Estniska ”1944” präglas av realism, värme och nyans

I kölvattnet av min senaste recension Er Ist Wieder Da och dess koppling till andra världskriget, kommer här en film som definitivt har med kriget att göra. Filmen bär titeln 1944 och är något så unikt för oss Hollywood-matade västerlänningar och intressant som en estländsk produktion.

Filmer och tv-serier med anknytning till andra världskriget tycks aldrig upphöra och kommer förmodligen inte heller att göra det inom en snar framtid. Undra på det då denna kolossala och storslagna konflikt är av sådan magnitud att det är svårt att finna orden att beskriva det som hände mellan 1939 till 1945 (1937 om man räknar in det andra kinesisk-japanska kriget).

Denna recension är inte avsedd att gå igenom hur kriget i decennier har skildrats på vita duken samt i tv-rutan. Det får bli en annan artikel. Kortfattat kan dock konstateras att lejonparten av de produktioner tittarna har erhållits dels har varit av skiftande kvalitet och dels (ofta men inte alltid) haft en fäbless att skildra soldater stridande på axelmakternas sida som endera onda vilddjur eller inkompetenta – gärna i kombination. Så uppfriskande att det trots allt finns undantag från denna propaganda.

Estland, 1944…

Handlingen utspelas följaktligen i Estland omkring sensommar/tidig höst 1944. Närmare bestämt vid den norra delen av det som återstod av östfronten i och omkring Narva. Frontlinjen skiftar, så det är svårt att peka ut en exakt plats men handlingen inleder vid vad som brukar kallas Tannenberg-linjen. Här stred utländska, inkallade såväl som frivilliga, enheter ut Waffen-SS mot Röda arméns dito – i vad många historiker anser vara det blodigaste slaget vid denna del av östfronten.

Framför allt var det estländare som stred och det otäcka samt geopolitiskt och ideologiskt intressanta var att man således stred landsmän emellan. Broder mot broder om man så vill. Ett slags proxy-inbördeskrig. Det blir för invecklat om jag ska redogöra för alla de olika skäl till varför man stred för den ena eller andra sidan. Jag konstaterar emellertid att denna kanvas är ett av skälen till varför 1944 är smått unik.

Råhet och medmänsklighet

Första gången jag såg 1944 slogs jag av företrädesvis två saker: Realismen på slagfälten samt värmen den lilla människan emellan. Sällan har stridsscener skildrats så oerhört intensivt och uppe i ansiktet. Det är naket, blodigt och otäckt brutalt. Filmen backar inte för något och det händer saker konstant. Karaktärer som man tror kommer finnas med länge i handlingen försvinner chockartat och plötsligt. Detta mästerverk ryggar inte för det oväntade. Icke-Hollywood så det förslår – tack för det, Estland.

Detta är som nämnt inte enbart en otäck krigsfilm där lemmar slits av och kroppar lemlästas. Filmen innehåller framför allt en bred palett av medmänsklighet, värme samt ytterst intressanta karaktärer. Så pass att jag blev närmast häpen. På båda sidor av fronten men inte minst på den tysk-estländska sidan. I 1944 finns inga monster eller hjältar. Svart och vitt får ge plats för nyanser. Visst finns det karaktärer som är mer eller mindre åt den ”ljusa” eller ”mörka” sidan. Vissa kom jag att känna mer sympati/empati för och andra mindre så. Som livet i stort, med andra ord.

Skyhögt produktionsvärde

Filmen lär ha haft en budget på cirka 15 miljoner svenska kronor, vilket märks tydligt. Produktionsvärdet är skyhögt. All heder och ära åt samtliga inblandade som har skapat ett litet mästerverk i genren krigsfilm i allmänhet och filmer om andra världskriget i synnerhet. Fotot är i formatet 2.35:1, vilket gör filmen till en nära inpå magisk upplevelse. Regissör Elmo Nüganen tar verkligen tillvara på varje millimeter av den breda linsen. Skådespelarna är överlag fantastiska och manuset är raffinerat och realistiskt.

Till sist vill jag slå ett slag för att ni, kära läsare, ser filmen med estländskt originalljud. Det gör upplevelsen så mycket mer realistisk. Filmen är dubbad till ett flertal olika språk men gör som undertecknad. Se filmen som den är tänkt att ses – med originalljudet.

Glöm Hollywoods propagandamaskin för en stund och se i stället en autentisk krigsfilm – se 1944.

Jan Sundstedt