Nu har jag tillbringat drygt ett år med att översätta boken Hellstorm. Boken är något av det mest skrämmande och bästa jag läst, och då har jag ändå läst en hel del. Författaren Tom Goodrich gör ett enastående jobb med att sätta läsaren mitt i det inferno som andra världskriget innebar för dem som drabbades. Goodrich bygger med hjälp av över 1000 citat en sammanhängande och fullständigt fasansfull bild av vad som pågick under de sista åren av andra världskriget, men även under de första åren av fred för tyskarna.

Artikeln publicerades ursprungligen den 27 april 2022. Känsliga läsare varnas för att läsa vidare, då texten delger skildringar i boken om extremt våld mot barn.

Boken inleds med historien om hur lugnet i den berömda byn Nemmersdorf våldsamt slås i spillror när den röda terrorn slukar byn. Varför just Nemmersdorf är, eller kanske snarare borde vara berömd, är för att det var den första byn som tyskarna lyckades återta efter att röda armen under några dagar fått härja fritt i byn med omnejd. Det var väldigt få av Nemmersdorfs invånare som överlevde röda armésoldaternas knappa vecka av fullständigt gränslösa orgier i mord, tortyr och våldtäkter. Barn så unga som 8 och tanter gamla som 80 fick samma behandling som alla andra kvinnor i byn. Detta innebar i de flesta fall otaliga brutala våldtäkter under tiden som offren förblödde av de skador de tillfogades under tiden. Offren hittades bland annat fastspikade på ladugårdsdörrar, på bord, och hästkärror.

Som läsare blir man redan i inledningen chockad av det bottenlösa hat röda armésoldaterna uppvisade mot den försvarslösa tyska civilbefolkningen. Sedan bara fortsätter boken i ytterligare elva kapitel där djävulen visar sitt ansikte för läsaren.

Även om jag själv var medveten om att övergrepp begicks mot den tyska civilbefolkningen, så var jag skakad över den ofattbara nivå och omfattning av ondska som drabbade individer som inte hade något att göra med de brott som Hitler anses vara ansvarig för. Boken fick mig att känna en djup sorg, dels över hur onda människor kan vara, dels för att man känner sig bedragen när man är klar med boken. Varför har jag inte fått lära mig om detta i skolan? Hur kommer det sig att det inte finns några minnesmärken över tyska kvinnors lidanden? Detta är den enda bok som har fått mig att fälla tårar. Den fick mig också att på ett lite djupare plan fundera över varför ondska finns och vad det är som kan driva människor till att utföra de mest bestialiska dåd, samtidigt som de hyser en känsla av rättfärdighet. Hur tänker den polack som städar undan blodet och kroppsdelarna från tidigare offer, medan nästa grupp av knappt pubertala flickor gråter och ber om nåd eller en snabb död, och sedan kör upp en metallstav i vaginan på den utvalda gråtande flickan tills staven kommer ut genom naveln, samtidigt som en kollega skär av samma flicka bröstet? Detta allt medan kommande offer med fasa åser eländet, och horden av kamrater jublar och skrattar åt det innovativa sättet på vilket man kan döda en knappt utvecklad flicka.

Hur kan någon som uppenbart gör djävulens arbete på jorden tro att det de sysslar med är rättfärdigt?

Krigets fasor nöter säkert ner barriären de flesta har från att begå onda handlingar, men jag har svårt att tro att krigets fasor i sig själv gör människor till sådana monster som beskrivs i boken. Propaganda har med all säkerhet varit en betydande faktor för att skapa den stämning där soldater utan att blinka, i grupp, våldtar ett barn till döds, eller där vanliga civila i Tjeckien tortyrmördar tyskar på en arena till folkets jubel.

Propagandan hade till stor del sitt ursprung i sovjeten Ilya Ehrenburgs pamfletter, som hetsade Röda Arméns soldater till att tro att de gjorde en god gärning varje gång de dödade en tysk. Detta eftersom det enligt Ehrenburg inte fanns några oskyldiga tyskar. Inte ens de ofödda tyskarna var oskyldiga enligt honom.

Efter att ha läst denna bok inser man hur viktigt det är göra sitt bästa för att se igenom propaganda, och hur fasansfullt resultatet kan bli om man köper propagandan om att motståndarsidan i krig enbart utgörs av barbarer. Om alla läste denna bok, är jag övertygad om att den ondskefulla elit som drivit fram det ena kriget efter det andra, skulle få det mycket svårare att fortsätta som de gjort hittills.

En annan effekt denna bok hade på mig är att jag numera är nästan helt ointresserad av våld som underhållning. För mig känns det nästan som att man vanhedrar dem som gått en fasansfull död till mötes, om man konsumerar våldsskildringar som underhållning.

Jag hoppas verkligen att så många som möjligt läser denna bok, och jag kan garantera att du inte kommer att bli oberörd eller besviken.

Fabian Fjälling