The Thing från 2011 – en bakgrundshistoria som överraskar

Som Nya Dagbladets kulturintresserade läsare eventuellt har snappat upp är att er ödmjuke filmskribent är ett stort fan av regissören John Carpenter och inte minst närmast ohälsosamt fascinerad av hans mästerverk The Thing. Vad som däremot kan ha gått mången filmintresserad näsa förbi, är det faktum att 2011 såg en så kallad ”prequel” till 1982 års film dagens ljus. En svensk översättning för ordet är närmast ”bakgrundshistoria”, det vill säga en händelse som utspelar sig före en film enligt handlingen.

Från början var filmbolagets plan att göra en remake, vilket måste ses som en synnerlig bisarr och otäck plan. Ungefär som när samma filmbolag 1998 fick den ”lysande” idén att göra en remake på Alfred Hitchcocks Psycho. I fallet med The Thing klev dock försynen in, i form av filmens producenter, som gudskelov lyckades övertala cheferna på Universal att istället göra en prequel. Filmen kom sig så att utspelas dagarna och i slutändan timmarna innan händelserna i det amerikanska lägret. En utmärkt idé och ett synnerligen intressant ingångsvärde.

Tidpunkten är Antarktis, år 1982. En norsk forskningsstation har gjort en sensationell upptäckt. En utomjordisk farkost, begravd djupt ner i den 10 000-tals år gamla packisen. En bit från nedslagsplatsen har man även funnit något annat. En varelse. Nedfryst under isen…

Ledaren för forskningsstationen, Dr. Sander Halvorson (Ulrich Thomsen), ber en amerikansk paleontolog vid namn Kate Lloyd (Mary Elizabeth Winstead) om assistans i hopp om att kasta ljus över den otroliga upptäckten. Som sig bör i en film likt denna, tackar Kate ja på tre röda sekunder och beger sig – tillsammans med kollegan Adam (Eric Christian Olsen) – i ilfart till Antarktis. Ingen betänketid här inte. Väl på plats vid Antarktis dröjer det inte lång stund innan norrbaggar och amerikaner tar sig an det hela med liv och lust.

Det norska forskarlaget har sedan tidigare sett till att öppna en passage genom isen ner till farkosten. Vad gäller varelsen önskar man dock hjälp av en erfaren paleontolog för att inte riskera skada fyndet. Efter en god natts sömn beger man sig tillbaks ut till varelsens viloplats och karvar ut ett stort isblock, med varelsen inuti, och transporterar sin upptäckt till lägret för initiala undersökningar. Det står snart klart att cellerna från varelsen tycks innehålla liv. Millennium-lång nedfrysning till trots. Vafalls?
Samtidigt som vi bjuds på skönsjungande allsång av norrmännen i form av klassiker såsom ”Sámiid Ædnan” – Norges bidrag till 1980 års Eurovision Song Contest – börjar de nu sakta men säkert upptinade cellerna få liv i sig.

Denna film blev för undertecknad en positiv överraskning. Jag har som vana att numera inte förvänta mig alltför episka alster från Hollywood. Framför allt inte vad gäller remakes/sequels/prequels. Döm då om min förvåning när jag denna gång fann mig dels investerad i filmens handling och dels bli en smula överraskad av filmens förmåga att skickligt dölja vem som är vem eller vad. Det finns med andra ord undantag vad gäller min skepsis. Vilket en annan givetvis uppskattar.

The Thing får plus på många punkter, manuset må halta och svaja emellanåt men på det hela taget habilt och funktionellt. Jag är fullt på det klara med utmaningen det innebär att skriva prequels och sequels till stora filmer och kultklassiker. Man vet att fansen kommer nagelfara varenda liten detalj och sekund, samt att alla i slutändan ändå kommer att ha synpunkter. Själva premissen och grundstoryn anser jag dock vara mitt i prick. Ända sedan 1982 har jag och många med mig undrat vad som egentligen hände i det norska lägret. Här får vi svaren. Bra jobbat, regissör van Heijningen och manusförfattare Eric Heisserer.

Man märker att de ansvariga och inblandade verkligen ansträngt sig för att få allt rätt samt vara Carpenters film, vad gäller narrativ och detaljer, trogen. En enstaka miss och blunder finns här och där men inte så att det förtar totalupplevelsen. Jag har sett denna film tre gånger och jag kommer på mig själv att vara lika nöjd varje gång. Givetvis kan den inte mäta sig med klassikern från 1982 men det var det väl inte heller någon som förväntade sig. Filmen gör däremot inte bort sig och den står på egna ben. Respekt för det. Skådespelarna gör stabila insatser utan att sticka ut. Ensemblen står sig tämligen slätt jämfört med de tolv från 1982 men överlag godkänt.

The Thing har fått luftvärnseld för sina många CGI-effekter. Jag kan delvis instämma i den kritiken. Initialt var det tänkt att filmen (nästan) enbart skulle (likt Carpenters film) innehålla just analoga, optiska och klassiska ”in camera” makeup-effekter. Dessa spelades också mycket riktigt in. Problemet för regissören var att Universal ständigt la sig i. Man var inte nöjda med någonting och tydligen var det en produktion som var väldigt skakig vad gäller relationen mellan regissör och filmbolag. I slutändan resulterade allt tjafs och bråk i nyinspelningar av redan inspelade scener, omtagningar av specialeffekter – nu med hjälp av CGI – och även ett delvis nytt slut. Trist.

Hursomhelst, oaktat allt stök och tjafs, så är denna The Thing en film jag ger tummen upp för. En värdigt kapitel i berättelsen med två timmars god underhållning och många frågor som blir besvarade. Svar som gjort att en cineast som jag numera sover lite bättre om nätterna.

Bland det bästa i filmen är också att det norska forskarlaget spelas av – just det – norska skådespelare. Realistiskt, logiskt och ett klockrent val av regissören. Må så vara att man får stå ut med norska barnsånger i en scen, men okej då. Allt för konsten.

Jan Sundstedt