Annons:

Palme och den globalistiska revolutionen

Publicerad februari 5, 2017

Folkhemmets fiender

Palme är, och har väl i viss mån alltid varit, något av ett hatobjekt för den nationellt sinnade högern. Han beskylls bland annat för att ha genomdrivit en långtgående socialisering av Sverige och för att ha initierat den förödande multikulti-politiken. Det kan vara hög tid att nyansera bilden något. Palme var i grunden anti-kommunist och – faktiskt – en glödande patriot. Vi får inte heller glömma att fram till vårvintern 1986 var Sverige, hur man än vrider och vänder på saken, i allt väsentligt fortfarande det svenska folkets hem. Karln må sedan ha haft sällsynt dåliga – eller illvilliga – rådgivare i frågor rörande till exempel löntagarfonder och mångkultur.

Med lite god vilja kan Palme betraktas som förvaltare av den svenska folkhemstraditionen, med rötter hos den konservative nationalisten Rudolf Kjellén, där en stark, välorganiserad stat och folkgemenskap över klassgränserna var de bärande beståndsdelarna. Nationen skulle stå enad inför yttre hot som kommunism och global storfinans. Palme värnade (möjligen till överdrift) statlig kontroll över väsentlig svensk infrastruktur och stod upp för nationalstatlig integritet gentemot såväl EG och Nato som Warszawapakten. På köpet fick han många mäktiga fiender. Men dem hittar man knappast i första hand hos den traditionella högern.

Nationalstaten har genom historien varit hårt ansatt från två läger. Dels från den marxistiska vänstern som med full kraft attackerat dess nationella element. Dels från liberalt håll där den starka staten varit i skottgluggen. Under 1980-talet förenande sig dessa två positioner – kulturell ultramarxism och benhård ekonomisk liberalism – i en överordnad världsomspännande ideologi. Globalism är väl den i dag vedertagna benämningen på detta besynnerliga hopkok som fram till helt nyligen totalt dominerade västerlandets politiska liv. I Sverige fick den globalistiska ideologin sitt tidigaste och starkaste fäste inom socialdemokratin - men på allvar först efter Palmes död.

Två av Palmes närmaste medarbetare, statssekreterarna (med mera) Odd Engström och Ulf Dahlsten, var övertygade globalister. Det framgick i synnerhet efter statsministerns död. Dahlsten var också den person som vid tiden för mordet hade störst insyn i och det övergripande ansvaret för frågor rörande Palmes säkerhet.

Annons:

Från och med senare delen av 1980-talet omstöptes det svenska samhället i grunden. De globalistiska krafterna gavs fritt spelrum vilket bland annat resulterade i ett svenskt EU-medlemskap och ett betydande närmande till Nato. Avregleringar och utförsäljning av statlig egendom genomdrevs i rekordartad omfattning. Hade detta varit möjligt med Palme fortfarande i livet?

Att mordet på Palme var politiskt motiverat får man utgå från. Att Palmes ideologiska huvudmotståndare stod att finna i det framväxande globalistiska lägret framstår nu i efterhand som allt tydligare.

En konspiration inom näringslivet

Principen om Ockhams rakkniv innebär att en enklare förklaring, allt annat lika, är att föredra framför en krånglig. Thage G. Petersson nämner i sina memoarer ett möte med pappersmassafabriken Korsnäs VD Nils Landqvist någon vecka efter mordet på Palme. Landqvist antyder att han sitter inne med upplysningar om en sammansvärjning inom näringslivet mot statsministern. Korsnäs kontrollerades vid den tiden av Jan Stenbecks investmentbolag Kinnevik. Att den lönsamma fabriken användes som kassako när Stenbeck byggde upp sitt medie- och telekomimperium är idag allmänt känt. Men Stenbeck var i det här skedet också beroende av att politiken omgående svängde drastiskt i hans favör. Särskilt naturligtvis när det gällde de statliga monopolen inom etermedia- och telekommunikation. Var Stenbeck av den uppfattningen att Palme måste röjas ur vägen för att de nödvändiga politiska förändringarna skulle kunna komma till stånd? Ockhams rakkniv tillämpad på Landqvists information ger intressanta uppslag.

Stenbeck saknade ingalunda kontakter i den innersta kretsen av socialdemokratin. Han och Odd Engström var gamla studiekamrater. Engström hade varit Palmes statssekreterare under några år på 1980-talet. Efter mordet intog han en framskjuten position när det gällde att omforma socialdemokratin i globaliserande riktning. I mitten av 1990-talet tog han plats i styrelsen för Stenbecks Kinnevik. Man kan väl räkna med att Stenbeck och Engström var förtroliga samtalspartners såväl före som efter mordet, att mediemogulen höll sig underrättad om var Palme stod i för honom angelägna frågor.

Det fanns förstås en rad aktörer inom näringslivet som, likt Jan Stenbeck, hade en hel del att vinna på en radikal omläggning av monopolpolitiken. En av dem var Per-Eric Fylking som på sistone mest gjort sig känd för att försvara Telias skumraskaffärer i forna Sovjetrepubliker, men som har hängt med ända sedan Televerkstiden.

Globalismen intar Korsnäs

Korsnäs var fram till slutet av 1970-talet fortfarande ett folkhem i miniatyr. Fackordföranden, som var sosse av den gamla stammen, och VD Nils Landqvist var båda präglade av Saltsjöbadsanda och sökte ständigt samförståndslösningar med fabrikens, ytterst nationens, bästa för ögonen. Marxistisk klasskampsretorik lyste med sin frånvaro.

Men när Stenbeck tog över rodret vid fabrikens dominerande ägare Kinnevik var det slut på husfriden. Nu kunde inte längre någon hänsyn tas till annat än kortsiktig profit. Därmed fanns de nyliberala förutsättningarna på plats för ett globalistiskt angrepp på den ordning som hade präglat fabriken i decennier. Om det var en tillfällighet eller ej ska vara osagt. Men ungefär samtidigt gjorde även kulturmarxismen sitt intåg på fabriken i form av en kommunistisk fackföreningsman, vi kallar honom Aron, och det globalistiska tvåfrontskriget mot den gamla ordningen kunde börja.

Arons bakgrund är intressant. Han kom från en känd judisk överklassfamilj som gjort sig bemärkt inom såväl handel, industri och finans som inom vetenskap och kulturliv och där man, i likhet med den röde bankiren Olof Aschberg, förmått förena privat kapitalackumulation med kulturell, social och politisk vänsterradikalism. Den unge Aron gick med i Förbundet Kommunist, som enligt Wikipedia stod för ”någonting mitt emellan trotskism och maoism”. Av folkbokföringsregistret att döma levde han en period kollektivliv i villaområdet Edsviken i Sollentuna, ett stenkast, för övrigt, från Christer Pettersson. Det här var vid tiden för Petterssons beryktade bajonettdråp alldeles invid den plats där Olof Palme skulle mördas femton år senare.

Det är ett märkligt sammanträffande som inte behöver betyda mer än att Aron sannolikt kände väl till Christer Pettersson, själva sinnebilden för "den ensamme galningen", långt innan parkbänksfyllot från Sollentuna blev rikskändis genom i synnerhet Stenbecks TV 3. Under 1970-talet lanserade Förbundet Kommunist en "proletariseringskampanj" som innebar att de ofta universitetsutbildade överklassungdomarna flyttade till vanliga bostadsområden och tog vanliga fabriksjobb. Aron hamnade alltså på Korsnäs. Kommunisternas huvudsyfte var att infiltrera fackföreningsrörelsen, som man uppfattade som alltför inriktad på samförstånd, och radikalisera den inifrån. Huvudfienden var med andra ord folkhemmet, Saltsjöbadsandan och i förlängningen nationalstaten.

Den kommunistiske infiltratören Aron inledde ganska snart en smutskastningskampanj mot den gamle fackordföranden vilken framställdes som arketypisk pamp. Själv poserade Aron i lokalpressen iförd murarskjorta och med uppkavlade ärmar. Han lade sig även till med ett lagom ovårdat och slangbetonat språkbruk. Media tog i vanlig ordning ställning för David i kampen mot Goliat. Vid samma tid använde sig Jan Stenbeck av en identisk taktik, det vill säga att utnyttja rollen som underdog till max, när han drog lans mot de statliga monopolen. Ytterligare en samtida parallell är värd att notera: den påhoppade och sedermera detroniserade fackordföranden jämförde själv kampanjens modus operandi med det grasserande Palmehatet.

Det är ingen vild gissning att Stenbeck och Aron åtminstone kände till varandra långt innan de sammanstrålade på Korsnäs. De var ungefär jämngamla och uppvuxna i samma stockholmska överklassmiljöer. Hur som helst så blev de snart allierade på fabriken. Stenbeck var förstås mån om att undvika motstånd från facket när han pumpade pengar ut ur fabriken och in i det begynnande medie- och telekomimperiet. Aron, vars arbetarkamp sammanfattas i uttrycket "ett spel för galleriet", blev den välvilligt inställde fackföreningsledaren han så väl behövde.

Jan Stenbeck: globalismen personifierad

Det är intressant att både Jan Stenbeck och Ulf Dahlsten i olika sammanhang beskrivit sig själva som i grunden marxistiska dialektiker, fast utan visioner om ett framtida klasslöst samhälle. Konkurrens, kamp och konflikt inom ett samhälle är önskvärda tillstånd. Därigenom försvåras varje ansats till folkgemenskap. Nationalstaten undermineras vilket skapar problem som bara, enligt globalistisk logik, mer av konkurrens, kamp, konflikt – och överstatlighet – kan lösa.

Stenbeck var fullt införstådd med kulturmarxismens samhällsomstörtande potential när han tog steget in i mediebranschen på allvar mot slutet av 1980-talet. Hans redaktioner kryllade av trotskister och maoister. Troligen blev han blev grundligt skolad i ämnet redan tio år tidigare, av den kommunistiske fackföreningsmannen på Korsnäs som vi här har kallat Aron.

De statliga monopolen satte förstås käppar i hjulet för Stenbecks affärsplaner. Men han kan också ha haft ideologiska motiv för att sluta upp bakom den globalistiska revolutionen. Palme verkade i en ursvensk samförståndstradition, med populistiska och paternalistiska inslag, som globalister och besläktade revoltörer omöjligt kan fördra. En jämförelse med Gustav III i det avseendet är inte helt orimlig. Att Palme, på grund av en kombination av yttre omständigheter och personliga tillkortakommanden, aldrig blev någon landsfader är en annan historia.

Utifrån ett höger-vänsterperspektiv ter sig de politiska och samhälleliga omvälvningarna i Sverige under 1980-talet svårbegripliga. Men i takt med att globalisterna tappar greppet om debatten och målar in sig allt mer i ett hörn börjar deras rätta ansikte träda fram. Figurer som Odd Engström, Ulf Dahlsten, Göran Rosenberg, Peter Wolodarski, Jan Helin, Robert Aschberg och inte minst Jan Stenbeck är (var) inget annat än svurna fiender till nationalstaten.

Epilog

Att en globalistisk revolution genomfördes i Sverige av fiender till nationalstaten vid mitten av 1980-talet kan anses ställt utom allt tvivel. Revoltörerna synes ha haft försänkningar inom det socialdemokratiska partiet, statsledningen, näringslivet och massmedia. De kan ha agerat utifrån en kombination av personlig vinningslystnad och ideologisk övertygelse. Här har framkastats tanken att revolutionen kan ha utgått från och haft sitt själva kreativa centrum lokaliserat till Korsnäs pappersmassafabrik utanför Gävle.

Det kan förstås ha varit så att Palme av en ren tillfällighet föll offer för en "ensam galning" mitt under en pågående samhällsomstörtning. Att globalisterna såg Palme som ett besvärande hinder kan nog i alla händelser förutsättas. Men vilka som låg bakom mordet får vi kanske aldrig veta med säkerhet.

Det socialdemokratiska partietablissemanget, i synnerhet Ulf Dahlsten, och Stenbeckkontrollerad massmedia har verkat frenetiskt för att framställa Christer Pettersson som Palmes sannolike mördare, detta trots att mer initierade bedömare avfärdar honom kategoriskt. Lisbet Palmes utpekande väger tungt härvidlag, menar man. Men inget i de inledande förhören med henne indikerar att mördaren skulle ha varit en missanpassad alkoholist. Föreställningen om en "ensam galning", närmare bestämt Christer Pettersson, växer fram hos Lisbet Palme successivt, i samtal med och under inflytande av Ulf Dahlsten. Det framgår mellan raderna i Ulf Dahlstens egna memoarer.

 

Durango

 

Källförteckning och ursprungligen publicerad på bloggen Nationellt Perspektiv

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Pojken som förlorade allt – och skapade en hel värld

En Oxford-professor som skrev sagor på krogservetter skulle komma att förändra litteraturhistorien för alltid. J.R.R. Tolkien byggde inte bara en berättelse utan en hel civilisation – komplett med språk, sånger och skapelsemyter – och skapade fundamentet för en helt ny litterär genre.

Publicerad Igår 19:14
– av Isac Boman
Många betraktar Tolkien som en av Västerlandets mest betydelsefulla författare.

När John Ronald Reuel Tolkien dog 1973 lämnade han efter sig mer än bara böcker. Han hade skapat en hel värld, komplett med egna språk, mytologier och flertusenårig historia. Från en tidig barndom i Sydafrika till professorsrummen i Oxford formades en författare som skulle revolutionera fantasylitteraturen genom att förena nordisk mytologi med kristen tro.

Den 3 januari 1892 föddes J.R.R. Tolkien i Bloemfontein, Oranjefristaten, där hans far Arthur arbetade som bankman. Det var en värld full av röd jord, brännande sol och främmande djur – en skarp kontrast mot det gröna England som senare skulle inspirera Fylke.

Men den lilla familjen skulle inte stanna länge i Afrika. När Ronald var tre år reste hans mor Mabel med honom och brodern Hilary tillbaka till England för att komma undan värmen som plågade barnen. Fadern skulle följa efter, men dog oväntat i reumatisk feber 1896 innan han hann återförenas med familjen.

Som ung änka med två små söner kämpade Mabel Tolkien för att försörja familjen i Birmingham. Hon undervisade pojkarna hemma och väckte Ronalds kärlek till språk – vid fyra års ålder kunde han redan läsa, och modern lärde honom grunderna i latin, franska och tyska.

Annons:

Men den största förändringen kom när Mabel 1900 konverterade till katolicismen, ett beslut som ledde till att hennes protestantiska släkt bröt kontakten och drog in allt ekonomiskt stöd.

Tragiken fortsatte när Mabel dog i diabetes 1904, endast 34 år gammal. Den tolvårige Ronald och hans bror blev föräldralösa, men deras mors sista önskan respekterades – den katolske prästen Francis Morgan blev deras förmyndare. Morgan blev en fadersgestalt för pojkarna och säkerställde att de fick en god utbildning och att deras katolska tro förblev stark.

Tolkien, 19 år gammal. Foto: Okänd

Det var också hos Morgan som den sextonårige Ronald träffade Edith Bratt, en tre år äldre föräldralös flicka som också bodde i samma pensionat. De blev förälskade, men Morgan förbjöd förhållandet och krävde att Ronald skulle vänta till sin 21-årsdag innan han kontaktade henne igen.

Troget väntade Tolkien, och på midnatt när han fyllde 21 skrev han till Edith. De gifte sig 1916, strax innan han skickades till fronten. Deras kärlekshistoria skulle senare inspirera berättelsen om Beren och Lúthien – dödlig man och odödlig alvkvinna vars kärlek övervann alla hinder.

På King Edward's School i Birmingham som Tolkiens språkliga geni började blomma. Han lärde sig grekiska och gotiska, upptäckte finskan genom Kalevala (Finlands nationalepos) och började till och med skapa egna språk. Vid sexton års ålder hade han redan konstruerat flera konstgjorda språk, en hobby som skulle följa honom genom livet och bli grunden för alvernas quenya och sindarin.

1916 gifte sig Tolkien med den tre år äldre Edith Bratt. Foto: Okänd

Mellan korset och Yggdrasil

Tolkiens intellektuella utveckling präglades av två starka krafter: hans djupa katolska tro och hans passion för nordisk och germansk mytologi. På Oxford, där han började studera 1911, grundade han "Kolbítar" (kolbitarna), en klubb dedicerad till att läsa isländska sagor på originalspråk. Namnet kom från den isländska traditionen att sitta så nära elden att man kunde bita i kolen.

Den katolska tron var ingen ytlig kulturell tillhörighet för Tolkien. Han gick i mässan flera gånger i veckan, ofta dagligen, och hans brev vittnar om en levande andlighet. "Ur mörkret i mitt liv, så mycket frustrerat, sätter jag framför dig den enda stora saken att älska på jorden: de heliga sakramenten", skrev han till sin son Michael. För Tolkien var nattvarden verklig närvaro, inte symbol.

Samtidigt fördjupade han sig i Beowulf, den poetiska Eddan, Völsungasagan och den prosaiska Eddan. Han läste dem inte som kuriositeter från en svunnen tid utan som levande litteratur full av djup visdom.

Hans berömda föreläsning "Beowulf: The Monsters and the Critics" från 1936 revolutionerade synen på det anglosaxiska eposet och istället för att se det som en historisk källa argumenterade Tolkien för att monstren – Grendel och draken – var berättelsens hjärta, inte distraherande element.

Gandalf har stora likheter både med Jesus - men också med asaguden Oden. Montage. Illustration: Georg, von Rosen, faksimil: Hobbit: En oväntad resa

Men hur kunde en hängiven katolik vara så fascinerad av hednisk mytologi? För Tolkien fanns ingen konflikt. Han såg den nordiska mytologin som en förberedelse för evangeliet, som fragment av sanningen spridda genom mänsklighetens berättelser.

I sitt begrepp "eucatastrophe" – den goda katastrofen, den plötsliga vändningen mot glädje när allt verkar förlorat – såg han ett kristet mönster som genomsyrade all god litteratur, från Eddans berättelser till evangeliernas klimax i uppståndelsen.

En värld växer fram

Första världskriget avbröt Tolkiens studier och gav honom erfarenheter som skulle prägla hans författarskap. Vid Somme 1916 tjänstgjorde han som signalofficer och upplevde krigets fasor på nära håll. Två av hans närmaste vänner från ungdomsgruppen T.C.B.S. stupade. Under återhämtningen från skyttegravsfeber började han skriva de första berättelserna om alver och människor som senare skulle bli Silmarillion.

Tolkien stred i första världskriget, där han förlorade flera nära vänner. Montage. Foto: Ernest Brooks, okänd

Efter kriget återförenades han med Edith och de byggde en familj tillsammans. Deras fyra barn – John, Michael, Christopher och Priscilla – växte upp med en far som berättade fantastiska godnattsagor. Det var för dem som Hobbiten (1937) först skapades. Den berömda öppningsraden "I ett hål i marken bodde en hobbit" skrev han spontant på baksidan av en students tentamen han rättade.

Efter sin tjänst som lektor i Leeds blev Tolkien 1925 professor i anglosaxiska språket vid Oxford, och från 1945 professor i engelska språket och litteratur vid Merton College. Det var under denna period som hans litterära värld verkligen tog form.

Men det var Sagan om ringen (1954-1955) som kom att bli hans mästerverk. Tolv år tog det att skriva, och utan vännerna i Inklingarna – särskilt C.S. Lewis – hade verket kanske aldrig fullbordats. "Han var för länge min enda publik", erkände Tolkien om Lewis. "Bara han fick mig att tro att mitt skrivande kunde vara mer än en privat hobby".

Inklingarna träffades varje torsdag i Lewis rum på Magdalen College och varje tisdag på puben Eagle and Child. Där läste medlemmarna upp sina texter för varandra och utsatte dem för skoningslös men välmenande kritik. Det var i denna miljö som både Narnia och Midgård tog form.

Sagan om ringen var ingen enkel uppföljare till Bilbo. Det blev ett episkt verk om makt och korruption, uppoffring och hopp. Varje detalj var genomtänkt – från de olika folkens språk till Midgårds geografi och historia. Tolkien ritade kartor, konstruerade kalendrar och skrev genealogier som sträckte sig tusentals år bakåt i tiden.

Böckerna om Frodo och hans vänner har kommit att bli bland de mest älskade någonsin. Foto: Gwydion Williams/CC BY 2.0

Hans andra verk inkluderar Silmarillion (publicerad postumt 1977), som berättar Midgårds skapelsemyt och äldre historia, samt akademiska verk som hans översättning av Sir Gawain och den gröne riddaren och viktiga utgåvor av medeltida texter. Men det var också de mindre verken som visade hans bredd: Bonden Giles från Ham, en humoristisk berättelse om en motvillig hjälte, Niggles blad, en allegori om en konstnärs strävan efter perfektion, och Tom Bombadills äventyr, en samling dikter från Midgård.

Språken som grund

För Tolkien kom språken först, berättelserna sedan. "Berättelsen handlar till stor del om språken", skrev han. Quenya, det höga alvspråket, baserades på finskans ljudstruktur kombinerat med latinskt och grekiskt ordförråd. Sindarin, det grå alvspråket, inspirerades av walesiskans melodi. Dvärgarnas khuzdul hade semitiska rötter, medan det svarta språket var hans enda medvetet "onda" konstruktion.

Namnen i Midgård har nästan alla betydelser. Gandalf betyder "alvstav" på fornnordiska, Aragorn kan tolkas som "kunglig träd" på sindarin, och Frodo kommer från det fornnordiska fróði, som betyder "vis".

Som professor i språkvetenskap konstruerade Tolkien flera alviska språk så detaljerade att de kan läras och talas som verkliga språk. Foto: Richard Harvey/CC BY-NC 4.0

Ortnamnen berättar ofta historier: Rivendell översattes av Tolkien själv till svenska som "Vattnadal", medan Moria betyder "svart avgrund" på sindarin.

Arvet som lever vidare

När Edith dog 1971 lät Tolkien gravera "Lúthien" på hennes gravsten. När han själv dog den 2 september 1973 graverades "Beren" under hans namn – den sista bekräftelsen av deras kärlekshistoria.

Foto: Tuomo Lindfors/CC BY-NC-SA 2.0

Vid den tiden hade Sagan om ringen redan blivit en kultklassiker, särskilt bland studenter och hippierörelsen i USA. "Frodo lives!" stod det på väggarna i amerikanska universitet. Men det var först med Peter Jacksons filmatiseringar 2001-2003 som Tolkiens värld verkligen blev en global populärkultur för alla åldrar.

Idag har Tolkiens böcker sålts i över 600 miljoner exemplar och översatts till mer än 40 språk. Hans inflytande på fantasylitteraturen kan knappast överskattas. Varje författare som skriver om alver, dvärgar och drakar förhåller sig till Tolkien, antingen genom att följa hans mall eller medvetet bryta mot den. George R.R. Martin har kallat Tolkien för ett "berg" som alla fantasyförfattare står i skuggan av.

Men arvet är större än bara fantasy. Tolkien visade att populärlitteratur kunde vara lika komplex och genomarbetad som "seriös" litteratur. Hans akademiska noggrannhet – den lingvistiska precisionen, de konsistenta mytologierna, den detaljerade historien – höjde ribban för hela genren.

Christopher Tolkien, den son som blev sin fars litterära testamentsförvaltare, ägnade resten av sitt liv åt att publicera faderns efterlämnade verk. Från Silmarillion 1977 till Gondolins fall 2018 har en strid ström av texter fortsatt att utvidga Midgård och nya tv-produktioner visar att aptiten på Tolkiens värld förblir omättlig.

Silmarillion innehåller Tolkiens myter och legender från tusentals år före händelserna i Sagan om ringen. Foto: Stojanoski Slave/CC BY-SA 3.0

På Oxford University, där Tolkien en gång undervisade, ges nu kurser om hans verk. Tolkiensällskap finns över hela världen, från Sverige till Japan och hans inflytande sträcker sig långt utanför litteraturen – till film, spel, musik och bildkonst. Rollspelet Dungeons & Dragons, datorspel som World of Warcraft, och otaliga musiker har alla friskt hämtat inspiration från Midgård.

Den tidlöse berättaren

Vad är det som gör Tolkiens verk så bestående? Kanske är det kombinationen av det mytiska och det mänskliga. Hans berättelser handlar om stora, episka händelser – ringens förstörelse, kungars återkomst, ondskans fall – men också om vänskap, mod och de små goda gärningarnas betydelse.

Som Gandalf säger till Frodo: "Det är inte de stora makterna som håller ondskan borta, utan de små vardagliga gärningarna av vanligt folk".

Tolkiens filosofi genomsyras av en djup övertygelse om individens betydelse, ansvar och pliktkänsla. När Frodo i ett ögonblick av förtvivlan säger: "Jag önskar att det inte hade behövt hända under min tid", svarar Gandalf: "Det gör jag med, och det gör alla som lever i sådana tider. Men det är inte för dem att bestämma. Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss."

Här fångar Tolkien något fundamentalt mänskligt – vi väljer inte vilken tid vi föds in i, men vi väljer hur vi agerar i den.

Denna tro på den enskilda individens kraft återkommer genom hela verket. Som Galadriel säger: "Även den minsta person kan förändra framtidens gång". Det är ingen slump att det är hobbitar – de minsta och till synes svagaste varelserna i Midgård – som blir avgörande för att besegra den stora ondskan.

För Tolkien fanns det alltid hopp, alltid mening i att agera, även när allt verkar förlorat. Hans erfarenheter från första världskriget, där han såg hur enskilda soldaters mod kunde göra skillnad mitt i meningslöst blodbad, präglade denna övertygelse.

Plikten att stå upp mot orättvisor

I Tolkiens värld finns det en moralisk plikt att stå upp mot orättvisor, oavsett oddsen. Det är inte framgången som definierar handlingens värde, utan viljan att göra det rätta. Denna filosofi – att en persons kamp kan få enorm påverkan även när det känns hopplöst – är kanske det som gör hans berättelser så tidlösa och relevanta även idag.

Eller kanske är det hans förmåga att skapa en värld som känns verklig, komplett med sin egen historia, sina språk och sin geografi. Midgård är inte bara en bakgrund för äventyr utan en plats med djup och konsistens som få fiktiva världar kan matcha.

Tolkiens fusion av nordisk mytologi och kristen tro skapade något unikt. Hans Midgård är varken en kristen allegori (något han starkt motsatte sig) eller ett ren återskapande av nordisk mytologi, utan någonting nytt och annorlunda – en "subkreation" som han kallade det. I en mörk tid av cynism, polarisering och konflikter fortsätter Tolkiens berättelser att erbjuda något annat: hopp, heroism och tron på att det goda kan segra, även när allt verkar förlorat.

Foto: faksimil/Härskarringen/YT

Från det röda dammet i Sydafrika till Oxfords universitetssalar, från skyttegravarna vid Somme till Fylkes gröna kullar – J.R.R. Tolkiens resa formade en författare vars verk fortsätter att beröra miljontals läsare världen över.

Hans Midgård påminner oss om berättelsernas makt att inte bara underhålla utan att ge mening och hopp. I en värld som ofta känns splittrad och meningslös erbjuder Tolkien en vision av helhet, där varje del har sin plats och där även den minsta person kan göra skillnad.

Som han själv skrev: "Allt vi har att besluta om är vad vi ska göra med den tid som ges oss". Det är kanske denna tidlösa visdom, förpackad i berättelser om alver och hobbitar, som gör att nya generationer fortsätter att upptäcka och älska Tolkiens värld.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Unik släktforskningssamling från 1500-talet nu digitaliserad

Publicerad oktober 23, 2025
– av Redaktionen
De illa medtagna dokumenten i Palmskiöldska samlingen slits varje gång de bläddras i, men är nu digitaliserade.

Handskrivna dokument från 1500- och 1600-talen har digitaliserats av Uppsala universitetsbibliotek och blivit tillgängliga online för allmänheten. Bakom satsningen står släktforskaren Constantinus Lindfors, som ville ge en födelsedagsgåva till en vän och kollega.

Den Palmskiöldska samlingen består av totalt 500 volymer fulla av unika dokument från 1500- och 1600-tal, bland annat en stor mängd avskrifter av original som förstördes vid den stora branden i Stockholms slott 1697.

I oktober 2022 kontaktade släktforskaren Constantinus Lindfors universitetsbiblioteket för att beställa en digitaliserad version av den genealogiska delen av Palmskiöldska samlingen till sin vän, genealogen och latinöversättaren Urban Sikeborg, på 60-årsdagen. Den delen består av 62 volymer, Palmsk. nr. 192-253, och behandlar svenska släkter.

— Jag bestämde mig för att donera medel till biblioteket och låta digitisera denna del av samlingen för att hedra Urban, som gjort så många bra saker för släktforskningen, och samtidigt tillgängliggöra samlingen för många fler. Det är ett fantastiskt verktyg för släktforskning. Jag ser det som en satsning för kulturen, som är en viktig sak, säger Constantinus Lindfors i ett pressmeddelande.

Annons:

Stor efterfrågan

Lindfors har haft ett stort intresse för släktforskning sedan högstadiet och det var i samband med en flytt till Stockholm som intresset verkligen tog fart. Till slut ledde det honom till den större Palmskiöldska samlingen.

Jag intresserade mig då för 1500-talet och den norrländska ätten Blix och hittade uppgifter om den i den Palmskiöldska samlingen. Att det fanns så många uppgifter kan bero på att Palmskiölds hustru var Blixättling.

Med hjälp av donationen kunde Uppsala universitetsbibliotek verkligen påbörja arbetet med det illa medtagna materialet. Samlingen är en av de mest efterfrågade och dokumenten slits varje gång det bläddras i dem.

Vi blev mycket glada över Constantinus initiativ. Samlingen fanns sedan länge på vår lista över material vi ville digitalisera. Hans gåva blev en uttalad anledning att prioritera den välbehövliga konserveringen av materialet så att det sedan kunde digitiseras. Nu är samlingen skyddad från ytterligare slitage samtidigt som många intresserade släktforskare slipper dyra och tidskrävande resor till Uppsala, säger Maria Berggren, chef för universitetsbibliotekets avdelning för specialsamlingar.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Diddy får fyra års fängelse – överklagar domen

Publicerad oktober 21, 2025
– av Redaktionen
Åklagaren hade yrkat på 11 års fängelse – förvaret på 14 månader.

Rapparen Sean ”Diddy” Combs dömdes i oktober till fyra års fängelse och böter för prostitutionsrelaterade brott. Nu överklagar 55-åringen domen.

Det var förra året som det uppdagades att en rad kvinnor hade anklagat Diddy för bland annat grova sexuella övergrepp och människohandel. I september förra året åtalades Combs för utpressning, sexhandel och koppleri och han häktades i New York City.

I maj i år inleddes rättegången mot Combs, där man redan i juli friade rapparen från de allvarligaste åtalspunkterna, bland annat kring sexhandel och utpressning.

I början av oktober fälldes han för något som kallas ”transport i syfte att främja prostitution” efter att han transporterat två kvinnor, varav en av dem var hans dåvarande flickvän Cassandra Ventura, över delstatsgränsen i prostitutionssyfte. Combs dömdes till fyra år och två månader i fängelse, skyddstillsyn i ytterligare fem år och 500 000 dollar i böter, rapporterar BBC.

Annons:

Diddys advokater har meddelat att man kommer att överklaga domen, rapporterar The New York Times. Däremot är det fortfarande oklart på vilka grunder.

Åklagaren yrkade på 11 års fängelse, samtidigt som försvaret yrkade på 14 månader – varav 13 månader som redan varit avtjänade då Combs suttit häktad.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Battlefield 6 slår försäljningsrekord – hyllas som seriens återkomst

Uppdaterad oktober 18, 2025, Publicerad oktober 18, 2025
– av Markus Andersson

Efter misslyckandet med Battlefield 2042 levererar spelserien nu en återkomst med besked. Battlefield 6 säljer över sju miljoner exemplar under spelets första tre dagar och får lysande recensioner från svenska spelmedier som menar att spelet äntligen levererar det fans väntat på.

Samtidigt dras spelet, likt tidigare titlar i serien, med en typisk amerikanisering som stundtals bidrar till ett fånigt intryck.

Electronic Arts kan konstatera att Battlefield 6 har blivit den största lanseringen i seriens historia. Under de första tre dagarna såldes över sju miljoner exemplar, samtidigt spelades 172 miljoner matcher online och 15 miljoner timmar strömmades på olika plattformar.

Vi tar aldrig stunder som dessa för givna, så jag vill uttrycka vår uppriktiga tacksamhet till våra globala Battlefield-studior och det passionerade community som har hjälpt oss att nå denna punkt, säger Vince Zampella, chef för Battlefield-serien.

Annons:

Framgången är anmärkningsvärd med tanke på att föregångaren Battlefield 2042 fick förödande kritik för sina tekniska problem vid lanseringen. För att vända trenden satsade Electronic Arts på Battlefield Labs, ett program där spelarna fick påverka utvecklingen genom kontinuerlig feedback.

Byron Beede, general manager för Battlefield, betonar strategins betydelse:

Från den initiala koncepten genom implementeringen av Battlefield Labs och in i den rekordslagande öppna betan har vi varit besatta av spelarfeedback.

Svenska recensenter imponerade

Speltidningen FZ ger multiplayer-delen höga betyg och framhåller hur olika spelklasser kompletterar varandra. I recensionen konstateras att spelet lyckas även när man inte dominerar: "Även när jag inte får 28-0 i en match och dominerar motståndarna är det roligt att spela", och sammanfattar upplevelsen som "en fullträff och en urstark återkomst för serien" menar recensenten Joel.

GameReactor är lika entusiastiska och kallar spelet för seriens pånyttfödelse. Recensenten lyfter fram de storskaliga striderna för upp till 64 spelare och den omfattande miljöförstörelsen. "Det är rappt, brutalt och djuppenetrerar betong på ett sätt du sent ska glömma", skriver GameReactor och avslutar: "Saddle up, lock and load - Battlefield är tillbaka."

Typisk Battlefield-scen där spelarna får möjligheten att strida både via land, vatten och i luften. Foto: EA

Kampanjen fungerar som introduktion

Enspelarkampanjen får mer blandade omdömen. FZ beskriver den som "en ganska generisk militärstory" som dock fungerar väl som introduktion till multiplayerläget. GameReactor är något mer positiv och framhåller kampanjens visuella kvalitet: "När vi mot den senare delen manövrerar fordon över stora ytor i miljöer som tillhör några av det största jag tagit del av i ett spel av den här typen – samtidigt som hela helvetet brakar löst, då visar också Battlefield Studios vad det här bottnar i."

Teknisk stabilt men fånig upplevelse

På det tekniska planet är recensenterna eniga. FZ rapporterar att spelet körs helt stabilt: "Inte vid ett enda tillfälle har jag märkt något sådant ("lagg" reds. anm.) på konsol."

GameReactor bekräftar kvaliteten och konstaterar kort: "På den tekniska sidan finns det väldigt lite att klaga på."

Bland de mer typiska inslagen i moderna speltitlar återkommer dock även i Battlefield 6 en typisk amerikanisering och spelet har symptomatiska mångkulturella inslag av minoriteter med machokultur och Nato-karaktär vilket stundtals gör upplevelsen fånig och platt.

Fakta Battlefield-serien

Battlefield är en serie förstapersonsskjutarspel utvecklade av svenska DICE och utgivna av Electronic Arts. Det första spelet, Battlefield 1942, lanserades 2002 och blev känt för sina storskaliga multiplayer-strider med upp till 64 spelare och möjligheten att använda fordon som stridsvagnar, helikoptrar och stridsflygplan.

Serien har sedan dess släppt ett flertal titlar som utspelas i olika tidsperioder, från första och andra världskriget till modern och framtida krigföring. Bland de mest framgångsrika spelen finns Battlefield 3 (2011), Battlefield 4 (2013) och Battlefield 1 (2016).

Battlefield 2042, som släpptes 2021, blev ett kommersiellt och kritiskt misslyckande på grund av tekniska problem och avsaknad av efterfrågade funktioner. Battlefield 6 är seriens sjätte numrerade huvudspel och markerar en återgång till modern krigföring.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.