För ungefär ett år sedan publicerade Nya Dagbladet analysen ”Varning för konspirationsteorier”. Att tro att vi därmed inte skulle behöva ägna mer uppmärksamhet åt domedagsprofeter eller vita hattar vore dock att förhasta sig.
Den så kallade Q-rörelsen har visat sig vara ett seglivat fenomen som fått påtagligt fotfäste även i Sverige. Dess ledande teori handlar om "de vita hattarnas konspiration", som i korthet går ut på att underrättelsetjänsten och höga militärer i USA, tillsammans med den förre presidenten Donald Trump i spetsen förbereder en hemlig så kallad ”stingoperation”. Det utlovas där att diverse globalistiska konspiratörer och korrupta skurkar snart kommer att fängslas och ställas till svars. Snart kommer demokratin enligt denna teori och på detta sätt att återupprättas så att USA och hela världen ånyo kommer att andas frihetens luft efter den militärkupp som förebådas.
Trots högtflygande och ständigt brutna löften om att revolutionen snart är här finns många som fortfarande tror på Q-rörelsens utsagor. Den återkommer gång på gång till att det är bäst att sitta still i båten och ”lita på planen” – bara lite till, och lite till efter det, och sedan ännu lite till.
Det vore förstås glädjande om någon i verkligheten vore i stånd eller färd med att rensa upp bland korrupta makthavare och om diverse illgärningsmän snart fick sona för sina övergrepp mot befolkningen. Det stora problemet är att det inte finns några faktiska belägg eller seriösa indikationer på att så är fallet. Det ständiga ältandet om att ”lita på planen” istället för att engagera sig i en samhällsförändring är i praktiken ett budskap till den systemkritiska allmänheten att förbli passiv och sätta sin blinda tilltro till högst oklara auktoriteter.
I Sverige personifieras Q-rörelsen, som gårdagens artikel på Nya Dagbladet belyser, av den tidigare Bonniermedarbetaren och videobloggaren Cornelia Gustafzon, som enligt egen utsago tillsammans med videobloggarna Carl Norberg och Martin Stensö utgör den "alternativa alternativrörelsen" - som Gustafzon menar utgör den enda genuina oppositionen i Sverige.
"Alla är köpta"
Bland andra spektakulära teorier sprider Gustafzon exempelvis tesen att det globalistiska maktnätverket World Economic Forums ökände grundare Klaus Schwab i själva verket är en välvillig aktör som "genom att synas" arbetar för att exponera den djupa staten. Gustafzon, som fram till nyligen själv arbetade som finansiell rådgivare, propagerar också för införandet av så kallad e-valuta, ett teknokratiskt system som skulle få den sovjetiska kontrollapparaten att framstå som frihetlig i sammanhanget, vilket framgår av Nya Dagbladets analys på temat.
Dessa ståndpunkter framstår för seriösa systemkritiker som i bästa fall förvirrade, men problemet är inte begränsat till den vilseledande information som sprids. Det systematiska konfliktsökandet som många oppositionella aktörer fått erfara är än mer problematiskt, där utgångspunkten är en svepande indelning av vänner och fiender.
"Alternativrörelsen", som av Gustafzon definieras som alla aktörer utanför etablissemanget förutom Norberg och Stensö och henne själv, betraktas som kontrollerad, köpt eller falsk opposition. Allehanda regimkritiska profiler och rörelser av olika slag misstänkliggörs frekvent för att vara lierade med fienden på olika sätt eller klandervärda på ett rent personligt plan - samtidigt som anklagelserna inte hänvisas till faktiska bevis, utan till egna icke redovisade källor.
Gustafzons förklaring till varför sådan energi läggs på smutskastningskampanjer av oppositionella är att ”det pågår ett informationskrig” och att det är hennes uppgift ”att identifiera och avslöja” den falska oppositionen. Detta är ett på pappret ädelt syfte, men intrycket av Gustafzons projekt är ofrånkomligen att det egentliga målet snarare är att så split och kaos i den systemkritiska sfären.
Faktum är att Q-rörelsen och dess svenska falang själva uppbär kännetecken på falsk opposition, något man alltså på orwellskt manér anklagar alla andra för att vara.
Folkets Radios Per Shapiro, Stiftelsen Pharos Inger och Jacob Nordangård, Vaken.se-grundaren Mikael Cromsjö, Swebb-TV, Granskning Sverige-profilen Fabian Fjälling, Knapptryckarna, Fria Tider, Samnytt, frilansjournalisten Ingrid Carlqvist och videobloggaren Aida Reva utmålas i ett svep för att vara falska oppositionella och för att vara lika förljugna som gammelmedias stofiler.
Att urskiljningslöst anklaga oppositionella för att vara ”köpta”, ”kontrollerade” eller sammankopplade med terrorism eller insinuera att de är pedofiler är naturligtvis ett beteende som måste få varningsklockorna att ringa – särskilt när den som häver ur sig anklagelserna själv har en mycket ytlig bakgrund som oppositionell opinionsbildare.
Ett varnande exempel
Verklig förändring förutsätter inte att "lita på planen" - utan bygger på offervilja, beslutsamhet och hårt arbete. Nya Dagbladet kunde tack vare detta mot alla odds överleva som tidning efter trakasserierna från Länsförsäkringar Bank, inte minst genom generösa läsare som valde att donera av sina surt förvärvade pengar med små men många bidrag till tidningens kassa i samband med denna kris. Varje seriös organisation, projekt, parti eller tidning som på allvar utmanar status quo måste vara beredd att kämpa för sin överlevnad eftersom det inte tillhandahålls några livlinor ovanifrån.
Cornelia Gustafzon och kretsen kring henne är förvisso marginella aktörer, men verksamheten utgör ett likväl varnande och målande exempel på destruktiv pseudo-opposition i dagens Sverige. I den allt bredare systemkritiska miljö som växer fram i dagens Sverige bör alla seriösa betraktare ta lärdom av detta för att bli bättre på att skilja agnarna från vetet.
Markus Andersson
