Planet Solar Impulse 2 har flugit 4 200 mil utan bränsle med hjälp av 17 000 solceller monterade på vingarna.
Piloter var schweiziske Bertan Piccard och André Borschberg.
Artikeln har tidigare publicerats i Miljömagasinet
https://nyadagbladet.se/miljo/4200-mil-lang-flygning-pa-bara-solceller/
Planet Solar Impulse 2 har flugit 4 200 mil utan bränsle med hjälp av 17 000 solceller monterade på vingarna.
Piloter var schweiziske Bertan Piccard och André Borschberg.
Artikeln har tidigare publicerats i Miljömagasinet
https://nyadagbladet.se/miljo/nu-ska-svenska-igelkottar-raknas/
Under igelkottsveckan uppmanas svenskar att räkna igelkottar, eller avsaknaden av dem, i sitt närområde. Målet är att ta reda på mer om igelkottarna och förbättra djurets livsmiljöer.
Igelkotten är ett djur som alltid levt nära människan och man kan ofta få syn på dem i trädgårdar, men även inne i befolkade städer. Det är ett vilt djur som är mycket älskat av svenskarna och man ställer ofta ut både mat och vatten till dem, samt gärna vill rädda dem från majbrasorna.
— Igelkotten är ett djur som har levt nära oss människor hela tiden. När landsbygden såg ut på ett annat sätt såg man ofta igelkotten i anslutning till gårdarna. Det finns beskrivet både i folktron och i gamla nyhetsarkiv. Igelkotten har länge haft ett nyhetsvärde för oss människor, berättar Jessica Ångström, naturexpert på WWF, till Natursidan.
Trots den till synes delade kärleken arter emellan så orsakar människor ofta problem för igelkotten. Trafikdödlighet är exempelvis ett stort problem bland igelkottar och står för 33 procent av dödsfallen. Även minskandet av det småskaliga jordbruket har påverkat igelkotten negativt, samt bland annat brist på övervintringsplatser, sjukdom och insektsgifter.
Idag är igelkotten rödlistad som sårbar, enligt SLU Artdatabanken. På 12 år har antalet igelkottar minskat med 48 procent i Sverige.
Nästa vecka uppmanar WWF alla svenskar att räkna igelkottarna i sitt område. Det gäller även de som bor inne i stan och man ska även rapportera in om man inte sett några igelkottar.
”Vi räknar igelkottar under en vecka över hela landet och i år är vi särskilt intresserade av rapporter från dig som aldrig sett en igelkott där du bor”, skriver WWF.
Igelkottar finns överallt och kan få för sig att vilja bo i vilken trädgård som helst. Har man därför möjlighet att skapa en bättre miljö i trädgården är igelkotten troligen tacksam, om inte annat kan det hjälpa den att överleva. Att ha lövträd, buskage och rishögar är bra i en trädgård. Spara exempelvis lövhögar i buskar, det blir perfekta sommarbon.
Bor man i exempelvis ett villaområde är det också fint om det finns lämpliga igelkottepassager mellan trädgårdarna, så igelkotten inte behöver ta sig ut på vägarna för mycket. En igelkott har inget revir, men brukar kunna röra sig i en fem hektars radie. Om man ska elda ris under våren så kika under högen först så ingen igelkott ligger och sover.
Robotgräsklippare och igelkottar går inte ihop, programmera den att köra under dagtid när igelkotten sover. Likt många djur är den oftast mest aktiv i skymning och gryning. Det går fint att mata igelkotten, men inte för mycket. Då kan den bli överviktig och få svårt att röra sig. Undvik dock att ge mjölk då igelkottar inte tål det särskilt bra, ge istället hund eller kattmat samt en skål med vatten.
Igelkotteveckan är 11–17 augusti.
https://nyadagbladet.se/miljo/mikroplastregnet-i-auckland-motsvarar-3-miljoner-plastflaskor/
Det faller ned mikroplast från himlen motsvarande 3 miljoner plastflaskor årligen i storstadsområdet Auckland i Nya Zeeland, visar ny forskning. Totalt motsvarar det 74 ton mikroplast.
Tidigare studier från storstäder världen över har avslöjat att luften vi andas innehåller mikroplast. När man exempelvis mätte i London under 2020 innehöll en kvadratmeter under en dags mätningar i snitt 771 plastpartiklar. Jämförelsevis mätte man i snitt 275 i Hamburg och 110 i Paris per kvadratmeter.
Nu har forskare vid Auckland University genomfört mätningar med nya metoder, som kan upptäcka ännu mindre partiklar, som inte är större än 0,01 mm. Resultaten av mätningarna, som presenteras i Environmental Science & Technology, visade att Auckland hade i genomsnitt 4 885 mikroplastpartiklar i en kvadratmeter under ett dygn. På ett år motsvarar det 74 ton mikroplast, eller 3 miljoner plastflaskor.
Forskare runt om i världen har sannolikt underskattat mängden mikroplaster i luften dramatiskt, säger huvudförfattaren Dr Joel Rindelaub. Studien är den första som beräknar den totala massan av mikroplaster i luften i en stad.
I studien fångades mikroplaster som föll från luften upp av en tratt och en burk i en trälåda på taket av ett universitet i stadens centrum. Samma uppställning fanns i en trädgård i området Remuera. Nästan all mikroplast var för liten för att kunna ses med blotta ögat. Forskarna identifierade de minsta partiklarna genom att använda ett färgämne som avger ljus under vissa förhållanden. En värmebehandling användes för att analysera massan.
— Ju mindre partiklar vi tittade på, desto mer mikroplast såg vi, säger Rindelaub i ett pressmeddelande. Detta är anmärkningsvärt eftersom de minsta partiklarna är de mest toxikologiskt relevanta.
Rindelaub förklarar att det är nanoplast, det vill säga de minsta partiklarna, som potentiellt kan tränga in i celler, passera blod-hjärnbarriären och ansamlas i organ som testiklar, lever och hjärna. Nanoplast och mikroplast har hittats i bland annat moderkakor hos kvinnor och i blodet. Tidigare studier har också visat att mikroplast i blodet förhöjer risken för hjärtsjukdomar.
Forskarna tror att en möjlig källa till de höga halterna i Auckland beror på haven, som är avsevärt plastförorenade.
— Luftburen mikroplast uppstår när vågor slår mot land och det kan vara en nyckelkälla till hur mikroplaster transporteras runt globalt. Det kan hjälpa oss förstå hur vissa mikroplaster når atmosfären och hur de förs till avlägsna platser som här i Nya Zeeland, säger Rindelaub.
Storstadsområdet kring Auckland omfattar ungefär 5600 kvadratkilometer, ungefärligen motsvarande Stockholms läns cirka 6500 kvadratkilometer.
https://nyadagbladet.se/miljo/ny-jatteinsekt-upptackt-i-australien/
Forskare har upptäckt en ny art av vandrande pinne. Insekten, som kan bli nästan en halvmeter lång, uppges kunna vara Australiens tyngsta.
Det var på hög höjd i Atherton Tablelands i norra Queensland i Australien som man hittade den vandrande pinnen. Forskare vid James Cook University hjälpte till att identifiera den nya arten som man kallar för Acrophylla alta. Det mest märkvärdiga med insekten är dess längd och särskilt dess vikt: Den kan bli 40 centimeter lång och väga cirka 44 gram, vilket är något mindre än vikten av en golfboll.
— Det finns längre stickinsekter, men de är ganska lätta, säger professor Angus Emmott i ett pressmeddelande. Enligt vad vi vet hittills är detta Australiens tyngsta insekt.
Det var genom äggen som forskarna kunde identifiera att det var en ny art, eftersom inga arter av vandrande pinnar har likadana ägg.
— De har alla olika ytor och olika texturer och gropar, och de kan ha olika former, säger han.
¡Es el #insecto más pesado de #Australia!
Conoce a Acrophylla Alta, una nueva especie de insecto palo con 44 gramos y 40 cm de longitud, ¡lo mismo que una pelota de golf!
Expertos afirman que su gran tamaño sería una adaptación evolutiva al clima húmedo y frío de su… pic.twitter.com/t0pEbZcIN8
— Cuarto Poder (@CuartoPoderMX) July 31, 2025
Det är inte ovanligt att man upptäcker nya insektsarter, men anledningen till att just denna tunga insekt gått obemärkt förbi är troligen på grund av dess levnadsmiljö. Dessa insekter lever i ett begränsat område högt belägen regnskog och lever högt uppe i trädkronorna. Emmott tror också att det är just deras livsmiljö som gjort dem så pass stora.
— De lever i en sval, fuktig miljö, säger han. Deras kroppsvikt hjälper dem troligen att överleva de kallare förhållandena, och det är därför de har utvecklats till dessa stora insekter under miljontals år.
https://nyadagbladet.se/miljo/formgivare-svenskt-virke-haller-inte-langre-mattet/
Rickard Nordström, formgivare och möbelsnickare, menar att Sveriges skogsbruk har förlorat fokus på kvalitet. I en debattartikel i Bonnierägda DN kritiserar han den svenska skogsindustrins jakt på volym framför värde – och uppmanar till en ny skogsstrategi.
Medan Sverige är världens näst största exportör av sågade barrträvaror lever vi med en paradox: för att få tag på riktigt bra trä tvingas svenska hantverkare och möbeltillverkare importera virke från Östeuropa. Det menar formgivaren och möbelsnickaren Rickard Nordström, som i en debattartikel i slår larm om svensk skogsindustris fokus på kvantitet framför kvalitet.
”Sverige är världens näst största exportör av sågade barrträvaror och en av de främsta exportörerna av massa och papper. Vi har mer produktiv skog per invånare än något annat land – ändå råder brist på trä: det trä som ska synas, kännas, levas med”, skriver Nordström.
Efter att ha rest genom hela landet från Skåne till Norrbotten beskriver Nordström hur Sveriges skogar har förvandlats till monokulturer av planterad gran och tall, även på marker där lövträd naturligt växte tidigare.
”Överallt möts man av samma bild: ett land draperat i monokulturens grågrönhet – planterad gran, planterad tall, och självsådd björk, i ständig växelverkan”, säger han.
Enligt Nordström har detta lett till att träd som inte passar den sydsvenska jordmånen eller klimatet planterats på fel platser, vilket resulterat i ”snabbtväxande men lågkvalitativ skog”.
Problemet förstärks av att träden inte får växa färdigt innan de tas ner. ”På stubbarna syns det: träden får inte utvecklas, de hinner knappt bli träd”, konstaterar han.
Det som tidigare var restprodukter från skogsbruket – massaved, flis och emballage – har enligt Nordström blivit huvudprodukt. Samtidigt produceras ”nästan inget av det skogen en gång gav: hållbart vackert virke för byggnader och inredningsindustrin”.
Nordström, som arbetat med trä från hela världen i över 60 år, ser detta som en ironisk utveckling när världen samtidigt möbleras med träd från Östeuropa som fått växa under lång tid.
”I södra och mellersta Sverige hade vi kunnat odla ädellövträd av högsta kvalitet – björk, al, ask, lönn, alm och ek – om bara viljan funnits att tänka långsiktigt”, menar han.
Lösningen ligger enligt Nordström inte i teknologi utan i attityd. Medan svensk skogsindustri ”domineras av otålighet och bulkproduktion”, kräver ädellövskog ”omvårdnad, kunskap, tid – och en kultur av förvaltarskap”.
Han framhåller att riktigt trä inte kan stressas fram: ”Det bildas bara en årsring per år, och de ska helst sitta tätt.”
Ett långsamt växande träd fungerar dessutom som kolsänka i upp till 150 år, och om det sedan blir till byggnad, inredning eller möbler som varar lika länge förlängs kretsloppet ytterligare.
Nordström uppmanar till en ny skogsstrategi där ”staten, kyrkan, akademierna och långsiktiga privata skogsägare avsätter mark för kvalitativ ädellövskog, med omloppstider på 80 till 200 år”.
”Det kräver bara att vi planterar rätt träd på rätt plats, vårdar dem i början – och sedan överlåter skörden åt en annan generation”, förklarar han.
Detta beskriver han som ”en investering i framtidens industri, arkitektur, kulturarv och klimat” som inte kräver genmodifierade plantor eller ny teknologi.
”Det är inte teknologi vi saknar – det är tålamod, en motkraft till kvartalsekonomi”, avslutar Nordström sin appell för en mer långsiktig syn på svensk skogsskötsel.