När kritikerhyllade crime-noir-dramat Pusher 1996 gjorde publiksuccé blev i ett slag långfilmsdebuterande danske regissören Nicolas Winding Refn ett namn att lägga på minnet. Med sin smått obehagliga realism och inblick i Köpenhamns knarkstinna undre värld blev filmen snabbt en klassiker i genren.
Otäck och våldsam men synnerligen underhållande. En film med ett ämne man dels förfäras och dels fascineras utav. I kölvattnet av succén med Pusher producerades även del två och tre vilka tillsammans bildar en trilogi.
Det var endast en tidsfråga innan utlandet skulle kalla på herr Refn. Först ut var filmerna Bronson och Valhalla Rising innan det blev dags för Hollywood att kliva in på scenen. Detta i form av högoktaniga thrillern Drive, film-noir i modern tappning.
The Kid
Handlingen kretsar kring stoiske och namnlöse ”The Kid” (Ryan Gosling). The Kid försörjer sig på diverse jobb som samtliga är relaterade till bilar; stuntförare, mekaniker samt ett något mer udda yrkesval – flyktbilsförare för kriminella.
Som flyktbilsförare är han endast förare – varken mer eller mindre. Inklusive att bära vapen eller att på annat sätt vara de kriminella behjälpliga. Hans uppgift är enbart att se till så att ”kunderna” kommer undan lagens långa arm.
En av The Kids grannar är den trevliga och ensamstående mamman Irene (Carey Mulligan). De tu inleder vad som först är en vänskapsrelation men det dröjer inte länge innan attraktion uppstår. Irenes man, Standard Gabriel (Oscar Isaac), är en småbrottsling som sitter inne för ett i filmen icke namngivet brott.
I fängelset har Gabriel emellertid dragit på sig beskyddarskulder och fähundarna bakom ”beskyddet” vill nu ha betalt för sin investering. För att skydda Irene och hennes son beslutar sig The Kid för att hjälpa Gabriel med ett rån, som Gabriel av fruktan för sin familjs liv tvingas utföra. Ett rån som tar en oväntad vändning…
Film noir i kubik
Drive är inspelad och utspelas i och omkring i Los Angeles, något regissör Refn omsorgsfullt tar tillvara på. Fotot är emellanåt magiskt inbjudande med en stark färgpalett som den breda fotolinsen utnyttjar till fullo. Varje enskild filmruta känns väl genomtänkt och planerad.
Handlingen i Drive är utan tvekan ytterst spännande, pulserande och engagerande. Karaktärerna och persongalleriet är väl utmejslade och jag kom på mig själv att vilja veta mer om människorna i filmen – vilket signalerar ett välskrivet manus. Dialogen är sparsam men när det väl yttras något har varje ord en mening och ett syfte.
Regin av Winding Refn får utan tvekan betyget MVG, och man märker att dansken kan denna ljusskygga och komplexa värld av ljusskygga existenser och skumraskaffärer. Refn har helt klart gjort hemläxan om Billy Wilder, Polanski och Bogart, för att nämna några exempel.
Filmen är fylld till brädden med klanderfria skådespelarinsatser rakt igenom. Ryan Gosling är i sedvanlig ordning utmärkt och övriga håller högsta klass. Albert Brooks och Carey Mulligan skiner i sina respektive roller. Ron Perlman levererar som osympatisk slemhög och Bryan ”Breaking Bad” Cranston är som så ofta lysande.
Drive har av vissa utmålats som en högoktanig actionstänkare med x antal biljakter. Det är det inte. Filmen är mer ett drama blandat med inslag av vad som kan beskrivas som action, tillsammans med extremt våldsamma scener (filmen är inget för de yngre samt känsliga personer). Den som lockas av den beskrivningen kan se fram emot en högtidsstund.
Valfri fysisk version finns att införskaffa via denna hållplats samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte (observera att man behöver ange korrekt land).
Jan Sundstedt
Regi: Nicolas Winding Refn
Manus: Hossein Amini, efter en bok av James Sallis
Producenter: Michel Litvak, John Palermo, Marc Platt, Gigi Pritzker och Adam Siegel
Musik: Cliff Martinez
Längd: 100 minuter
Svensk premiär 18 november 2011
I rollerna (urval).
Ryan Gosling
Carey Mulligan
Bryan Cranston
Albert Brooks
Ron Perlman
Oscar Isaac
