Bästa “Alien”-filmen på länge vill lite för mycket

Den ena svajiga uppföljaren efter den andra (oavsett om man räknar in "AVP"-filmerna eller ej) har gjort den mest tålmodiga entusiasten av "Alien" och "Aliens" i varierande grad frustrerad. Uppfriskade då att Fede Alvarez upphaussade Gen Z-bidrag överraskar positivt, och då framför allt första halvlek. Efter det blir det något mindre kvalitet och mer kvantitet. Trots smärre surdegar är filmen den bästa i serien på decennier.

publicerad 22 augusti 2024
- av Jan Sundstedt
Alien: Romulus
Gissa vilka som är tillbaka i... "Alien: Romulus".

Nu har så Alien: Romulus haft premiär med tillhörande skyhöga förväntningar. Från början tänkt att visas enbart på streamingplattformar men efter övervägande samt insisterande från filmmakarna ändrade filmbolaget åsikt, höjde budgeten, och släpper således än en gång lös universums läbbigaste varelser på vita duken.

Min kärlek och lojalitet till Ridley Scotts klassiker från 1979 samt 1986 års berg- och dalbaneuppföljare signerad James Cameron är ingen hemlighet, så en har genom åren lärt sig att tona ner förväntningarna på uppföljarna till båda dessa fullträffar. Man vet aldrig vad man får men allt som oftast har uttåget från biografen varit mer gamnacke än frivolter av lycka.

Uppfriskande då att Alien-fan-boy-tillika-regissör Fede Alvarez (The Evil Dead, 2013), tillskott till serien levererar ett fullt godkänt resultat. Emellanåt och utifrån vissa aspekter rentav en Väl Godkänd slutprodukt.

Filmen är vare sig prequel, sequel eller reboot utan vi får uppfinna ett nytt begrepp för att försöka kategorisera ”Romulus” – ’midquel’ eller ’inbetweenmovie’. En liknelse skulle kunna vara “Star Wars: Rogue One”.

I rymden kan ingen höra Gen-Z skrika…

Filmen inleder – minus en kort prolog som inte ska avslöjas – på Weyland-Yutani-kolonin “Jackson’s Star”, en avlägsen och ogästvänlig gruvkoloni på en likaledes ogästvänlig planet (tänk Aliens och “Hadley’s Hope”). Kolonin präglas av hårda arbetsförhållanden som mer kan beskrivas som slavarbete än ‘den svenska LO-modellen’.

Vi möter här en grupp om sex stycken Gen-Z-arbetare som inget hellre vill än att lämna eländet i den monotona och riskfyllda tillvaron bortom kolonins klaustrofobiska gränser. När de får reda på att ett övergivet rymdskepp ligger i omloppsbana ovanför planeten, väcks deras nyfikenhet och längtan efter (mer) frihet.

Gruppen bestämmer sig för att försöka nå stationen, lockade av rykten om att det kan innehålla det drivmedel och andra förnödenheter som behövs för att klara den sju år långa resan till närmaste icke-Weyland-Yutani-öronmärkta planet, en resa som är busungarnas motiv för att söka nå farkosten.

När de stiger ombord på den mörka och mystiska skutan, fyllt med ekon från en okänd katastrof, upptäcker de snart att det inte är så övergivet som de trott. Någonting är fel, fruktansvärt fel…

Alien: Romulus
Övergivna rymdskepp lämnas bäst ifred i “Alien: Romulus”. Foto: Imdb/20th Century Fox Studios

Nostalgin tillbaka

Det finns en hel del att glädjas åt i Alien: Romulus. Filmen är inte den femetta näst efter skivat bröd, som det på internet målats upp av fans och kritiker, men som helhet betraktat är den, i alla fall efter en initial sittning, inte dum alls utan tvärtom riktigt bra.

Estetiken, det vill säga fotot, scenografin, dekor, kulör, prylar och mojänger, med mera, är en fröjd för det analoga retroögat. De som hållit tummarna för att filmen (som utlovat) i ton och stil skulle trogen firma Alien/Aliens blir inte besviken. Kombinerat med drag av ”Blade Runner” blir filmens utseende en smärre triumf.

Monitorerna ser precis ut som 1979/1986 och filmens ljuddesign kommer med tillhörande ’blip-blop-tugga-tugga-blärp”. Underbart och härligt, med andra ord. De analoga specialeffekterna fungerar alldeles ypperligt och torde inte göra någon besviken.

Rymdskepp, facehuggers och xenomorphs ser mer levande ut på länge. Män i kostymer sammansmälter på ypperligt sätt med de datoranimerade effekterna som trots allt finns. Det går således att 2024 göra finfina effekter med hjälp av lera och ståltråd. Here is wisdom!

Gen Z-skådespelarna har fått viss kritik för att i filmen göra korkade val och fatta hjärndöda beslut, och så kan man absolut tolka det. Å andra sidan är det, enligt Fede Alvarez, det som är meningen. Unga gör ungas gärning, kan man kanske sammanfatta hur Fede Alvarez här tänkt.

Protagonisterna är inga erfarna lastbilschaffisar i 40-årsåldern eller stenhårda colonial marines utan unga och oerfarna individer. Alltså något vi inte redan sett utan ett försök till viss originalitet. Sett till den situation de ställs inför är dock gruppen, till dess försvar, trots allt inte helt dumma i huvudet.

Alien: Romulus
Gen-Z-versionerna av CPL Hicks/Ellen Ripley i “Alien: Romulus”. Foto: Imdb/20th Century Studios

Haltande avslutning/låg woke-faktor

Referenser till framför allt, men inte begränsat till, de två första filmerna finns i överflöd. Från uppenbara saker som en viss android till mindre beståndsdelar som klonande repliker. Vissa fungerar bättre, andra mindre bra. Således som brukligt är i filmer likt denna.

På minuskontot finner jag emellertid det en anings fantasilöst att slutet ser ut som det gör. Dels för att Fede Alvarez (måhända med Ridley-piskan hängande över sig) under sista halvtimmen integrerar filmen lite för mycket med Scotts kontroversiella (och fanbas-delande) Prometheus. Samt att den som minns hur inte fullt så lyckade Alien: Resurrection slutade, kommer säkerligen känna ett sting av déjà vu…

Hur väl detta fungerar är upp till var och en att bedöma men personligen hade jag gärna sett mer fokus på tonen som filmen visar upp under dess inledande två tredjedelar då det är där den glänser.

Fruktan huruvuda filmen skulle drypa av woke, politiska budskap och överdrivet girl-bossande kan vi glädjande nog konstatera är (nästintill) icke existerande. Självklart (då det tycks ristat i sten) växer den unga kvinnliga protagonisten Rain (Cailee Spaeny) till att bli en slags mini-Ripley men å andra sidan tillåts även grabbarna att visa sig på styva linan. Inte minst karaktären Tyler (Archie Renaux), som tar stor plats.

Fede Álvarez har lyckats med en snygg, spännande och emellanåt imponerande sci-fi-skräckis, som tar serien tillbaka till dess nervkittlande monsterfilmsrötter samtidigt som den injiceras med lite nytt (syra)blod. Att filmen innehåller drag av klasskamp mellan profithungriga storföretag och den lilla utsatta människan förstärker kopplingen till originalet.

Bonuspoäng även till att vi får ta del av element som inte tidigare visats upp, som exempelvis tyngdlöshet, gravitationens betydelse och kyla. Dessutom kan fans av det superbt otäcka tv-spelet “Alien: Isolation” för övrigt tänkas känna igen ett och annat.

Alien: Romulus är den mest imponerande Alien-filmen på flera decennier. Sista halvtimmen sänker som sagt betyget men det går utan vidare krångel att rekommendera filmen för den som utöver nostalgi söker två timmars god underhållning i form av nerv, action och xenomorpher av gammalt hederligt slag.

 

Jan Sundstedt

Alien: Romulus
Alien: Romulus - 2024 US 4DX Poster Art.

Regi: Fede Alvarez
Manus: Fede Alvarez och Rodo Sayagues
Producenter: Ridley Scott, Walter Hill och Michael Pruss
Musik: Benjamin Wallfisch
Längd: 119 minuter
Svensk premiär 14 augusti 2024

I rollerna (urval).
Cailee Spaeny
David Jonsson
Archie Renaux
Isabela Merced
Spike Fearn
Aileen Wu

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!