Har du någon gång undrat hur Sverige kunde bli en mångkultur? Har du någon gång ställt dig frågan om vilka som gynnas av en extremt lättvindig invandring och vilka de styrande mekanismerna till denna politik är? Jonas Nilsson och hans medieföretag Palaestra Media försöker i denna nya dokumentär besvara dessa frågor.
Dokumentären gör ett ambitiöst arbete med att försöka klarlägga varför Sverige blivit en mångkultur, dels med akademiska källor men också genom att tala med människor som arbetat som journalister och kan ge en bild av vilka krafter samt vilka grupper som legat bakom utvecklingen.
Dokumentären tar även upp obskyra intressegrupper som Paideia samt kulturpersoner som Göran Rosenberg och Willy Silberstein, som anser att mångkultur gynnar samhället. Sedan konfronterar man vissa av dessa personer med deras uttalanden och ifrågasätter många påståenden på ett väldigt bra sätt. Det som sticker ut ur mängden är inte påståenden som backas upp av källor, intressanta citat av personer med stor makt och inflytande, utan själva kvalitén på produktionen som kontrasterar mot många andra regimkritiska dokumentärer. Även Olof Palme granskas här i sömmarna på ett mycket intressant sätt.
I dokumentären får vi också djupdyka i vilka personer som varit mest drivande i denna agenda och Jonas Nilsson försöker analysera vilka som tjänar på den och vad huvudanledningen är. Det här är dock ingen dokumentär som ger dig allt på ett silverfat, men däri ligger en stor del av dess charm. Den utmanar tittaren att själv dra slutsatser och ställer en del frågor som man själv delvis får vara med och besvara, exempelvis i hur hög grad vi själva tillåtit att mångkulturen lyckats införlivas.
Dokumentären sätter fingret på en relativt okänd person nämligen den polsk-judiske debattören David Schwartz som man menar är en av medgrundarna till att Sverige blev en mångkultur. Hans mångkulturella ambitioner och makt som opinionsbildare och redaktör är intressant skildrat och man lyfter bland annat fram hur han med stöd av Olof Palme kom att spela en oerhört stor roll i socialdemokratisk politik samt även hur Schwartz samtidigt öppet hyllade sionismen år 1967 i ett socialdemokratiskt tal. Dokumentären kartlägger också den personliga vänskapen mellan David Schwartz och Olof Palme, vilket gör att tittaren lätt kan binda samman punkter mellan denna vänskap och den förda svenska invandrings- och integrationspolitiken.
Filmen skildrar också första gången som ordet mångkultur användes i officiella sammanhang, nämligen proposition 1975:26. Detta var regeringens proposition för riktlinjer kring invandrar- och minoritetspolitiken. Det är i detta okända dokument som en stor och förödande del av svensk politik blivit grundlagd.
Nu förringar jag inte vikten av källor och citat i en dokumentär, för dessa är grundläggande för seriositet. Samtidigt som flera dokumentärer varit noggranna med detta, sticker denna ut ifrån andra när det gäller att vara välgjord.
Varför är Sverige en mångkultur, borde visas på biografer och även i skolorna då den utmanar etablissemangets strävan till mångkultur. På flera plan belyser den även hur denna strävan blivit en del av den förda politiken trots att det svenska folket aldrig tillfrågats och hur denna strävan faktiskt direkt går stick i stäv med det svenska folkets intresse.
Jag rekommenderar att alla som kan bör se denna dokumentär och hoppas att den inte bara blir en i mängden av alla ”Youtube-dokumentärer” som finns där ute.
Den förtjänar mer än så.
Christian Pavón
Fakta: Varför är Sverige en mångkultur?
Längd: 1 timme och 43 minuter
Regissör: Jonas Nilsson
Premiär: 10 september 2021
Dokumentären kan ses på Odysee:
Palestra media är ett medieföretag som betecknar sig med den politiska beteckningen ”frihetligt höger”. Man har tidigare även granskat den samtida genusdebatten i dokumentären Det könlösa samhället (2019).
