Folkhemmets fiender
Palme är, och har väl i viss mån alltid varit, något av ett hatobjekt för den nationellt sinnade högern. Han beskylls bland annat för att ha genomdrivit en långtgående socialisering av Sverige och för att ha initierat den förödande multikulti-politiken. Det kan vara hög tid att nyansera bilden något. Palme var i grunden anti-kommunist och – faktiskt – en glödande patriot. Vi får inte heller glömma att fram till vårvintern 1986 var Sverige, hur man än vrider och vänder på saken, i allt väsentligt fortfarande det svenska folkets hem. Karln må sedan ha haft sällsynt dåliga – eller illvilliga – rådgivare i frågor rörande till exempel löntagarfonder och mångkultur.
Med lite god vilja kan Palme betraktas som förvaltare av den svenska folkhemstraditionen, med rötter hos den konservative nationalisten Rudolf Kjellén, där en stark, välorganiserad stat och folkgemenskap över klassgränserna var de bärande beståndsdelarna. Nationen skulle stå enad inför yttre hot som kommunism och global storfinans. Palme värnade (möjligen till överdrift) statlig kontroll över väsentlig svensk infrastruktur och stod upp för nationalstatlig integritet gentemot såväl EG och Nato som Warszawapakten. På köpet fick han många mäktiga fiender. Men dem hittar man knappast i första hand hos den traditionella högern.
Nationalstaten har genom historien varit hårt ansatt från två läger. Dels från den marxistiska vänstern som med full kraft attackerat dess nationella element. Dels från liberalt håll där den starka staten varit i skottgluggen. Under 1980-talet förenande sig dessa två positioner – kulturell ultramarxism och benhård ekonomisk liberalism – i en överordnad världsomspännande ideologi. Globalism är väl den i dag vedertagna benämningen på detta besynnerliga hopkok som fram till helt nyligen totalt dominerade västerlandets politiska liv. I Sverige fick den globalistiska ideologin sitt tidigaste och starkaste fäste inom socialdemokratin - men på allvar först efter Palmes död.
Två av Palmes närmaste medarbetare, statssekreterarna (med mera) Odd Engström och Ulf Dahlsten, var övertygade globalister. Det framgick i synnerhet efter statsministerns död. Dahlsten var också den person som vid tiden för mordet hade störst insyn i och det övergripande ansvaret för frågor rörande Palmes säkerhet.
Från och med senare delen av 1980-talet omstöptes det svenska samhället i grunden. De globalistiska krafterna gavs fritt spelrum vilket bland annat resulterade i ett svenskt EU-medlemskap och ett betydande närmande till Nato. Avregleringar och utförsäljning av statlig egendom genomdrevs i rekordartad omfattning. Hade detta varit möjligt med Palme fortfarande i livet?
Att mordet på Palme var politiskt motiverat får man utgå från. Att Palmes ideologiska huvudmotståndare stod att finna i det framväxande globalistiska lägret framstår nu i efterhand som allt tydligare.
En konspiration inom näringslivet
Principen om Ockhams rakkniv innebär att en enklare förklaring, allt annat lika, är att föredra framför en krånglig. Thage G. Petersson nämner i sina memoarer ett möte med pappersmassafabriken Korsnäs VD Nils Landqvist någon vecka efter mordet på Palme. Landqvist antyder att han sitter inne med upplysningar om en sammansvärjning inom näringslivet mot statsministern. Korsnäs kontrollerades vid den tiden av Jan Stenbecks investmentbolag Kinnevik. Att den lönsamma fabriken användes som kassako när Stenbeck byggde upp sitt medie- och telekomimperium är idag allmänt känt. Men Stenbeck var i det här skedet också beroende av att politiken omgående svängde drastiskt i hans favör. Särskilt naturligtvis när det gällde de statliga monopolen inom etermedia- och telekommunikation. Var Stenbeck av den uppfattningen att Palme måste röjas ur vägen för att de nödvändiga politiska förändringarna skulle kunna komma till stånd? Ockhams rakkniv tillämpad på Landqvists information ger intressanta uppslag.
Stenbeck saknade ingalunda kontakter i den innersta kretsen av socialdemokratin. Han och Odd Engström var gamla studiekamrater. Engström hade varit Palmes statssekreterare under några år på 1980-talet. Efter mordet intog han en framskjuten position när det gällde att omforma socialdemokratin i globaliserande riktning. I mitten av 1990-talet tog han plats i styrelsen för Stenbecks Kinnevik. Man kan väl räkna med att Stenbeck och Engström var förtroliga samtalspartners såväl före som efter mordet, att mediemogulen höll sig underrättad om var Palme stod i för honom angelägna frågor.
Det fanns förstås en rad aktörer inom näringslivet som, likt Jan Stenbeck, hade en hel del att vinna på en radikal omläggning av monopolpolitiken. En av dem var Per-Eric Fylking som på sistone mest gjort sig känd för att försvara Telias skumraskaffärer i forna Sovjetrepubliker, men som har hängt med ända sedan Televerkstiden.
Globalismen intar Korsnäs
Korsnäs var fram till slutet av 1970-talet fortfarande ett folkhem i miniatyr. Fackordföranden, som var sosse av den gamla stammen, och VD Nils Landqvist var båda präglade av Saltsjöbadsanda och sökte ständigt samförståndslösningar med fabrikens, ytterst nationens, bästa för ögonen. Marxistisk klasskampsretorik lyste med sin frånvaro.
Men när Stenbeck tog över rodret vid fabrikens dominerande ägare Kinnevik var det slut på husfriden. Nu kunde inte längre någon hänsyn tas till annat än kortsiktig profit. Därmed fanns de nyliberala förutsättningarna på plats för ett globalistiskt angrepp på den ordning som hade präglat fabriken i decennier. Om det var en tillfällighet eller ej ska vara osagt. Men ungefär samtidigt gjorde även kulturmarxismen sitt intåg på fabriken i form av en kommunistisk fackföreningsman, vi kallar honom Aron, och det globalistiska tvåfrontskriget mot den gamla ordningen kunde börja.
Arons bakgrund är intressant. Han kom från en känd judisk överklassfamilj som gjort sig bemärkt inom såväl handel, industri och finans som inom vetenskap och kulturliv och där man, i likhet med den röde bankiren Olof Aschberg, förmått förena privat kapitalackumulation med kulturell, social och politisk vänsterradikalism. Den unge Aron gick med i Förbundet Kommunist, som enligt Wikipedia stod för ”någonting mitt emellan trotskism och maoism”. Av folkbokföringsregistret att döma levde han en period kollektivliv i villaområdet Edsviken i Sollentuna, ett stenkast, för övrigt, från Christer Pettersson. Det här var vid tiden för Petterssons beryktade bajonettdråp alldeles invid den plats där Olof Palme skulle mördas femton år senare.
Det är ett märkligt sammanträffande som inte behöver betyda mer än att Aron sannolikt kände väl till Christer Pettersson, själva sinnebilden för "den ensamme galningen", långt innan parkbänksfyllot från Sollentuna blev rikskändis genom i synnerhet Stenbecks TV 3. Under 1970-talet lanserade Förbundet Kommunist en "proletariseringskampanj" som innebar att de ofta universitetsutbildade överklassungdomarna flyttade till vanliga bostadsområden och tog vanliga fabriksjobb. Aron hamnade alltså på Korsnäs. Kommunisternas huvudsyfte var att infiltrera fackföreningsrörelsen, som man uppfattade som alltför inriktad på samförstånd, och radikalisera den inifrån. Huvudfienden var med andra ord folkhemmet, Saltsjöbadsandan och i förlängningen nationalstaten.
Den kommunistiske infiltratören Aron inledde ganska snart en smutskastningskampanj mot den gamle fackordföranden vilken framställdes som arketypisk pamp. Själv poserade Aron i lokalpressen iförd murarskjorta och med uppkavlade ärmar. Han lade sig även till med ett lagom ovårdat och slangbetonat språkbruk. Media tog i vanlig ordning ställning för David i kampen mot Goliat. Vid samma tid använde sig Jan Stenbeck av en identisk taktik, det vill säga att utnyttja rollen som underdog till max, när han drog lans mot de statliga monopolen. Ytterligare en samtida parallell är värd att notera: den påhoppade och sedermera detroniserade fackordföranden jämförde själv kampanjens modus operandi med det grasserande Palmehatet.
Det är ingen vild gissning att Stenbeck och Aron åtminstone kände till varandra långt innan de sammanstrålade på Korsnäs. De var ungefär jämngamla och uppvuxna i samma stockholmska överklassmiljöer. Hur som helst så blev de snart allierade på fabriken. Stenbeck var förstås mån om att undvika motstånd från facket när han pumpade pengar ut ur fabriken och in i det begynnande medie- och telekomimperiet. Aron, vars arbetarkamp sammanfattas i uttrycket "ett spel för galleriet", blev den välvilligt inställde fackföreningsledaren han så väl behövde.
Jan Stenbeck: globalismen personifierad
Det är intressant att både Jan Stenbeck och Ulf Dahlsten i olika sammanhang beskrivit sig själva som i grunden marxistiska dialektiker, fast utan visioner om ett framtida klasslöst samhälle. Konkurrens, kamp och konflikt inom ett samhälle är önskvärda tillstånd. Därigenom försvåras varje ansats till folkgemenskap. Nationalstaten undermineras vilket skapar problem som bara, enligt globalistisk logik, mer av konkurrens, kamp, konflikt – och överstatlighet – kan lösa.
Stenbeck var fullt införstådd med kulturmarxismens samhällsomstörtande potential när han tog steget in i mediebranschen på allvar mot slutet av 1980-talet. Hans redaktioner kryllade av trotskister och maoister. Troligen blev han blev grundligt skolad i ämnet redan tio år tidigare, av den kommunistiske fackföreningsmannen på Korsnäs som vi här har kallat Aron.
De statliga monopolen satte förstås käppar i hjulet för Stenbecks affärsplaner. Men han kan också ha haft ideologiska motiv för att sluta upp bakom den globalistiska revolutionen. Palme verkade i en ursvensk samförståndstradition, med populistiska och paternalistiska inslag, som globalister och besläktade revoltörer omöjligt kan fördra. En jämförelse med Gustav III i det avseendet är inte helt orimlig. Att Palme, på grund av en kombination av yttre omständigheter och personliga tillkortakommanden, aldrig blev någon landsfader är en annan historia.
Utifrån ett höger-vänsterperspektiv ter sig de politiska och samhälleliga omvälvningarna i Sverige under 1980-talet svårbegripliga. Men i takt med att globalisterna tappar greppet om debatten och målar in sig allt mer i ett hörn börjar deras rätta ansikte träda fram. Figurer som Odd Engström, Ulf Dahlsten, Göran Rosenberg, Peter Wolodarski, Jan Helin, Robert Aschberg och inte minst Jan Stenbeck är (var) inget annat än svurna fiender till nationalstaten.
Epilog
Att en globalistisk revolution genomfördes i Sverige av fiender till nationalstaten vid mitten av 1980-talet kan anses ställt utom allt tvivel. Revoltörerna synes ha haft försänkningar inom det socialdemokratiska partiet, statsledningen, näringslivet och massmedia. De kan ha agerat utifrån en kombination av personlig vinningslystnad och ideologisk övertygelse. Här har framkastats tanken att revolutionen kan ha utgått från och haft sitt själva kreativa centrum lokaliserat till Korsnäs pappersmassafabrik utanför Gävle.
Det kan förstås ha varit så att Palme av en ren tillfällighet föll offer för en "ensam galning" mitt under en pågående samhällsomstörtning. Att globalisterna såg Palme som ett besvärande hinder kan nog i alla händelser förutsättas. Men vilka som låg bakom mordet får vi kanske aldrig veta med säkerhet.
Det socialdemokratiska partietablissemanget, i synnerhet Ulf Dahlsten, och Stenbeckkontrollerad massmedia har verkat frenetiskt för att framställa Christer Pettersson som Palmes sannolike mördare, detta trots att mer initierade bedömare avfärdar honom kategoriskt. Lisbet Palmes utpekande väger tungt härvidlag, menar man. Men inget i de inledande förhören med henne indikerar att mördaren skulle ha varit en missanpassad alkoholist. Föreställningen om en "ensam galning", närmare bestämt Christer Pettersson, växer fram hos Lisbet Palme successivt, i samtal med och under inflytande av Ulf Dahlsten. Det framgår mellan raderna i Ulf Dahlstens egna memoarer.
Durango
Källförteckning och ursprungligen publicerad på bloggen Nationellt Perspektiv
