Marxismens nya kläder

I början av 70-talet, när inte ens de västerländska marxisterna kunde förneka kommunismens övergrepp på dess medborgare i framförallt Sovjetunionen och Kina, började en allt större medelklass i väst tappa sitt intresse för kommunismens ideologi.

Under jämställdhetens namn så fördes kampen; arbetarna mot kapitalisterna och företagarna. När denna kamp kom till sitt fulla uttryck så ledde det till förföljelse, fängelse, koncentrationsläger, och mord. Sovjetunionen och Kina kan tillsammans med ytterligare några socialistländer tillräkna sig över 100 miljoner döda i jämställdhetens kamp för att uppnå marxismens utopi, kommunism.

Postmodernismens födelse

När de hemskheter som begicks i dessa socialistiska länder inte längre gick att dölja samtidigt som den växande medelklassen i väst fick det bättre ställt ekonomiskt, började några filosofer omformulera marxismens ideologi, framförallt Michel Foucault, Jean-François Lyotard, Jacques Derrida och Richard Rorty.

I stället för kapitalisternas förtryck av arbetarna blev det ”de som förtrycker, och de som är förtryckta”. Med denna omformulering gick det mycket bättre att finna sympatier för den fördolda marxismen.

Med postmodernismens omformulerade ideologi kunde marxismen influera flera olika politiska företeelser i samhället såsom feminism, jämställdhet, tesen om ”alla människors lika värde” och hbtq-rörelsen.

Postmodernismens mål är att bryta ner det västerländska samhället till grunden för att sedan bygga upp det igen. Det västerländska samhällets framgång anses har nåtts genom förtryck och utnyttjande av de svaga. ”Phallogocentric” är ett uttryck som återkommer inom postmodernismen, vilket kan översättas till: en västerländsk man som genom logiskt tänkande och dialog (yttrandefrihet) förtrycker de svaga för att själv vinna makt och rikedom.

Vad är det då som ingår i postmodernismens formulering för att uppnå målet med att riva ner hela det västerländska samhällets alla strukturer och institutioner?

I grunden bygger den på en onaturlig jämställdhetsidé som menar att det inte finns några kvalitativa skillnader mellan människor och vad människor skapar. Det finns ingen absolut sanning.

Postmodernismen anser att det inte finns några objektiva kvalitetsskillnader, allt är endast en subjektiv uppfattning om vad människor anser bättre och vad som är sant. Samhället bygger på en social konstruktion som är till för att gynna de vid makten.

Kompetens, kvalitet, logik och dialog (yttrandefrihet) är saker som postmodernismen förkastar. Även kärnfamiljen anses vara en av strukturerna inom det västerländska samhället som bidrar till förtryck.

Inom postmodernismen är individen underordnad grupptillhörigheten. Det är grupptillhörigheten som avgör om du tillhör de som förtrycker eller de som är förtryckta. Individen kan inte hållas ansvarig för sina förtjänster eller sina svårigheter.

Allt bygger på maktförhållanden och enligt postmodernismen så finns inga högre värden, allt skall ställas på samma nivå - jämställdhet!

Inom konsten kan detta konstateras med egna ögon hos de stora klassiska konstnärerna. Dessa har efter åratals av övning gått från klåpare till mästare och lyckats skapa vacker konst i form av tavlor eller skulpturer. Här kan vi bokstavligen se att dessa stora konstnärer har en kvalitet som övergår vår egen förmåga.

Genom postmodernismens ögon måste detta givetvis bekämpas. Kompetens, kvalitet och skicklighet i ett hantverk är endast betraktarens subjektiva uppfattning. Istället skall vi hylla klåparen, som genom sin inkompetens, bristande kvalitet och avsaknad av skicklighet i sitt hantverk är förtryckt inom det västerländska samhället.

Avsaknaden av högre värden kan leda till totalitarism och nihilism. När Friedrich Nietzsche förkunnade på 1880-talet att ”Gud är död” bidrog detta till, tillsammans med den tidigare upplysningstiden, att många människor förlorade sin tro på det gudomliga.

Om detta som människan hållit för högst och sant rivs ner allt för snabbt kan det leda till den felaktiga slutsatsen att det inte finns något för människans existens högre mening eller mål (nihilism), och till önskan att staten skall jämna allt till samma nivå (jämställdhet genom socialism och kommunism) vilket visade sig genom totalitarismen i Sovjetunionen och Kina.

Under 1700 och 1800-talet fanns det även en rad tyska filosofer, från Immanuel Kant och Heidegger till Hegel, som gick till hårt angrepp mot den objektiva verkligheten, förnuftet och logiken.

Till en början försökte man bortförklara den objektiva verkligheten med att människan saknade förmåga att uppfatta den genom förnuftet eftersom förnuftets tolkning är subjektiv. Senare försvann den objektiva verkligheten helt genom påståendet att den endast var en projicering av det subjektiva förnuftet (den yttre världen finns inte, den skapas av individens inre subjektiva projicering). Om den objektiva världen har blivit borttrollad så finns inte heller någon verklig kunskap eller sanning. Förnuftet kan därmed inte använda logik för att förstå verkligheten, och på så sätt har subjektivismen återuppstått. Förnuft och logik övertrumfas istället av känslans ”uppfattning”.

De nya gruppidentiteterna som postmodernismen använder sig av är gruppidentitet genom; mäns förtryck av kvinnor (feminism), vitas förtryck av andra etniciteter (alla människors lika värde), heterosexuellas förtryck av hbtq-individer (hbtq-rörelsen).

Problemet med dessa gruppindelningar är flerfaldigt. Det kan till exempel vara större skillnader mellan individer inom en grupp än mellan två grupper.

Om en grupp klassas som en förtryckt grupp så kan man fråga sig varför postmodernismen stannar där och inte fortsätter att ytterligare särskilja fler grupper?

Inom den förtryckta gruppen kvinnor så går det att ytterligare skapa undergrupper; svenska kvinnor i parrelation, ensamstående svenska kvinnor, utomeuropeiska kvinnor i parrelation, utomeuropeiska ensamstående kvinnor etc.

När gruppidentitet drivs till sin yttersta gräns hamnar vi på individnivå.

Inom postmodernismen så är inte individen viktig, endast den grupptillhörighet som individen tillhör. Eftersom dialog och yttrandefrihet är metoderna som används för att förtrycka de svaga så vill postmodernisten bekämpa dessa. De som inte håller med om postmodernismens beskrivning av verkligheten skall bekämpas genom att de tystas, genom politisk korrekthet få dem att känna skam och skuld, och till sist när detta inte räcker, ta till våld.

Postmodernismen visar empati och attraherande känslor för de förtryckta, ilska och hat mot den förtryckande gruppen. Hat riktat inte bara mot de individer som har begått övergrepp och brottsliga handlingar, utan mot alla som tillhör den förtryckande gruppen.

Detta hat motiveras genom sin egen ansedda högre moral som vill skydda de svaga och utjämna orättvisor i samhället. Liknande motiv som socialisterna i Sovjet och Kina använde för sitt rättfärdigande av kommunismens utopi med över 100 miljoner dödade.

Naturliga olikheter mellan människor kan ses inom vad psykologin kallar ”Femfaktorteorin” eller ”The Big Five Personality Traits”. Inom denna modell för bedömning av personlighetstyper finns det fem olika egenskaper och förmågor som skiljer människor åt. 1) Neuroticism (känslomässig stabilitet), 2) Extraversion/introversion (sällskaplig/inåtvänd), 3) Öppenhet (mottaglig för nya idéer eller konservativ), 4) Vänlighet, sympatiskhet (hjälpsam, samarbetsvilja), 5) Samvetsgrannhet (ordningsam och flitig).

Människor har olika intressen, egenskaper, intelligens, temperament etc. Dessa olikheter kommer till uttryck i livet genom de intressen, arbeten och kompetenser individen har.

Att försöka utjämna naturliga olikheter, är en kränkning mot individens rätt att vara sig själv, vilket postmodernismen gör sig skyldig till.

Inom feminismen så finns det argument som är sunda och rimliga och som inte tillhör postmodernismens ideologi. Exempelvis är kravet på lika lön för lika väl utfört arbete ett rimligt krav. Oavsett om den som utför ett arbete är en man eller kvinna så är det rimligt att individen blir bedömd och avlönad efter sin kompetens och duglighet.

När kravet på jämställdhet betyder kvotering, frångår man kompetens och kvalitetskriterier som har varit grunden i marknadsekonomin, har postmodernismen flyttat argumenten ett steg närmare marxismen.

Något som feminismen blundar för är en företeelse som kan kallas ”jämställdhetsparadoxen”. Psykologisk forskning har funnit att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors intressen som inte har psykosociala orsaker utan härrör från skillnader som är medfödda. Kvinnor tenderar att intressera sig mer för relationer och andra människor medans mäns intressen riktas mot saker, maskiner och byggande.

I ett fritt land, där människan inte riskerar sitt liv eller hälsa, såsom i Sverige, Norge eller Finland, ökar skillnaden mellan män och kvinnor och deras val av studier och arbete. När människan är fri att själv välja, följer hon sin inre önskan och drivkraft. Detta förklara varför det är fler män som studerar till ingenjör inom något tekniskt ämne och varför det är fler kvinnor som studerar till sjuksköterska.

Under ”#metoo” kampanjen framförs rimliga krav på att kvinnor inte skall bli sexuellt trakasserade, våldtagna eller på annat sätt kränkta. I en fungerande rättsstat skall brottslingar åtalas och straffas. Det finns även beteenden som i lagens mening inte är straffbara men som helt klart är olämpliga, kränkande och visar brist på respekt för andra kvinnors frihet.

När postmodernismen ges utrymme så vrids argumenten från att handla om individer till gruppidentitet, med exempel ”Det spelar ingen roll att det inte är alla män som begår övergrepp, det är tillräckligt många, för att kunna anse att alla män bär en kollektiv skuld”.

Inom postmodernismen betyder individen inget, det är den grupp individen tillhör som avgör om han tillhör de som förtrycker eller de som blir förtryckta. Det är grupptillhörigheten som avgör om individen är skyldig eller ej.

Även hbtq-rörelsen har blivit starkt påverkad av postmodernismen under de senaste decenniet. Individen har rätt att leva sitt liv, fri, utan att bli förföljd eller utsatt för våld. Detta är mycket rimligt krav.

Postmodernismen försöker genom flera olika strategier bryta ner det västerländska samhället bl.a. genom att argumentera att könsidentitet är endast en social konstruktion. Biologisk kön, könsidentitet, könsuttryck och sexuell attraktion är fyra delar som postmodernismen försöker hävda att dessa varierar oberoende av varandra och även att samtliga av dessa delar är endast en social konstruktion. Tvärtemot vad vetenskapen har funnit.

Postmodernismen försöker genom hbtq-rörelsen föra fram utgångspunkten att det finns ett tredje och odefinierat kön, alltså inte bara man eller kvinna (han eller hon). Detta tredje alternativ ska benämnas med vad hbtq-individen själv vill benämnas med, t.ex. XY, hen, icke binär med flera.

I Kanada har har denna rörelse drivit frågan genom lagstiftning och tvingande tal. Om man inte använder den benämning hbtq-personen själv vill (över 15 st) så klassas detta som hets mot folkgrupp och kan leda till fängelse.

Normalt försöker lagstiftaren hindra beteenden eller yttranden men i detta fall försöker staten att tvinga människor att använda vissa ord och uttryck. Yttrandefriheten är borta, och kritik mot vissa företeelser inom hbtq-rörelsen klassas som hets mot folkgrupp. Sakta smyger totalitarismen närmare. Människor med en annan uppfattning skall inte debatteras eller föras dialog med, utan tystas.

Ytterligare ett exempel från Australien där en reklamfilm stoppades inför fars dag som hyllade alla pappor, med förklaringen att alla barn har inte pappor, utan att vissa barn har två mammor istället.

Postmodernismen försöker genom politisk korrekthet skuldbelägga det normala, försöker angripa kärnfamiljen, och tysta ner det som kännetecknar den.

Alla människors lika värde är ett uttryck som har använts flitigt de senaste åren för att motivera olika politiska agendor. Människor som framför kritik för olika typer av politiska företeelser blir snabbt beskyllda för att inte dela uppfattningen om ”alla människors lika värde”, med utfrysning och förlorat arbete som följd.

I efterdyningarna av Aftonbladets medarbetare Staffan Heimerssons krönika ”Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar” blev krönikören intervjuad av Resumé för att förklara vad han menade. I denna intervju gav Staffan svar som inte räknas som politiskt korrekta. Istället för att bemöta hans syn på ”#Metoo” så valde arbetsgivaren att ge vika för det politiskt korrekta mediedrevet, tysta honom och avsluta han anställning.

Även om Staffan jämförde #Metoo med kommunismens utrensningar så fick han själv känna på postmodernismens tystande av en kritiker och hindrande av yttrandefrihet. Brottet han påstås begått var att han inte delade arbetsgivarens grundvärderingar - ”alla människors lika värde och alla människors lika rätt”.

I en fungerande rättsstat så följer arbetsgivare och anställda de lagar och regler som regleras av arbetsrätten. I detta fall verkar inte saklig grund för uppsägning vara uppfyllt enligt arbetsrätten, men enligt postmodernismen så har individer blivit ”kränkta”, vilket räcker för utdela straff, framförallt om det kan verka avskräckande.

Innan hösten 2015 var kritik mot en alltför liberal migrationspolitik lika med att bli klassad som rasist. Den politiskt korrekta uppfattningen var öppna gränser med utgångspunkt ifrån tesen om ”alla människors lika värde”. När sedan den den största flyktingvåg skedde i modern tid blev regeringen tvungen att införa EU:s mest restriktiva migrationspolitik med utökade gränskontroller. Detta var nödvändigt då hela den svenska välfärden stod på spel och myndigheter och institutioner höll på att kollapsa. Helt plötsligt var de tidigare ”korrekta” spelreglerna borta och istället var det ett ansvarstagande regeringen tog.

Det är ingen dold agenda som postmodernismen försöker driva, det är klart och tydligt uttryckt att det västerländska samhället är ett förtryckande samhälle och skall rivas ner till grunden. Med ”alla människors lika värde” försöker denna omformulerade marxism att uppnå just det.

”Alla människors lika värde” är ett uttryck och översättning som kommer ifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Översättningen är slarvig och inte helt rätt.

I artikel 1 står följande:

All human beings are born free and equal in dignity and rights. They are endowed with reason and conscience and should act towards one another in a spirit of brotherhood.

I ett engelskt-svenskt lexikon så översätts ”dignity” värdighet och ”rights” rättigheter. En mer riktig översättning av första meningen blir därmed: Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter.

Sammanfattning av postmodernismen

I flera av de företeelser som finns i det västerländska samhället har postmodernismen smugit sig in och försöker med en omformulerad marxism riva ner strukturer, institutioner, myndigheter, familjerelationer (kärnfamiljen) etc.

Makt och förtryck är det som byggt samhället i väst enligt postmodernismen. Även om dessa två delar går att finna i samhället så är det snarare kompetens och samverkan mellan människor som förbättrat levnadsvillkoren i väst. Även om samhället idag har sina brister så är postmodernismens analys och slutsats inte riktig.

Enligt postmodernismen så finns inga högre värden, allt skall ställas på samma nivå, jämställdhet. Om man då frågar varför postmodernismens beskrivning av samhället skall anses vara mer rätt och högre värderad än andra synsätt så visas en logiskt motsägelse. Men eftersom postmodernismen inte tror på logik så behöver den inte vara logisk, den kan alltid att falla tillbaka på marxismen.

När gruppindelningen drivs till det yttersta, undergrupper i undergrupper i undergrupper etc, hamnar vi till sist på individnivå. Men postmodernismen är inte intresserad av individen såsom förklaring för hur väl individen har lyckats utbilda sig, skaffat jobb eller på annat sätt aktiverat sig. Det är hennes grupptillhörighet som ger förklaringen.

För den som befinner sig på sydpolens sydligaste punkt, kommer alla andra riktningar peka norrut. På liknande sätt förhåller det sig med marxismen och postmodernismen, alla andra uppfattningar ter sig vara ”högerpopulistiska” eller ”högerextrema”. Betraktarens observationspunkt (marxism) gör att nyansskillnader av uppfattningar som är långt bort från egen uppfattning ter sig små och nästan obefintliga. Det blir på så sätt lätta att klumpa ihop alla andra som ”högerpopulistiska” och ”fascister”, som måste bekämpas, tystas. Med våld om inget annat hjälper.

Hur motverkar man då postmodernismen

Till att börja med, genom att inte gruppindela de individer som uttrycker postmodernismens idéer som en grupp som måste bekämpas (gruppers krig mot andra grupper leder sällan till långsiktig gemenskap). Arbetet börjar i stället med en själv. Trots våra egna tillkortakommanden, brister och svårigheter bör vi försöka ta det största ansvar vi själva kan bära, ta ansvar över sig själv, sin familj och försök att bidra till ett bättre samhälle som bygger på kompetens, dialog och yttrandefrihet.

Sök efter sanning och kvalitet. På vilka grunder görs ett antagande? Fråga vad som är bättre och vad som är sämre?

Konfucius fick frågan om vad det första han skulle göra var om han fick ta över styret i en stat. Han svarade: ”Det skulle vara nödvändigt att rätta till benämningarna! Om benämningarna inte är korrekta, kommer det som sägs inte att stämma. Om det som sägs inte stämmer, kommer det inte vara möjligt att fullgöra uppgifterna. Om uppgifterna inte fullgörs, kommer riterna och musiken inte att blomstra. Om riterna och musiken inte blomstrar, kommer straffen inte att vara rätt avvägda. Om straffen inte är rätt avvägda, vet inte människorna hur de ska handla. Det en ädel människa benämner går alltid att tala om, och det hon talar om går alltid att utföra. En ädel människa är aldrig slarvig med orden.” (Från ”Konfucius samtal” översättning av Torbjörn Lodén)

Genom att våga undersöka, ställa frågor och utreda begreppen, söka efter sanningen, så kan det leda till begreppsklarhet och ökad förståelse mellan människor.

Tidigare så betydde jämlikhet; rätt till människovärde, rätt till fri tävlan, rätt att bli bedömd efter enbart duglighet, likhet inför lag.

”Jämlika möjligheter” försöker inte utjämna naturliga skillnader mellan människor.

Begreppet ”jämställdhet” har, genom postmodernismen, förändrats till att betyda ”jämställt utfall”. Oavsett individens intressen, egenskaper, kompetens. Allt skall utjämnas!

För en mer detaljerad analys kan boken ”Postmodernismens förklaring” av Stephen R C Hicks rekommenderas.

Och slutligen. Avsikten med denna text är att belysa postmodernismens och marxismens ideologi. Det är ingen kritik mot individer som uttrycker den. Att skilja på sak och person är svårt men nödvändigt, och oförmågan att göra det är ett misstag som begås allt för ofta.

Johan Berggren