Hur logiska är egentligen våra ord som beskriver vår världsuppfattning? Vilken djupare effekt har ordens betydelse för vår hjärna och hur den omfamnar den objektiva verkligheten?
Enligt Sapir-Whorf hypotesen inom lingvistik relativitet, förklaras det att ett språk kan forma vår kognitiva förmåga, vår världsbild, hur vi agerar och möjligen även skapa nya neurologiska kopplingar i hjärnan som resultat. Detta kan enligt hypotesen även skapa nya former av beteende hos en individ när denne börjar att tala ett främmande språk.
Förståelse av ord baseras först på erfarenhet, genom att lära sig alfabetet för att sedan konstruera ord, men ordet har ingen betydelse förrän det associeras med något visuellt, ljudmässigt eller känslomässigt. Människan bredvid dig må ha en annorlunda syn på vad ett objekt, koncept, begrepp, idé kan betyda, oavsett hur uppenbart det må se ut att vara. Som filosofen Wittgenstein påpekade: ”Om vi talade ett annat språk skulle vi uppfatta en något annorlunda värld.”
När det kommer till det mänskliga medvetandet så kan vi enbart vara säkra på vårt egna – dock aldrig till hundra procent förstå någon annans – oavsett hur empatisk man än må vara. Ett ord eller mening kan enbart förstås genom vår egen erfarenhet och bild av världen runtomkring oss. Således för en annan människa att förstå vad man menar är omöjligt utan en gemensam insikt.
Det blir mer komplicerat med känslor, eftersom människor uppfattar dem enskilt och subjektivt. Kan någon som aldrig varit förälskad förklara den upplevda känslan? Då utan att använda en klinisk vetenskaplig beskrivning eller något skildrat i en text av William Shakespeare, Nicholas Sparks, Jane Austen och diverse kända poeter? Därmed så är innebörden av ett ord både den gemensamma och kollektiva erfarenheten och en individuell upplevelse.
Enligt den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussur så har ett ord två tolkningar som båda behöver överensstämma med varandra; ordet/bilden (signifiant) och konceptet/idén (signifié). En stam i Namibia som heter Himba har samma ord för grönt och blått, dock många fler ord för att beskriva nyanser av grönt. När man testade stammedlemmarna så hade de svårt att urskilja en blå färgbit bland en mängd gröna färgbitar, men de var inte färgblinda utifrån ett medicinskt perspektiv. Så den gamla frågan kvarstår; vad kommer först, idén eller språket?
Hur kan då politiker och opinionsbildare övertyga en befolkning om något som majoriteten inte vet innebörden av, såsom de påstod att massinvandring var en bra idé? Nationalekonomi? Finansmarknaden? Energipolitik? När det kommer till att använda språk för att övertyga en publik, så finns det tre grundläggande metoder som Aristoteles myntade i antikens Grekland:
1) Logos – Förnuft och logik; där man använder sig av fakta, statistik och konsekvensanalys. Den metoden fungerar sällan hos faktaresistenta människor, kvinnor och vänsteranhängare.
2) Ethos – Auktoritet; vilket kan övertyga människor att lyda blint istället för att ifrågasätta en stark karaktär som exempelvis en läkare, polis, militär och så vidare. Människan har i sin natur en fallenhet att lyda en auktoritet, även om den auktoritära personen inte är kompetent.
3) Pathos – Känslomässiga argument; det är huvudanledningen till att vänstern oftare får fler kvinnliga röster än manliga. Kvinnor har i majoriteten fall en större empatisk förmåga, vilket låter bra men kan då lättare bli manipulerade. Känslor som rädsla och ilska kan dock användas för att manipulera även männen.
Man ska helst använda en balanserad kombination av alla tre ovanstående metoder för att övertyga människor om budskapet man vill förmedla. Dock om vill man rikta in sig på enskilda grupper för att få gehör så ska man anpassa taktiken baserat på vilken bakgrund, kön, utbildningsnivå och behov gruppen besitter.
Att förstå en annan människas ord som möjligen har en helt annan innebörd visar sig ofta i kulturella uttryck. I Sverige så är dödshot sett som något allvarligt och brottsligt, dock inte i vissa andra kulturer. Flesta svenskar är idag medvetna om hur vanligt det är att få höra aggressiva utfall från särskilda invandrade grupper såsom ”jag ska döda dig!”. Många svenskar associerar detta med en direkt fara för sitt liv, men är oftast en enfaldig taktik som de vet sätter skräck i den gemene svensken.
Samma sak påträffar man i Italien, där om någon är arg, upprörd eller vill ventilera känslor får man höra ”ti amazzo” eller ”ti uccido” (jag ska döda dig), men sällan blir man dömd för det, för det är en del av en gemensam språklig förståelse bland det italienska folket. Däremot som en kuriosa, om du säger till en italiensk man offentligt ”tu non hai le palle” (översatt ungefär: du har inte testiklar, alltså inte en ”riktig man”) så kan du bli dömd i rätten för det uttalandet.
Ord som nazist, fascist, högerextrem, främlingsfientlig och så vidare saknar i grund och botten mening eftersom ett epitet oftast tappar styrka när det missbrukas. Flesta svenskar ser idag sådana epitet som urvattnade och använts i fel kontext. Att medvetet felaktigt använda ord för att skruva folkets uppfattning är vanligt förekommande.
Ett exempel på hur journalister undviker korrekta variationer är benämningen på ena könet; flicka, tjej, tonårstjej, ung kvinna, kvinna och äldre kvinna. Många som följer nyheterna har kanske märkt att benämningen ”flicka” används mer frekvent numera och kringgår därmed att nyansera begreppen för att istället kunna manipulera läsaren.
För det manliga könet utnyttjas begreppet ”kvinnohatare” så fort någon kritiserar den vetenskapsförnekande och marxistiska ideologin feminism. Alternativt bli kallad ”manschauvinist” om man vill ha traditionella könsroller. Ni kan nog lista ut fler dubiösa och missledande ord från politiker och journalister.
Samtidigt så ser vi en enorm ökning av grov brottslighet bland barn och tonåringar. Godhetsapostlarna och PK-isterna kliar sig bekymrat i huvudet och förstår inte hur ett ”barn” kan springa runt med automatvapen, pistoler och narkotika – alltså uppstår en kognitiv dissonans. Vi vet ju att många blev kallade för ”barn” när de skulle söka uppehållstillstånd i Sverige, så förvirringen blir stor hos många när de först får se bilder på vuxna män med rubriker som ”ensamkommande flyktingbarn” till att sedan se de facto små pojkar springa runt med vapen.
I den berömda romanen 1984 av författaren George Orwell (som bör vara obligatorisk läsning i alla skolor) så beskriver man hur ”nyspråk” används av regimen för att begränsa, radera och förändra ordets betydelse, således bryta ner befolkningens realistiska tolkning av verkligheten. Möjligen kan vi i Sverige känna igen den situationen eftersom man kan bli straffad för att använda särskilda ord i denna demokratur. Det kända motto som Sanningsministeriet använder sig av – en myndighet vars huvudroll i romanen är att förvanska sanningen – är ”dubbelspråk”, alltså att använda ett ord med motsatt betydelse än vad man vill säga för att försköna verkligheten:
”Krig är fred
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka”
Medvetande om ordets betydelse och användning är en grundbult till att motverka totalitära stater/organisationer och förslavande av folket. Det är en anledning till att yttrandefriheten måste värnas så att befolkningen kan se igenom illusionen och lögnerna från korrupta och inkompetenta makthavare.
Carl Lidberg
