Det var knappast någon heroisk scen som utspelade sig i Gamla Stan den 8 september. Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin möttes av ett tjugotal högljudda Palestinademonstranter som följde efter honom genom de trånga gränderna. Hans reaktion? Upp med mobiltelefonen, filma, publicera på sociala medier. Resultatet blev en medial storm där politiker och kommentatorer tävlade om att fördöma händelsen i de starkaste ordalag man kan föreställa sig.

Visst var demonstranternas agerande i vanlig ordning provocerande och gränslöst. Att följa efter en person, skrika och försöka hetsa fram reaktioner är knappast sympatiskt, men reaktionerna efteråt väcker fundamentala frågor om proportionalitet, konsekvens och hur snabbt våra ledare är beredda att offra våra friheter för lite ordning och reda.

Det mest slående är dock hur snabbt och enhälligt etablissemanget plötsligt upptäckte att högljudda vänsteraktivister och invandrardemonstranter minsann utgör ett akut samhällshot som måste bekämpas. Politiker från alla läger, ledarsidor och kommentatorer – alla var de rörande överens om att detta var oacceptabelt, farligt och ett tecken på landets och demokratins förfall.

Ikväll deltog jag på en träff med den moderata riksdagsgruppen på riksdagen. När jag klev ut vid Mynttorget och skulle promenera hem såg det ut såhär. En grupp människor med antisocialt dominansbeteende började förfölja mig vilket resulterade i att jag helt enkelt inte kunde ta… pic.twitter.com/NL8NkwpHmI

— Carl-Oskar Bohlin (@CarlOskar) September 8, 2025

Men var fanns denna oro när invandringskritiker och nationalister under 2000- och 2010-talen fick sina möten förstörda, hotades eller misshandlades? När meningsmotståndare faktiskt utsattes för verkligt fysiskt våld, inte bara obehagliga tillmälen?

Bohlin själv har suttit i riksdagen sedan 2010. Under denna period har politiskt våld från vänsterextremister och invandrargäng varit ett återkommande problem, men då handlade det förstås inte om ministrar från regeringspartierna som drabbades utan om vanliga svenskar, utan inflytande, makt eller snabbnummer till landets redaktioner.

Politikernas och etablissemangsmediernas reaktioner blev därefter, då de alltid varit mest intresserade av att skydda sig själva, att våldet bemöttes med tystnad, nonchalerades eller relativiserades. Det var ingenting som bedömdes vara värt några särskilda åtgärder eller någon större uppmärksamhet.

Moderaterna – ett hycklande parti

Fredrik Reinfeldt, Bohlins dåvarande partiledare och vår tidigare statsminister, gjorde det till och med tydligt att invandringskritiker som misshandlades eller knivhöggs hade sig själva att skylla.

”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer”, kommenterade han när han nåtts av rapporter om att en ung Sverigedemokrat utsatts för en knivattack.

Just det fallet visade sig senare vara påhittat, men Moderaternas syn på det våld som drabbade de svenskar som vågade kritisera den förda massinvandringspolitiken blev smärtsamt tydligt – och det var alltså detta parti som Bohlin valde att ställa sig bakom och göra politisk karriär i.

Att Moderaterna under Bohlins tid i riksdagen själva var helt drivande för att öka massinvandringen från Tredje världen till Sverige är förstås en annan pikant detalj. Och det får bedömas som sannolikt att flera av de högljudda Palestinademonstranterna nog aldrig ens hade befunnit sig i Sverige om partiet inte drivit en så destruktiv linje under en så lång tid.

Personskydd eller inte?

En annan besynnerlig aspekt är Bohlins uppenbara avsaknad av säkerhetsskydd. Här har vi Sveriges civilförsvarsminister – den person som påstås vara ytterst ansvarig för landets civila beredskap i en tid av ökade säkerhetshot – som vandrar ensam genom Gamla Stan. Ingen livvakt, ingen säkerhetspersonal, bara ministern och hans mobilkamera.

Antingen innebär detta att hotbilden mot honom bedöms som obefintlig, vilket gör den efterföljande moraliska paniken överdimensionerad. Eller så brister det i säkerhetsarrangemangen kring våra ministrar, vilket i sig är anmärkningsvärt.

Oavsett vilket rimmar det illa med den alarmistiska mediebilden av en minister svävandes i livsfara.

Demonstrationsrättens framtid

Det mest oroande är dock de krav som nu reses i händelsens kölvatten. Politiker från regeringspartierna talar om att begränsa demonstrationsrätten, förbjuda ”aggressiva” demonstrationer och införa hårdare straff för dem som stör makthavare. Några vill till och med förbjuda demonstrationer utanför riksdagen.

Sverige är inte Mellanöstern. Vi måste få stopp på det dominansbeteende som aggressiva palestinaaktivister ägnar sig åt. Folkvalda politiker förväntas stå ut med att förföljas av skränande och filmande demokratisabotörer – vars syften är att hota och skrämma politiker. Vem vill… pic.twitter.com/5IZrgw6Ihx

— Ebba Busch (@BuschEbba) September 9, 2025

Detta är förstås en farlig och vansinnig väg. Demonstrationsrätten är inte till för att vara bekväm för makthavarna – tvärtom är dess själva syfte att möjliggöra missnöjesyttringar och protester. Att den ibland tar sig provocerande eller obehagliga uttryck är ett litet pris att betala för detta.

De som applåderar dessa förslag bör tänka efter: Vem avgör vad som är en ”aggressiv” demonstration? Vilka kommer att drabbas härnäst när repressiva lagar väl är på plats? Historien visar att inskränkningar i demonstrationsrätten sällan stannar vid den grupp man initialt hade i åtanke.

Vänsterns förbudsiver har smittat av sig

De verktyg som skapas för att tysta arabiska Palestinademonstranter kommer nästan garanterat att användas mot andra dissidenter och oliktänkande som motsätter sig makthavarnas beslut och agendor. Om retoriken håller i sig får det nog bedömas som ytterst osannolikt om några regimkritiska protester överhuvudtaget kommer att tillåtas om ett decennium eller två.

Det är därför ytterst beklagligt att så många svenskar på sociala medier och forum papegojar makthavarnas krav på att de högljudda aktivisterna ska fängslas eller att demonstrationer av denna typ helt ska förbjudas.

Tidigare var det vänstern som var kända för att kräva censur och förbud av alla politiska åsiktsyttringar man själva ogillade, men denna attityd tycks på senare tid också ha spridit sig till högersidan av det politiska spektrat.

En slags absurd uppfattning om att jobbiga och besvärliga typer inte omfattas av samma grundlagsskyddade rättigheter som övriga, och hellre ska förbjudas än bemötas med argument.

Svaga ledare hotar friheten

Våra högsta ledare måste naturligtvis tåla att stöta på även missnöjda och uppretade politiska motståndare – även när dessa gapar och skriker. Klarar de inte av något så grundläggande är det svårt att se hur de är kapabla att leda landet när det verkligen gäller.

Att första instinkten är att filma, lägga upp på sociala medier och sedan kräva begränsningar av demonstrationsrätten säger dessvärre ganska mycket om tillståndet i svensk politik.

Demonstrationsrätten är inte heller villkorad av att makthavarna tycker om budskapet eller formen och att inskränka den för att ministrar ska slippa obehagliga möten är att undergräva våra grundläggande friheter.

Det tål att upprepas igen: Den makt människor ger staten att tysta andra kommer att användas mot dem själva. Och den dagen kommer de att förstå vad de förlorat – men då är det för sent.

Jan Sundstedt