Biografi gör en kritisk granskning av världens mest kända fysikers arbete

Författaren gör en ordentlig resa genom fysikens utveckling vid tiden vid förra sekelskiftet och ställer frågan om Einsteins faktiska bidrag. Som framgår av titeln så har författaren åsikter i frågan – inte så att relativitetsteorin ifrågasätts, utan om det verkligen var Einstein som skapade den.

Schlafly påvisar i sin bok att flera fysiker och då främst Lorentz och Poincare hade formulerat och beskrivit det rums-tidsystem som är grunden i relativitetsteorin mer än tio år före Einstein. Men när Einstein publicerade sin berömda artikel 1905 så nämndes inte deras arbeten. I stället har Einstein kommit att ensam stå som tillskapare av en av fysikens hörnstenar – relativitetsteorin.

En central frågeställning i boken är vem det är som gör en vetenskaplig upptäckt och ett genombrott och när det skedde. Frågan är på intet sätt ny. När Nobelpris delas ut uppstår vanligtvis diskussioner om det är rätt personer som får utmärkelsen eller om någon eller några har blivit förbigångna eller glömda. Det har t o m hänt att Nobelpriskommitten har stämts av personer som ansett sig vara förbigångna.

Den vetenskapliga utvecklingen är en process där många forskare bidrar till att lösa naturens pussel och få bitarna på plats. Det är sällan resultatet av en människas insats utan resultatet av många människors bidrag. Så upptäcker man att biten ligger på plats och kan ge biten en bättre beskrivning än de fragment man tidigare har haft. Icke desto mindre är den vetenskapliga världen fylld av teorier, konstanter, ekvationer, diagram osv som benämnts efter enskilda personer som deltagit i arbetet med dess utveckling.

En intressant fråga är vem eller vilka som namnger en teori eller konstant. Att få sitt namn kopplat till ett begrepp är ungefär den största hedersbetygelse (näst Nobelpris) en forskare kan få av sina kollegor. Det är också en drivande kraft för den enskilde forskaren. Å andra sidan behöver även den vetenskapliga världen stjärnor och idoler som sedan kan förklara forskningens betydelse och varför det behövs nya satsningar och mer pengar i nya projekt.

Schlafly framhåller att det kanske var i rollen som idol och stjärna som gjorde att Einstein fick en sådan betydelse, framlyft av politiska krafter. I en tid med stigande antisemitism, fascism och diktaturer kom Einstein, som forskare, intellektuell, flykting, jude och ivrig förespråkare av demokrati, att representera en motpol och behövdes i kampen mot den utveckling som pågick i Europa. Det brev som Einstein skrev till USA:s president Franklin D Roosefelt, där han påpekade möjliga konsekvenserna av nyligen gjorda upptäckter (av andra forskare), resulterade i Manhattanprojektet och dess resultat – atombomben. Otvivelaktigt har Einstein haft stor påverkan på världens utveckling.

Vad åsyftar då författaren med bokens titel: How Einstein ruined physics? Under 1900-talets början togs några genomgripande steg inom fysikens i form av dels relativitetsteorin dels kvantmekaniken. Båda baseras på matematiskt formulerade modeller som kan återge fenomen som observeras i naturen, men som samtidigt medför konfliktfyllda beskrivningar av ”världen”. Det mest kända exemplet är huruvida ljus utgörs av partiklar – fotoner – eller av elektromagnetiska vågor. I vissa fall fungerar partikelmodellen, dvs energin i ljuset finns samlad i en punkt – partikeln. I andra fall fungerar vågmodellen där energin finns utspridd i hela universum.

Einsteins stora idé var att skapa en enhetlig teoretisk modell som beskriver hela fysiken, dvs naturens alla egenskaper – ett arbete som han inte hann bli färdig med. I försöken att att skapa denna enhetliga och övergripande teori ansåg Einstein att man kunde introducera nya abstrakta parametrar som, till skillnad från kvantmekanikens modeller, inte behövde motsvara experimentella observabler.

Schafly menar att Einsteins inflytande på den teoretiska fysiken, där man arbetar med den matematiska formuleringen av fysiken, var så stor att denna hans ansats ledde fysiken in på oframkomliga vägar. De modeller som skapades kunde svårligen verifieras med experiment och därmed brast de i vetenskaplighet. Ett exempel som Schafly framhåller är den s k strängteorin.

Man kan naturligtvis diskutera Einsteins ansvar för den teoretiska fysikens fortsatta utveckling och inriktning. Att lägga ansvaret för senare tiders fysiker val av väg på Einstein kan emellertid ifrågasättas. Oaktat Einstein fick stor auktoritet inom den teoretiska fysiken så måste det ligga på varje forskare att själv ta ansvar för sitt arbete och dess inriktning, något som ses som Schaflys budskap med boken.

Roger Schlaflys bok är full av information om de människor och deras tankar som stod och står för fysikens utveckling från slutet av 1800-talet fram till nu. För att läsa boken med behållning bör man dock ha goda kunskaper i både den moderna teoretiska fysiken och dess historik – något som förutsätts av författaren.

Kjell Pernestål, fysiker UU