Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
175 190 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Nedräknare
0Dagar
0Timmar
0Minuter
Naturlig skönhet är en bok som kommer helt rätt i tiden, när intresset för hälsa på naturlig väg bara ökar. Catherine Dichy, som har skrivit boken, har arbetat mer än 20 år som professionell makeup-artist och hårstylist.
De senaste åren har hon alltmer arbetat med naturliga och ekologiska produkter. I den här boken, fylld av inspirerande bilder och råd om en mer naturlig skönhet, har hon samlat sina erfarenheter. Det är inga överraskningar hon presenterar direkt. Hon slår inte på stora trumman för ett mer naturligt leverne. Det är en vilsam bok att bläddra i, hitta ett spännande tips här och där och njuta av de vackra bilderna.
Boken är en lättsam guide som börjar med att skönhet skapas inifrån, genom inre harmoni och god självkänsla. Men även näringsrik mat, vatten, sömn, motion, massage osv stärker den naturliga skönheten. Även smink, helst då ekologiskt förstås, kan också hjälpa till att lyfta fram det vackra hos oss.
Dichy avstår från pekpinnar, tonen är mjuk och tillåtande och ger mest förslag. Den största behållningen med boken är kanske de naturliga recept på hemmagjorda krämer, hårinpackning och schampo som Dichy kallar för Mormorsrecept. Ingenting verkar särskilt krångligt att göra, vilket är inspirerande.
Annons:
Som läsare vill man gärna prova. Är det bara ägg och olivolja som behövs, så varför inte testa! Att kunna göra själv, och att det dessutom är hälsosammare och billigare än att köpa färdiga produkter, kan väcka livsandarna och stärka den självkänsla, som det står i boken, är själva grunden för skönhet. Så bra!
Titel: Naturlig skönhet Författare: Catherine Dichy Förlag: The bearded lady Publiceringsår: 2011 Antal sidor: 120 ISBN10: 9186623176 ISBN13: 9789186623173
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Nu när det är dags för Halloween är det läge att spana in tre av de förnämsta skräckfilmerna med högtiden som tema: "Halloween", "Halloween II" och "Halloween III: Season of the Witch". Utmärkta filmer samtliga, fast på olika sätt och av olika anledningar.
Black cats and goblins and broomsticks and ghosts, Covens of witches with all of their hosts, You may think they scare me, You're probably right, Black cats and goblins, On Halloween night, Trick or treat!
Så var det då dags. Den tiden på året då det är dags att uppmärksamma det som i USA benämns som - och senare importerats till Sverige - Halloween.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 30 oktober 2021.
Idag förknippas högtiden framför allt med USA, dit den kom med irländska invandrare under 1800-talets mitt.
Annons:
Firandet har dock sitt ursprung i den keltiska högtiden Samhain – en hednisk nyårsfest som markerade övergången från sommar till vinter. Under denna tid ansågs gränsen mellan de levande och de döda tunn, och andeväsen, älvor och häxor kunde vandra fritt.
Namnet Halloween kommer från engelskans "All Hallows' Eve", kvällen före Alla helgons dag den 1 november. Halloween firas därför den 31 oktober.
En trio som förtjänar att hyllas
Till motivet och syftet med artikeln: Att hylla tre av de förnämsta skräckfilmer som producerats på ämnet högtid: Halloween, Halloween II, samt Halloween III - Season of the Witch.
Bland Nya Dagbladets kloka läsarkrets finns säkerligen ett flertal filmintresserade som vet att det är den mångfacetterade John Carpenter som till stor del ligger bakom filmtrion. Rebellen Carpenter är en mångbegåvad herre som utöver rollen som regissör även producerat, författat, redigerat och komponerat musiken till ett flertal av sina egna filmer.
Inspiration till Halloween inhämtade Carpenter, tillsammans med kollegan och dåvarande hustru Debra Hill, inte minst från Hitchcocks klassiker Psycho. Bob Clark-regisserade Black Christmas (1974), lär enligt utsago också ha influerat manuset.
Låt oss omgående ta plats i läsfåtöljen, tända läslampan och ta oss an rysligheterna...
Halloween III (1982) - det svarta fåret
Bortglömd av den stora massan, hatad av vissa men samtidigt älskad av andra, är en möjlig beskrivning av detta mini-mästerverk i genren. Bortglömd, som i undanstoppad och ställd i seriens skamvrå. Hatad, som i den tröttsamma och tjatiga klyschan "Filmen suger... Michael Myers är ju inte med" och liknande trams.
Personligen älskar jag filmen. Just för att den är så härligt udda, genuint ryslig och skönt osande av 80-tal. En viktig komponent i att förstå varför Halloween III ser ut som den gör är att John Carpenter och Debra Hill ville distansera den från de två föregående filmerna och göra något totalt annorlunda.
Planen var att ungefär vartannat år göra fristående filmer på Halloween-temat, var och en med unik handling och story. Läs: inte ha något med Michael Myers att göra. Filmen är sålunda ett tappert och förnämligt försök att göra just detta.
De mystiska Silver Shamrock-maskerna i "Halloween III: Season of the Witch". Foto: Imdb.
Välkommen till Santa Mira
Efter att hennes far, Harry Grimbridge (Al Berry), i filmens hårresande inledning brutalt tagits av daga, beslutar sig dottern Ellie Grimbridge (Stacy Nelkin) och den cyniske läkaren Dr. Daniel Challis (Tom Atkins) för att på egen hand utreda vad som egentligen hänt. Spåren leder dem till den till synes oansenliga småstaden Santa Mira på den kaliforniska landsbygden.
Väl där börjar de ana att något är fel. Stadens invånare beter sig märkligt — mekaniskt, misstänksamt och med en nästan manisk lojalitet gentemot stadens mäktige industriman, leksakstillverkaren Conal Cochran (lysande porträtterad av Dan O’Herlihy).
Cochran är grundare och ägare till Silver Shamrock Novelties, ett företag känt för sina avancerade Halloween-masker som säljs över hela landet. Snart avslöjas att bakom den glättiga fasaden döljer sig en mörk och ondskefull plan med katastrofala följder.
Frågan är om Dr. Challis och Ellie hinner stoppa Cochrans diaboliska konspiration – eller om mänskligheten står hjälplös inför en fruktansvärd mardröm på självaste Halloween-natten...
Santa Mira - staden du för allt smör i Småland inte vill besöka. Foto: Imdb
Äkta Carpenter
Jag hade turen att uppleva filmen på bio, premiäråret 1982 på biografen Sture i Stockholm. Förvisso blott 14 år och osnuten men hade redan blivit på det klara med att Carpenters filmer var dels mästerverk i sig, ruskigt läskiga och spännande samt dels sinnrikt annorlunda.
Visst är kärlekshistorien mellan Doktor Daniel och Ellie redigt kliché och sett till handlingen överflödig men hey; det finns värre saker därute. Filmens fördelar överväger med råge det fåtal minustecken som huserar.
Manuset är genomtänkt och anstränger sig för att vara annorlunda jämfört med skräckfilmer överlag och föregångarna i synnerhet. Inga ensamma mordiska knäppgökar här inte. I Santa Mira är samtliga invånare om inte obehagliga så i alla fall mystiska. Vilka är alla dessa tystlåtna män i skräddarsydda kostymer som tycks finnas överallt och ingenstans?
Filmen är producerad av Carpenter/Hill, men regin överlämnades till Carpenters protegé Tommy Lee Wallace, som längre fram i tiden regisserade Fright Night 2, (1988) samt miniserien It, (1990). Trots detta genomsyrar Carpenters anda filmen, hans stil och känsla tydligt närvarande.
Halloween III utstrålar följaktligen en stark "Carpenteresque" känsla i ton, bildspråk och klippning.
Musiken av John Carpenter och samarbetspartner Alan Howarth i sedvanlig ordning magisk. Ödesmättad, stämningsfull och obehaglig kryper den åskådaren inpå bara skinnet och förhöjer rysligheterna som sköljer över oss. Många 'cues' är klassisk Carpenter och ljudbilden är typisk för det sound han och Howarth jobbade med kring perioden.
Missriktad marknadsföring
Filmens titel skapade viss förvirring inför premiären, delvis på grund av en missledande marknadsföringskampanj. En mer passande skulle kanske varit Halloween: Season of the Witch, istället för att numrera den som del III. Många trodde felaktigt att Michael Myers skulle återvända efter Halloween II, men så blev det alltså inte.
På grund av dels tafflig marknadsföring (bland annat misstaget att kalla den för Halloween III) och dels (högst personlig åsikt) publikens dåliga smak, blev filmen, om inte en renodlad flopp, så i alla fall en betydligt modestare framgång än de två föregångarna.
I Hollywood styrs det mesta av mängden dollarsedlar, så planerna på en hel serie olika Halloween-filmer lades i malpåse efter "HIII".
Det blir emellertid från min sida tummen upp för Halloween III. Vän av ordning rekommenderas att bilda sig en egen uppfattning och inte tro blint på allt som skrivs på IMDB och Rotten Tomatoes.
Halloween II (1981) - mer från samma natt Han kom hem
Efter succén med Halloween var en uppföljare givetvis ofrånkomlig. John Carpenter och Debra Hill, hjärnorna bakom originalet, var dock skeptiska – de menade att historien skulle lämnas vid originalets öppna slut.
Trots detta lyckades producenterna Moustapha Akkad och Irwin Yablans övertyga duon att skriva manuset till tvåan. Ett arbete som enligt Carpenter själv krävde sin beskärda del öl för att få igång inspirationen. Carpenter har varit vokal med att man gick med på att ta sig an uppföljaren som en gentjänst till Akkad/Yablans - som ett slags gentjänst för första filmen.
Han gick med på att skriva manus, producera och komponera musiken men vägrade styvnackat att regissera. Istället gavs regissörsstolen till Rick Rosenthal, som, med viss kreativ styrning från Carpenter, tog över projektet.
Efter ett par veckors arbete låg så till slut ett manus på bordet Dock var det ett manuskript som Hill och Carpenter själva var sådär lagom nöjda med. Filmbolaget hoppade dock jämfota av glädje över att nu kunna spela in uppföljare till den vid tidpunkten mest framgångsrika independentfilmen någonsin.
Inspelningen av Halloween II pågick under perioden april - maj 1981 och tog sammanlagt omkring sex veckor. I princip samtliga överlevande från Halloween återkom - inklusive Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence.
Var håller Michael hus, undrar Dr. Sam Loomis (Donald Pleasence). Foto: faksimil "Halloween II"
Haddonfield Memorial Hospital
Efter Michael Myers spektakulära flykt i första filmen förs Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) till stadens sjukhus, samtidigt som en alltmer stressad och desperat Dr. Loomis (Donald Pleasence) tillsammans med stadens poliskår fortsätter sin förtvivlade jakt på den förrymde galningen.
När Michael (i en scen som lär vara regisserad av John Carpenter) får nys om Lauries vistelseort beger han sig obevekligt till sjukhuset för att avsluta det han påbörjat. Hans närvaro väcker skräck bland personal och patienter, och spänningen stiger i de tomma korridorerna.
Till sjukhusets djupa olycka inleds nu en kamp på liv och död. Laurie, delvis medvetslös och desorienterad efter sin flykt, tvingas navigera genom sjukhusets mörka och ödsliga salar samtidigt som Michael, obeveklig och kall, fortsätter sin mordiska framfart.
Hotet är konstant, och varje vrå kan dölja döden...
Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) anar oråd i "Halloween II". Foto: faksimil/Halloween II
En värdig uppföljare
Personligen har filmen en särskild plats i mitt hjärta, då filmen var mitt första möte med Michael Myers - sent en sommarkväll via en slitstark VHS från klassiska videobolaget VTC. Anspänningen höll mig härligt vaken i veckor efteråt.
Visst har den sina logiska luckor – som varför stadens sjukhus är märkligt tomt på patienter, och att Laurie Strode saknar polisskydd. Men atmosfären och spänningen, särskilt i sjukhusets ödsliga miljöer, väger upp eventuella brister.
Filmen innehåller, i motsats till originalfilmen, mer "gore" och mord än renodlad krypande spänning och kuslig ton. Inte minst gäller detta kaoset som följer på sjukhuset, när Michael Myers går all in.
En magnifik inledande halvtimme, ödsliga sjukhuskorridorer kombinerat med ett lysande soundtrack får mig likväl att acceptera skiftet i ton.
Filmen har icke desto mindre så många plus i kanten att undertecknad kan förbise eventuella manusbrister samt måhända en aning för mycket blodstänk.
Sömlös övergång
En av filmens styrkor ligger i att den börjar exakt där den första slutade. Man spelade till och med in slutscenen från första filmen en gång till, med samma skådespelare, inklusive Jamie Lee Curtis. Dock iklädd en inte helt övertygande och realistisk peruk (Curtis var vid tidpunkten kortklippt efter en tidigare roll).
Övergången från film till film är så bra levererad att det ibland är svårt att se skillnad på vad som är nyinspelat och vad som härrör från originalet.
Det genomtänkta och originella konceptet att inleda Halloween II direkt efter första filmens slut skapar en härlig kontinuitet som många fans av serien uppskattar och håller högt. Hatten av för en mycket bra uppföljare till en av de mest legendariska skräckfilmerna någonsin.
Kuriosa: John Carpenter har trots allt ett litet regifinger med i filmen. Efter det att inspelningen var klar beslöt man att (mot Rick Rosenthals vilja) göra en antal så kallade re-shoots av utvalda scener, samt lägga till ett antal nyskrivna dito - under överseende av just John Carpenter.
Då var ögonblicket här för the one and only: det rysliga mästerverket från 1978, Halloween. Populärkulturen har sina magiska stunder, när allt – från Elvis och The Beatles till James Bond och Stjärnornas krig – helt plötsligt faller på plats och blir ikoniska.
Precis så var det med Halloween. Allt klaffade – från idé till utförande, från paketering till publikens respons. Men framförallt låg Halloween helt rätt i tiden – minst sagt.
Regissören John Carpenter hade vid tidpunkten två filmer bakom sig – Dark Star (1974) och Assault on Precinct 13 (1976) – samtidigt som producenterna Moustapha Akkad och Irwin Yablans letade efter en talangfull, ung regissör för att skapa en lågbudgetskräckis.
Valet föll på Carpenter, som skramlade ihop ett filmteam främst bestående av vänner och bekanta och med stöd av en modest budget på blott 300 000 dollar sattes planerna i verket.
John Carpenter och Jamie Lee Curtis under inspelningen av "Halloween". Foto: Imdb
"The Babysitter Murders"
Originaltiteln var "The Babysitter Murders", men byttes snart till Halloween. Carpenter och Debra Hill, hans partner, skrev manus tillsammans, och Hill skapade filmens trovärdiga tonårskaraktärer, en viktig del av filmens framgång.
I rollen som Dr. Loomis sågs Donald Pleasence, som för bara 20 000 dollar och fem dagar på inspelningen blev en oförglömlig karaktär. Pleasence var inte första valet – både Christopher Lee och Peter Cushing tackade nej, och Lee medgav att han ångrade beslutet.
Filmen kickstartade även Jamie Lee Curtis karriär, där hon inledde sin bana som ”scream queen” innan hon etablerade sig som en skicklig skådespelerska i sin egen rätt. Att välja Curtis till filmen var också en hyllning till Alfred Hitchcock, då hennes mor Janet Leigh gestaltade Marion Crane i Psycho.
Med en pulserande, minimalistisk filmmusik – komponerad av Carpenter själv – och en oemotståndlig spänning blev Halloween en omedelbar succé. Michael Myers symboliserade den rena, ostoppbara ondskan, och filmen satte ribban för vad som skulle bli slasher-genren.
Än idag kvarstår Halloween som en milstolpe inom skräckfilmen, inte bara för sitt innehåll utan för den inflytande stil som kom att definiera en hel era av skräckfilmer.
Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) tycker sig se något utanför ett fönster i "Halloween". Foto. Imdb
Haddonfield, 31 oktober 1978
Det är Halloween 1963 i Haddonfield, Illinois, när sexårige Michael Myers plötsligt mördar sin tonårssyster Judith med en kökskniv. Han spärras in på mentalsjukhuset Smith’s Grove Sanitarium, där han under de följande femton åren bevakas noggrant.
År 1978, dagen före Halloween, anländer Michaels psykiater Dr. Samuel Loomis (Pleasence) tillsammans med sin kollega Marion Chambers för att varna sjukhusledningen om faran med att släppa honom fri.
Trots bevakningen lyckas Michael övermanna dem, stjäla deras bil och fly mot Haddonfield. På vägen dödar han en mekaniker och byter sjukhuskläderna mot en overall. När han når sin hemstad stjäl han en vit, uttryckslös mask och påbörjar sin förföljelse.
Halloween-dagen följer historien gymnasieeleven Laurie Strode (Curtis), som ovetande om faran känner sig övervakad. Hennes vänner, Annie och Lynda, avfärdar hennes oro – ett misstag som snart visar sig bli ödesdigert...
Slasherfilmens födelse
Halloween har allt man kan begära av en rysare av denna sort. Filmen blev för sin tid smått nyskapande och uppfann på köpet en subkategori inom skräck och rysare - den så kallade "slasher"filmen.
Visst existerade så kallade "POV"-scener innan Halloween men Carpenter tog den subjektiva kameran till en helt ny nivå. POV = Point Of View = scener där åskådaren "blir" subjektet. Subjektet i Halloween är såklart Michael Myers.
Carpenter bygger mästerligt upp stämningen genom antydningar snarare än att vältra sig i blod (vilket snabbt blev standard för alla de efterapningar som kom i dess kölvatten).
Filmen bygger på en krypande och suggestiv ton och inte explicita scener. Vi i publiken lär känna karaktärerna och därmed bry oss om dem. Manuset är på det sättet trovärdigt och skickligt genomtänkt och utarbetat.
Musiken och då framför allt ledmotivet vida berömd i genrekretsar och behöver ingen närmare presentation. Givetvis komponerad och framförd av JC själv. Till på köpet är skådespelarna överlag klanderfria och levererar på bästa sätt. I synnerhet Pleasence och Curtis gör utsökta insatser med ett litet hedersomnämnande till Charles Cyphers.
Av filmer på min topp-tre-lista i genren som sådan, är John Carpenters Halloween tveklöst högst på tronen. Det blir i princip inte bättre än så här. Betygen blir, utan den minsta betänketid, högsta möjliga.
Med ovanstående vill jag avslutningsvis önska alla läsare på Nya Dagbladet en synnerligen glad Halloween. Närmare bestämt en riktigt rysligt glad sådan...
Jan Sundstedt
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Hyllad av publiken, ogillad av författaren och mottagen med blandade recensioner. När Stanley Kubricks "The Shining" hade premiär 1980 delade den åsikterna – och fortsätter att göra det 45 år senare. Men oavsett var man står i debatten är det svårt att förneka att filmen är ett av de förnämsta skräckdramer som skådats.
När Stanley Kubrick, en av tidernas mest hyllade regissörer med filmer som 2001: Ett rymdäventyr (1968) och A Clockwork Orange (1971), runt 1978 valde att filmatisera Stephen Kings bästsäljande roman The Shining (utgiven i januari 1977), gjorde han det efter att ha imponerats av berättelsens psykologiska djup och möjligheter till visuellt berättande.
Romanen skildrar familjen Torrances tragiska öde och i synnerhet pappan Jack - en kämpande författare och före detta lärare - som tar anställning som vintervaktmästare på det avlägsna Overlook Hotel. Där isolering och övernaturliga krafter driver honom till galenskap.
Kubrick var fascinerad av idén att skapa en film där den yttre miljön – hotellets labyrintiska korridorer, vidsträckta salar och kalla vinterlandskap – fungerade som en förlängning av karaktärernas psyke.
Som han själv uttryckte i en dåtida intervju: – Romanen skickades till mig … och det är det enda jag någonsin fått skickat till mig som jag tyckt varit bra … Jag tyckte att The Shining var mycket fängslande läsning … det verkade som om man kunde göra en fantastisk film av den.
Annons:
Skådespelarvalen kan på goda grunder sägas ha varit högst avgörande för filmens succé.
Jack Nicholson fick rollen som Jack Torrance, och hans intensiva närvaro och förmåga att balansera charm och hotfullhet gjorde honom idealisk. Shelley Duvall valdes trots att hon var relativt oerfaren till att gestalta Wendy Torrance, då Kubrick sökte en genuin känsla av sårbarhet. Danny Lloyd, som spelade sonen Danny, valdes bland hundratals barn för sin naturliga förmåga att projicera både oskuld och mystik.
Stanley Kubrick (t. h.) och Jack Nicholson under inspelningen av "The Shining". Foto: Imdb
Overlook Hotel
Jack Torrance (Nicholson), en före detta alkoholist och aspirerande författare, tar anställning som vintervaktmästare på det isolerade Overlook Hotel högt upp i Rocky Mountains i Colorado. Han ser jobbet som en chans att starta om, men hotellets ödsliga korridorer och övernaturliga fenomen börjar snabbt påverka hans sinne.
Hans hustru Wendy (Duvall) försöker så gott hon förmår att skydda sig själv och framför allt parets son Danny (Lloyd). Danny har en mystisk förmåga kallad "shining" - en extrasensorisk känsla som gör att han kan se in i framtiden samt uppleva scener från det förflutna.
Det dröjer inte länge innan Danny börjar uppfatta hotellets onda krafter. Familjen upplever gradvis skrämmande händelser och testas både fysiskt och psykiskt – samtidigt som Jack gradvis glider mot komplett galenskap.
Hotellets övernaturliga närvaro manifesterar sig i spöklika figurer, gåtfulla visioner och hotfulla hallucinationer, vilket sätter familjen under ett växande tryck. Den klaustrofobiska atmosfären, där varje korridor och tom sal speglar karaktärernas inre oro, blir snabbt skrämmande påtaglig...
Mardrömshotellet The Overlook Hotel spelar en central roll i "The Shining". Foto: Imdb
Påfrestande inspelning
Kubrick är ökänd för sina rigorösa arbetsmetoder, och inspelningen av The Shining var inget undantag. Han var känd för att ofta kräva hundratals tagningar av samma scen för att uppnå perfektion.
Shelley Duvall upplevde inspelningen som extremt påfrestande. Hon höll på att bryta samman efter upprepade scener, inte minst i konfrontationerna med Jack.
Jack Nicholson beskrev senare arbetet som en psykologisk prövning, där Kubrick pressade skådespelarna till gränsen: – Stanley var obeveklig. Han ville att rädslan skulle kännas verklig, så han pressade oss oavbrutet.
Danny Lloyd behandlades med mer varsamhet, även om han emellanåt också utsattes för Kubricks metodik, om än i mycket mildare form än Duvall och Nicholson. Något som kan tyckas självklart då Lloyd var blott sex år gammal under inspelningen.
Kubrick förlitade sig på en noggrann planering av kameravinklar, ljussättning och symmetri för att förstärka filmens klaustrofobiska och surrealistiska känsla. Resultatet blev visuella sekvenser som länge har kommit att definiera modern skräckfilm.
Jack och Wendy Torrance kämpar mot onda krafter i... "The Shining". Foto: Imdb
Film kontra roman
Skillnaderna mellan Kings roman och Kubricks film har länge diskuterats. Stephen King var inte nöjd med Kubricks version och kommenterade kritiskt: – [Filmen] är som en stor, vacker Cadillac utan motor.
Kubrick valde att tona ned vissa psykologiska aspekter av Jack och Wendy, och han ändrade filmens ton till en mer kylig, mardrömslik struktur. Romanen lägger större vikt vid Jacks inre kamp och familjens relationer, medan filmen förstärker hotellmiljöns hotfulla aura och den visuella skräcken.
Kubrick använde också subtila symboler, labyrinter och speglar för att skapa en känsla av desorientering som är mindre tydlig i boken.
Vid premiären 1980 möttes filmen av blandade kritikerreaktioner. Vissa hyllade Kubricks visuella stil och Nicholson, medan andra ansåg att filmen var för kylig och distanserad jämfört med boken. Publiken däremot svarade positivt; The Shining har sedan dess blivit en kultklassiker.
Filmen hade en budget på cirka 19 miljoner dollar, vilket motsvarar ungefär 65–70 miljoner dollar i dagens penningvärde. Den drog in cirka 48 miljoner dollar globalt – omkring 165–170 miljoner dollar justerat för inflation.
Den växte snabbt i status via hemvideo och internationell distribution, och anses idag vara ett av Kubricks mest inflytelserika verk.
"The Shining"... Foto: Imdb
Eftermäle och kulturell påverkan
Fyrtiofem år efter premiären fortsätter The Shining att fascinera och skrämma. Filmen har inspirerat otaliga regissörer, från David Lynch till Guillermo del Toro, och dess ikoniska scener – från Jack Nicholsons "Here’s Johnny!" till de tomma korridorerna och tvillingarna i hallen – har cementerat filmen i populärkulturen.
Kräsne och krävande Kubrick förblev nöjd med slutprodukten, trots Kings kritik. Han har i intervjuer framhållit att han prioriterade filmens konstnärliga uttryck och sin egen vision framför att följa författarens ursprungliga intentioner.
Filmens påverkan på skräckgenren kan inte överskattas; den kombinerar psykologisk terror, övertygande skådespeleri och visuella innovationer på ett sätt som få filmer lyckats med.
Dess teman om isolering, galenskap och familjedynamik är tidlösa, och Kubricks perfektionistiska hantverk gör att The Shining fortfarande känns lika skrämmande och relevant idag som 1980.
The Shining är mer än bara en skräckfilm. Det är en studie i mänsklig isolering, en meditation över galenskapens gränser, och ett visuellt mästerverk där varje korridor och varje spegel reflekterar djupare psykologiska sanningar.
Stanley Kubricks rigorösa metodik och Nicholsons, Duvalls och Lloyds prestationer förvandlar en roman till en filmupplevelse som fortfarande hemsöker och förtrollar publiken.
Den är en påminnelse om att skräck inte alltid handlar om vampyrer, varulvar, vålnader och allsköns monster, utan också om de osynliga krafter som kan bryta ner sinnet och själen.
För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ. Tips: Se gärna den längre versionen, som enligt undertecknad klart trumfar den nertrimmade europeiska tolkningen.
Jan Sundstedt
"The Shining" - 1980 US One Sheet.
Regi: Stanley Kubrick
Manus: Stanley Kubrick och Diane Johnson - efter en roman av Stephen King
Producenter: Stanley Kubrick och Jan Harlan, m. fl.
Musik: Wendy Carlos och Rachel Elkind
Längd: 144 minuter (USA) samt 119 minuter (övriga världen)
Svensk premiär 26 september 1980
I rollerna (urval).
Jack Nicholson
Shelley Duvall
Danny Lloyd
Scatman Crothers
Barry Nelson
Philip Stone
Joe Turkel
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Christopher Walken i sitt livs roll, en kärlekshistoria som både värmer och svider – och en politisk vision lika skrämmande nu som då. Med "The Dead Zone" (1983) gjorde David Cronenberg något som på ytan såg ut som ett avsteg från sin groteska kroppsskräck, men som i själva verket blev en av hans mest oroande och tidlösa filmer.
När David Cronenberg i början av 1980-talet tog sig an Stephen Kings roman The Dead Zone var han redan känd som kroppsskräckens mästare.
Med filmer som Rabid (1977), Scanners (1981) och det hallucinatoriska Videodrome (1983) hade Cronenberg etablerat sig som en filmskapare som vågade tränga sig in under huden - bokstavligt talat.
Med The Dead Zone valde han emellertid en något annorlunda väg och ton. Här är det inte kroppen som slits i stycken eller förvrids i groteska former, utan människans psyke, samvete och känsla av öde som utsätts för den verkliga tortyren.
Filmen kan ses som en psykologisk mardröm där kärlek, öde och politik flätas samman. Christopher Walken levererar sitt livs roll, Martin Sheen brinner av karismatisk fanatism, och Michael Kamens musik fångar både nerv och värme.
Annons:
Chris Walken, David Cronenberg och Herbert Lom väntar på nästa tagning i "The Dead Zone". Foto: Imdb
Gåva eller förbannelse?
The Dead Zone kretsar kring den unge läraren Johnny Smith (Christopher Walken) som efter en allvarlig bilolycka hamnar i koma. När han fem år senare vaknar har allt runt omkring honom förändrats.
Hans ungdomskärlek Sarah (Brooke Adams) har gift sig och skaffat familj, och Johnny själv är märkt för livet – inte bara av den långa frånvaron, utan också av en ny, skrämmande förmåga. Vid beröring kan han se in i människors förflutna och framtid. En gåva, eller snarare en förbannelse, som snart gör honom både hjälte och utstött.
Johnny kämpar med att försöka förstå och acceptera sin förmåga. Han räddar ett barn från att brinna inne, bistår den lokala polisen i deras jakt på en seriemördare i grannorten och hjälper en introvert pojke att öppna upp sig för sin familj.
Dessa episoder fungerar nästan som små noveller i novellsamlingen som är Johnnys liv. De förankrar hans förmåga i vardagen, men visar också den tunga kostnaden – varje gång han använder sin gåva dräneras han, både fysiskt och själsligt.
Till sist leder berättelsen till sin verkliga kärna: vem är egentligen senatorkandidaten Greg Stillson (Martin Sheen)? Stillson är karismatisk, driven och på ytan en folkets man. Men när Johnny skakar hans hand ser han framtiden – Stillson som USA:s president, med fingret på kärnvapnen och världen på randen till undergång.
Här når handlingen sin yttersta spets: vad gör man om man ensam känner till en framtid som måste stoppas?
En seriemördare går lös (t. v.) och Greg Stillson (Martin Sheen) siktar på Vita Huset, i "The Dead Zone. Montage. Foto: Imdb
Filmkonst på hög nivå
Det som gör The Dead Zone så gripande är hur Cronenberg, för honom ovanligt återhållsamt, låter berättelsen andas. Där hans tidigare filmer ofta gick rakt på kroppens förvandlingar arbetar han här med kyliga miljöer, sparsmakade bilder och en känsla av tomhet som omger Johnny. Ljuset är kallt, färgerna dämpade, och kameran rör sig med nästan kirurgisk precision. Det är som om hela filmen redan befinner sig i ett slags limbo – en död zon mellan liv och död.
Christopher Walken levererar en av sina mest minnesvärda rolltolkningar. Han gestaltar Johnny som en man som är märkt för livet, med en kropp som känns förbrukad och en själ som tyngs av något större än honom själv. Walkens ögon, alltid lite för stora, bär på både skräck och sorg. Varje gång han rör vid någon och kastas in i deras öde ser man tyngden falla över honom. Johnny är inte en klassisk hjälte, utan snarare en motvillig profet som sakta bryts ned av sin egen roll.
Brooke Adams tillför berättelsen mänsklig värme – en påminnelse om vad Johnny kunde haft för liv om inte ödet bestämt annorlunda. Deras historia är varm, ömsint och samtidigt outhärdligt sorglig. De älskar varandra, men tiden har krossat deras chanser till ett gemensamt liv. Brooke Adams spelar med en stillsam intensitet som gör deras återföreningar hjärtskärande.
Martin Sheen å sin sida är elektrisk som Greg Stillson. Sheen spelar rollen med sådan glöd att man förstår varför människor skulle dras till honom – samtidigt som hans ögon brinner av fanatism. Det är en dubbelhet som gör karaktären obehagligt trovärdig.
Tom Skerritt är som den plågade polischefen på jakt efter en fasansfull seriemördare alltid magnifik att skåda. Precis som Herbert Lom och Anthony Zerbe i sina respektive roller. Hela rollistan andas för övrigt högsta klass.
Sarah (Brooke Adams) fyller Johnnys (Christopher Walken) liv med värme, i "The Dead Zone). Foto: Imdb
Öde och moral
Musiken, komponerad av Michael Kamen, är lika viktig som skådespeleriet. Den skapar nerv när synerna blir övermäktiga, men bjuder också på vackra, nästan stillsamma toner som förstärker kärlekshistoriens tragik. Den växlar mellan isande stråkar och mjuka melodier – precis som filmen själv pendlar mellan skräck och mänsklig värme.
Under ytan av thriller, kärlekshistoria och övernaturlig skräck finns en djupare frågeställning. Filmen ställer frågan: om du kunde se framtiden, hade du då modet att förändra den? Eller är framtiden redan huggen i sten?
Johnnys kamp blir också en moralisk spegel, då han tvingas avgöra när hans förmåga ska användas, och när den blir en för stor börda. Han är fast i ett tillstånd mellan förflutet och framtid – en död zon, inte bara i hjärnan efter olyckan, utan också i sitt själsliv.
Den politiska dimensionen är kanske filmens mest bestående. Greg Stillson är ett porträtt av en ledare vars visioner kan förgöra världen. I kalla krigets kontext var det lätt att se honom som en spegling av tidens rädslor, men sett i dagens ljus känns det nästan profetiskt.
Karismatiska populister, oförutsägbara politiker med stor makt och liten känsla för återhållsamhet – det är ett tema som aldrig förlorar sin aktualitet.
Mer angelägen än någonsin
The Dead Zone är en något ovanlig film i Cronenbergs katalog. Den saknar de groteska effekterna som annars definierade hans filmer, men den är samtidigt lika kroppslig på ett annat plan. Här är det inte den yttre kroppen som förvrids, utan den inre. Psyket, kärleken, själen – allt bryts ned av en kraft som är omöjlig att kontrollera.
Det gör filmen djupt oroande. Den är varken en renodlad skräckfilm eller en enkel thriller. Den är en berättelse om öde, moral och ensamhet, inramad i en kylig estetik som fortfarande får det att knottra sig längs huden. Den mänskliga värmen finns där – i musiken, i kärlekshistorien – men hela tiden med känslan av att den när som helst kan slockna.
I slutet, när Johnny gör sitt ödesdigra val, blir frågan lika mycket vår som hans: om du såg framtiden, skulle du våga agera? Eller skulle du vända bort blicken och hoppas att någon annan bar bördan? Det är den frågan som gör att filmen fortfarande känns lika angelägen, mer än fyrtio år senare.
För de som likt mig föredrar fysisk media kan man med fördel välja utgåva här. Via streaming kan denna tjänst vara ett alternativ.
Jan Sundstedt
"The Dead Zone" - US Alternative Poster.
Regi: David Cronenberg
Manus: Jeffrey Boam, efter en roman av Stephen King
Producenter: Debra Hill och Jeffrey Chernov
Musik: Michael Kamen
Längd: 103 minuter
Svensk premiär 6 januari 1984
I rollerna (urval).
Christopher Walken
Brooke Adams
Martin Sheen
Tom Skerritt
Herbert Lom
Anthony Zerbe
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Mot bakgrund av att "Rymdimperiet slår tillbaka" i år fyller 45, är det hög tid att hylla en av filmhistoriens främsta uppföljare. Föregångaren "Stjärnornas krig" är ett mästerverk, men del två – numera episod fem – är både skarpare och betydligt mörkare.
När Rymdimperiet Slår Tillbaka hade premiär i Sverige sommaren 1980 var det inte bara ett filmiskt världsfenomen som landade – det blev också en märklig kulturpolitisk historia. Statens Biografbyrå bestämde sig, på rekommendation av den insomnade Barnfilmnämnden, nämligen för att barnförbjuda filmen.
Beslutet slog ner som en bomb bland landets unga, framförallt de 11–14-åringar som tre år tidigare levt och andats Stjärnornas Krig. Att de nu skulle portas från att se fortsättningen var för många helt obegripligt.
Harry Kullman, ledamot i dåvarande Barnfilmnämnden – och som enligt utsago sett Stjärnornas Krig två gånger och "ogillade den skarpt" – ansåg den nya filmens stridsscener "...onödigt råa - som första världskriget". Kullman menade vidare att "...stympning på film är rått och onödigt". Nya Dagbladets kultursidor instämmer givetvis...
Filmens amerikanska distributör 20th Century Fox häpnade när nyheten om att filmen skulle barnförbjudas nådde dem. I Sverige växte ett ramaskri som till slut tvingade fram en kompromiss i april 1982: filmen fick då en elvaårsgräns, men i en nedklippt version där cirka sju minuter hade försvunnit.
Annons:
Själv lyckades jag, genom en kombination av välsmord käft och goda kontakter med vaktmästarna på Rigoletto i Stockholm, se den oklippta versionen den där sommaren 1980. För en blivande tonåring var det som att få en förbjuden frukt – en upplevelse (numera minne) man bar med stolthet.
Och vilken film det var...
13-årige Henrik överlevde visningen av då barnförbjudna "Rymdimperiet Slår Tillbaka" - trots dåvarande Barnfilmsnämndens skarpa varningar. Urklipp: Jan Sundstedt kollektion
En handling som vågar mörkna
Där Stjärnornas Krig var ett ljust pojkboksäventyr om kampen mellan gott och ont, vågar uppföljaren dyka ner i mörkare vatten. Rebellerna lider nederlag på nederlag, hjältarna splittras, och tonläget blir mer allvarligt.
Slaget på isplaneten Hoth sätter ribban – spektakulärt, kyligt, hopplöst. Luke beger sig tillsammans med den beskäftiga R2-D2 till träskplaneten Dagobah för att där tränas av 900-årige jedimästaren Yoda, samtidigt som Han Solo, prinsessan Leia, Chewbacca och C-3PO flyr genom galaxen.
Allt leder fram till den ikoniska duellen mellan Luke och Darth Vader i Cloud City, där sanningen om Lukes faderskap avslöjas – en twist som fick biopubliken jorden över 1980 att dra efter andan.
Den här balansen mellan action, mystik och personlig tragedi gjorde Rymdimperiet Slår Tillbaka till något helt annat än en enkel upprepning. Filmen fördjupade sagan och vågade avsluta i moll.
Det går mer eller mindre åt pipsvängen för samtliga våra hjältar i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil
Regi och manus i samklang med förträffligt skådespeleri
George Lucas valde klokt att själv kliva tillbaka från regissörsstolen och istället låta Irvin Kershner ta kommandot. Kershner var mer intresserad av skådespelarnas uttryck och karaktärernas inre än av spektakel. Resultatet är att dialogen känns rappare, relationerna mer påtagliga och stämningen mer vuxen.
Lawrence Kasdan och Leigh Bracketts manus bjuder på en utsökt mix av humor och svärta. Han Solos och Prinsessan Leias gnabbande kärlekshistoria känns trovärdig, medan Lukes möten med Yoda får filosofiskt djup. Här smygs in repliker som blivit odödliga, samtidigt som Vader träder fram som en mer komplex och mäktig skurk.
Harrison Ford glänser verkligen som Han Solo. Han är både rolig, självsäker och samtidigt sårbar – en hjälte med mänskliga drag. Carrie Fisher är strålande som Leia; stark, smart och med en värme som gör hennes och Fords kemi elektrisk.
Mark Hamill får också chansen att växa. Hans Luke är inte längre den naive bondpojken utan en prövad ung man som möter både sina egna rädslor och sitt öde. Och så Darth Vader – här i ondskefull högform, mer hotfull och ikonisk än någonsin, understödd av James Earl Jones mäktiga röst och David Prowse fysiska närvaro.
Vi får dessutom nya karaktärer som blivit legendariska: Yoda, en liten grön varelse med oändlig visdom innanför västen, Lando Calrissian som charmig och ofrivillig förrädare, och inte minst Boba Fett – prisjägaren som snabbt blev en älskad kultfavorit.
Darth Vader stjäl var scen i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: Jan Sundstedt kollektion
Tekniskt fulländad
Specialeffekterna var banbrytande då och håller än idag. Industrial Light & Magic levererade miniatyrer, stop motion och komposittekniker som satte en ny standard. Slaget på Hoth, med de massiva AT-AT-maskinerna, ser fortfarande övertygande ut.
Fotot av Peter Suschitzky är stilfullt, från de bländande vita vidderna på Hoth till de neondränkta korridorerna i Cloud City. Legenden John Williams bygger vidare på sitt redan legendariska partitur och introducerar bland annat "The Imperial March", ett av de mest ikoniska ledmotiven någonsin, samt "Yoda’s Theme", som ger en känsla av lugn och andlig styrka.
Att stora delar av Hoth-scenerna spelades in i Finse i Norge ger filmen en autenticitet som ingen studioinspelning hade kunnat skapa. Skådespelarna kämpade verkligen i snöstormar och kyla – och det syns.
Ett tag snöade det så intensivt att filmteamet bestämde sig för att spela in ett par scener i princip utanför hotellentrén, eftersom det var omöjligt att åka till den tilltänkta inspelningsplatsen.
Imperiet slår med råge tillbaka mot rebellarmén i "Rymdimperiet Slår Tillbaka". Foto: faksimil/IMDB
Arvet som formade blockbustern
När man ser tillbaka idag är det tydligt att Rymdimperiet Slår Tillbaka satte en ny standard för hur en uppföljare kunde och borde vara. Istället för att bara upprepa första filmens succé valde Lucas, Kershner, Kasdan och Kurtz att fördjupa, förmörka och utmana publiken.
Det är en modell som senare blockbuster-serier ofta försökt efterlikna: den andra delen som går djupare, tar större risker och vågar lämna tittarna i osäkerhet. Utan Rymdimperiet hade kanske inte superhjältefilmer, fantasyepos eller actionserier vågat samma sak.
För Stjärnornas Krig-fansen är filmen ofta den absoluta favoriten. Filmen kombinerar nostalgi och lekfullhet med ett oväntat allvar, och den vågar låta sagan fortsätta i en tonart som inte ger några enkla svar.
En tidlös klassiker
45 år efter premiären står Rymdimperiet Slår Tillbaka fortfarande som filmhistoriens främsta uppföljare (i hård kamp mot Gudfadern II). Den är inte bara en viktig del av Stjärnornas Krig-sagan utan ett stycke levande filmhistoria som definierat vad en modern franchise kan vara.
Effekterna må vara praktiska och analoga, men de känns fortfarande övertygande. Musiken är tidlös. Skådespeleriet håller högsta nivå. Och berättelsen, med sin blandning av svärta, humor och mytiskt djup, är lika stark idag som 1980.
För mig är det fortfarande samma magi som den där sommaren på Rigoletto, när jag lyckades slinka in på en föreställning som egentligen var förbjuden för min ålder. Biografens mörker, Williams musik som dundrade i högtalarna, snöstormen på Hoth som virvlade över duken – allt finns kvar i minnet, lika levande.
Det är därför Rymdimperiet Slår Tillbaka förblir den uppföljare som alla andra mäts mot – och ingen har ännu överträffat den.
Jan Sundstedt
"Rymdimperiet Slår Tillbaka" - 1980 US One Sheet Style 'B'.
Regi: Irvin Kershner
Manus: Leigh Brackett och Lawrence Kasdan, efter ett synopsis av George Lucas
Producent: Gary Kurtz
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 15 augusti 1980
I rollerna (urval).
Mark Hamill
Harrison Ford
Carrie Fisher
David Prowse
Billy Dee Williams
Anthony Daniels
Kenny Baker
Peter Mayhew
Alec Guiness
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
De senaste åren har hon alltmer arbetat med naturliga och ekologiska produkter. I den här boken, fylld av inspirerande bilder och råd om en mer naturlig skönhet, har hon samlat sina erfarenheter. Det är inga överraskningar hon presenterar direkt. Hon slår inte på stora trumman för ett mer naturligt leverne. Det är en vilsam bok att bläddra i, hitta ett spännande tips här och där och njuta av de vackra bilderna.
