Pia Hellertz lyfter den av konventionella kanaler förlöjligade frågan om chemtrails i sin bok Att leka Gud, och sätter ämnet i ett bredare sammanhang. Ivan Björn har läst boken.
För några år sedan läste jag boken ”De Vita Linjerna i Skyn” som behandlar frågor om chemtrails, som är ett förlöjligat och förbjudet ämne i det offentliga rummet. Boken förklarar på ett linjärt sätt varför chemtrails uppstod och vad som ledde till att det har tillåtits. Som läsare står jag alltså på den sida som väljer förnuftet och från denna position iakttar jag makthavare, deras galenskaper och lögner när något går snett.
För ett tag sedan har det kommit ytterligare en bok i ämnet chemtrails, men med ett bredare perspektiv. Boken som är skriven av Pia Hellertz har titeln ”Att Leka Gud” och handlar om klimatdebatten, geo-engineering och en ny världsordning. Det som är annorlunda med denna bok är att den tar del av tankar och ställningstaganden hos båda sidor. Man tränger alltså in hos de människors tänkande som får rikliga anslag för att komma fram till sådana resultat som gynnar en dold agendas intressen.
Som exempel kan nämnas professor emeritus Daniel Botkin som sa att ”Det enda sättet att få vårt samhälle att verkligen förändras är att skrämma människorna med möjligheter till en katastrof”. Eller som Paul Franklin Watson medgrundare av Greenpeace sa: ”Det spelar ingen roll vad som är sant, det enda som spelar roll är vad folk tror är sant.”
Pia Hellertz tränger i boken in hos de människor och makthavare som styr vårt samhälle i en viss riktning och som påverkar våra dagliga liv. Dessa makthavare har en viss agenda, en viss ambition för att uppnå vissa mål och de är tacksamma för att anslagen till olika projekt aldrig verkar sina. Ovanpå på detta får de dessutom olika erkännanden och utmärkelser som samhället belönar de sina med.
På den andra sidan kommer beskrivningar i boken av människors iakttagelser och forskning som inte får feta forskningsanslag eller utmärkelser från samhället. Dessa människors arbete är mycket otacksamt. I boken beskrivs till exempel Nils–Axel Mörner – internationellt erkänd forskare på havsnivåer och havstemperatur, vars mätningar visar att havsnivåer har sjunkit på många mätplatser.
Hur agendan i konventionell media fungerar är Peter Stilbs ett bra exempel på. Han blev intervjuad av Vetenskapsradion i SR, men hans intervju klipptes ner till 3 minuter och övriga medverkande klankade ner på honom resten av programmet utan att han kunde bemöta detta.
Boken ”Att Leka Gud” lämnar ingen oberörd, och ändå försöker författaren inte på något sätt övertyga läsaren om någon sorts sanning. Efter att i boken ha beskrivit diverse agendor, den gröna revolutionen, transhumanism, kemiska och biologiska vädervapen, befolkningshotet, IPCC med mera – frågar sig författaren i slutordet istället: ”Tänk om jag har fel…!” Här ges alltså utrymme till den som tycker att det som pågår i världen i form av den förda politiken är bra.
I nästa stycke frågar sig dock författaren: ”Men om det som jag försökt beskriva i denna bok ligger nära Sanningen så blir nästa fråga: HUR HAR EN HEL VÄRLD I SÅ FALL LÅTIT SIG LURAS?”
På den vägen är det. Det minsta varje människa kan göra är att öppna ögonen. Då kommer man garanterat att se saker och skeenden som gick en förbi förut.
För egen del gav mig boken insikt i hur makthavare tänker, hur människor som låter sig köpas tänker. Jag dömer inte dessa människor för det eftersom dessa människor med sina agendor inte skulle finnas om vi inte tillät det. För mig räknas egna erfarenheter, egna iakttagelser och egen slutledningsförmåga. Detta är också huvudtanken med hela boken, som därmed är en enorm berikning som ett led i samhällsdebatten och dess skeenden.
Jag vill starkt rekommendera denna bok till alla som vill växa upp som människor och inte vill låta sig styras som ett fårflock åt det hållet makthavarna pekar utan istället vara skapare av sitt eget liv och delta i omformandet av våra nedärvda tankesätt. Pia Hellertz ”Att leka Gud” är en god början till ett eget ansvar på detta underbara jordklot.
Ivan Björn
Författare: Pia Hellertz Utgivare: Hellertz Utbildning & Konsultation Utgivningsår: 2015 Antal sidor: 224 Språk: Svenska ISBN: 9789197643658
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den 30 april 1975 föll Saigon för nordvietnamesiska styrkor och USA lämnade därmed sin direkta inblandning i den långa och blodiga konflikten som var Vietnamkriget. Otaliga filmer om kriget har sedan dess sett dagens ljus, men ingen har skildrat den enskilde amerikanske infanteristens umbäranden så starkt och så gripande som Oliver Stones ”Plutonen”.
Med 1986 års hyllade mästerstycke Plutonen tar Hollywood-rebellen och politiskt medvetne regissören Oliver Stone oss med på en resa genom ett av de mest omtumlande kapitlen i modern historia – Vietnamkriget.
Det är nu 50 år sedan Saigon föll och kriget fick sitt slut. Sedan dess har ingen annan film lyckats förmedla den enskilde soldatens verklighet som Stones oerhört gripande och ofta hjärtskärande film från 1986, en filmupplevelse som samtidigt informerar och berör på djupet.
”Rejoice O young man in thy youth…”
Manuset skrev Stone utifrån sina egna erfarenheter som infanterisoldat i Vietnam, där han tjänstgjorde 1967–68, i 25:e infanteridivisionen (Tropic Lightning).
Ursprungligen försökte han få filmen gjord redan under 1970-talet, men Hollywood var vid tiden ovilligt att satsa på en sådan rå och kompromisslös skildring av kriget. Legenden säger bland annat att Jim Morrison, sångaren i The Doors, hade en kopia av manuset i sin ägo när han avled i Paris 1971.
Plutonen är inte bara en återgivning av Vietnamkrigets brutala realiteter, utan också ett djupt personligt vittnesbörd om hur historiska skeenden lämnar bestående ärr i de små människornas liv. Här möts vi av en film där varje skott, varje tyst minut och varje blick på duken talar om den råa sanningen – den sanning som inte bara kan berättas utan också kännas.
”Jag ville visa kriget som det verkligen var, med alla dess fasor och det personliga lidandet – en verklighet som ofta göms bakom de stora politiska besluten.”
Denna syn på kriget, som varken idealiserar eller demoniserar, ger filmen en extra dimension av trovärdighet. Genom att använda sina egna erfarenheter som grund, lyckas Stone skapa en atmosfär där varje ögonblick är laddat med både känslor och historisk tyngd.
Regissören Oliver Stone, i mitten med regnrock, eldar på sitt manskap. Foto. Imdb
Vietnam, 1968…
Filmen inleds med att den unge rekryten Chris Taylor (Charlie Sheen), en idealistisk universitetsstudent, anländer till en amerikansk bas i Vietnam. Taylor har frivilligt tagit värvning för att strida i kriget, men hans naiva förhoppningar om att tjäna sitt land grusas snart av den brutala verkligheten i djungeln.
Chris kastas snart in i en skoningslös konflikt, inte bara mot fienden utan även mellan sina egna befäl i form av den brutale och cyniske sergeant Barnes (Tom Berenger) samt den mer empatiske sergeant Elias (Willem Dafoe), som kan sägas representera två motsatta sidor av det amerikanska militära ledarskapet. Så småningom delas plutonen i två grupper, där hälften följer Barnes och den andra Elias.
Manskapet söndras än mer efter det att plutonen – ute efter hämnd – begått fruktansvärda övergrepp i en liten vietnamesisk by, inklusive mord och misshandel av civila. Något som ytterligare spänner relationerna mellan soldaterna och förstärker motsättningarna mellan Barnes och Elias…
St. Sgt. Barnes (Tom Berenger) på gränsen till galenskap i ”Plutonen”. Foto: Imdb/MGM/UA
Visuellt och emotionellt slående
Filmfotografin av Robert Richardson bidrar starkt till filmens autenticitet. Den vietnamesiska djungeln är både vacker och hotfull, en labyrint där döden kan lura bakom varje träd. Samtidigt förstärks intensiteten av Georges Delerues gripande filmmusik och det oförglömliga användandet av Samuel Barbers ”Adagio for Strings” – som skapar en nästan sakral stämning i filmens mest hjärtskärande scener.
Skådespelarinsatserna är en annan av filmens stora styrkor. Charlie Sheen lyckas träffsäkert förmedla Taylors gradvisa förfall från oskyldig yngling till härjad soldat. Men det är Tom Berenger och Willem Dafoe som verkligen lyser. Berenger är skrämmande i sin skildring av Barnes, en man vars ansikte är lika sargat som hans själ. Dafoe, å sin sida, ger oss en Elias fylld av tragisk skörhet och moralisk styrka. Duon gestaltar sina respektive roller så förnämligt att realismen emellanåt nästan blir för påtaglig.
Även om Chris, Sgt. Elias och St. Sgt. Barnes är filmens centrala pelare, förtjänar även resten av rollistan att uppmärksammas. Skådespelare som Keith David, Kevin Dillon, Forest Whitaker, Francesco Quinn, John C. McGinley med flera, tillför varje karaktär en unik nyans som tillsammans skapar en mosaik av känslor och erfarenheter. Varje prestation är en pusselbit i den större bilden av ett krig som inte bara handlar om strider och segrar, utan om människans kamp för att behålla sin identitet mitt i kaoset.
Inför inspelningen genomgick alla skådespelare en intensiv tvåveckors militär grundutbildning på Filippinerna, under överinseende av den militäre rådgivaren och Vietnamveteranen Dale Dye. Oliver Stones avsikt var dock inte att få männen att knyta an till varandra och agera som en enhet, utan att beröva dem sömn och göra dem helt utmattade, och därigenom få dem att leva upp till sina roller.
Den centrala konflikten i Plutonen står att finna i maktkampen mellan just Barnes och Elias, där deras motsatta sätt att se på kriget och sina soldater speglar en större moralisk kamp. Barnes representerar en kall, pragmatisk syn på krigets nödvändigheter, medan Elias står för en humanistisk ära som håller på att gå förlorad.
Scenerna av våld och krigsbrott – såsom de svårtittade scenerna i den vietnamesiska byn – är skildrade med en rå och osentimental realism. Det är denna realism som gör Plutonen så kraftfull. Stone låter oss inte vika undan från krigets fasor; vi tvingas konfrontera dem, precis som soldaterna själva.
Oscarsbelönad och tidlös
Vid Oscarsgalan 1987 belönades Plutonen med fyra prestigefyllda statyetter, inklusive Bästa film och Bästa regi. Det var en triumf för Oliver Stone som med hjälp av sina egna erfarenheter som Vietnamveteran som grundbult hade skapat film som inte bara underhöll, utan utbildade och skakade om.
Filmens succé kan också ses som en belöning för Stones hårda slit efter hemkomsten från Vietnam. Under många år kämpade han som (dock framgångsrik) manusförfattare, innan han till sist nådde sitt mål som framgångsrik regissör.
Dess betydelse för genren kan knappast överskattas – den bröt med tidigare, mer patriotiska Vietnamfilmer och lade grunden för senare realistiska krigsskildringar som Rädda menige Ryan och Black Hawk Down.
Plågsam men nödvändig
Nästan 40 år efter premiären står Plutonen fortfarande som en av de mest realistiska och kraftfulla krigsfilmerna någonsin. Filmen är en smärtsam skildring av krigets brutala verklighet, men också en påminnelse om den mänskliga själens styrka och svaghet.
Plutonen är en film som lämnar spår, inte bara i filmhistorien, utan i varje tittares medvetande. Det är en upplevelse som är lika plågsam som den är nödvändig.
Valfri fysisk version står att finna förslagsvis här samtidigt som streamaren förslagsvis kan kika in på denna plats.
”Tillägnad de män som kämpade och dog i Vietnamkriget”.
Jan Sundstedt
Plutonen - 1986 US One Sheet
Regi och manus: Oliver Stone
Producenter: Arnold Kopelson och A. Kitman Ho
Musik: Georges Delerue
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 mars 1987
I rollerna (urval).
Charlie Sheen
Willem Dafoe
Tom Berenger
Keith David
Kevin Dillon
Francesco Quinn
Forest Whitaker
Mark Moses
John C. McGinley
Johnny Depp
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Ännu ett mästerverk patenterat tyska Constantin Film såg 2008 dagens ljus i form av "Der Baader Meinhof Komplex". En semi-uppföljare till 2004 års fenomenala "Der Untergang". Denna gång med fokus på 60- och 70-talets vänsterterror i form av tyska Röda Armé-fraktionen.
I ljuset av den minst sagt surrealistiska samtid vi bevittnar, med nästintill hysteri för normalfarliga luftvägsinfektioner, ultraglobalism inklusive hyperkapitalism, ett återuppväckt kallt krig samt nedmonterande av såväl nations- som välfärdsstater, är det på sin plats att ta del av 2008 års tyska filmpärla Der Baader Meinhof Komplex.
Filmen är producerad av modiga filmbolaget Constantin Film. Samma bolag som några år tidigare bjöd biopubliken mästerverket Er Ist Wieder Da. Här visar man återigen att det faktiskt går att göra film med djup, realism, nyans och samtidigt leverera god underhållning.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 26 februari 2022.
Gudomligt befriad från Hollywoods trötta dogmer, agendor och allehanda Budskap om vad vi i publiken ska tycka och tänka.
Der Baader Meinhof Komplex
Som filmens titel antyder utspelas handlingen mot bakgrund av 60- och 70-talets oroliga och dramatiska tidsperiod i dåvarande Västtyskland. En tid som präglades av en gryende vänsterrörelse och i synnerhet den radikala och extremt våldsbenägna Röda armé-fraktionen (RAF) eller som rörelsen heter på tyska: Rote Armee Fraktion.
Röda armé-fraktionen är sprungen ur den vänsterradikala studentrörelsen som var på stark frammarsch i Västtyskland i slutet av 1960-talet. Startskottet för Röda armé-fraktionens verksamhet kan sägas vara den 14 maj 1970, då Andreas Baader fritogs ur ett fängelse i Berlin av Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin.
Under andra halvan av 1977, vilken kom att kallas den Tyska Hösten (Deutscher Herbst), genomförde RAF ett antal våldsamma aktioner i Västtyskland. Ett av de mest kända dåden det året, är den av andra generationen RAF planerade och genomförda kidnappningen av dåvarande chefen för den västtyska arbetsgivareföreningen samt västtyska industriförbundet, Hanns Martin Schleyer.
Många av RAF:s medlemmar kunde dock relativt snabbt gripas och häktas. Ett flertal av dessa dog senare under sin tid i det beryktade Stammheimfängelset, under omständigheter som är baserade på olika mer eller mindre trovärdiga teorier.
Man brukar dela in RAF:s aktiviteter, aktioner och medlemmar i tre generationer och Der Baader Meinhof Komplex fokuserar primärt på första och andra generationen.
Västtyskland var på 1970-talet skådeplats för våldsamma demonstrationer. Här manifesterat i en scen ur ”Der Baader Meinhof Komplex”.
Realism och våld
Detta kan vara den bästa film som gjorts på ämnet i fråga. Producerad på en budget på mellan 13–20 miljoner euro är detta en förstklassig produktion där varenda cent syns i slutresultatet. Allt från handlingens olika tidsepoker; kläder, cigarrettpaket, fordon och arkitektur, med mera, är noggrant genomtänkta. Produktionsdesigner med manskap har således gjort det gedignaste av arbeten.
Tillsammans med filmens utsökta foto griper realismen snabbt tag i tittaren på ett smått trollbindande sätt. Man blir ett med filmen. Trovärdigheten känns total, närvarande och påtaglig. Dialogen är hela tiden trovärdig och autentisk. Regin av Uli Edel är klanderfri och styrs med väloljad finess genom hela filmen. Skådespelarna är sin europeiska vana trogen genialt rollbesatta. Tag Lärdom, Hollywood…
Om Der Baader Meinhof Komplex har något problem så är det att den vill visa praktiskt taget alla händelser från boken (några ”mindre” händelser såsom Mahler-fängslandet, inbrotten på olika registreringskontor för att stjäla blanka pass saknas), med facit att filmen försöker pressa in 10 års historia på 150 minuter.
Resultatet är en film med halsbrytande hastighet. I vissa scener (träningslägret i Jordanien eller rättegången i Stammheim) hämtar filmen andan, lugnar ner sig och tar sig tid för skådespelarna att glänsa. Vilket de gör med bravur och den äran.
RAF utför ett attentat på öppen gata i ”Der Baader Meinhof Komplex”.
Helgar ändamålen medlen?
Mot bakgrund av mina modesta kunskaper i ämnet som sådant, känns manuset helgjutet och väl utmejslat. Som ofta med verklighetsbaserade filmer infinner sig givetvis en och annan historisk kullerbytta samt konstnärliga friheter med sanningen, men inget som fick mitt blodtryck att i frustration rusa till oanade höjder.
Filmen innehåller många scener med starkt våld och explicita sexscener, så den känslige är härmed förvarnad. Filmer likt denna är emellertid obligatoriska att om man önskar få en inblick i hur långt vissa människor är villiga att gå för en viss sak.
Oavsett om man sympatiserar med kampen ifråga eller inte går det enligt mig inte att komma undan det faktum att just detta med att verkligen vilja åstadkomma genuin förändring, trots allt förtjänar en viss form av respekt. Även då ändamålen för att nå målet är smaklösa och ibland direkt avskyvärda.
I enlighet med stolt tysk filmtradition, är Der Baader Meinhof Komplex en fröjd att beskåda. Oavsett om det gäller den mer politiskt intresserade betraktaren eller den som önskar se en välgjord dramathriller med alla de ingredienser som inbjuder till ett par timmars underhållande och tankeväckande tidsfördriv.
Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa på denna plats samtidigt som streamingentusiasten här finner lystmäte.
Jan Sundstedt
Der Baader Meinhof Komplex - 2008 tysk filmaffisch.
Regi: Uli Edel
Manus: Bernd Eichinger och Uli Edel, efter en bok av Stefan Aust
Producenter: Bernd Eichinger, m. fl.
Musik: Peter Hinderthür och Florian Tessloff
Längd: 150 minuter
Svensk premiär 17 oktober 2008
I rollerna (urval).
Martina Gedeck
Moritz Bleibtreu
Johanna Wokalek
Jan Josef Liefers
Nadja Uhl
Alexandra Maria Lara
Heino Ferch
Stipe Erceg
Bruno Ganz
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Mot bakgrund av den tråkiga nyheten kring Gene Hackman och hustrun Betsy Arakawas död, önskar kulturredaktionen hedra minnet av skådespelarlegenden med en gott-och-blandat-påse innehållande fem utsökta alster med Hackman i bärande roller.
Gene Hackman må nu ha lämnat oss, men hans minne och prestationer lever vidare. Med ett häpnadsväckande cv bestående av 101 (!) rollprestationer har han få motsvarigheter i Hollywood – en karriär lika imponerande som mångsidig.
Hackman var en av de där sällsynta skådespelarna som aldrig förlitade sig på yviga manér eller teatraliska överdrifter. Hans förmåga att gestalta komplexa, ofta motstridiga manliga karaktärer var närmast oöverträffad. Han kunde vara brutal och sårbar, självsäker och plågad – ibland i en och samma scen. Oavsett genre rörde han sig obehindrat mellan rollerna och gjorde dem alltid trovärdiga.
Mot bakgrund av den tråkiga nyheten är det således på sin plats att hedra minnet av Gene Hackman med ett ödmjukt tips på fem filmer, som samtliga kan ses som essentiell tittarupplevelse vad gäller skådespelaren men också människan Gene Hackman.
Gene Hackman – kamelont och mångsidig som få. Foto: kollage/X/@il0venostalgia
Fem godbitar
En lista av detta slag är, som den kloke läsaren givetvis inser, högst subjektiv. Man bör dock inte bli alltför tagen på sängen av några av titlarna här nedan, då ett par av dem tenderar att dyka upp i liknande sammanhang.
Filmerna presenteras i kronologisk ordning, snarare än en rangordning – ett rättvist grepp när det gäller en så gedigen filmografi.
1. The French Connection – Lagens våldsamma män (1971) – regi: William Friedkin
Ska man se endast en kriminalfilm innan ridån går ner, torde The French Connection vara given. I rollen som den kompromisslöse, hårdföre polisen Jimmy ”Popeye” Doyle levererar Hackman en oslagbart intensiv och realistisk prestation, vilket också gav honom hans första Oscar.
William Friedkins polisthriller satte en ny standard för genren vid premiären 1971. Filmen belönades med fem Oscars, däribland Bästa film och Bästa manliga huvudroll för Hackman. Hans insats som Doyle är en av karriärens mest oförglömliga – en rollfigur med skit under naglarna och en brutal hårdhet som kändes äkta.
Denna råa och dokumentärt skitiga skildring av New Yorks undre värld är än idag ett kraftprov i genren.
The French Connection hade svensk premiär 28 augusti 1972.
2. Superman: The Movie (1978) – regi: Richard Donner
Richard Donners superhjälte-epos är nog bekant för de flesta, men få superhjältefilmer hade varit lika minnesvärda utan Hackmans smått ikoniska skurkporträtt. Som den självgode och diaboliskt charmiga Lex Luthor stjäl han scener med en kombination av komisk finess och hotfull intelligens.
Med en mix av humor och hotfullhet lyckas Hackman göra Luthor till en oförglömlig skurk. Det sades att han till en början inte ville raka huvudet för rollen, men kompromissen blev att Luthor bar olika peruker – ett drag som adderade till rollfigurens excentriska karaktär – en antagonist med karisma, långt ifrån dagens CGI-stinna skurkar.
Richard Donners mästerstycke satte dessutom ribban för alla framtida superhjältefilmer.
Superman The Movie hade svensk premiär 19 februari 1979.
Det må kanske överraska någon att denna något udda fågel ur Hackmans långa karriär har letat sig in. Dock inte för undertecknad. Här gestaltar han en Vietnamveteran som samlar en grupp gamla soldater för att frita sin son ur ett vietnamesiskt fångläger.
Filmen, producerad i efterdyningarna av Vietnamkriget, har med åren växt till något av en kultklassiker. Hackmans insats är fylld av mänsklig värme och beslutsamhet, vilket lyfter filmen långt över dess genrekonventioner.
En hårdkokt men känslosam krigsfilm, där Gene Hackman visar varför han var mästare på att förmedla både auktoritet och djup mänsklighet i en och samma roll.
Självmordspatrullen hade svensk premiär 13 april 1984.
4. De skoningslösa (Unforgiven, 1992) – regi: Clint Eastwood
Västernfilmernas västernfilm? Det kan en absolut, med gott fog, anse om Clintans enastående anti-vålds-opus från tidigt 90-tal. Hackman spelar den sadistiske sheriffen ”Little Bill” Daggett, en man vars moraliska kompass är lika skev som hans våldskapital är hänsynslöst.
Filmen belönades med fyra Oscars, varav Hackman vann sin andra Oscar för Bästa manliga biroll. Hans porträtt av Daggett är på en gång karismatiskt och fruktansvärt skrämmande, en av de mest minnesvärda antagonistrollerna i modern filmhistoria.
Rollen bekräftade än en gång Gene Hackmans unika förmåga att gestalta komplexa skurkar som inte bara var onda, utan också mänskliga.
De skoningslösa hade svensk premiär 11 september 1992.
5. Enemy of the State (1998) – regi: Tony Scott
”Du är övervakad, medborgare, och det går inte att undkomma.” Det är temat för Tony Scotts actionladdade och dystopiska konspirationsthriller. En film som var långt före sin tid i sin kritik av massövervakning och digital kontroll. Hackman spelar en ex-NSA-agent, en paranoid och desillusionerad man som vet lite för mycket om maktens mörka sidor.
Gene Hackmans roll kan också ses som en slags andlig uppföljare till hans karaktär i Francis Ford Coppolas Avlyssningen (1974), och han ger filmen tyngd med sitt luttrade och paranoida uttryck. Enemy of the State förutspådde dessutom det moderna massövervakningssamhället långt innan det blev en realitet.
En påminnelse om att Gene Hackman, trots sin status i Hollywood, aldrig var rädd för att låna sitt namn till filmer med ett budskap.
Enemy of the State hade svensk premiär 18 december 1998.
En legend lever vidare
Så där har vi dem – fem förnämliga Gene Hackman-godbitar att njuta av, återupptäcka eller uppleva för första gången. Ett axplock ur en karriär som få kan mäta sig med och en skådespelare vars avtryck på filmhistorien är lika oförglömligt som hans roller.
Foto: Imdb
Gene Hackman var en av Hollywoods mest respekterade skådespelare, en man som med sin närvaro kunde lyfta vilken film som helst. Oavsett genre, oavsett roll, så fanns det alltid en ärlighet i hans skådespeleri. Hans arv är odödligt, och hans filmer kommer fortsätta att inspirera i generationer framöver.
Jan Sundstedt
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Steven Spielbergs genombrott och legendariska filmatisering av romanen Jaws är mer tidlös än många känner till. I Hajen ges bland annat prov på vad mod och beslutsamhet kan åstadkomma i kampen mot korruption.
Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchley och dennes oväntade kioskvältare Jaws (Hajen), gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar. Två saker han inte räknat med kan ha varit vilken utomjordisk succé filmen skulle komma att bli och att inspelningen skulle bli en mardröm modell redig hjärtsnörp.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.
Boken – förlagan
Romanen Jaws växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet. Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York.
Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt (under en kortare period) som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv ”sista försök att försörja mig som författare”.
Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en ”mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle”. Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws.
Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning.
Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar. Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör…
Romanen Jaws – pocketbok 1975.
Enter Steven Spielberg
Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Expressför Jaws-producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen.
Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duel (Duellen, 1971), genom att båda handlar om ”bjässar som urskiljningslöst attackerar människor”.
Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han ”inte såg skillnad på val och vithaj”, föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar. Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så.
Spielberg och Bruce våndas under inspelningen av ”Jaws”.
Marthas’s Vineyard
Val av inspelningsplats föll på ön Martha’s Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen ”behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi”.
Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Detta gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs.
Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.
Problem och strejkande Bruce
Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar – när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över:
– Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen ”less is more” för scener som involverade hajen.
– Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska.
– Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws).
En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha’s Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen.
Polischef Martin Brody (Roy Scheider) bevittnar en hajattack i ”Jaws”.
Roman vs. film
Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia – tack och lov för det.
Tre markanta skillnader:
1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter.
2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare.
3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger.
Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord. Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.
Filmens handling torde för gemene man – såvida en inte sovit under en sten i 47 år – vara välkänd. Därav endast några rader om denna.
Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att invånarna i den lilla sömniga orten Amityville passar utmärkt som måltider. Filmens inledande scen och tillika hajattack, föranleder stadens polischef att söka stänga badstränderna. Något han motarbetas från att göra av stadens kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna puts väck.
Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker varpå man till slut bestämmer sig för att ha ihjäl besten. Det blir nu upp till trion Brody, Hooper och Quint att oskadliggöra det dödliga hotet.
Braksuccé
Jaws hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar. På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar – oöverträffat för sin tid.
Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak – spikrakt uppåt.
Jaws är, justerat för inflation, till dags dato fortfarande på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin.
Mandom, mod och morske män
Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Jaws. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på slutprodukten. Det är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen.
Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Jaws visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I filmen med oskyldiga dödsoffer som följd.
I motsats till detta får vi prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma. Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften – utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet. I Jaws finns ingen plats för sojadrickande och feminiserade män.
Dah-dah-dah-dah…
Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Regissör Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida. Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll.
De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer… historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce.
En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams. Steven Spielberg har sagt att ”filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för ’Johnnys’ geniala ledmotiv och exceptionella musik”. Jag kan bara instämma med föregående talare.
Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus. Den går att finna via denna länk. Jag pysslar inte med streaming så det får en själv leta upp.
Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Jaws är en typ av film som inte längre produceras, så passa på och njut innan det är försent. Avslutningsvis vill jag passa på och säga att… Vi kommer att behöva en större båt…
Jan Sundstedt
JAWS - 1975 US One Sheet.
Regi: Steven Spielberg
Manus: Carl Gottlieb och Peter Benchley
Producenter: David Brown och Richard D. Zanuck
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 20 december 1975
I rollerna (urval).
Robert Shaw
Roy Scheider
Richard Dreyfuss
Lorraine Gary
Murray Hamilton
Jeffrey Kramer
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
