The Thing från 2011 – en bakgrundshistoria som överraskar

Nya Dagbladets kulturintresserade läsare må ha snappat upp att er ödmjuke filmskribent är ett stort fan av regissören John Carpenter. Inte minst gäller detta hans mästerverk The Thing. Vad som däremot kan ha gått filmintresserad näsa förbi är det faktum att 2011 såg en bakgrundshistoria till 1982 års klassiker dagens ljus.

Från början var filmbolagets plan att göra en nyinspelning (en synnerligen bisarr och otäck plan). Ungefär som när samma filmbolag 1998 fick den lysande idén att göra en nyinspelning på Alfred Hitchcocks Psycho... I fallet med The Thing klev dock försynen in i form av filmens producenter, som lyckades övertala cheferna på Universal att istället göra en så kallad prequel.

Filmen kom sig så att utspelas dagarna och i slutändan timmarna innan händelserna i det amerikanska lägret. En utmärkt idé och ett synnerligen intressant ingångsvärde.

Antarktis, 1982

En norsk forskningsstation har gjort en sensationell upptäckt. En utomjordisk farkost, begravd djupt ner i den 10 000-tals år gamla packisen. En bit från nedslagsplatsen har man även funnit något annat. En varelse. Också den nedfryst under isen.

Ledaren för forskningsstationen, Dr. Sander Halvorson (Ulrich Thomsen), ber en amerikansk paleontolog vid namn Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead) om assistans i hopp om att kasta ljus över den otroliga upptäckten. Som sig bör i en film likt denna tackar Kate ja på tre röda sekunder och beger sig tillsammans med kollegan Adam (Eric Christian Olsen) till Antarktis. Ingen betänketid här inte. Väl på plats vid Antarktis dröjer det inte lång stund innan norrbaggar och amerikaner tar sig an det hela med liv och lust.

Det norska forskarlaget har sedan tidigare sett till att öppna en passage genom isen ner till farkosten. Vad gäller varelsen önskar man hjälp av en erfaren paleontolog för att inte riskera skada fyndet. Efter en god natts sömn beger man sig tillbaks ut till varelsens viloplats och karvar ut ett stort isblock, med varelsen inuti, och transporterar sin upptäckt till lägret för initiala undersökningar. Det står snart klart att cellerna från varelsen tycks innehålla liv. Millennium-lång nedfrysning till trots.

Samtidigt som vi bjuds på skönsjungande allsång av norrmännen i form av klassiker såsom “Sámiid Ædnan” (Norges bidrag till 1980 års Eurovision Song Contest) börjar de sakta men säkert upptinade cellerna få liv i sig…

Bättre än väntat

The Thing anno 2011 är något överraskande inte alls oäven utan tvärtom. Jag har numera som vana att inte förvänta mig alltför episka alster från Hollywood och framför allt inte vad gäller remakes/sequels/prequels. Döm då om min förvåning när jag denna gång fann mig dels investera i filmens handling och dels bli en smula överraskad av filmens förmåga att dölja vem som är vem eller vad.

The Thing får plus på många punkter. Manuset må halta och svaja emellanåt men är på det hela taget habilt och funktionellt. Jag är fullt på det klara med utmaningen det innebär att skriva prequels och sequels till stora filmer och kultklassiker. Man vet att fansen kommer nagelfara varenda liten detalj och filmruta. Premissen och grundstoryn anser jag här vara mitt i prick. Ända sedan 1982 har jag och många med mig undrat vad som egentligen hände i det norska lägret. Här får vi svaren. Bra jobbat, regissör van Heijningen och manusförfattare Eric Heisserer.

Man märker snabbt att ansvariga och inblandade ansträngt sig för att vara Carpenters film vad gäller narrativ och detaljer trogen. En enstaka miss och blunder finns här och där men inte så att det förtar totalupplevelsen. Jag har nu sett filmen ett antal gånger och kommer på mig själv att vara nöjd varje gång. Givetvis kan den inte mäta sig med Carpenter men det var det väl inte heller någon som förväntade sig.

Den gör däremot inte bort sig och står på egna ben. Respekt för det. Skådespelarna gör stabila insatser utan att sticka ut. Ensemblen står sig tämligen slätt jämfört med de tolv från 1982 men överlag godkänt.

Skakig produktion

Filmen har fått luftvärnseld för sina många CGI-effekter. Jag kan delvis instämma i den kritiken. Initialt var det dock tänkt att filmen skulle, likt Carpenters film, innehålla analoga, optiska och klassiska makeup-effekter. Dessa specialeffekter spelades faktiskt också in. Problem uppstod emellertid när filmbolagscheferna på Universal tämligen tidigt i produktionen började lägga sig i Heijningens vision.

Man var till synes inte nöjda med knappt någonting och produktionen blev således skakig vad gäller relationen regissör/filmbolag. I slutändan resulterade allt tjafs och bråk i nyinspelningar av färdiga scener, omtagningar av specialeffekter (nu i form av CGI) och även ett delvis nytt slut – trist.

Oaktat allt stök och tjafs så är denna bakgrundshistoria en film jag ger en halv tumme upp. En värdigt kapitel i berättelsen om denna hiskeligt otäcka och märkliga varelse. Med två timmars god underhållning och många frågor som trots allt blir besvarade. Svar som gjort att jag numera sover lite bättre om nätterna.

Ett för mig stort plus är att det norska forskarlaget spelas av – det stemmer – norska skådespelare. Realistiskt, logiskt och ett klockrent val av regissören. Må så vara att man får stå ut med norska barnsånger i en scen, men okej då, allt för konsten sägs det. En sak till; håll ögonen öppna efter Den slutscenen…

Jan Sundstedt