MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 22 juli 2025

tisdag 22 juli 2025

 

Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse

publicerad 5 september 2016

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

104 870 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Peter Gøtsche är internmedicinare och professor i klinisk försöksdesign i Köpenhamn samt en av de ledande i Cochrane-nätverket av oberoende forskare som utvärderar medicin och medicinska rapporter. Förra året kom hans bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet ut på svenska. Nu har det kommit en ny bok, Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse. Där hävdar han att psykofarmaka i USA och Europa är den tredje vanligaste dödsorsaken, och att därför bruket av den bör minska med 98 procent och bara användas akut, eftersom den ger mer skada än nytta.

Gøtsche ger massiv dokumentation ur oberoende forskares rapporter, men ger också massvis med exempel på forskningsfusk, infiltrerade myndigheter, köpta läkare och medicinska journaler. Patientföreningar får bidrag för att kräva mer medicin. Medicinindustrin har gott om pengar att korrumpera, och de miljardböter de får betala i böter är en spottstyver av vad det tjänar på oegentligheterna. Man kan undra över varför inte de inblandade får fängelse och indragna tjänster. I stället stiger de i graderna och får renommé av att underteckna spökskrivna rapporter, medan visselblåsare drabbas av förföljelse.

Läkemedlens största verkan är biverkan. De är gifter som dövar ner och gör patienterna till zombier och så småningom tar livet av dem. Att bota med kost och naturliga ämnen är inget som ger forskningsanslag eller patent. Terapi tar tid och i den ligger inte lika mycket pengar som i medicin. Psykoterapi har nästan försvunnit ur utbildningen. När ett patent är på väg ut gör man en variation av det gamla läkemedlet och med forskning som visar hur överlägset det är kan det ta över och marknadsföras till mångdubbla priset.

Biverkningar tolkas ofta som nya sjukdomssymptom och ger anledning till nya läkemedel. Det är en obevisad myt att psykisk sjukdom beror på kemisk obalans i hjärnan som kan botas med läkemedel. Tvärtom skapar de det och ger beroende. Att försöka sluta ger fruktansvärda abstinenssymptom och att sluta tvärt kan vara farligt.

Den amerikanska diagnosmanualen för vad som skall ses som psykisk sjukdom är framröstad av psykiatrikerna och bygger inte på objektiva kriterier. För varje ny manual har omfattningen av vad som skall ses som avvikande utvidgats till att i DSM-5 kunna omfatta nästan varje mänskligt beteende. Ökat sjukförklarande ger ökad medicinering vars biverkningar ger ökad sjuklighet både psykiskt och fysiskt. I normala fall tillfrisknar de med psykiska problem av egen kraft och ännu bättre om de får stöd. Med psykofarmaka blir problemen kroniska.

Vid jämförande försök mellan läkemedel och placebo har verkan för läkemedlet inte varit större än med placebo, såvida man verkligen lyckats göra försöken blinda, så att försökspersonen inte kunnat avgöra vad han fått. Oftast avslöjar sig läkemedlet med biverkan, och de som placerats i placebogruppen har fått sluta med sin medicinering vilket gett abstinenssymptom. Vilket tolkas som positiv verkan för dem som finns i läkemedelsgruppen.

Medicin mot depression skyddar inte mot självmord utan kan i stället öka dem genom att orsaka extrem rastlöshet, akatisi. Den kan ge aggression och har förknippats med skolskjutningar. Schizofrena dör 20 år tidigare än andra, men deras död förklaras som en verkan av sjukdomen. Bipolära störningar, mani och depression, har blivit 250 gånger vanligare sedan läkemedelseran kom. Psykofarmaka hjälper enligt författaren vare sig mot ångest, ADHD eller demens, men dövar ner och ger hjärnskador. Än värre är elektrochockbehandling.

Upprörande är det vad Gøtsche beskriver om patienters rättslöshet, läkares känslokyla och vägran att lyssna. Han vill hellre se psykoterapi och att tvångsmedel skall förbjudas. Det strider mot lagar om mänskliga rättigheter. Vården skall vara frivillig och patienten skall ha information.

Gøtsche avslutar med ett kapitel om vad patienten kan göra för att skydda sig och vad läkare kan göra för att skaffa oberoende information och stå emot att bli korrumperad av medicinetablissemanget. Många läkare mister sin behörighet genom att använda andra metoder än psykofarmaka. Han vill att universiteten gör oberoende läkemedelsutvärderingar. Det är billigare.

Man kan hoppas att hans bok öppnar upp för en humanare vård och en mindre dogmatisk medicin. Men man kan ha sina dubier. Missförhållandena har pågått så länge utan reaktion. Tvärtom har läkemedelskapitalet alltmer tagit kontrollen över medicinen och tillåter inga alternativ. Förutom omänskligheten förbrukas skattepengar på ett sätt som vi inte har råd med i längden.

 

Hans Sternlycke

Originaltitel: Dødelig medicin og organiseret kriminalitet: hvordan medicna
Författare: Peter Gøtsche
Förlag: Karneval förlag
Språk: Svenska
Antal sidor: 443
Utgiven: 2015-08-26
ISBN: 9789187207372

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En hyllning till en av filmmusikens obestridliga giganter

Den utsökta dokumentären "Music by John Williams" är ett starkt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film.

publicerad 18 juli 2025
– av Jan Sundstedt
Music by John Williams
Filmmusikens GOAT - John Williams

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

104 870 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


I dokumentären Music by John Williams, regisserad av Laurent Bouzereau, belyses en av den orkestrala filmmusikens mest obestridliga giganter, hans längre än 60-åriga karriär, och den personliga resan bakom hans tidlösa verk.

Detta är inte bara en film om en kompositör, utan ett djupt känslosamt porträtt av en man vars livsverk förändrat hur vi upplever film.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 18 januari 2025.


John Williams var 45 år när han gjorde musiken till den allra första Stjärnornas Krig-filmen. I en ålder då många tror att deras bästa tid sedan länge är förbi, var han bara på väg att bli varm i kläderna…

En resa genom musikhistorien

Music by John Williams är en hyllning till John Williams otroliga livsverk. Från de första stapplande stegen i musikens värld som jazzpianist i New York, till hans genombrott som filmkompositör i Hollywood, får vi följa en man vars passion för musik format hela filmindustrin.

Genom intervjuer med nära samarbetspartner som Steven Spielberg och George Lucas, får vi en inblick i hur hans melodiska geni förädlade verk som Stjärnornas Krig, Indiana Jones och Schindler’s List. Spielberg beskriver deras samarbete som ”Ett av mitt livs största privilegier”.

Det är fascinerande att upptäcka hur Williams ofta skapar teman som kopplas till specifika karaktärer, vilket låter publiken intuitivt associera en scen med en viss karaktär – ibland även när denne inte ens är närvarande i själva scenen.

Laurent Bouzereau tar oss även bortom filmduken och utforskar Williams karriär som orkesterdirigent och hans bidrag till den klassiska musikscenen. Vi får höra om hans kompositioner för olympiska spel och presidentskap, liksom hans insatser för att förnya intresset för symfonisk musik bland nya generationer.

Music by John Williams
Steven Spielberg och John Williams i djupa tankar. Foto: Imdb

Ödmjuk och anspråkslös

Trots sitt enorma arv framstår Williams som en ödmjuk och anspråkslös man, något som dokumentären skickligt fångar. Hans djupa kärlek till musiken lyser igenom i varje intervju och varje scen.

Bouzereau väver även in mindre kända aspekter av Williams liv, som förlusten av hans första hustru, Barbara Ruick, 1974. Denna tragiska händelse berörs kort men ärligt, utan att ta fokus från Williams kreativa drivkraft samt känsla för vad som passar en specifik films ton.

Det är tydligt att han har en djup intuitiv förståelse för musikens roll i berättandet, trots att han själv öppet medger att film som medium – hur lustigt och märkligt det än må låta –  aldrig riktigt fångat hans intresse.

Music by John Williams
John Williams i sitt bästa element – framför en välskolad orkester. Foto. Imdb

Mästerlig iscensättning

Dokumentärens estetik fångar John Williams anda på ett nästan magiskt sätt. Scener med orkestrar som spelar hans musik varvas med arkivmaterial och nyskapande animationer som visualiserar hans toner på ett unikt sätt.

Bouzereaus val att låta Williams själv berätta om sina kompositioner, kompletterat med intervjuer av musiker och filmproducenter, skapar en upplevelse som är lika informativ som emotionellt gripande.

Särskilt kom jag att uppskatta de inslag där mer personliga detaljer träder fram. Exempelvis anekdoten om hur Williams skrattade åt den tillfälliga filmmusiken (på engelska ”temp music”) i Hajen, innan han raskt ersatte den med sina egna ikoniska toner. Toner som det inte nog kan poängteras bidrog till filmens braksuccé, samt rejält förhöjde filmens äventyrliga stämning.

Music by John Williams är inte bara en film om en person, utan ett ode till en hel konstform. John Williams kompositioner har förmågan att förvandla rädslor till hopp, sorg till styrka och fantasi till verklighet.

Via dokumentären får vi en djupare uppskattning för hans konstnärliga skicklighet, samt en påminnelse om musikens kraft att beröra och förändra oss.

En hyllning till ett tidlöst arv

På ett personligt plan kan jag inte med ord beskriva hur mycket denne fantastiske mans kompositioner betytt.

Från det att jag som 10-åring, fastnaglad i en inte helt oöm biofåtölj på ett fullproppat Rigoletto, översköljdes av de inledande tonerna i ledmotivet till Stjärnornas Krig, var min fascination för film predestinerad. Fast i beundran för den magiska och förtrollande musik som i mångt och mycket format mitt filmälskande liv.

Detta är en film som bör ses av alla som någonsin blivit rörda av tonerna från en orkester eller mäktiga melodier på bioduken. John Williams må vara snart 93 år (f. 8 feb. 1932), men hans arv kommer leva vidare i generationer.

Music by John Williams är ett måste för alla som älskar musik, film och mänsklig kreativitet i största allmänhet.

 

Jan Sundstedt

John Williams
Music by John Williams - 2024 Disney+ promo artwork

Regi: Laurent Bouzereau
Producenter: Sara Bernstein, Frank Marshall, Ron Howard, Brian Grazer, Steven Spielberg, med flera.
Musik: Ja, vem kan stå bakom den, månntro...

Music by John Williams finns för närvarande att beskåda via streamingtjänsten Disney+

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Blade Runner: Dystopisk film noir i episk förpackning

1982 års science-fiction-klassiker "Blade Runner" trollbinder fortfarande med sin dystopiska berättelse som är påtagligt aktuell med sina filosofiska frågeställningar kring teknikens utveckling.

publicerad 12 juli 2025
– av Jan Sundstedt
Blade Runner
Vy över Tyrell Corporations högkvarter i "Blade Runner".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

104 870 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Epokgörande filmer vars ton, kulör och handling har haft stor betydelse för och påverkan på filmindustrin dyker upp ungefär vart tionde år och Blade Runner är definitivt en av dessa. Huvudansvaret bör tillskrivas legendariske regissören Ridley Scott – en herre som vet att trollbinda sin publik med visuella penseldrag.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 mars 2023.


Drömmer androider om elektriska får?

Efter succén med Alien tog Ridley Scott 1982 sig an ännu ett mastodontprojekt; filmatiseringen av Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep. Titeln Blade Runner lånades emellertid från en annan bok, eller rättare sagt två böcker: William S. Burroughs novell Blade Runner (a Movie) – som ursprungligen var tänkt som en berättelse – och Alan E. Nourse roman The Bladerunner.

Ingen av dessa böcker har dock någon särskild relevans för handlingen i vare sig Dicks roman eller den färdiga filmen.

Philip K. Dick ogillade den ursprungliga manusförfattaren Hampton Fanchers samtliga utkast, vars handling där beskrevs som en regelrätt strid mellan Blade Runners och Replicants, något som är väsensskilt från romanen. I slutändan användes inget av Fanchers utkast.

Det filmfärdiga manus som Scott jobbade efter blev istället versionen av David Webb Peoples. Endast Fanchers titelförslag behölls, istället för exempelvis ”Replicant” och ”Dangerous Days”.

Blade Runner
Källmaterial samt inspiration till ”Blade Runner”.

Noterbart är Hampton Fanchers förslag på skådespelare i huvudrollen som Rick Deckard. Han föreslog namn som Robert Mitchum, Christopher Walken eller Tommy Lee Jones. Ridley Scott ville å andra sidan ha Dustin Hoffman. Hoffman var initialt intresserad men hoppade 1980 av projektet.

Ridley Scott har i efterhand erkänt att han var helt fel ute i sitt initiala tankegods. Rain Man som Rick Deckard? Skulle inte tro det…

Rollen gick som vi vet till Harrison Ford. Vid det här laget var Ford på toppen av Hollywoods A-lista. I och med ikoniska roller som Han Solo och Indiana Jones hade Ford visat upp ett brett register och sin förmåga att på ett trovärdigt sätt gestalta manliga män med romantiska drag.

Till denna schvungfulla lista av karlakarlar kunde vi 1982 även lägga till – Rick Deckard.

Replikanter

I början av tjugoförsta århundradet utvecklar det globalistliknande företaget The Tyrell Corporation avancerade robotar som kallas replikanter. Dessa är främst avsedda att avlasta mänskligheten från hårt kroppsarbete och livsfarliga arbetsuppgifter. Replikanter utför också slavliknande arbete långt ut i solsystemet, där profithungriga företag påbörjat kolonisering av avlägsna planeter.

Efter det att en grupp Nexus 6-replikanter iscensatt ett myteri på en av dessa kolonier, blir replikanter olagliga på jorden. Polisenheten Blade Runner har till uppgift att förstöra – i deras språkbruk ”pensionera” – replikanter som tar sig tillbaka till moder jord.

Människor som bistått en replikant döms även de till hädanfärd.

Los Angeles, år 2019, en före detta blade runner vid namn Rick Deckard (Harrison Ford), kallas åter i tjänst för ett akut uppdrag. Fyra omtalade replikanter, lejonparten stridsmodeller, har rymt och lyckats ta sig till jorden. Gruppens ledare är Roy Batty (Rutger Hauer), en extremt kraftfull och intelligent replikant.

En av de förrymda gör ett försök att infiltrera Tyrell Corporation genom att utge sig för att söka jobb.

Blade Runner
Murbräckan Roy Batty (Rutger Hauer) är den ledande replikanten i klassiska ”Blade Runner”.

Replikanten Leon upptäcks emellertid tack vare ett avancerat personlighetstest, avsett att skilja replikant från människa. Han lyckas fly och är sedan dess försvunnen. Det blir nu upp till Deckard att spåra upp och ”pensionera” de fyras gäng innan de lyckas i sitt uppsåt – att förlänga sin livslängd och leva oupptäckta ibland oss. En väsentlig McGuffin i filmen är det faktum att en replikants livslängd endast är fyra år.

Roy Batty & kompani har med andra ord ont om tid…

Problematisk inspelning

Inspelningen är mytomspunnen och, som en före detta statsminister fiffigt myntade, ett mästerskap i käbbel. Harrison Ford käbblade med sin motspelerska Sean Young – som spelar replikanten Rachael (i filmen inleder Rachael och Deckard ett förhållande). Ridley Scott i sin tur käbblade med i princip hela filmteamet och i synnerhet med Ford och Philip K. Dick. Det gick så långt att Scott hotade med att hoppa av inspelningen.

Käbblandet antog smått episka proportioner i form av upptryckta t-shirts med diverse syrliga budskap. På något märkligt vis lyckades dock kombattanterna lugna ner sig så till den grad att inspelningen slutfördes. Utmattade, men inte uträknade, tog man sig samman för stundande premiär.

Testvisningar gav emellertid viss anledning till oro i leden då ett inte obetydligt antal besökare kommenterade att man inte begrep filmen.

Upplösningen/slutet var heller inte något som föll mången på den berömda läppen. För otydligt, intetsägande och alldeles för negativt var den återkoppling som ofta gavs. Konsekvensen blev ett antal så kallade re-shoots men framför allt tillägget av en (kontroversiell) berättarröst (Harrison Ford). Något som herr Ford tydligt kungjort att han högst motvilligt gick med på.

Kuriosa: I filmen finns ”rest”-scener från Stanley Kubricks skräckepos The Shining. Vilka dessa är får man själv lista ut…

Blade Runner
Harrison Ford och Ridley Scott i käbbeltagen under inspelningen av ”Blade Runner”.

Från flopp till kultstatus

Filmen hade till slut premiär i juni 1982, vilket inte var vilket filmår som helst. Med filmer som E.T., Poltergeist, First Blood, Rocky III, Gandhi, The Thing, Mad Max 2: The Road Warrior och Conan Barbaren var konkurrensen mördande. I denna flora av imponerande skapelser floppade Blade Runner.

Med en budget av 30 miljoner dollar drog den i USA in endast omkring 33 miljoner – en besvikelse för filmbolaget. I samband med video, laserdisc och allsköns fysiska format har Blade Runner över tid tjänat in sin budget samt genererat skaplig ekonomisk vinst.

Framför allt har filmen erhållit en kultstatus av rang och hyllas unisont av såväl kritiker som fans av science-fiction.

Filmen är en visuell tour de force där Ridley Scott precis som i Alien behandlar varje scen med omsorg. Blade Runner bländar åskådaren med sitt landskap av bild och ljud. Med praktiska specialeffekter lika gångbara nu som då. Enbart skapelsen av det Babels Torn-liknande The Tyrell Corporation är i sig ett tekniskt underverk.

Då jag inte läst romanen uttalar jag mig inte om den, utan konstaterar att manuset är väl utmejslat med intressanta karaktärer, omvälvande intriger samt en dialog som fängslar. Ska jag uttrycka någon kritik är det att filmen vid enstaka tillfällen stannar upp en aning och blir något utdragen. Det är likafullt inget som stör helhetsintrycket.

Ett helhetsintryck där samtliga skådespelare får väl godkänt. I synnerhet Ford, Hauer, Darryl Hannah och Joe Turkel glänser. Musiken av Vangelis suger in åskådaren i ett drömskt landskap.

Blade Runner
Rick Deckard (Harrison Ford) illa ute i ”Blade Runner”.

Sensmoral

Filmen bär på en rad intressanta och varnande beröringspunkter med vår samtid. Vad händer när stora företag likt Tyrell leker Gud och petar i sådant en icke bör peta i? Tänk Big Tech och Big Pharma. Är det verkligen sunt att bygga större och större städer, där människor packas ihop på höjden och bredden? Tänk World Economic Forum och dess koncept 15-minutersstaden.

Är artificiell intelligens verkligen något att eftersträva? Vad sker den dagen då våra robotar blir praktiskt medvetna om sin egen existens? Alla dessa filosofiska spörsmål står att finna i Blade Runner – och mer därtill. Är vi kanske själva någon form av replikanter utan att veta om det?

Vi kan glädja oss åt att filmen finns i tre olika versioner: Bioversionen (1982), Director’s Cut (1992), och The Final Cut (2007). Samtliga har sin charm och sina supportrar. Personligen lutar jag, av delvis nostalgiska skäl, åt bioversionen. The Final Cut-versionen växer likväl i mina ögon med sin något tydligare linje vad gäller handlingen.

Jag kan för den intresserade även rekommendera den 212 (!) minuter långa dokumentären Dangerous Days, som avhandlar varje aspekt av hur filmen blev till – från koncept till avslutad produkt.

Valfri fysisk version av Blade Runner finns att införskaffa på denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten här finner sitt lystmäte. Till dig som ännu inte sett Ridley Scotts episka stycke är det bara att gratulera till den högtidsstund som följer med denna klassiker.

Jan Sundstedt

Blade Runner
Blade Runner - 1982 US One Sheet.

Regi: Ridley Scott
Manus: Hampton Fancher och David Peoples, efter en roman av Philip K. Dick
Producenter: Michael Deeley och Ivor Powell
Musik: Vangelis
Längd: 117 minuter (ursprungliga bioversionen)
Svensk premiär 10 september 1982

Rollista (urval).
Harrison Ford
Rutger Hauer
Sean Young
Daryl Hannah
William Sanderson
Joe Turkel
Joanna Cassidy
Brion James

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Firefox” – ett äkta stycke Eastwood

Clint Eastwoods "Firefox" är en underskattad spionthriller som leder med fast hand och aldrig darrar på manschetten. Den som generellt sett uppskattar denna genre bör spana in denna godbit och i synnerhet de som värdesätter ett äkta stycke Clintan.

publicerad 21 juni 2025
– av Jan Sundstedt
Firefox Clint Eastwood
Clint Eastwood styr ryska superplanet MiG 31 med stadig i hand i superba actionthrillern "Firefox".

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

104 870 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Clint Eastwood: mannen, myten, legenden – en levande ikon. En karlakarl som gjort i princip allt man kan göra i Hollywood. Skådespelare, regissör, manusförfattare och producent. 93 år ung och still going strong med ännu ett filmprojekt. Respekt!


Artikeln publicerades första gången den 13 november 2021.


Spaghetti och Smutsige Harry

På 60-talet var Clint Eastwood mannen utan namn i Sergio Leones ”spaghettiwesterns”. En term sprungen ur det faktum att filmerna är producerade i spaghettins hemland Italien. Under 70-talet blev det ytterligare roller som hårdför och tystlåten västernhjälte men framför allt blev han ’Dirty Harry’ Callahan för en hel filmvärld.

Framför allt var 70-talet perioden då Eastwood fick fart på och lärde sig bemästra sin andra huvudsakliga talang – regissör. Som sådan har Clint Eastwood i huvudsak två herrar som han uttryckligen menar har påverkat hans stil: Sergio Leone och Don Siegel. För den som kan sin filmhistoria behöver dessa herrar ingen närmare presentation.

1982 sökte regissör Clint Eastwood med ljus och lykta efter ett unikt projekt att sätta tänderna i. Ett projekt innehållande drama, spänning och en smula action. Under kalla krigets dagar var en bra plats att finna dessa ingredienser långt österut. Sagt och gjort tog Clint sitt pick och pack och begav sig djupt in i dåvarande Sovjetunionen…

Clint Eastwood är stridspilot Mitchell Gant, i ”Firefox”.

Uppdrag: Stjäla Firefox!

Brittisk och amerikansk underrättelsetjänst har blivit varse om Sovjetunionens senaste prototyp av landets kommande generation stridsflygplan. Ett supervapen med beteckningen MiG-31; ’The Firefox’. Man får den snillrika idén att varför inte stjäla det sovjetiska stridsflygplanet mitt under näsan på ryssarna? Sagt och gjort…

Firefox består av oerhört avancerad teknik och kan nå hastigheter på upp till Mach 6. Planet är osynligt för radar och dess vapensystem kan kontrolleras med enbart tankekraft. Den tidigare amerikanska flygvapenmajoren och Vietnamveteranen Mitchell Gant (Eastwood), rekryteras för uppdraget.

Lämpligt nog talar Gant flytande ryska, vilket av CIA och MI6 ses som en stor fördel om man ska verka i Ryssland. Ett nätverk av sovjetiska dissidenter – varav tre är forskare som arbetar med själva flygplanet – står också redo att bistå. KGB har dock fått nys om verksamheten och är Gant och nätverket hack i häl.

Med skicklighet och en smula tur lyckas man trots allt nå flygbasen där ’Firefox’-prototypen, under hård bevakning, är belägen. Allierade agenter som arbetar med projektet hjälper Mitchell Gant att infiltrera militärbasen. Agenterna instruerar Gant om Firefox-planets funktioner men varnar också för att det finns en andra prototyp på basen som måste förstöras, för att förbättra möjligheten till framgång.

Gant lider av posttraumatisk stress efter sina upplevelser under Vietnamkriget, vilket emellanåt orsakar honom problem. Som om det inte räckte med stressen att undkomma KGB och handskas med pressen att få upp Firefox i luften och ta sig ut ur Sovjetunionen, måste han dessutom hantera sina återkommande mentala skov…

Firefox under strikt militär bevakning.

Nagelbitarvarning och action

Jag håller denna i många avseenden suveräna kalla kriget-actionthriller ytterst högt. Kritiken mot den är för mig totalt obegriplig. Vad finns att klaga på?

Firefox är i långa stunder ytterst nervkittlande och spännande. Den inledande timmen är renodlad spionthriller med nagelbitarvarning utfärdad. Actionscenerna när flygplanet väl är i luften är anmärkningsvärda och underhållande.

Ur ett specialeffekts-perspektiv må en och annan scen genom åren ha åldrats en aning men för egen del är det inget som stör helhetsintrycket. Specialeffektsmästaren John Dykstra (Star Wars) var huvudansvarig för flygscenerna vilket borgar för god kvalitet.

Skådespelarna är alla lysande i sina roller. Inte minst Eastwood som får god assistans av sina i mångt och mycket europeiska skådespelarkolleger.

Scenografin är utsökt och fotot av dåvarande parhästen Bruce Surtees likaså. Fotot har en härlig palett av svart och grått i Moskva för att sedan blir mer rik på färger vartefter handlingen fortskrider.

Filmen är inspelad i huvudsak i Österrike – vikarierande för Sovjetunionen – plus några scener filmande på Grönland samt i studiomiljö.

Fotnot Sovjetunionen: Det finns en scen när Mitchell Gant / Clint Eastwood promenerar över Röda torget i Moskva. Bara den är värd biljettpengen.

Firefox Clint Eastwood
Clint Eastwood tillsammans med sin fotograf-musa Bruce Surtees under inspelningen av ”Firefox”.

Tredimensionella karaktärer

Musiken av Maurice Jarre är intressant att nämna på grund av det faktum att den knappt märks. Det går långa stunder utan någon som helst musik. Det som trots allt finns där bidrar emellertid rejält till filmens ton. Inte minst scenerna som utspelas på Moskvas gator, gränder och torg, under katt och råtta-leken med KGB.

Manuset är genomtänkt och innehåller en ton av tänkbar realism. I Firefox är KGB och den ryska militären vare sig jubelidioter eller renodlade monster / vettvillingar utan känns högst tredimensionella.

Kanske var det ungefär så här det var i dåvarande Sovjet – att arbeta för till exempel KGB eller tillhöra en hemlig motståndsrörelse mot regimen?

Regin av Clint Eastwood är som brukligt nästintill perfekt. Han styr oss genom handlingen med fast hand och genomtänkta bildkompositioner. Vare sig det handlar om andlös spänning, actionscener eller lågmälda scener med dramatisk ton och allvarsam dialog.

 

Till sist råder jag tidningens filmintresserade att strunta i den suspekta myten att Firefox skulle vara ett av Eastwoods mindre lyckade verk.

Tvärtemot är filmen en spännande och actionfylld spionthriller jag råder fans av såväl Clint Eastwood som genrefilm i allmänhet att söka upp. Firefox får min bergfasta rekommendation utan det minsta darr på manschetten.

Bonustips: Den amerikanska versionen av filmen. En version som är cirka 15 minuter längre än den europeiska.

Jan Sundstedt

Firefox - 1982 US One Sheet.

Regi: Clint Eastwood
Manus: Alex Lasker och Wendell Wellman, efter en roman av Craig Thomas
Producent: Clint Eastwood
Musik: Maurice Jarre
Längd: 136 minuter (US version)
Svensk premiär 27 augusti 1982

I rollerna (urval).
Clint Eastwood
Freddie Jones
David Huffman
Warren Clarke
Kenneth Colley
Klaus Löwitsch
Ronald Lacey
Nigel Hawthorne

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

En ohelig gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar

Regissören Edward Berger bjuder med dramathrillern "Konklaven" in oss till Vatikanens innersta kretsar, där röken stiger och maktens schackpjäser flyttas i tystnad bakom lyckta dörrar.

publicerad 16 maj 2025
– av Jan Sundstedt
Konklaven Ralph Fiennes
Ralph Fiennes som den brittiske kardinaldekanen Thomas Lawrence, ledaren för kardinalkollegiet.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

104 870 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Hur gör man ett kardinalmöte och val av en ny påve till en rafflande film? Enkelt: man doppar det heliga i en gryta av svek, ambitioner och oväntade vändningar. Vilket är precis vad regissör Edward Berger gör med långsamma dramathrillern Konklaven.

Filmen baseras på ansedde författaren Robert Harris roman med samma namn. Harris är ingen främling för dramatik och thrillers, med romaner som Fatherland, Enigma, The Ghost och An Officer and a Spy på sitt samvete.

Flera av hans böcker har blivit filmatiserade, däribland The Ghost Writer (2010) och An Officer and a Spy (2019), båda i regi av Roman Polanski.

Edward Berger, som tidigare regisserade den hyllade På Västfronten Intet Nytt (2022), skiftar med Konklaven fokus från skyttegravar till stenkorridorer, från skrik till viskningar. Intensiteten förblir emellertid intakt.

Konklaven är en film där tystnad bär mer tyngd än tusen repliker. Där ett höjt ögonbryn kan vara lika farligt som en dolk i ryggen och varje kommatecken vägs på våg. Actionsekvenserna består av långa monologer och intellektuella samtal – inte av biljakter och hisnande stunts.

Påven är död – länge leve påven

Efter den sittande påvens plötsliga död samlas kardinalerna i Vatikanen för att välja en ny ledare för den katolska kyrkan. I centrum står dekanen Thomas Lawrence (Ralph Fiennes), en stillsam men samvetsgrann man med ett förflutet han helst vill undvika att konfronteras med.

När han får i uppdrag att leda konklaven – det hemliga valet av ny påve – dras han in i ett nät av intriger, rivaliteter och farliga avslöjanden. Snart visar det sig att påvens död inte var så okomplicerad som det först verkade.

Ett hemligt brev blottlägger dolda sanningar som hotar att rita om hela det kyrkliga maktspelet. I takt med att omröstningarna fortskrider och tystnaden förtätas ökar pressen på Lawrence – inte bara att avgöra vem som ska bli nästa påve, utan också om sanningen får plats i en värld byggd på tro, lojalitet och tystnad.

Konklaven
Vit rök eller något mer ödesmättat, i ”Konklaven”. Foto: Imdb/Focus Features

Kammarspel med hårda konsekvenser

Konklaven är ett kammarspel där varje detalj är noggrant avvägd för att skapa en tryckande, nästan klaustrofobisk atmosfär. Edward Berger regisserar med en kirurgs precision och låter rummet tala. Filmen saknar övertydliga effekter och snabba klipp; istället smyger den fram med långsamma, avvägda rörelser.

Här stängs dörrar långsamt, men konsekvenserna smäller hårt. Den lågmälda stilen stärker dramatiken och fördjupar filmens tematik av svek, skuld och försoning.

Intrigen river långsamt fram spänning och drama genom subtilt förräderi och inre slitningar. Vändningarna sker inte genom yttre hot eller plötsliga upptäckter, utan genom tvekan, ordval och obevekliga val. Det är ett spel av ord – där varje handling får viktiga konsekvenser.

Tematiskt utforskar filmen maktens många ansikten. Här döljer fromma fasader mörka strategier, och tro används både som tillflykt och vapen. Frågor om skuld, förlåtelse och sanningsbegrepp behandlas på ett eftertänksamt sätt utan att filmen blir predikande.

Det långsamma tempot, särskilt i filmens mitt, kan vara en utmaning för vissa tittare, och den intellektuella inramningen ger emellanåt filmen en något högtravande ton. Symboliken, även om den är intressant, kan ibland kännas överarbetad, vilket stundtals drar filmen mot det pretentiösa.

Magnifik ensemble

Ralph Fiennes är central i det tysta maktspelet. Som kardinal Lawrence ger han karaktären en kombination av gravitas och inre tvivel. Hans spel är återhållsamt, men varje nyans i hans blick avslöjar en man plågad av samvete, splittrad mellan sin tro och sin moral.

Fiennes bär huvudrollen med stor pondus, men det är samspelet med resten av ensemblen som verkligen lyfter filmen. Stanley Tucci är både charmig och kylig på sitt typiska vis, medan John Lithgow ger sin roll som kyrkans strateg extra tyngd och nerv.

Isabella Rossellini sticker ut som Syster Agnes – en av få kvinnor i den mansdominerade världen som är den katolska kyrkan – och hennes lågmälda men starka närvaro ger filmen en extra mänsklig dimension.

En stilla men skälvande storm

Edward Berger har skapat en ovanlig thriller, där dramatiken inte ligger i yttre explosioner utan i inre slitningar, och för den som söker en djupare och kanske något eftertänksam film torde Konklaven på goda grunder vara ett kraftfullt och engagerande drama.

Konklaven är en film som kräver fokus – men också belönar med något som få filmer lyckas förmedla: känslan av att ha blickat in i människans allra mest svåråtkomliga rum. Inte bara Vatikanens innersta helgedomar, utan också samvetets.

 

Jan Sundstedt

Konklaven
Konklaven - 2024 US One Sheet.

Regi: Edward Berger
Manus: Peter Straughan, efter en roman av Robert Harris
Producenter: Tessa Ross, Juliette Howell, Michael A. Jackman, Robert Harris och Alice Dawson
Musik: Volker Bertelmann
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 december 2024

I rollerna (urval).
Ralph Fiennes
Stanley Tucci
John Lithgow
Lucian Msamati
Jacek Koman
Isabella Rossellini

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.