MORGONDAGENS DAGSTIDNING – måndag 19 maj 2025

måndag 19 maj 2025


Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse

publicerad 5 september 2016

Peter Gøtsche är internmedicinare och professor i klinisk försöksdesign i Köpenhamn samt en av de ledande i Cochrane-nätverket av oberoende forskare som utvärderar medicin och medicinska rapporter. Förra året kom hans bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet ut på svenska. Nu har det kommit en ny bok, Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Där hävdar han att psykofarmaka i USA och Europa är den tredje vanligaste dödsorsaken, och att därför bruket av den bör minska med 98 procent och bara användas akut, eftersom den ger mer skada än nytta.

Gøtsche ger massiv dokumentation ur oberoende forskares rapporter, men ger också massvis med exempel på forskningsfusk, infiltrerade myndigheter, köpta läkare och medicinska journaler. Patientföreningar får bidrag för att kräva mer medicin. Medicinindustrin har gott om pengar att korrumpera, och de miljardböter de får betala i böter är en spottstyver av vad det tjänar på oegentligheterna. Man kan undra över varför inte de inblandade får fängelse och indragna tjänster. I stället stiger de i graderna och får renommé av att underteckna spökskrivna rapporter, medan visselblåsare drabbas av förföljelse.

Läkemedlens största verkan är biverkan. De är gifter som dövar ner och gör patienterna till zombier och så småningom tar livet av dem. Att bota med kost och naturliga ämnen är inget som ger forskningsanslag eller patent. Terapi tar tid och i den ligger inte lika mycket pengar som i medicin. Psykoterapi har nästan försvunnit ur utbildningen. När ett patent är på väg ut gör man en variation av det gamla läkemedlet och med forskning som visar hur överlägset det är kan det ta över och marknadsföras till mångdubbla priset.

Biverkningar tolkas ofta som nya sjukdomssymptom och ger anledning till nya läkemedel. Det är en obevisad myt att psykisk sjukdom beror på kemisk obalans i hjärnan som kan botas med läkemedel. Tvärtom skapar de det och ger beroende. Att försöka sluta ger fruktansvärda abstinenssymptom och att sluta tvärt kan vara farligt.

Den amerikanska diagnosmanualen för vad som skall ses som psykisk sjukdom är framröstad av psykiatrikerna och bygger inte på objektiva kriterier. För varje ny manual har omfattningen av vad som skall ses som avvikande utvidgats till att i DSM-5 kunna omfatta nästan varje mänskligt beteende. Ökat sjukförklarande ger ökad medicinering vars biverkningar ger ökad sjuklighet både psykiskt och fysiskt. I normala fall tillfrisknar de med psykiska problem av egen kraft och ännu bättre om de får stöd. Med psykofarmaka blir problemen kroniska.

Vid jämförande försök mellan läkemedel och placebo har verkan för läkemedlet inte varit större än med placebo, såvida man verkligen lyckats göra försöken blinda, så att försökspersonen inte kunnat avgöra vad han fått. Oftast avslöjar sig läkemedlet med biverkan, och de som placerats i placebogruppen har fått sluta med sin medicinering vilket gett abstinenssymptom. Vilket tolkas som positiv verkan för dem som finns i läkemedelsgruppen.

Medicin mot depression skyddar inte mot självmord utan kan i stället öka dem genom att orsaka extrem rastlöshet, akatisi. Den kan ge aggression och har förknippats med skolskjutningar. Schizofrena dör 20 år tidigare än andra, men deras död förklaras som en verkan av sjukdomen. Bipolära störningar, mani och depression, har blivit 250 gånger vanligare sedan läkemedelseran kom. Psykofarmaka hjälper enligt författaren vare sig mot ångest, ADHD eller demens, men dövar ner och ger hjärnskador. Än värre är elektrochockbehandling.

Upprörande är det vad Gøtsche beskriver om patienters rättslöshet, läkares känslokyla och vägran att lyssna. Han vill hellre se psykoterapi och att tvångsmedel skall förbjudas. Det strider mot lagar om mänskliga rättigheter. Vården skall vara frivillig och patienten skall ha information.

Gøtsche avslutar med ett kapitel om vad patienten kan göra för att skydda sig och vad läkare kan göra för att skaffa oberoende information och stå emot att bli korrumperad av medicinetablissemanget. Många läkare mister sin behörighet genom att använda andra metoder än psykofarmaka. Han vill att universiteten gör oberoende läkemedelsutvärderingar. Det är billigare.

Man kan hoppas att hans bok öppnar upp för en humanare vård och en mindre dogmatisk medicin. Men man kan ha sina dubier. Missförhållandena har pågått så länge utan reaktion. Tvärtom har läkemedelskapitalet alltmer tagit kontrollen över medicinen och tillåter inga alternativ. Förutom omänskligheten förbrukas skattepengar på ett sätt som vi inte har råd med i längden.

 

Hans Sternlycke

Originaltitel: Dødelig medicin og organiseret kriminalitet: hvordan medicna
Författare: Peter Gøtsche
Förlag: Karneval förlag
Språk: Svenska
Antal sidor: 443
Utgiven: 2015-08-26
ISBN: 9789187207372

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.

publicerad 16 maj 2025
– av Jan Sundstedt
Konklaven Ralph Fiennes
Ralph Fiennes som den brittiske kardinaldekanen Thomas Lawrence, ledaren för kardinalkollegiet.

Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.

Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.

Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.

Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.

Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal – inte av biljakter och hisnande stunts.

Påven är död – länge leve påven

Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.

När han får i uppdrag att leda konklaven – det hemliga valet av ny påve – dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.

Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.

Konklaven
Vit rök eller något mer ödesmättat, i ”Konklaven”. Foto: Imdb/Focus Features

Kammarspel med hårda konsekvenser

Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.

Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.

Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord – där varje handling får viktiga konsekvenser.

Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.

Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.

Magnifik ensemble

Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.

Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.

Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes – en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan – och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.

En stilla men skälvande storm

Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.

Konklaven är en film som kräver fokus – men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.

 

Jan Sundstedt

Konklaven
Konklaven - 2024 US One Sheet.

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024

I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

The Killing Fields – helvetet på jorden

Röda khmerernas vansinne i Kambodja/Kampuchea åren 1975-1979 skildras naket, rått och skoningslöst i Roland Joffés mästerstycke "The Killing Fields". Filmen är baserad på den sanna historien om vänskapen och samarbetet mellan journalisten Sydney Schanberg och kambodjanske reporten och tolken Dith Pran. Pran blev tillfångatagen av Khmer Krahom och fick personligen uppleva The Killing Fields - Dödens Fält.

publicerad 2 maj 2025
– av Jan Sundstedt
The Killing Fields
Dith Pran (Haing S. Ngor) upplever ett helvete i "The Killing Fields".

Röda khmerernas terror mot den egna befolkningen är, trots det totala vansinnet, ett ämne som inte alltför återkommande skildrats på vita duken. Regissören Roland Joffé, manusförfattaren Bruce Robinson och producenten David Puttnam hade med The Killing Fields (Dödens Fält) ambitionen att skapa en så trovärdig berättelse som möjligt, om socialist- och ultrakommuniststaten Kampuchea under Pol Pots styre. Något man lyckades med över alla förväntningar.


Denna recension publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 23 mars 2024.


Roland Joffé (The Mission, 1986) är känd för sin förmåga att berätta djupgående historier med starka emotionella band. Hans tidigare arbeten hade visat på en skicklig förmåga att hantera komplexa och känsloladdade ämnen. Något som gjorde honom till det perfekta valet att föra fram den gripande historien om journalisten Sydney Schanberg och hans tolk Dith Pran under Kambodjas tumultartade tid.

Valet av skådespelare till rollerna som Schanberg och Pran var avgörande för filmens autenticitet och slagkraft. För rollen som den drivne journalisten Schanberg valdes den mångsidige skådespelaren Sam Waterston. Waterston hade redan etablerat sig som en skådespelare med förmågan att gestalta komplexa karaktärer med djup och trovärdighet, vilket gjorde honom till ett naturligt val för rollen.

Den svåra rollen som Schanbergs vän, kollega och tolk Dith Pran, gick oväntat till den före detta läkaren Haing S. Ngor, som här gör sin skådespelardebut. Ngor hade själv upplevt de fruktansvärda händelserna under Röda Khmerernas regim i Kambodja och hans personliga erfarenheter gav autenticitet till hans tolkning av Pran.

The Killing Fields Roland Joffé
Roland Joffé ger instruktioner till Sam Waterston och Haing S. Ngor. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.

Kambodja, 1975

Filmen utspelas som nämnts under Röda khmerernas kortlivade styre i Kambodja på 1970-talet. Journalisten Sydney Schanberg reser tillsammans med sin vän och kollega Dith Pran land och rike runt i det krigshärjade landet för att rapportera till omvärlden om konflikten.

En konflikt som delvis är en konsekvens av USA:s inblandning i regionen i och med Vietnamkriget, och delvis en biprodukt av spänningarna och de kommunistiska strömningarna i Sydostasien. Strömningar och tankegods som vid den här tidpunkten var oerhört kraftiga och hade stort inflytande och påverkan i denna del av världen.

När Röda Khmererna efter hårda strider tar makten 1975 separeras duon. Schanberg lyckas undkomma och reser tillbaka till USA, medan Pran blir kvar och utsätts för fruktansvärda förhållanden under Röda khmerernas förtryck. Dith Pran kämpar för sin överlevnad, sätts i khmerernas arbets- och omskolningsläger och får utstå mardrömsliknande umbäranden.

Han anpassar sig efter bästa förmåga för att undvika att identifieras och överleva i det omänskligt hårda klimatet. Trots farorna fortsätter han att hoppas på att en dag återförenas med Schanberg och sin familj. Med tiden förstår Pran att hans enda möjlighet till överlevnad är att fly. Han smider i tysthet med stor risk planer för att göra just så och en dag tar han steget…

The Killing Fields
Röda khmerernas attacker ständigt närvarande i ”The Killing Fields”. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.

Ett mästerstycke

The Killing Fields/Dödens Fält är ingen lätt film att se då den visar mänskligheten, för att uttrycka det milt, från sin allra sämsta sida. De illdåd som Röda khmererna begick har inte alltför många konkurrenter genom historien. Tillsammans med Josef Stalins terrorregim fram till dennes död 1953 samt Mao Tse Tungs Stora språnget och den kinesiska Kulturrevolutionen, är det Pol Pot-styrda vansinnet i topp vad gäller Mänskliga Gräsligheter.

Ämnet må vara tungt men ur ett filmiskt perspektiv är filmen en triumf. Jag såg filmen redan när det begav sig 1985 och har sedan dess sett om den vid ett flertal tillfällen. Var gång häpnar jag över hur Roland Joffé lyckas förena misär och elände med ett budskap om tro, hopp och i förlängningen kärlek, i form av genuin kamratskap mellan i första hand Schanberg och Pran.

Manuset tycks väl genomtänkt och väver samman de två huvudspåren på bästa sätt. Krigets vansinne, som når sin kulmen i och med Pol Pots maktövertagande, samt den varma och – icke att underskatta – synnerligen nagelbitande berättelsen om Dith Prans öde. Åskådaren kastas mellan hopp och förtvivlan samt ljus och mörker huruvida Pran någonsin kommer att återse Sydney Schanberg och framförallt sin fru och sina barn.

The Killing Fields
Schanberg och Pran och Röda Khmererna i ”The Killing Fields”. Foto: Jan Sundstedt/kollektion.

Roland Joffé lotsar oss igenom skärselden och helvetesresan som pågick i Kampuchea (som Kambodja döptes om till av regimen) på ett sätt som gör tragedin förvisso svår att se men tacksamt lättförståelig. Joffé krånglar inte till filmen med politiska utsvävningar och monologer utan fokuserar på det mänskliga i historien, något som gör publikens engagemang enklare. För övrigt är Dödens Fält en oerhört spännande historia, ur ett strikt kommer-han-att-klara-sig perspektiv.

Skådespelarinsatserna är som brukligt i en film som denna och givet ämnet utsökta. Kemin mellan Waterston och Ngor kunde knappast vara mer levande. Utan att ha alltför stor kunskap om just dessa levnadsöden, infinner sig känslan av att beskåda händelseförloppet och de verkliga personerna via en tidsmaskin. Alltid ett gott betyg för en historia med basis i verkliga skeenden och händelser. Övriga roller perfekt rollbesatta med inte minst en ung John Malkovich i en stor biroll som Schanbergs kollega och fotograf Al Rockoff.

Prisbelönad och viktig

Vid 1985 års Oscarsgala (det vill säga på den tiden när galan betydde något och inte styrdes av tramsiga Orwellianska regelverk) erhöll The Killing Fields inte mindre än sju tunga nomineringar (bland annat Bästa Film, Regi och Manus) och vann tre: Haing S. Ngor för Bästa Manliga Biroll, Foto samt Redigering (klippning). Ett kvitto på filmens storhet och betydelse.

Utifrån ett historiskt perspektiv är filmen av viktigaste slag. Inte minst om man önskar inskaffa kunskap om vad dåtidens rena och nakna socialism kunde ställa till med. Förvisso en extremt rubbad variant av socialism så till den milda grad att presumtiva allierade som Sovjetunionen, Kina och grannlandet Vietnam vände Pol Pot och Röda khmererna ryggen och tog avstånd.

Vietnam gick dessutom från ord till handling och gick i krig med Kampuchea/Kambodja och efter ett par års strider gick man segrande ur fälttåget och gjorde slut på galenskaperna.

 

Filmen är inget för den som är svag i hjärtat, då berättelsen inte tvekar att visa Röda khmerernas nidingsdåd. Inte så att Roland Joffé frossar i grymheterna, då han mycket väl vet att historien i sig är tillräckligt stark, men det finns scener med grovt våld som jag vill flagga för.

Lägg till detta krigets vansinne och den mentala påfrestningen, så bjuds vi cirka 140 minuters angelägen historielektion och skolboksexempel på hur man kombinerar excellenta filmiska kvaliteter med riktiga livsöden. Däremot kanske inte något för den som vill unna sig en för aftonen må-bra-historia tillsammans med barnen.

Filmen finns att finna via streaming här och den som gör fysisk media en tjänst föreslås söka en utgåva via denna hemsida.

Jan Sundstedt

The Killing Fields
The Killing Fields - 1984 US One Sheet.

Regi: Roland Joffe
Manus: Bruce Robinson
Producenter: David Puttnam, Iain Smith och Jake Eberts
Musik: Mike Oldfield
Längd: 141 minuter
Svensk premiär 22 februari 1985

I rollerna (urval).
Sam Waterston
Haing S. Ngor
John Malkovich
Julian Sands
Craig T. Nelson
Spalding Gray

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Krigets första offer är oskyldigheten

Den 30 april 1975 föll Saigon för nordvietnamesiska styrkor och USA lämnade därmed sin direkta inblandning i den långa och blodiga konflikten som var Vietnamkriget. Otaliga filmer om kriget har sedan dess sett dagens ljus, men ingen har skildrat den enskilde amerikanske infanteristens umbäranden så starkt och så gripande som Oliver Stones ”Plutonen”.

publicerad 12 april 2025
– av Jan Sundstedt
Plutonen
"Plutonen" kretsar till stor del kring menige Chris Taylor (Charlie Sheen) och dennes upplevelser i Vietnams krigshärjade djungler.

Med 1986 års hyllade mästerstycke Plutonen tar Hollywood-rebellen och politiskt medvetne regissören Oliver Stone oss med på en resa genom ett av de mest omtumlande kapitlen i modern historia – Vietnamkriget.

Det är nu 50 år sedan Saigon föll och kriget fick sitt slut. Sedan dess har ingen annan film lyckats förmedla den enskilde soldatens verklighet som Stones oerhört gripande och ofta hjärtskärande film från 1986, en filmupplevelse som samtidigt informerar och berör på djupet.

”Rejoice O young man in thy youth…”

Manuset skrev Stone utifrån sina egna erfarenheter som infanterisoldat i Vietnam, där han tjänstgjorde 1967–68, i 25:e infanteridivisionen (Tropic Lightning).

Ursprungligen försökte han få filmen gjord redan under 1970-talet, men Hollywood var vid tiden ovilligt att satsa på en sådan rå och kompromisslös skildring av kriget. Legenden säger bland annat att Jim Morrison, sångaren i The Doors, hade en kopia av manuset i sin ägo när han avled i Paris 1971.

Plutonen är inte bara en återgivning av Vietnamkrigets brutala realiteter, utan också ett djupt personligt vittnesbörd om hur historiska skeenden lämnar bestående ärr i de små människornas liv. Här möts vi av en film där varje skott, varje tyst minut och varje blick på duken talar om den råa sanningen – den sanning som inte bara kan berättas utan också kännas.

”Jag ville visa kriget som det verkligen var, med alla dess fasor och det personliga lidandet – en verklighet som ofta göms bakom de stora politiska besluten.”

Denna syn på kriget, som varken idealiserar eller demoniserar, ger filmen en extra dimension av trovärdighet. Genom att använda sina egna erfarenheter som grund, lyckas Stone skapa en atmosfär där varje ögonblick är laddat med både känslor och historisk tyngd.

Plutonen Oliver Stone
Regissören Oliver Stone, i mitten med regnrock, eldar på sitt manskap. Foto. Imdb

Vietnam, 1968…

Filmen inleds med att den unge rekryten Chris Taylor (Charlie Sheen), en idealistisk universitetsstudent, anländer till en amerikansk bas i Vietnam. Taylor har frivilligt tagit värvning för att strida i kriget, men hans naiva förhoppningar om att tjäna sitt land grusas snart av den brutala verkligheten i djungeln.

Chris kastas snart in i en skoningslös konflikt, inte bara mot fienden utan även mellan sina egna befäl i form av den brutale och cyniske sergeant Barnes (Tom Berenger) samt den mer empatiske sergeant Elias (Willem Dafoe), som kan sägas representera två motsatta sidor av det amerikanska militära ledarskapet. Så småningom delas plutonen i två grupper, där hälften följer Barnes och den andra Elias.

Manskapet söndras än mer efter det att plutonen – ute efter hämnd – begått fruktansvärda övergrepp i en liten vietnamesisk by, inklusive mord och misshandel av civila. Något som ytterligare spänner relationerna mellan soldaterna och förstärker motsättningarna mellan Barnes och Elias…

Plutonen
St. Sgt. Barnes (Tom Berenger) på gränsen till galenskap i ”Plutonen”. Foto: Imdb/MGM/UA

Visuellt och emotionellt slående

Filmfotografin av Robert Richardson bidrar starkt till filmens autenticitet. Den vietnamesiska djungeln är både vacker och hotfull, en labyrint där döden kan lura bakom varje träd. Samtidigt förstärks intensiteten av Georges Delerues gripande filmmusik och det oförglömliga användandet av Samuel Barbers ”Adagio for Strings” – som skapar en nästan sakral stämning i filmens mest hjärtskärande scener.

Skådespelarinsatserna är en annan av filmens stora styrkor. Charlie Sheen lyckas träffsäkert förmedla Taylors gradvisa förfall från oskyldig yngling till härjad soldat. Men det är Tom Berenger och Willem Dafoe som verkligen lyser. Berenger är skrämmande i sin skildring av Barnes, en man vars ansikte är lika sargat som hans själ. Dafoe, å sin sida, ger oss en Elias fylld av tragisk skörhet och moralisk styrka. Duon gestaltar sina respektive roller så förnämligt att realismen emellanåt nästan blir för påtaglig.

Även om Chris, Sgt. Elias och St. Sgt. Barnes är filmens centrala pelare, förtjänar även resten av rollistan att uppmärksammas. Skådespelare som Keith David, Kevin Dillon, Forest Whitaker, Francesco Quinn, John C. McGinley med flera, tillför varje karaktär en unik nyans som tillsammans skapar en mosaik av känslor och erfarenheter. Varje prestation är en pusselbit i den större bilden av ett krig som inte bara handlar om strider och segrar, utan om människans kamp för att behålla sin identitet mitt i kaoset.

Plutonen
2nd Platoon, Bravo Company, 3rd Battalion, 25th Infantry Division, i ”Plutonen”. Foto: Imdb

Moralisk kamp

Inför inspelningen genomgick alla skådespelare en intensiv tvåveckors militär grundutbildning på Filippinerna, under överinseende av den militäre rådgivaren och Vietnamveteranen Dale Dye. Oliver Stones avsikt var dock inte att få männen att knyta an till varandra och agera som en enhet, utan att beröva dem sömn och göra dem helt utmattade, och därigenom få dem att leva upp till sina roller.

Den centrala konflikten i Plutonen står att finna i maktkampen mellan just Barnes och Elias, där deras motsatta sätt att se på kriget och sina soldater speglar en större moralisk kamp. Barnes representerar en kall, pragmatisk syn på krigets nödvändigheter, medan Elias står för en humanistisk ära som håller på att gå förlorad.

Scenerna av våld och krigsbrott – såsom de svårtittade scenerna i den vietnamesiska byn – är skildrade med en rå och osentimental realism. Det är denna realism som gör Plutonen så kraftfull. Stone låter oss inte vika undan från krigets fasor; vi tvingas konfrontera dem, precis som soldaterna själva.

Oscarsbelönad och tidlös

Vid Oscarsgalan 1987 belönades Plutonen med fyra prestigefyllda statyetter, inklusive Bästa film och Bästa regi. Det var en triumf för Oliver Stone som med hjälp av sina egna erfarenheter som Vietnamveteran som grundbult hade skapat film som inte bara underhöll, utan utbildade och skakade om.

Filmens succé kan också ses som en belöning för Stones hårda slit efter hemkomsten från Vietnam. Under många år kämpade han som (dock framgångsrik) manusförfattare, innan han till sist nådde sitt mål som framgångsrik regissör.

Dess betydelse för genren kan knappast överskattas – den bröt med tidigare, mer patriotiska Vietnamfilmer och lade grunden för senare realistiska krigsskildringar som Rädda menige Ryan och Black Hawk Down.

Plågsam men nödvändig

Nästan 40 år efter premiären står Plutonen fortfarande som en av de mest realistiska och kraftfulla krigsfilmerna någonsin. Filmen är en smärtsam skildring av krigets brutala verklighet, men också en påminnelse om den mänskliga själens styrka och svaghet.

Plutonen är en film som lämnar spår, inte bara i filmhistorien, utan i varje tittares medvetande. Det är en upplevelse som är lika plågsam som den är nödvändig.

Valfri fysisk version står att finna förslagsvis här samtidigt som streamaren förslagsvis kan kika in på denna plats.

”Tillägnad de män som kämpade och dog i Vietnamkriget”.

 

Jan Sundstedt

Plutonen
Plutonen - 1986 US One Sheet

Regi och manus: Oliver Stone
Producenter: Arnold Kopelson och A. Kitman Ho
Musik: Georges Delerue
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 mars 1987

I rollerna (urval).
Charlie Sheen
Willem Dafoe
Tom Berenger
Keith David
Kevin Dillon
Francesco Quinn
Forest Whitaker
Mark Moses
John C. McGinley
Johnny Depp

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Der Baader Meinhof Komplex imponerar med sin realism

Ännu ett mästerverk patenterat tyska Constantin Film såg 2008 dagens ljus i form av "Der Baader Meinhof Komplex". En semi-uppföljare till 2004 års fenomenala "Der Untergang". Denna gång med fokus på 60- och 70-talets vänsterterror i form av tyska Röda Armé-fraktionen.

publicerad 29 mars 2025
– av Jan Sundstedt
Der Baader Meinhof Komplex
RAF:s våldsspiral skenar i 2008 års förnämliga "Der Baader Meinhof Komplex".

I ljuset av den minst sagt surrealistiska samtid vi bevittnar, med nästintill hysteri för normalfarliga luftvägsinfektioner, ultraglobalism inklusive hyperkapitalism, ett återuppväckt kallt krig samt nedmonterande av såväl nations- som välfärdsstater, är det på sin plats att ta del av 2008 års tyska filmpärla Der Baader Meinhof Komplex.

Filmen är producerad av modiga filmbolaget Constantin Film. Samma bolag som några år tidigare bjöd biopubliken mästerverket Er Ist Wieder Da. Här visar man återigen att det faktiskt går att göra film med djup, realism, nyans och samtidigt leverera god underhållning.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 26 februari 2022.


Gudomligt befriad från Hollywoods trötta dogmer, agendor och allehanda Budskap om vad vi i publiken ska tycka och tänka.

Der Baader Meinhof Komplex

Som filmens titel antyder utspelas handlingen mot bakgrund av 60- och 70-talets oroliga och dramatiska tidsperiod i dåvarande Västtyskland. En tid som präglades av en gryende vänsterrörelse och i synnerhet den radikala och extremt våldsbenägna Röda armé-fraktionen (RAF) eller som rörelsen heter på tyska: Rote Armee Fraktion.

Röda armé-fraktionen är sprungen ur den vänsterradikala studentrörelsen som var på stark frammarsch i Västtyskland i slutet av 1960-talet. Startskottet för Röda armé-fraktionens verksamhet kan sägas vara den 14 maj 1970, då Andreas Baader fritogs ur ett fängelse i Berlin av Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin.

Under andra halvan av 1977, vilken kom att kallas den Tyska Hösten (Deutscher Herbst), genomförde RAF ett antal våldsamma aktioner i Västtyskland. Ett av de mest kända dåden det året, är den av andra generationen RAF planerade och genomförda kidnappningen av dåvarande chefen för den västtyska arbetsgivareföreningen samt västtyska industriförbundet, Hanns Martin Schleyer.

Många av RAF:s medlemmar kunde dock relativt snabbt gripas och häktas. Ett flertal av dessa dog senare under sin tid i det beryktade Stammheimfängelset, under omständigheter som är baserade på olika mer eller mindre trovärdiga teorier.

Man brukar dela in RAF:s aktiviteter, aktioner och medlemmar i tre generationer och Der Baader Meinhof Komplex fokuserar primärt på första och andra generationen.

Der Baader Meinhof Komplex
Västtyskland var på 1970-talet skådeplats för våldsamma demonstrationer. Här manifesterat i en scen ur ”Der Baader Meinhof Komplex”.

Realism och våld

Detta kan vara den bästa film som gjorts på ämnet i fråga. Producerad på en budget på mellan 13–20 miljoner euro är detta en förstklassig produktion där varenda cent syns i slutresultatet. Allt från handlingens olika tidsepoker; kläder, cigarrettpaket, fordon och arkitektur, med mera, är noggrant genomtänkta. Produktionsdesigner med manskap har således gjort det gedignaste av arbeten.

Tillsammans med filmens utsökta foto griper realismen snabbt tag i tittaren på ett smått trollbindande sätt. Man blir ett med filmen. Trovärdigheten känns total, närvarande och påtaglig. Dialogen är hela tiden trovärdig och autentisk. Regin av Uli Edel är klanderfri och styrs med väloljad finess genom hela filmen. Skådespelarna är sin europeiska vana trogen genialt rollbesatta. Tag Lärdom, Hollywood…

Om Der Baader Meinhof Komplex har något problem så är det att den vill visa praktiskt taget alla händelser från boken (några ”mindre” händelser såsom Mahler-fängslandet, inbrotten på olika registreringskontor för att stjäla blanka pass saknas), med facit att filmen försöker pressa in 10 års historia på 150 minuter.

Resultatet är en film med halsbrytande hastighet. I vissa scener (träningslägret i Jordanien eller rättegången i Stammheim) hämtar filmen andan, lugnar ner sig och tar sig tid för skådespelarna att glänsa. Vilket de gör med bravur och den äran.

Der Baader Meinhof Komplex
RAF utför ett attentat på öppen gata i ”Der Baader Meinhof Komplex”.

Helgar ändamålen medlen?

Mot bakgrund av mina modesta kunskaper i ämnet som sådant, känns manuset helgjutet och väl utmejslat. Som ofta med verklighetsbaserade filmer infinner sig givetvis en och annan historisk kullerbytta samt konstnärliga friheter med sanningen, men inget som fick mitt blodtryck att i frustration rusa till oanade höjder.

Filmen innehåller många scener med starkt våld och explicita sexscener, så den känslige är härmed förvarnad. Filmer likt denna är emellertid obligatoriska att om man önskar få en inblick i hur långt vissa människor är villiga att gå för en viss sak.

Oavsett om man sympatiserar med kampen ifråga eller inte går det enligt mig inte att komma undan det faktum att just detta med att verkligen vilja åstadkomma genuin förändring, trots allt förtjänar en viss form av respekt. Även då ändamålen för att nå målet är smaklösa och ibland direkt avskyvärda.

I enlighet med stolt tysk filmtradition, är Der Baader Meinhof Komplex en fröjd att beskåda. Oavsett om det gäller den mer politiskt intresserade betraktaren eller den som önskar se en välgjord dramathriller med alla de ingredienser som inbjuder till ett par timmars underhållande och tankeväckande tidsfördriv.

Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa på denna plats samtidigt som streamingentusiasten här finner lystmäte.

 

Jan Sundstedt

Der Baader Meinhof Komplex - 2008 tysk filmaffisch.

Regi: Uli Edel
Manus: Bernd Eichinger och Uli Edel, efter en bok av Stefan Aust
Producenter: Bernd Eichinger, m. fl.
Musik: Peter Hinderthür och Florian Tessloff
Längd: 150 minuter
Svensk premiär 17 oktober 2008

I rollerna (urval).
Martina Gedeck
Moritz Bleibtreu
Johanna Wokalek
Jan Josef Liefers
Nadja Uhl
Alexandra Maria Lara
Heino Ferch
Stipe Erceg
Bruno Ganz

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.