungerande välfärdssamhälle trots att demokratiska friheter blivit inskränkta. Filmen ägnar stor del åt Portugals historia – ett ämne som många inte känner till.




Demokrati kan betyda många saker, men förväntningen är att relatera till positiva ämnen när begreppet omnämns – så som likhet inför lagen, individens frihet, yttrandefrihet och medborgerligt inflytande. Jämte det positiva förekommer samtidigt korruption, desinformation och maktmissbruk inom detta statsskick. John Pilger som är en världskänd reporter med vänstersympatier har beskrivit cynismen. Pilger citeras i filmen:

Demokratiskt valda regeringars bedrägerier verkar mer storslagna än diktaturers endast på grund av de illusioner dessa skapar.”

Frimuraren Richard Coudenhove-Kalergi, grundare av Pan Europa rörelsen, förekommer också med ett talande citat:

Idag är demokratin en fasad för plutokratin… I demokratierna är statsmännen marionetter. I trådarna håller kapitalister, som dikterar politiska riktlinjer och styr den allmänna opinionen genom att muta väljarna.

 

Nyckeln till filmen

Tittaren färdas till en början mellan granar och skymtar ängslandskapet där solen skiner upp. Det hörs barockmusik och fåglarna kvittrar, men ett läte signalerar att något inte stämmer. Det är göken som senare ska återkomma i Jüri Linas film. De sköna skogsbilderna försvinner och istället svävar bilden fram över en öken. Fram träder skallerormen i den mer livlösa miljön. Det kan vara farligt. Även solen kan skada dig på denna plats.

Trummorna slår och fram träder ett svartvitt golv i rutor i ett rum med stolar längst väggarna. Sådant synes rummet många inte ser. Frimurarlogerna är öppna för de initierade. Den maskbeprydde figuren som kommer fram och drar i olika trådar har ett ”G” på bröstet. Dräkten är av samma mönster som golvet. Tillbaka till ökenlandskapet hörs berättarrösten beskriva dagens demokratis egentliga väsen, som inte har mycket med antikens motsvarighet att göra. De som säger sanningen uppskattas inte av makthavarna och frågan ställs – ”vad är en sådan demokrati värd” ? Sedan fortsätter rösten: ”Under åren har har allt fler sprickor blivit synliga i den demokratiska fasaden.”

Temamusiken sätter igång. EU-byggnaden spricker. Väggar och murar krackelerar. Bilder och olika ämnen som senare ska behandlas blir synliga. Genom den rämnade fasadens hål syns både vackra och motbjudande bilder. En byggnad som hålls upp av en stålkonstruktion. En marscherande figur med mask och kamouflagedräkt uppenbarar sig – som om vi ser igenom bakom kulisserna i ett skådespel där de inblandade inte vill visa sina ansikten.

Detta är inledningen på Jüri Linas film som kan tas som en nyckel och ouvertyr i den drygt en timme och fyrtio minuter långa filmen.Utan att avslöja för mycket kommer det visa sig att inledningen eller ”nyckeln” öppnar upp för vad som komma skall. Det blir upp till tittaren att dra sina egna slutsatser om vad figurationerna vill säga.

 

Unik dokumentärstil

I den nya filmen används en ny dokumentärstil som åtminstone av undertecknad aldrig tidigare påträffats. I tidigare filmer av Lina har det varit livliga illustrationer av figurativ art, med bilder som ett sätt att berätta det man har att säga utan ord. Tittaren färdas på en stig och solen går upp, vilket kan vara en figuration där stigen representerar livet och solen är det vackra som livet kan innebära – exempelvis lycka, värdet av sanning, en högre mening etcetera.

Denna gång har de konstnärliga uttrycken tagits till en ny nivå och det sker på ett logiskt sätt. En stund handlar berättelsen om konkreta historiska och samtida ämnen, exempelvis Portugals historia under 1900-talet. Sammanfattningen och tillbakablicken som följer därpå med utsmyckande bildspel ger både en pedagogisk effekt där tittaren kan reflektera över det som filmen tidigare redogjort för och därtill väcka fantasin och tankeverksamheten på ett nytt sätt. Stilen är med andra ord först berättande och sedan reflekterande.

Det förekommer olika årtal och andra faktauppgifter, men det reflekterande bildspelet är för tittaren kompletterar bildspelet som mindre intensivt i jämförelse med berättelsens faktaspäckade inslag. Just blandningen av det konkret dokumentära med konstnärliga uttryck är ett grepp som är nyskapande och unikt. Den röda tråden är dock genomgående sprickorna i den demokratiska fasaden – ”I demokratins namn har man begått alla möjliga vidrigheter utan att ifrågasätta de oetiska metoderna” som det summeras av berättarrösten.

Det är i dagens läge en kontroversiell frågeställning kring demokratibegreppet. Vad är egentligen demokrati? Historien har många exempel på hur terrorhandlingar, mord och illdåd inlett omvälvande samhällsförändringar och som i slutänden mynnat ut i demokratiska styrelseformer. Franska revolutionens blodiga händelser ursäktas med att de frihetliga idéerna anses goda och att ”ändamålen helgar medlen”.

 

I demokratins namn

Mindre kända händelser exponeras i Jüri Linas film som borde vara av stort intresse för den vetgirige filmtittaren. Den 1 februari 1908 mördades den portugisiske kungen Dom Carlos och kronprinsen Louis Félipe i Lissabon. Mordet utfördes av Alfredo da Costa, anarkosyndikalist och frimurare tillsammans med sin medkumpan Manuel Buíça. Da Costa tillhörde frimurarlogen Loja de Montanha. Dubbelmordet organiserades av frimureriet, som ville avskaffa kungadömet.

Dokumentären berör också ”nejlikerevolutionen” som föranledde utropandet av folkrepublik i Porto med häftiga strider mellan kommunister och deras motståndare i dess kölvatten. Statskuppförsöket slogs ner, men socialisten Mario Soares, medlem i orden Grand Orient, valdes 1976 till premiärminister och körde landets ekonomi i botten. Frimurarna utsatte Portugal för allt detta i demokratins namn.

Man tar också upp hur den brittiske premiärministern Winston Churchill den 7 mars 1942 föreslog i ett brev till president Franklin D. Roosevelt att låta Sovjetunionen återta de baltiska länderna till Sovjetunionen efter kriget, något som Roosevelt var nöjd med. Estlands inrikesminister Mart Helme intervjuas i filmen för att ge sina synpunkter. Något annat som berörs är misären som rådde inom amerikanska fångläger efter andra världskriget. I filmen nämns att minst 1,7 miljoner internerade tyskar, enligt officiella siffror, dog till följd av svält, sjukdomar och omänskliga förhållanden.

Systematiken i övergreppen symboliseras väl av att inspektionsbesök av Röda Korset inte tilläts i det ockuperade Tyskland. Bland annat stoppades ett matpaket på 100 000 ton från Röda korset av USA. Sovjetunionen tog å sin sida flera miljoner fångar efter kriget, varav en och en halv miljon försvann spårlöst. I kontrast nämns i filmen att 98,5 procent av de västallierades krigsfångar överlevde tysk fångenskap, bland annat eftersom livsmedelspaket från Röda korset delades ut utan fördröjning.

Bildspelen i filmen för tanken till att naturen vill visa oss vad som utspelar sig i världen men som till stor del är dolt för den breda allmänheten. Miljön växlar från den galaktiska evigheten till miljöer som påminner om konstnären Boschs tavlor om helvetiskt lidande. Mörka moln är ännu på himmelen men trots all olycka antyder naturen att solen är på väg att gå upp, och det känns som att ljuset till slut kan tränga undan mörkret och ge oss hopp.

 

Sammanfattning

Sprickorna i fasaden är ett banbrytande verk och en högkulturell dokumentär. Jüri Lina har fått stor uppmärksamhet för sina filmer främförallt i Estland, och i samband med produktionen av den nya filmen erhöll han ett filmstöd från institutionen Estniska kulturkapitalet. Det får tolkas som att hans filmskapande vunnit ett bredare erkännande.

För tittaren som vill förstå Jüri Linas filmer bör man öppna sig för de olika filosofiska tankegångarna som sker genom fantasifulla figurationer och bildspel. Det är som en sorts filosofisk poesi uttryckt på filmspråk med vacker musik som gör att de ämnen som berörs får en annan infallsvinkel och ett intrycksfullare liv än om de enbart skulle beskrivas med den klassiska och mer torra dokumentärstilen.

Därtill kan understrykas att många ämnen som är av kategorin dolda hemligheter och därför också djupt allmänbildande. Den fängslande skildringen i kombination med de stilfulla utsmyckningarna skapar ett filmkonstverk som inte borde lämna någon oberörd.

 

Jonas Lundström

 

Originaltitel: Sprickor i fasaden
Längd: 1 timme 40 minuter
Regissör: Jüri Lina
Premiär: 25 november 2019 i Stockholm
Tillgänglighet: DVD via jyrilina.com

Biljetter till premiären beställes via jyrilina@yahoo.com

 



Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!