MORGONDAGENS DAGSTIDNING – söndag 27 juli 2025

söndag 27 juli 2025

Trollbindande norsk storfilm med budskap om miljö och identitet

Den norska filmen Troll som släpptes i slutet på fjolåret bjuder på ett vidunderligt, om än något amerikaniserat, porträtt av den nordiska och särskilt norska folktron.

publicerad 17 april 2023

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

112 690 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


I filmen ”Troll” (2022) av den norske regissören Roar Uthaug, får vi följa professor Nora Tidemann, spelad av Ine Marie Wilmann, en paleontolog vars expertis anlitas av den norska staten när de stöter på något oväntat i det mäktiga bergskedjan Dovrefjell.

Filmen, som bland annat spelades in på platser som Askim, Dovre, Indre Østfold, Lom, Øyer, Rena och Ulsteinvik, handlar om hur ett urgammal trollväsen väcks till liv när en järnvägstunnel ska byggas genom Dovrefjell. När det gigantiska trollet hotar att orsaka stor förödelse, måste Nora Tidemann, tillsammans med sin far Tobias, spelad av Gard B. Eidsvold, och andra hjälpredor, stoppa ”monstret”.

Troll har ett starkt fokus på både miljö och identitet, och lyfter fram vikten av att respektera naturen och dess krafter. Filmen kombinerar spänning och drama med inslag av humor, och lyckas samtidigt undervisa om nordiska folksagor och våra förfäders syn på naturen och dess väsen. Skådespelarna gör en bra insats och specialeffekterna är imponerande.

Om du är fan av nordisk fantasty och gillade Trolljägaren från 2010 kan du räkna med att bli ”trollbunden” ännu en gång.

Samtidigt som filmen erbjuder en mäktig och aktuell berättelse finns det vissa brister i originalitet. Somliga scener känns förutsägbara och filmen påminner om 1998 års ”Godzilla” på flera punkter. Det finns en del tydliga drag av amerikanisering där norrmännen tyvärr verkar känna sig nödgade att hämta inspiration ifrån Hollywood istället för att lita på sin egen långt ifrån upptäckta storhet och ett par framtvingande mångkulturella inslag känns högst pinsamma.

Förödelsen är enorm när den norska bergsjätten rycker fram. Foto: faksimil/Netflix

Trots detta finns det tillräckligt mycket som gör den sevärd och att den sticker ut på ett positivt sätt i det stora flödet av nya filmer på marknaden. Filmen tar också upp miljöproblematik och traditionell kultur på ett gripande sätt.

Troll inte bara är en spännande fantasyfilm, utan även en hyllning till den norska och nordiska identiteten. Genom att återknyta till vår egen kultur och historia ger filmen en påminnelse om vikten av att bevara och värna om vårt gemensamma arv.

 

Om du är fan av nordisk fantasy och gillade Trolljägaren från 2010 kan du räkna med att bli ”trollbunden” ännu en gång.

Filmen släpptes på Netflix den 1 december 2022 och är ett måste alla som inte kan få nog av troll och nordisk folktro.

 

Markus Andersson

Filmen Troll (2022)

Utgivningsår: 2022
Regissör: Roar Uthaug
Skådespelare: Ine Marie Wilmann, Kim Falck, Mads Sjøgård Pettersen, Gard B. Eidsvold, Pål Richard Lunderby, Eric Vorenholt
Genre: Monsterfilm
Ursprungsland: Norge
Språk: Norska
Fotografering: August 2021 - November 2021
Inspelningsplatser: Askim, Dovre, Indre Østfold, Lom, Øyer, Rena, Ulsteinvik
Distributör: Netflix
Premiärdatum: 1 december 2022

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Konsten, CIA och Kalla kriget

publicerad Igår 11:51
– av Jan Sundstedt
Jackson Pollock CIA
Jackson Pollocks abstrakta expressionism och den amerikanska underrättelsetjänsten CIA har en närmare relation än vad som är känt för många.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

112 690 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Efter andra världskrigets slut gör propagandamaskinerna i USA och Sovjetunionen allt för att övertyga världen om att det kapitalistiska respektive det kommunistiska systemet är det bästa.

Den franska dokumentären ”Konsten, CIA och Kalla kriget” skildrar kulturkriget på ett för åskådaren grundläggande och begripligt sätt, där modern konst beskrivs som ett politiskt vapen i bruk av den amerikanska underrättelsetjänsten.

Andra världskrigets slut såg startskottet på det som snabbt döptes till Kalla kriget. För en majoritet förknippas detta öst-västliga-schackspel med upprustningskamp, proxykrig, murar, spionage och rymdhundar.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 april 2023.


Något mindre känt är att kampen mellan stormakterna även utkämpades med kulturell krigföring. 2018 års dokumentär Konsten, CIA och Kalla kriget är av den anledningen ett till stora delar intressant tidsdokument. Filmen är skriven och regisserad av Francois Lévy-Kuentz och producerad av Cinétévé i samarbete med framför allt France Télévisions. Lévy-Kuenst är som jag förstått det en passionerad konsthistoriker och dokumentärfilmare med ett stort och brett intresse för allting som berör ämnet konst.

Det kulturella kalla kriget avser den systematiska propaganda som bedrevs av USA och Sovjetunionen under Kalla kriget. Stormakterna främjade sina respektive kulturer, konst, litteratur och musik och många av striderna utkämpades i Europa eller på europeiska universitet, där kommunistiska anhängare avbildade USA som ett kulturellt svart hål, samtidigt som man menade att Sovjetunionens kultur var arvtagare till den europeiska upplysningstiden. USA å andra sidan svarade med att anklaga kommunister för att ”ignorera kulturens inneboende värde” och underkasta konsten ett totalitärt politiskt systems kontrollpolitik.

Rockefeller och CIA

I USA uppstod på 1940-talet en ny konströrelse kallad abstrakt expressionism, som en reaktion på och under inflytande av franska konstnärer som flytt Frankrikes fall. Konstnärer i denna riktning ska komma att bli några av förgrundsfigurerna i det annalkande kulturella kalla krig där Rockefellers beryktade bankdynastis dåvarande överhuvud Nelson Rockefeller, ordförande på Chase Manhattan Bank och även för Modern Museum of Art och USA:s underrättelsetjänst Central Intelligence Agency, är de centrala aktörerna i att driva på projektet att sprida modern konst till resten av världen.

Det som fångade mitt intresse allra mest är den politiska aspekten. Det faktum att båda dessa Kalla krigets block använde kulturen som argument och vapen för just sin ideologi är oerhört fascinerande. Filmen gör sitt bästa för att här framstå som någorlunda objektiv och lyckas faktiskt ganska bra med denna ambition. Öst och Väst ges ungefär lika mycket utrymme vad gäller bildkomposition, intervjuer och filmklipp. En viss lutning åt ”Amerika-sidan” kan skönjas men det får ses som logiskt, bland annat mot bakgrund av dåtidens tillgänglighet till framträdande personer. Intervjuerna med historiker, kritiker och konstnärer är snitsigt gjorda och ger en i ämnet bra grund att stå på.

Bildspråket är linjärt och redigeringen nästintill kronologisk vilket gör det relativt lätt att hänga med, även för den (likt undertecknad) ytligt konstintresserade, för mycket konst blir det, emellanåt i stor omfattning. Det blir en ansenlig mängd konstnärer och konstkritiker att hålla reda på för den oinitierade. Ett par stycken sticker dock ut – exempelvis Jackson Pollock. och Willem de Kooning. Konsten, CIA och Kalla kriget är sammanfattningsvis en sevärd dokumentär för den som önskar veta mer om denna något bortglömda aspekt av Kalla kriget och hur konsten även betraktats som ett i förlängningen politiskt vapen.

 

Jan Sundstedt

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En hyllning till en av filmmusikens obestridliga giganter

Den utsökta dokumentären "Music by John Williams" är ett starkt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film.

publicerad 18 juli 2025
– av Jan Sundstedt
Music by John Williams
Filmmusikens GOAT - John Williams

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

112 690 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


I dokumentären Music by John Williams, regisserad av Laurent Bouzereau, belyses en av den orkestrala filmmusikens mest obestridliga giganter, hans längre än 60-åriga karriär, och den personliga resan bakom hans tidlösa verk.

Detta är inte bara en film om en kompositör, utan ett djupt känslosamt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 18 januari 2025.


John Williams var 45 år när han gjorde musiken till den allra första Stjärnornas Krig-filmen. I en ålder då många tror att deras bästa tid sedan länge är förbi, var han bara på väg att bli varm i kläderna…

En resa genom musikhistorien

Music by John Williams är en hyllning till John Williams otroliga livsverk. Från de första stapplande stegen i musikens värld som jazzpianist i New York, till hans genombrott som filmkompositör i Hollywood, får vi följa en man vars passion för musik format hela filmindustrin.

Genom intervjuer med nära samarbetspartner som Steven Spielberg och George Lucas, får vi en inblick i hur hans melodiska geni förädlade verk som Stjärnornas Krig, Indiana Jones och Schindler’s List. Spielberg beskriver deras samarbete som ”Ett av mitt livs största privilegier”.

Det är fascinerande att upptäcka hur Williams ofta skapar teman som kopplas till specifika karaktärer, vilket låter publiken intuitivt associera en scen med en viss karaktär – ibland även när denne inte ens är närvarande i själva scenen.

Laurent Bouzereau tar oss även bortom filmduken och utforskar Williams karriär som orkesterdirigent och hans bidrag till den klassiska musikscenen. Vi får höra om hans kompositioner för olympiska spel och presidentskap, liksom hans insatser för att förnya intresset för symfonisk musik bland nya generationer.

Music by John Williams
Steven Spielberg och John Williams i djupa tankar. Foto: Imdb

Ödmjuk och anspråkslös

Trots sitt enorma arv framstår Williams som en ödmjuk och anspråkslös man, något som dokumentären skickligt fångar. Hans djupa kärlek till musiken lyser igenom i varje intervju och varje scen.

Bouzereau väver även in mindre kända aspekter av Williams liv, som förlusten av hans första hustru, Barbara Ruick, 1974. Denna tragiska händelse berörs kort men ärligt, utan att ta fokus från Williams kreativa drivkraft samt känsla för vad som passar en specifik films ton.

Det är tydligt att han har en djup intuitiv förståelse för musikens roll i berättandet, trots att han själv öppet medger att film som medium – hur lustigt och märkligt det än må låta –  aldrig riktigt fångat hans intresse.

Music by John Williams
John Williams i sitt bästa element – framför en välskolad orkester. Foto. Imdb

Mästerlig iscensättning

Dokumentärens estetik fångar John Williams anda på ett nästan magiskt sätt. Scener med orkestrar som spelar hans musik varvas med arkivmaterial och nyskapande animationer som visualiserar hans toner på ett unikt sätt.

Bouzereaus val att låta Williams själv berätta om sina kompositioner, kompletterat med intervjuer av musiker och filmproducenter, skapar en upplevelse som är lika informativ som emotionellt gripande.

Särskilt kom jag att uppskatta de inslag där mer personliga detaljer träder fram. Exempelvis anekdoten om hur Williams skrattade åt den tillfälliga filmmusiken (på engelska ”temp music”) i Hajen, innan han raskt ersatte den med sina egna ikoniska toner. Toner som det inte nog kan poängteras bidrog till filmens braksuccé, samt rejält förhöjde filmens äventyrliga stämning.

Music by John Williams är inte bara en film om en person, utan ett ode till en hel konstform. John Williams kompositioner har förmågan att förvandla rädslor till hopp, sorg till styrka och fantasi till verklighet.

Via dokumentären får vi en djupare uppskattning för hans konstnärliga skicklighet, samt en påminnelse om musikens kraft att beröra och förändra oss.

En hyllning till ett tidlöst arv

På ett personligt plan kan jag inte med ord beskriva hur mycket denne fantastiske mans kompositioner betytt.

Från det att jag som 10-åring, fastnaglad i en inte helt oöm biofåtölj på ett fullproppat Rigoletto, översköljdes av de inledande tonerna i ledmotivet till Stjärnornas Krig, var min fascination för film predestinerad. Fast i beundran för den magiska och förtrollande musik som i mångt och mycket format mitt filmälskande liv.

Detta är en film som bör ses av alla som någonsin blivit rörda av tonerna från en orkester eller mäktiga melodier på bioduken. John Williams må vara snart 93 år (f. 8 feb. 1932), men hans arv kommer leva vidare i generationer.

Music by John Williams är ett måste för alla som älskar musik, film och mänsklig kreativitet i största allmänhet.

 

Jan Sundstedt

John Williams
Music by John Williams - 2024 Disney+ promo artwork

Regi: Laurent Bouzereau
Producenter: Sara Bernstein, Frank Marshall, Ron Howard, Brian Grazer, Steven Spielberg, med flera.
Musik: Ja, vem kan stå bakom den, månntro...

Music by John Williams finns för närvarande att beskåda via streamingtjänsten Disney+

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Blade Runner: Dystopisk film noir i episk förpackning

1982 års science-fiction-klassiker "Blade Runner" trollbinder fortfarande med sin dystopiska berättelse som är påtagligt aktuell med sina filosofiska frågeställningar kring teknikens utveckling.

publicerad 12 juli 2025
– av Jan Sundstedt
Blade Runner
Vy över Tyrell Corporations högkvarter i "Blade Runner".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

112 690 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling har haft stor betydelse för och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott – en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 mars 2023.


Drömmer androider om elektriska får?

Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) – som ursprungligen var tänkt som en berättelse – och Alan E. Nourse roman The Bladerunner.

Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.

Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast.

Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis ”Replicant” och ”Dangerous Days”.

Blade Runner
Källmaterial samt inspiration till ”Blade Runner”.

Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet.

Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det…

Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var Ford på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag.

Till denna schvungfulla lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till – Rick Deckard.

Replikanter

I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter.

Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra – i deras språkbruk ”pensionera” – replikanter som tar sig tillbaka till moder jord.

Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd.

Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant.

En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb.

Blade Runner
Murbräckan Roy Batty (Rutger Hauer) är den ledande replikanten i klassiska ”Blade Runner”.

Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och ”pensionera” de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt – att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år.

Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid…

Problematisk inspelning

Inspelningen är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young – som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen.

Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär.

Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen.

Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på.

Kuriosa: I filmen finns ”rest”-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka dessa är får man själv lista ut…

Blade Runner
Harrison Ford och Ridley Scott i käbbeltagen under inspelningen av ”Blade Runner”.

Från flopp till kultstatus

Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner.

Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner – en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst.

Framför allt har filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction.

Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk.

Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket.

Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.

Blade Runner
Rick Deckard (Harrison Ford) illa ute i ”Blade Runner”.

Sensmoral

Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden.

Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner – och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?

Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director’s Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen.

Jag kan för den intresserade även rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur filmen blev till – från koncept till avslutad produkt.

Valfri fysisk version av Blade Runner finns att införskaffa på denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte. Till dig som ännu inte sett Ridley Scotts episka stycke är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.

Jan Sundstedt

Blade Runner
Blade Runner - 1982 US One Sheet.

Regi: Ridley Scott
Manus: Hampton Fancher och David Peoples, efter en roman av Philip K. Dick
Producenter: Michael Deeley och Ivor Powell
Musik: Vangelis
Längd: 117 minuter (ursprungliga bioversionen)
Svensk premiär 10 september 1982

Rollista (urval).
Harrison Ford
Rutger Hauer
Sean Young
Daryl Hannah
William Sanderson
Joe Turkel
Joanna Cassidy
Brion James

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Firefox” – ett äkta stycke Eastwood

Clint Eastwoods "Firefox" är en underskattad spionthriller som leder med fast hand och aldrig darrar på manschetten. Den som generellt sett uppskattar denna genre bör spana in denna godbit och i synnerhet de som värdesätter ett äkta stycke Clintan.

publicerad 21 juni 2025
– av Jan Sundstedt
Firefox Clint Eastwood
Clint Eastwood styr ryska superplanet MiG 31 med stadig i hand i superba actionthrillern "Firefox".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

112 690 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Clint Eastwood: mannen, myten, legenden – en levande ikon. En karlakarl som gjort i princip allt man kan göra i Hollywood. Skådespelare, regissör, manusförfattare och producent. 93 år ung och still going strong med ännu ett filmprojekt. Respekt!


Artikeln publicerades första gången den 13 november 2021.


Spaghetti och Smutsige Harry

På 60-talet var Clint Eastwood mannen utan namn i Sergio Leones ”spaghettiwesterns”. En term sprungen ur det faktum att filmerna är producerade i spaghettins hemland Italien. Under 70-talet blev det ytterligare roller som hårdför och tystlåten västernhjälte men framför allt blev han ’Dirty Harry’ Callahan för en hel filmvärld.

Framför allt var 70-talet perioden då Eastwood fick fart på och lärde sig bemästra sin andra huvudsakliga talang – regissör. Som sådan har Clint Eastwood i huvudsak två herrar som han uttryckligen menar har påverkat hans stil: Sergio Leone och Don Siegel. För den som kan sin filmhistoria behöver dessa herrar ingen närmare presentation.

1982 sökte regissör Clint Eastwood med ljus och lykta efter ett unikt projekt att sätta tänderna i. Ett projekt innehållande drama, spänning och en smula action. Under kalla krigets dagar var en bra plats att finna dessa ingredienser långt österut. Sagt och gjort tog Clint sitt pick och pack och begav sig djupt in i dåvarande Sovjetunionen…

Clint Eastwood är stridspilot Mitchell Gant, i ”Firefox”.

Uppdrag: Stjäla Firefox!

Brittisk och amerikansk underrättelsetjänst har blivit varse om Sovjetunionens senaste prototyp av landets kommande generation stridsflygplan. Ett supervapen med beteckningen MiG-31; ’The Firefox’. Man får den snillrika idén att varför inte stjäla det sovjetiska stridsflygplanet mitt under näsan på ryssarna? Sagt och gjort…

Firefox består av oerhört avancerad teknik och kan nå hastigheter på upp till Mach 6. Planet är osynligt för radar och dess vapensystem kan kontrolleras med enbart tankekraft. Den tidigare amerikanska flygvapenmajoren och Vietnamveteranen Mitchell Gant (Eastwood), rekryteras för uppdraget.

Lämpligt nog talar Gant flytande ryska, vilket av CIA och MI6 ses som en stor fördel om man ska verka i Ryssland. Ett nätverk av sovjetiska dissidenter – varav tre är forskare som arbetar med själva flygplanet – står också redo att bistå. KGB har dock fått nys om verksamheten och är Gant och nätverket hack i häl.

Med skicklighet och en smula tur lyckas man trots allt nå flygbasen där ’Firefox’-prototypen, under hård bevakning, är belägen. Allierade agenter som arbetar med projektet hjälper Mitchell Gant att infiltrera militärbasen. Agenterna instruerar Gant om Firefox-planets funktioner men varnar också för att det finns en andra prototyp på basen som måste förstöras, för att förbättra möjligheten till framgång.

Gant lider av posttraumatisk stress efter sina upplevelser under Vietnamkriget, vilket emellanåt orsakar honom problem. Som om det inte räckte med stressen att undkomma KGB och handskas med pressen att få upp Firefox i luften och ta sig ut ur Sovjetunionen, måste han dessutom hantera sina återkommande mentala skov…

Firefox under strikt militär bevakning.

Nagelbitarvarning och action

Jag håller denna i många avseenden suveräna kalla kriget-actionthriller ytterst högt. Kritiken mot den är för mig totalt obegriplig. Vad finns att klaga på?

Firefox är i långa stunder ytterst nervkittlande och spännande. Den inledande timmen är renodlad spionthriller med nagelbitarvarning utfärdad. Actionscenerna när flygplanet väl är i luften är anmärkningsvärda och underhållande.

Ur ett specialeffekts-perspektiv må en och annan scen genom åren ha åldrats en aning men för egen del är det inget som stör helhetsintrycket. Specialeffektsmästaren John Dykstra (Star Wars) var huvudansvarig för flygscenerna vilket borgar för god kvalitet.

Skådespelarna är alla lysande i sina roller. Inte minst Eastwood som får god assistans av sina i mångt och mycket europeiska skådespelarkolleger.

Scenografin är utsökt och fotot av dåvarande parhästen Bruce Surtees likaså. Fotot har en härlig palett av svart och grått i Moskva för att sedan blir mer rik på färger vartefter handlingen fortskrider.

Filmen är inspelad i huvudsak i Österrike – vikarierande för Sovjetunionen – plus några scener filmande på Grönland samt i studiomiljö.

Fotnot Sovjetunionen: Det finns en scen när Mitchell Gant / Clint Eastwood promenerar över Röda torget i Moskva. Bara den är värd biljettpengen.

Firefox Clint Eastwood
Clint Eastwood tillsammans med sin fotograf-musa Bruce Surtees under inspelningen av ”Firefox”.

Tredimensionella karaktärer

Musiken av Maurice Jarre är intressant att nämna på grund av det faktum att den knappt märks. Det går långa stunder utan någon som helst musik. Det som trots allt finns där bidrar emellertid rejält till filmens ton. Inte minst scenerna som utspelas på Moskvas gator, gränder och torg, under katt och råtta-leken med KGB.

Manuset är genomtänkt och innehåller en ton av tänkbar realism. I Firefox är KGB och den ryska militären vare sig jubelidioter eller renodlade monster / vettvillingar utan känns högst tredimensionella.

Kanske var det ungefär så här det var i dåvarande Sovjet – att arbeta för till exempel KGB eller tillhöra en hemlig motståndsrörelse mot regimen?

Regin av Clint Eastwood är som brukligt nästintill perfekt. Han styr oss genom handlingen med fast hand och genomtänkta bildkompositioner. Vare sig det handlar om andlös spänning, actionscener eller lågmälda scener med dramatisk ton och allvarsam dialog.

 

Till sist råder jag tidningens filmintresserade att strunta i den suspekta myten att Firefox skulle vara ett av Eastwoods mindre lyckade verk.

Tvärtemot är filmen en spännande och actionfylld spionthriller jag råder fans av såväl Clint Eastwood som genrefilm i allmänhet att söka upp. Firefox får min bergfasta rekommendation utan det minsta darr på manschetten.

Bonustips: Den amerikanska versionen av filmen. En version som är cirka 15 minuter längre än den europeiska.

Jan Sundstedt

Firefox - 1982 US One Sheet.

Regi: Clint Eastwood
Manus: Alex Lasker och Wendell Wellman, efter en roman av Craig Thomas
Producent: Clint Eastwood
Musik: Maurice Jarre
Längd: 136 minuter (US version)
Svensk premiär 27 augusti 1982

I rollerna (urval).
Clint Eastwood
Freddie Jones
David Huffman
Warren Clarke
Kenneth Colley
Klaus Löwitsch
Ronald Lacey
Nigel Hawthorne

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.