Trollbindande norsk storfilm med budskap om miljö och identitet
Den norska filmen Troll som släpptes i slutet på fjolåret bjuder på ett vidunderligt, om än något amerikaniserat, porträtt av den nordiska och särskilt norska folktron.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
I filmen ”Troll” (2022) av den norske regissören Roar Uthaug, får vi följa professor Nora Tidemann, spelad av Ine Marie Wilmann, en paleontolog vars expertis anlitas av den norska staten när de stöter på något oväntat i det mäktiga bergskedjan Dovrefjell.
Filmen, som bland annat spelades in på platser som Askim, Dovre, Indre Østfold, Lom, Øyer, Rena och Ulsteinvik, handlar om hur ett urgammal trollväsen väcks till liv när en järnvägstunnel ska byggas genom Dovrefjell. När det gigantiska trollet hotar att orsaka stor förödelse, måste Nora Tidemann, tillsammans med sin far Tobias, spelad av Gard B. Eidsvold, och andra hjälpredor, stoppa ”monstret”.
Troll har ett starkt fokus på både miljö och identitet, och lyfter fram vikten av att respektera naturen och dess krafter. Filmen kombinerar spänning och drama med inslag av humor, och lyckas samtidigt undervisa om nordiska folksagor och våra förfäders syn på naturen och dess väsen. Skådespelarna gör en bra insats och specialeffekterna är imponerande.
Om du är fan av nordisk fantasty och gillade Trolljägaren från 2010 kan du räkna med att bli ”trollbunden” ännu en gång.
Samtidigt som filmen erbjuder en mäktig och aktuell berättelse finns det vissa brister i originalitet. Somliga scener känns förutsägbara och filmen påminner om 1998 års ”Godzilla” på flera punkter. Det finns en del tydliga drag av amerikanisering där norrmännen tyvärr verkar känna sig nödgade att hämta inspiration ifrån Hollywood istället för att lita på sin egen långt ifrån upptäckta storhet och ett par framtvingande mångkulturella inslag känns högst pinsamma.
Förödelsen är enorm när den norska bergsjätten rycker fram. Foto: faksimil/Netflix
Trots detta finns det tillräckligt mycket som gör den sevärd och att den sticker ut på ett positivt sätt i det stora flödet av nya filmer på marknaden. Filmen tar också upp miljöproblematik och traditionell kultur på ett gripande sätt.
Troll inte bara är en spännande fantasyfilm, utan även en hyllning till den norska och nordiska identiteten. Genom att återknyta till vår egen kultur och historia ger filmen en påminnelse om vikten av att bevara och värna om vårt gemensamma arv.
Om du är fan av nordisk fantasy och gillade Trolljägaren från 2010 kan du räkna med att bli ”trollbunden” ännu en gång.
Filmen släpptes på Netflix den 1 december 2022 och är ett måste alla som inte kan få nog av troll och nordisk folktro.
Markus Andersson
Filmen Troll (2022)
Utgivningsår: 2022 Regissör: Roar Uthaug Skådespelare: Ine Marie Wilmann, Kim Falck, Mads Sjøgård Pettersen, Gard B. Eidsvold, Pål Richard Lunderby, Eric Vorenholt Genre: Monsterfilm Ursprungsland: Norge Språk: Norska Fotografering: August 2021 - November 2021 Inspelningsplatser: Askim, Dovre, Indre Østfold, Lom, Øyer, Rena, Ulsteinvik Distributör: Netflix Premiärdatum: 1 december 2022
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Clint Eastwoods "Firefox" är en underskattad spionthriller som leder med fast hand och aldrig darrar på manschetten. Den som generellt sett uppskattar denna genre bör spana in denna godbit och i synnerhet de som värdesätter ett äkta stycke Clintan.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Clint Eastwood: mannen, myten, legenden – en levande ikon. En karlakarl som gjort i princip allt man kan göra i Hollywood. Skådespelare, regissör, manusförfattare och producent. 93 år ung och still going strong med ännu ett filmprojekt. Respekt!
Artikeln publicerades första gången den 13 november 2021.
Spaghetti och Smutsige Harry
På 60-talet var Clint Eastwood mannen utan namn i Sergio Leones ”spaghettiwesterns”. En term sprungen ur det faktum att filmerna är producerade i spaghettins hemland Italien. Under 70-talet blev det ytterligare roller som hårdför och tystlåten västernhjälte men framför allt blev han ’Dirty Harry’ Callahan för en hel filmvärld.
Framför allt var 70-talet perioden då Eastwood fick fart på och lärde sig bemästra sin andra huvudsakliga talang – regissör. Som sådan har Clint Eastwood i huvudsak två herrar som han uttryckligen menar har påverkat hans stil: Sergio Leone och Don Siegel. För den som kan sin filmhistoria behöver dessa herrar ingen närmare presentation.
1982 sökte regissör Clint Eastwood med ljus och lykta efter ett unikt projekt att sätta tänderna i. Ett projekt innehållande drama, spänning och en smula action. Under kalla krigets dagar var en bra plats att finna dessa ingredienser långt österut. Sagt och gjort tog Clint sitt pick och pack och begav sig djupt in i dåvarande Sovjetunionen…
Clint Eastwood är stridspilot Mitchell Gant, i ”Firefox”.
Uppdrag: Stjäla Firefox!
Brittisk och amerikansk underrättelsetjänst har blivit varse om Sovjetunionens senaste prototyp av landets kommande generation stridsflygplan. Ett supervapen med beteckningen MiG-31; ’The Firefox’. Man får den snillrika idén att varför inte stjäla det sovjetiska stridsflygplanet mitt under näsan på ryssarna? Sagt och gjort…
Firefox består av oerhört avancerad teknik och kan nå hastigheter på upp till Mach 6. Planet är osynligt för radar och dess vapensystem kan kontrolleras med enbart tankekraft. Den tidigare amerikanska flygvapenmajoren och Vietnamveteranen Mitchell Gant (Eastwood), rekryteras för uppdraget.
Lämpligt nog talar Gant flytande ryska, vilket av CIA och MI6 ses som en stor fördel om man ska verka i Ryssland. Ett nätverk av sovjetiska dissidenter – varav tre är forskare som arbetar med själva flygplanet – står också redo att bistå. KGB har dock fått nys om verksamheten och är Gant och nätverket hack i häl.
Med skicklighet och en smula tur lyckas man trots allt nå flygbasen där ’Firefox’-prototypen, under hård bevakning, är belägen. Allierade agenter som arbetar med projektet hjälper Mitchell Gant att infiltrera militärbasen. Agenterna instruerar Gant om Firefox-planets funktioner men varnar också för att det finns en andra prototyp på basen som måste förstöras, för att förbättra möjligheten till framgång.
Gant lider av posttraumatisk stress efter sina upplevelser under Vietnamkriget, vilket emellanåt orsakar honom problem. Som om det inte räckte med stressen att undkomma KGB och handskas med pressen att få upp Firefox i luften och ta sig ut ur Sovjetunionen, måste han dessutom hantera sina återkommande mentala skov…
Firefox under strikt militär bevakning.
Nagelbitarvarning och action
Jag håller denna i många avseenden suveräna kalla kriget-actionthriller ytterst högt. Kritiken mot den är för mig totalt obegriplig. Vad finns att klaga på?
Firefox är i långa stunder ytterst nervkittlande och spännande. Den inledande timmen är renodlad spionthriller med nagelbitarvarning utfärdad. Actionscenerna när flygplanet väl är i luften är anmärkningsvärda och underhållande.
Ur ett specialeffekts-perspektiv må en och annan scen genom åren ha åldrats en aning men för egen del är det inget som stör helhetsintrycket. Specialeffektsmästaren John Dykstra (Star Wars) var huvudansvarig för flygscenerna vilket borgar för god kvalitet.
Skådespelarna är alla lysande i sina roller. Inte minst Eastwood som får god assistans av sina i mångt och mycket europeiska skådespelarkolleger.
Scenografin är utsökt och fotot av dåvarande parhästen Bruce Surtees likaså. Fotot har en härlig palett av svart och grått i Moskva för att sedan blir mer rik på färger vartefter handlingen fortskrider.
Filmen är inspelad i huvudsak i Österrike – vikarierande för Sovjetunionen – plus några scener filmande på Grönland samt i studiomiljö.
Fotnot Sovjetunionen: Det finns en scen när Mitchell Gant / Clint Eastwood promenerar över Röda torget i Moskva. Bara den är värd biljettpengen.
Clint Eastwood tillsammans med sin fotograf-musa Bruce Surtees under inspelningen av ”Firefox”.
Tredimensionella karaktärer
Musiken av Maurice Jarre är intressant att nämna på grund av det faktum att den knappt märks. Det går långa stunder utan någon som helst musik. Det som trots allt finns där bidrar emellertid rejält till filmens ton. Inte minst scenerna som utspelas på Moskvas gator, gränder och torg, under katt och råtta-leken med KGB.
Manuset är genomtänkt och innehåller en ton av tänkbar realism. I Firefox är KGB och den ryska militären vare sig jubelidioter eller renodlade monster / vettvillingar utan känns högst tredimensionella.
Kanske var det ungefär så här det var i dåvarande Sovjet – att arbeta för till exempel KGB eller tillhöra en hemlig motståndsrörelse mot regimen?
Regin av Clint Eastwood är som brukligt nästintill perfekt. Han styr oss genom handlingen med fast hand och genomtänkta bildkompositioner. Vare sig det handlar om andlös spänning, actionscener eller lågmälda scener med dramatisk ton och allvarsam dialog.
Till sist råder jag tidningens filmintresserade att strunta i den suspekta myten att Firefox skulle vara ett av Eastwoods mindre lyckade verk.
Tvärtemot är filmen en spännande och actionfylld spionthriller jag råder fans av såväl Clint Eastwood som genrefilm i allmänhet att söka upp. Firefox får min bergfasta rekommendation utan det minsta darr på manschetten.
Bonustips: Den amerikanska versionen av filmen. En version som är cirka 15 minuter längre än den europeiska.
Jan Sundstedt
Firefox - 1982 US One Sheet.
Regi: Clint Eastwood
Manus: Alex Lasker och Wendell Wellman, efter en roman av Craig Thomas
Producent: Clint Eastwood
Musik: Maurice Jarre
Längd: 136 minuter (US version)
Svensk premiär 27 augusti 1982
I rollerna (urval).
Clint Eastwood
Freddie Jones
David Huffman
Warren Clarke
Kenneth Colley
Klaus Löwitsch
Ronald Lacey
Nigel Hawthorne
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.
Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.
Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.
Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.
Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal – inte av biljakter och hisnande stunts.
Påven är död – länge leve påven
Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.
När han får i uppdrag att leda konklaven – det hemliga valet av ny påve – dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.
Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.
Vit rök eller något mer ödesmättat, i ”Konklaven”. Foto: Imdb/Focus Features
Kammarspel med hårda konsekvenser
Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.
Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.
Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord – där varje handling får viktiga konsekvenser.
Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.
Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.
Magnifik ensemble
Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.
Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.
Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes – en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan – och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.
En stilla men skälvande storm
Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.
Konklaven är en film som kräver fokus – men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.
Jan Sundstedt
Konklaven - 2024 US One Sheet.
Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024
I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Röda khmerernas vansinne i Kambodja/Kampuchea åren 1975-1979 skildras naket, rått och skoningslöst i Roland Joffés mästerstycke "The Killing Fields". Filmen är baserad på den sanna historien om vänskapen och samarbetet mellan journalisten Sydney Schanberg och kambodjanske reporten och tolken Dith Pran. Pran blev tillfångatagen av Khmer Krahom och fick personligen uppleva The Killing Fields - Dödens Fält.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Röda khmerernas terror mot den egna befolkningen är, trots det totala vansinnet, ett ämne som inte alltför återkommande skildrats på vita duken. Regissören Roland Joffé, manusförfattaren Bruce Robinson och producenten David Puttnam hade med The Killing Fields (Dödens Fält) ambitionen att skapa en så trovärdig berättelse som möjligt, om socialist- och ultrakommuniststaten Kampuchea under Pol Pots styre. Något man lyckades med över alla förväntningar.
Denna recension publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 mars 2024.
Roland Joffé (The Mission, 1986) är känd för sin förmåga att berätta djupgående historier med starka emotionella band. Hans tidigare arbeten hade visat på en skicklig förmåga att hantera komplexa och känsloladdade ämnen. Något som gjorde honom till det perfekta valet att föra fram den gripande historien om journalisten Sydney Schanberg och hans tolk Dith Pran under Kambodjas tumultartade tid.
Valet av skådespelare till rollerna som Schanberg och Pran var avgörande för filmens autenticitet och slagkraft. För rollen som den drivne journalisten Schanberg valdes den mångsidige skådespelaren Sam Waterston. Waterston hade redan etablerat sig som en skådespelare med förmågan att gestalta komplexa karaktärer med djup och trovärdighet, vilket gjorde honom till ett naturligt val för rollen.
Den svåra rollen som Schanbergs vän, kollega och tolk Dith Pran, gick oväntat till den före detta läkaren Haing S. Ngor, som här gör sin skådespelardebut. Ngor hade själv upplevt de fruktansvärda händelserna under Röda Khmerernas regim i Kambodja och hans personliga erfarenheter gav autenticitet till hans tolkning av Pran.
Roland Joffé ger instruktioner till Sam Waterston och Haing S. Ngor. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.
Kambodja, 1975
Filmen utspelas som nämnts under Röda khmerernas kortlivade styre i Kambodja på 1970-talet. Journalisten Sydney Schanberg reser tillsammans med sin vän och kollega Dith Pran land och rike runt i det krigshärjade landet för att rapportera till omvärlden om konflikten.
En konflikt som delvis är en konsekvens av USA:s inblandning i regionen i och med Vietnamkriget, och delvis en biprodukt av spänningarna och de kommunistiska strömningarna i Sydostasien. Strömningar och tankegods som vid den här tidpunkten var oerhört kraftiga och hade stort inflytande och påverkan i denna del av världen.
När Röda Khmererna efter hårda strider tar makten 1975 separeras duon. Schanberg lyckas undkomma och reser tillbaka till USA, medan Pran blir kvar och utsätts för fruktansvärda förhållanden under Röda khmerernas förtryck. Dith Pran kämpar för sin överlevnad, sätts i khmerernas arbets- och omskolningsläger och får utstå mardrömsliknande umbäranden.
Han anpassar sig efter bästa förmåga för att undvika att identifieras och överleva i det omänskligt hårda klimatet. Trots farorna fortsätter han att hoppas på att en dag återförenas med Schanberg och sin familj. Med tiden förstår Pran att hans enda möjlighet till överlevnad är att fly. Han smider i tysthet med stor risk planer för att göra just så och en dag tar han steget…
Röda khmerernas attacker ständigt närvarande i ”The Killing Fields”. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.
Ett mästerstycke
The Killing Fields/Dödens Fält är ingen lätt film att se då den visar mänskligheten, för att uttrycka det milt, från sin allra sämsta sida. De illdåd som Röda khmererna begick har inte alltför många konkurrenter genom historien. Tillsammans med Josef Stalins terrorregim fram till dennes död 1953 samt Mao Tse Tungs Stora språnget och den kinesiska Kulturrevolutionen, är det Pol Pot-styrda vansinnet i topp vad gäller Mänskliga Gräsligheter.
Ämnet må vara tungt men ur ett filmiskt perspektiv är filmen en triumf. Jag såg filmen redan när det begav sig 1985 och har sedan dess sett om den vid ett flertal tillfällen. Var gång häpnar jag över hur Roland Joffé lyckas förena misär och elände med ett budskap om tro, hopp och i förlängningen kärlek, i form av genuin kamratskap mellan i första hand Schanberg och Pran.
Manuset tycks väl genomtänkt och väver samman de två huvudspåren på bästa sätt. Krigets vansinne, som når sin kulmen i och med Pol Pots maktövertagande, samt den varma och – icke att underskatta – synnerligen nagelbitande berättelsen om Dith Prans öde. Åskådaren kastas mellan hopp och förtvivlan samt ljus och mörker huruvida Pran någonsin kommer att återse Sydney Schanberg och framförallt sin fru och sina barn.
Schanberg och Pran och Röda Khmererna i ”The Killing Fields”. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.
Roland Joffé lotsar oss igenom skärselden och helvetesresan som pågick i Kampuchea (som Kambodja döptes om till av regimen) på ett sätt som gör tragedin förvisso svår att se men tacksamt lättförståelig. Joffé krånglar inte till filmen med politiska utsvävningar och monologer utan fokuserar på det mänskliga i historien, något som gör publikens engagemang enklare. För övrigt är Dödens Fält en oerhört spännande historia, ur ett strikt kommer-han-att-klara-sig perspektiv.
Skådespelarinsatserna är som brukligt i en film som denna och givet ämnet utsökta. Kemin mellan Waterston och Ngor kunde knappast vara mer levande. Utan att ha alltför stor kunskap om just dessa levnadsöden, infinner sig känslan av att beskåda händelseförloppet och de verkliga personerna via en tidsmaskin. Alltid ett gott betyg för en historia med basis i verkliga skeenden och händelser. Övriga roller perfekt rollbesatta med inte minst en ung John Malkovich i en stor biroll som Schanbergs kollega och fotograf Al Rockoff.
Prisbelönad och viktig
Vid 1985 års Oscarsgala (det vill säga på den tiden när galan betydde något och inte styrdes av tramsiga Orwellianska regelverk) erhöll The Killing Fields inte mindre än sju tunga nomineringar (bland annat Bästa Film, Regi och Manus) och vann tre: Haing S. Ngor för Bästa Manliga Biroll, Foto samt Redigering (klippning). Ett kvitto på filmens storhet och betydelse.
Utifrån ett historiskt perspektiv är filmen av viktigaste slag. Inte minst om man önskar inskaffa kunskap om vad dåtidens rena och nakna socialism kunde ställa till med. Förvisso en extremt rubbad variant av socialism så till den milda grad att presumtiva allierade som Sovjetunionen, Kina och grannlandet Vietnam vände Pol Pot och Röda khmererna ryggen och tog avstånd.
Vietnam gick dessutom från ord till handling och gick i krig med Kampuchea/Kambodja och efter ett par års strider gick man segrande ur fälttåget och gjorde slut på galenskaperna.
Filmen är inget för den som är svag i hjärtat, då berättelsen inte tvekar att visa Röda khmerernas nidingsdåd. Inte så att Roland Joffé frossar i grymheterna, då han mycket väl vet att historien i sig är tillräckligt stark, men det finns scener med grovt våld som jag vill flagga för.
Lägg till detta krigets vansinne och den mentala påfrestningen, så bjuds vi cirka 140 minuters angelägen historielektion och skolboksexempel på hur man kombinerar excellenta filmiska kvaliteter med riktiga livsöden. Däremot kanske inte något för den som vill unna sig en för aftonen må-bra-historia tillsammans med barnen.
Filmen finns att finna via streaming här och den som gör fysisk media en tjänst föreslås söka en utgåva via denna hemsida.
Jan Sundstedt
The Killing Fields - 1984 US One Sheet.
Regi: Roland Joffe
Manus: Bruce Robinson
Producenter: David Puttnam, Iain Smith och Jake Eberts
Musik: Mike Oldfield
Längd: 141 minuter
Svensk premiär 22 februari 1985
I rollerna (urval).
Sam Waterston
Haing S. Ngor
John Malkovich
Julian Sands
Craig T. Nelson
Spalding Gray
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den 30 april 1975 föll Saigon för nordvietnamesiska styrkor och USA lämnade därmed sin direkta inblandning i den långa och blodiga konflikten som var Vietnamkriget. Otaliga filmer om kriget har sedan dess sett dagens ljus, men ingen har skildrat den enskilde amerikanske infanteristens umbäranden så starkt och så gripande som Oliver Stones ”Plutonen”.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
84 680 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Med 1986 års hyllade mästerstycke Plutonen tar Hollywood-rebellen och politiskt medvetne regissören Oliver Stone oss med på en resa genom ett av de mest omtumlande kapitlen i modern historia – Vietnamkriget.
Det är nu 50 år sedan Saigon föll och kriget fick sitt slut. Sedan dess har ingen annan film lyckats förmedla den enskilde soldatens verklighet som Stones oerhört gripande och ofta hjärtskärande film från 1986, en filmupplevelse som samtidigt informerar och berör på djupet.
”Rejoice O young man in thy youth…”
Manuset skrev Stone utifrån sina egna erfarenheter som infanterisoldat i Vietnam, där han tjänstgjorde 1967–68, i 25:e infanteridivisionen (Tropic Lightning).
Ursprungligen försökte han få filmen gjord redan under 1970-talet, men Hollywood var vid tiden ovilligt att satsa på en sådan rå och kompromisslös skildring av kriget. Legenden säger bland annat att Jim Morrison, sångaren i The Doors, hade en kopia av manuset i sin ägo när han avled i Paris 1971.
Plutonen är inte bara en återgivning av Vietnamkrigets brutala realiteter, utan också ett djupt personligt vittnesbörd om hur historiska skeenden lämnar bestående ärr i de små människornas liv. Här möts vi av en film där varje skott, varje tyst minut och varje blick på duken talar om den råa sanningen – den sanning som inte bara kan berättas utan också kännas.
”Jag ville visa kriget som det verkligen var, med alla dess fasor och det personliga lidandet – en verklighet som ofta göms bakom de stora politiska besluten.”
Denna syn på kriget, som varken idealiserar eller demoniserar, ger filmen en extra dimension av trovärdighet. Genom att använda sina egna erfarenheter som grund, lyckas Stone skapa en atmosfär där varje ögonblick är laddat med både känslor och historisk tyngd.
Regissören Oliver Stone, i mitten med regnrock, eldar på sitt manskap. Foto. Imdb
Vietnam, 1968…
Filmen inleds med att den unge rekryten Chris Taylor (Charlie Sheen), en idealistisk universitetsstudent, anländer till en amerikansk bas i Vietnam. Taylor har frivilligt tagit värvning för att strida i kriget, men hans naiva förhoppningar om att tjäna sitt land grusas snart av den brutala verkligheten i djungeln.
Chris kastas snart in i en skoningslös konflikt, inte bara mot fienden utan även mellan sina egna befäl i form av den brutale och cyniske sergeant Barnes (Tom Berenger) samt den mer empatiske sergeant Elias (Willem Dafoe), som kan sägas representera två motsatta sidor av det amerikanska militära ledarskapet. Så småningom delas plutonen i två grupper, där hälften följer Barnes och den andra Elias.
Manskapet söndras än mer efter det att plutonen – ute efter hämnd – begått fruktansvärda övergrepp i en liten vietnamesisk by, inklusive mord och misshandel av civila. Något som ytterligare spänner relationerna mellan soldaterna och förstärker motsättningarna mellan Barnes och Elias…
St. Sgt. Barnes (Tom Berenger) på gränsen till galenskap i ”Plutonen”. Foto: Imdb/MGM/UA
Visuellt och emotionellt slående
Filmfotografin av Robert Richardson bidrar starkt till filmens autenticitet. Den vietnamesiska djungeln är både vacker och hotfull, en labyrint där döden kan lura bakom varje träd. Samtidigt förstärks intensiteten av Georges Delerues gripande filmmusik och det oförglömliga användandet av Samuel Barbers ”Adagio for Strings” – som skapar en nästan sakral stämning i filmens mest hjärtskärande scener.
Skådespelarinsatserna är en annan av filmens stora styrkor. Charlie Sheen lyckas träffsäkert förmedla Taylors gradvisa förfall från oskyldig yngling till härjad soldat. Men det är Tom Berenger och Willem Dafoe som verkligen lyser. Berenger är skrämmande i sin skildring av Barnes, en man vars ansikte är lika sargat som hans själ. Dafoe, å sin sida, ger oss en Elias fylld av tragisk skörhet och moralisk styrka. Duon gestaltar sina respektive roller så förnämligt att realismen emellanåt nästan blir för påtaglig.
Även om Chris, Sgt. Elias och St. Sgt. Barnes är filmens centrala pelare, förtjänar även resten av rollistan att uppmärksammas. Skådespelare som Keith David, Kevin Dillon, Forest Whitaker, Francesco Quinn, John C. McGinley med flera, tillför varje karaktär en unik nyans som tillsammans skapar en mosaik av känslor och erfarenheter. Varje prestation är en pusselbit i den större bilden av ett krig som inte bara handlar om strider och segrar, utan om människans kamp för att behålla sin identitet mitt i kaoset.
Inför inspelningen genomgick alla skådespelare en intensiv tvåveckors militär grundutbildning på Filippinerna, under överinseende av den militäre rådgivaren och Vietnamveteranen Dale Dye. Oliver Stones avsikt var dock inte att få männen att knyta an till varandra och agera som en enhet, utan att beröva dem sömn och göra dem helt utmattade, och därigenom få dem att leva upp till sina roller.
Den centrala konflikten i Plutonen står att finna i maktkampen mellan just Barnes och Elias, där deras motsatta sätt att se på kriget och sina soldater speglar en större moralisk kamp. Barnes representerar en kall, pragmatisk syn på krigets nödvändigheter, medan Elias står för en humanistisk ära som håller på att gå förlorad.
Scenerna av våld och krigsbrott – såsom de svårtittade scenerna i den vietnamesiska byn – är skildrade med en rå och osentimental realism. Det är denna realism som gör Plutonen så kraftfull. Stone låter oss inte vika undan från krigets fasor; vi tvingas konfrontera dem, precis som soldaterna själva.
Oscarsbelönad och tidlös
Vid Oscarsgalan 1987 belönades Plutonen med fyra prestigefyllda statyetter, inklusive Bästa film och Bästa regi. Det var en triumf för Oliver Stone som med hjälp av sina egna erfarenheter som Vietnamveteran som grundbult hade skapat film som inte bara underhöll, utan utbildade och skakade om.
Filmens succé kan också ses som en belöning för Stones hårda slit efter hemkomsten från Vietnam. Under många år kämpade han som (dock framgångsrik) manusförfattare, innan han till sist nådde sitt mål som framgångsrik regissör.
Dess betydelse för genren kan knappast överskattas – den bröt med tidigare, mer patriotiska Vietnamfilmer och lade grunden för senare realistiska krigsskildringar som Rädda menige Ryan och Black Hawk Down.
Plågsam men nödvändig
Nästan 40 år efter premiären står Plutonen fortfarande som en av de mest realistiska och kraftfulla krigsfilmerna någonsin. Filmen är en smärtsam skildring av krigets brutala verklighet, men också en påminnelse om den mänskliga själens styrka och svaghet.
Plutonen är en film som lämnar spår, inte bara i filmhistorien, utan i varje tittares medvetande. Det är en upplevelse som är lika plågsam som den är nödvändig.
Valfri fysisk version står att finna förslagsvis här samtidigt som streamaren förslagsvis kan kika in på denna plats.
”Tillägnad de män som kämpade och dog i Vietnamkriget”.
Jan Sundstedt
Plutonen - 1986 US One Sheet
Regi och manus: Oliver Stone
Producenter: Arnold Kopelson och A. Kitman Ho
Musik: Georges Delerue
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 mars 1987
I rollerna (urval).
Charlie Sheen
Willem Dafoe
Tom Berenger
Keith David
Kevin Dillon
Francesco Quinn
Forest Whitaker
Mark Moses
John C. McGinley
Johnny Depp
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
