“Attackerna mot räddnings- och akutpersonal måste upphöra”

Vi ser en oroväckande utveckling i Sverige. Respekten för de personer som vill hjälpa oss är liten eller obefintlig hos vissa grupper. Man drar sig inte för att sabotera för räddningstjänst, sjukvårdspersonal och poliser, när de är ute för att hjälpa. Det hela började i utsatta områden utanför Paris. Man bombade brandkår och polis med tvättmaskiner och stenar från tionde våningen på hyreshus. Blåljuspersonal vägrade att gå in i vissa områden. Dessa tilltag har spritt sig till Sverige. Stenkastning, avskurna brandslangar och anlagda bränder möter de som kommer för att hjälpa.

Personal på akutmottagningar hotas. Trots regeln om två medföljande kommer hela folksamlingar och ställer till oreda. Vardagslivet på vårdavdelningar har stökat till sig. När åtta personer dyker upp vid en sjukbädd och stör intilliggande. Tyvärr vågar man inte säga ifrån av ren rädsla eller för att man inte vill bli utpekad som rasist. När man som anhörig påpekar missförhållandena så blir man hotad med repressalier. Vi måste stödja vårdpersonal, polis, ambulans, väktare och brandkår i deras svåra arbete. Vi gör detta genom samarbete och att påpeka de uppkomna missförhållandena. Jag gjorde detta när min mamma låg på sjukhus för hjärnblödning och blev störd.

Vi måste skriva om detta och vi måste anmäla missförhållanden. En bättre förståelse för samhället och dess institutioner måste inpräntas. Kan man inte ta till sig självklara regler, så ska man inte vistas i Sverige. Man kan göra framsteg genom att sätta alla i utbildning och anvisa bostadsorter så stora grupper får bo på mindre orter med social kontroll. Att minska problemen i områden runt storstadsområdena måste bli en huvuduppgift. Bostadsanvisning till mindre orter måste bli en regel. Om man nu haft det så svårt i sitt eget land bör ett boende i Ljusdal ses som en förmån. I storstäderna blir man anonym, kan leva på bidrag och hamnar lätt i kriminella kretsar.

Har någon hört talas om gangstergäng i Torsby? Dessutom behövs bostäderna i storstäderna för människor som ska verka inom näringslivet, offentlig förvaltning eller bedriva högskolestudier. De sociala förturerna måste begränsas kraftigt och boende måste anvisas till andra platser. Vi måste stödja blåljuspersonalen i deras kamp för högre löner. De jobbar med livet som insats. Även om det skulle innebära en skattehöjning. Flera av oss betalar kyrkoskatt. Varför inte en blåljusskatt för oss, som har fast arbete!?

Per-Arne Almgren, Stockholm
Pensionerad bankekonom och skribent