Black cats and goblins and broomsticks and ghosts, Covens of witches with all of their hosts, You may think they scare me, You’re probably right, Black cats and goblins, On Halloween night, Trick or treat!
Så var det då dags. Den tiden på året då det är dags att uppmärksamma det som i USA benämns som – och till Sverige på senare importerats – Halloween.
Halloween förknippar nog de flesta som sagt var med USA. Dit kom högtiden dock i sin tur med irländska invandrare vid mitten av 1800-talet.
Firandet har sitt ursprung i den keltiska högtiden Samhain – en hednisk nyårsfest som markerade att sommaren var slut och vintern började. Andeväsen, älvor och häxor ansågs vara speciellt aktiva vid denna tid på året.
Namnet kommer av engelskans ”all hallows eve” (alla helgons afton); kvällen före alla helgons dag som traditionellt infaller den 1 november. Halloween firas då logiskt sett den 31 oktober varje år.
En trio som förtjänar att uppskattas
Nu till motivet och syftet med artikeln: Att hylla tre av de förnämsta rysare och skräckfilmer på ämnet ifråga producerats: Halloween, Halloween II, samt Halloween III – Season of the Witch.
Av Nya Dagbladets kloka läsarkrets finns säkerligen ett flertal filmintresserade som vet att legendariske filmskaparen John Carpenter till stor del står bakom filmtrion ifråga. Rebellen Carpenter en mångbegåvad herre som utöver regissör också producerat, författat, redigerat och komponerat musiken till ett flertal av sina egna filmer.
Inspiration till Halloween inhämtade Carpenter och dåvarande kollegen tillika hustrun Debra Hill från inte minst Hitchcocks Psycho. Bob Clark-regisserade Black Christmas (1974), lär enligt utsago också ha influerat manuset.
Jag tycker vi omgående slår oss ner i läsfåtöljen, tänder läslampan och tar oss an ryslighetstrion…
03. Halloween III (1982) – det svarta fåret
Bortglömd av många, hatad av vissa men älskad av andra, skulle man kanske kunna beskriva detta mini-mästerverk i genren. Bortglömd, som i undanstoppad och ställd i seriens smakvrå. Hatad, som i den tröttsamma och tjatiga klyschan ”Filmen suger… Michael Myers är ju inte med” och liknande nonsensprat.
Personligen älskar jag emellertid filmen. Just för att den är så härligt udda, genuint ryslig och skönt osande av 80-tal. En viktig komponent i att förstå varför Halloween III ser ut som den gör är att John Carpenter och Debra Hill ville distansera den från de två föregående filmerna och göra något totalt annorlunda.
Planen var att ungefär vartannat år göra fristående filmer på Halloween-temat, var och en med unik handling och story. Läs; inte ha något med Michael Myers att göra. Filmen är sålunda ett tappert och förnämligt försök att göra just detta.
Välkommen till Santa Mira
Efter att hennes far Harry Grimbridge (Al Berry) i filmens hårresande inledning blir tagen av daga – under synnerligen otäcka omständigheter – beslutar dottern Ellie Grimbridge (Stacy Nelkin) och Dr. Daniel Challis (Tom Atkins) att på egen hand gräva i saken. Spåren leder dem till den på ytan oansenliga staden Santa Mira ute på den Kalifornska vischan. Stadens invånare uppvisar inom kort krypande och smått otäcka karaktärsdrag. Exempelvis en nästan manisk trohet till stadens starke man – leksaksmakaren Conal Cochran (underbart gestaltad av Dan O’Herlihy).
Cochran är grundare och ägare av leksaksföretaget Silver Shamrock Novelties. Leksaksföretaget tillverkar som sagt leksaker och är bland annat kända för sina avancerade Halloween-masker. Det dröjer inte länge innan paret en djävulsk komplott från Cochrans sida. Lyckas den gode doktorn och dotter Grimbridge omintetgöra den onda leksaksmakarens planer, eller står mänskligheten handfallen för en fruktansvärd katastrof? Återstår att se…
En hade turen att uppleva filmen på bio, premiäråret 1982 på biografen Sture i Stockholm. Förvisso 14 år och osnuten men hade redan blivit på det klara med att Carpenters filmer var dels mästerverk i sig, ruskigt läskiga och spännande samt dels sinnrikt annorlunda. En brallade förvisso på sig av anspänning men som så ofta med genrefilmer kan man inte motstå att beskåda alstret.
Äkta Carpenter
Visst är kärlekshistorien mellan Doktor Daniel och Ellie redigt kliché och sett till handlingen överflödig men hey; det finns värre saker därute. Filmens fördelar överväger med råge det fåtal minustecken som huserar.
Manuset är genomtänkt och anstränger sig för att vara annorlunda jämfört med skräckfilmer överlag och föregångarna i synnerhet. Inga ensamma mordiska knäppgökar här inte. I Santa Mira är samtliga invånare om inte obehagliga så i alla fall mystiska. Vilka är alla dessa tystlåtna män i skräddarsydda kostymer som tycks finnas överallt och ingenstans?
Filmen är producerad av dåvarande radarparet Carpenter/Hill, men regin överlämnades till Carpenters protegé Tommy Lee Wallace, som längre fram i tiden regisserade Fright Night 2, (1988) samt miniserien It, 1990). Trots detta genomsyrar Carpenters anda filmen, hans stil och känsla tydligt närvarande. Halloween III utstrålar följaktligen en stark ”Carpenteresque” känsla i ton, bildspråk och klippning.
Musiken av John Carpenter och samarbetspartner Alan Howarth i sedvanlig ordning magisk. Ödesmättad, stämningfull och obehaglig kryper den åskådaren inpå bara skinnet och förhöjer rysligheterna som sköljer över oss. Många ’cues’ är klassisk Carpenter och ljudbilden är typisk för det sound han och Howarth jobbade med cirka 1981 – 1989.
Missriktad marknadsföring
Filmens titel skapade viss förvirring inför premiären, delvis på grund av en missledande marknadsföringskampanj. En mer passande skulle kanske varit Halloween: Season of the Witch, istället för att numrera den som del III. Många trodde felaktigt att Michael Myers skulle återvända efter Halloween II, men så blev det alltså inte.
På grund av dels tafflig marknadsföring (bland annat misstaget att kalla den för Halloween III) och dels (här tar jag mig friheten att sätta mig på en liten piedestal) publikens dåliga smak, blev filmen, om inte en renodlad flopp, så i alla fall en betydligt modestare framgång än de två föregående skapelserna.
I Hollywood styrs det mesta av mängden dollarsedlar, så planerna på en hel räcka serier på olika Halloween-filmer lades efter denna i malpåse.
Det blir emellertid från min sida vid rinkside tummen upp för Halloween III. Vän av ordning rekommenderas att bilda sig en egen uppfattning och inte tro blint på allt som skrivs på IMDB och Rotten Tomatoes.
Regi: 4
Manus: 3
Produktion: 4
Musik: 5
Skådespeleri: 4
02. Halloween II (1981) – mer från samma natt Han kom hem
Efter succén med Halloween var en uppföljare givetvis ofrånkomlig. John Carpenter och Debra Hill, hjärnorna bakom originalet, var dock skeptiska – de menade att historien skulle lämnas vid originalets öppna slut.
Trots detta lyckades producenterna Moustapha Akkad och Irwin Yablans övertyga duon att skriva manuset till tvåan. Ett arbete som enligt Carpenter själv krävde sin beskärda del öl, i syfte att få igång inspirationen. Carpenter har varit vokal med att man gick med på att ta sig an uppföljaren som en gentjänst till Akkad/Yablans – som ett slags gentjänst för första filmen.
Han gick med på att skriva manus, producera och komponera musiken men vägrade styvnackat att regissera. Istället gavs regissörsstolen till Rick Rosenthal, som, med viss kreativ styrning från Carpenter, tog över projektet.
Efter ett par veckors borstande låg så till slut ett manus i alla fall på bordet. Dock ett manuskript Hill och Carpenter själva var sådär lagom nöjda med. Filmbolaget hoppade dock jämfota av glädje över att nu kunna spela in uppföljare till den vid tidpunkten mest framgångsrika independentfilmen någonsin.
Inspelningen av Halloween II pågick under perioden april – maj 1981 och tog sammanlagt omkring sex veckor. I princip samtliga överlevande från Halloween återkom – inklusive Jamie Lee Curtis och Donald Pleasence.
Haddonfield Memorial Hospital
Efter Michael Myers spektakulära flykt i första filmen förs Laurie Strode till stadens sjukhus, samtidigt som en alltmer stressad och desperat Dr. Loomis och stadens poliskår fortsätter sin förtvivlade jakt på den förrymde galningen Myers. När Michael, i en scen regisserad av Carpenter själv, får nys om Laurie’s vistelseort beger han sig obevekligt till sjukhuset för att avsluta det han påbörjat.
Till sjukhusets djupa olycka inleds nu en kamp på liv och död. Samtidigt som Laurie i sitt halvt medvetslösa tillstånd befinner sig i livsfara och försöker överleva Michaels mordiska framfart i sjukhusets kusligt tomma korridorer…
En värdig uppföljare
Personligen har jag en särskild plats för Halloween II i mitt hjärta. Delvis mot bakgrund av filmen var mitt första möte med serien (1981-82 kunde man dock inte ana att Halloween skulle bli en så kallad franchise), i goda vänners lag sent en sommarkväll, via en slitstark VHS från klassiska videobolaget VTC. Anspänningen höll mig härligt vaken i veckor efteråt.
Visst har den sina logiska luckor – som varför stadens sjukhus är märkligt tomt på patienter, och att Laurie Strode saknar polisskydd. Men atmosfären och spänningen, särskilt i sjukhusets ödsliga miljöer, väger upp eventuella brister.
Tveeggat innehåller Halloween II mer ”gore” och mord än renodlad – som sin föregångare – krypande spänning och kuslig ton. Inte minst gäller detta kaoset som följer på sjukhuset, när Michael Myers går all in. En magnifik inledande halvtimme, ödsliga sjukhuskorridorer kombinerat med ett lysande soundtrack får mig likvisst att emellanåt acceptera skiftet i ton.
Filmen har icke desto mindre så många plus i kanten att undertecknad kan förbise eventuella manusbrister samt måhända en anings för mycket blodstänk.
Sömlös övergång
En av filmens styrkor ligger i att den börjar exakt där den första slutade. Man spelade till och med in slutscenen från första filmen en gång till, med samma skådespelare, inklusive Jamie Lee Curtis. Dock iklädd en inte helt övertygande och realistisk peruk (Curtis var vid tidpunkten kortklippt efter en tidigare roll).
Övergången från film till film är emellanåt så bra levererat att det till och från är svårt att se skillnad på vad som är nyinspelat och vad som härrör från originalet.
Det genomtänkta och originella konceptet att inleda Halloween II direkt efter första filmens slut skapar en härlig kontinuitet som många fans av serien uppskattar och håller högt. Hatten av för en mycket bra uppföljare till en av de mest legendariska skräckfilmerna någonsin.
Kuriosa: John Carpenter har trots allt ett litet regi-finger med i filmen. Efter det att inspelningen var klar beslöt man att – mot Rick Rosenthals vilja – göra en antal så kallade re-shoots av utvalda scener, samt lägga till ett antal nyskrivna dito – under överseende av just John Carpenter.
Regi: 4
Manus: 2½
Produktion: 4
Musik: 5
Skådespeleri: 3
01. Halloween (1978) – originalet
Då var ögonblicket här för the one and only: det rysliga mästerverket från 1978, Halloween. Populärkulturen har sina magiska stunder, när allt – från Elvis och The Beatles till James Bond och Stjärnornas krig – helt plötsligt faller på plats och blir ikoniskt. Precis så var det med Halloween. Allt klaffade – från idé till utförande, från paketering till publikens respons. Men framförallt låg Halloween helt rätt i tiden – minst sagt.
Regissören John Carpenter hade vid tidpunkten två filmer bakom sig – Dark Star (1974) och Assault on Precinct 13 (1976) – samtidigt som producenterna Moustapha Akkad och Irwin Yablans letade efter en talangfull, ung regissör för att skapa en lågbudgetskräckis. Valet föll på Carpenter, som skramlade ihop ett filmteam främst bestående av vänner och bekanta och med stöd av en modest budget på blott 300 000 dollar sattes planerna i verket.
”The Babysitter Murders”
Originaltiteln var The Babysitter Murders, men byttes snart till Halloween. Carpenter och Debra Hill, hans partner, skrev manus tillsammans, och Hill skapade filmens trovärdiga tonårskaraktärer, en viktig del av filmens framgång.
I rollen som Dr. Loomis sågs Donald Pleasence, som för bara 20 000 dollar och fem dagar på inspelningen blev en oförglömlig karaktär. Pleasence var inte första valet – både Christopher Lee och Peter Cushing tackade nej, och Lee har senare medgett att han ångrade sig.
Filmen satte också igång Jamie Lee Curtis karriär, där hon inledde sin bana som ”scream queen” innan hon etablerade sig som en skicklig skådespelerska i sin egen rätt. Att välja Curtis till filmen var också en hyllning till Alfred Hitchcock, då hennes mor Janet Leigh gestaltade Marion Crane i Psycho.
Med en pulserande, minimalistisk filmmusik – komponerad av Carpenter själv – och en oemotståndlig spänning blev Halloween en omedelbar succé. Michael Myers symboliserade den rena, ostoppbara ondskan, och filmen satte ribban för vad som skulle bli slasher-genren.
Än idag kvarstår Halloween som en milstolpe inom skräckfilmen, inte bara för sitt innehåll utan för den inflytande stil som kom att definiera en hel era av skräckfilmer.
Haddonfield, 31 oktober 1978
Det är Halloween 1963 i Haddonfield, Illinois, när sexårige Michael Myers plötsligt mördar sin tonårssyster Judith med en kökskniv. Han spärras in på mentalsjukhuset Smith’s Grove Sanitarium, där han under de följande femton åren bevakas noggrant.
År 1978, dagen före Halloween, anländer Michaels psykiater Dr. Samuel Loomis och hans kollega Marion Chambers för att varna sjukhusledningen om faran med att släppa honom fri.
Trots bevakningen lyckas Michael övermanna dem, stjäla deras bil och fly mot Haddonfield. På vägen dödar han en mekaniker och byter sjukhuskläderna mot en overall. När han anländer till sin hemstad, stjäl han en vit, uttryckslös mask och börjar sin förföljelse.
Halloween-dagen följer Michael gymnasieeleven Laurie Strode, som ovetande om faran känner sig övervakad. Hennes vänner Annie och Lynda avfärdar oron – vilket snart visar sig vara ett ödesdigert misstag…
”Slasher”filmens födelse (på gott och ont)
Halloween har allt man kan begära av en rysare av denna sort. Filmen blev för sin tid smått nyskapande och uppfann på köpet en subkategori inom skräck och rysare – den så kallade ”slasher”filmen. Visst existerade så kallade ”POV”-scener innan Halloween men Carpenter tog den subjektiva kameran till en helt ny nivå. POV = Point Of View = scener där vi som åskådare är subjektet. Subjektet i Halloween är såklart Michael Myers.
Carpenter bygger mästerligt upp stämningen genom antydningar snarare än att vältra sig i blod (vilket snabbt blev standard för alla de efterapningar som kom dess kölvatten). Filmen bygger på en krypande och suggestiv ton och inte explicita scener. Vi i publiken lär känna karaktärerna och därmed bry oss om dem. Manuset på det sättet skickligt och snitsigt utarbetat.
Musiken och då framför allt ledmotivet vida berömd i genrekretsar och behöver ingen närmare presentation. Givetvis komponerad och framförd av JC själv. Till på köpet är skådespelarna överlag klanderfria och levererar på bästa sätt. I synnerhet Pleasence och Curtis gör utsökta insatser med ett litet hedersomnämnande till Charles Cyphers.
Av filmer på min egen topp-tre-lista i genren som sådan, är John Carpenters Halloween tveklöst högst på tronen. Det blir i princip inte bättre än så här. Betygen blir, utan den minsta betänketid, följande:
Regi: 5
Manus: 5
Produktion: 5
Musik: 5
Skådespeleri: 5
Med ovan sagda vill jag avslutningsvis önska alla läsare på Nya Dagbladet en synnerligen glad Halloween. Närmare bestämt en riktigt rysligt glad sådan…
Jan Sundstedt
Halloween, Halloween II och Halloween III: Season of the Witch är amerikanska skräck/slasherfilmer från 1978, 1981 och 1982.
I Halloweenserien finns totalt 12 filmer varav dessa tre är de första. John Carpenter var manusförfattare och regissör till första filmen, andra filmen manusförfattare och producent samt producent i den tredje filmen.
