I en ny dokumentär erkänner Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel att hennes gränslösa migrationspolitik 2015 och framåt gjorde så att många tyskar övergav etablissemangspartierna och istället sökte sig till nationalistiska Alternativ för Tyskland.

Trots att hennes migrationspolitik fått långtgående negativa konsekvenser för det tyska folket och samhället betonar Merkel att hon inte ångrar någonting.

”Wir schaffen das” – vi klarar det. Angela Merkels ord från augusti 2015 blev symbolen för Tysklands gränslösa massinvandringspolitik när landet tog emot närmare en miljon asylsökande under en enda höst. Beslutet, som fattades utan bred politisk förankring, kom enligt många bedömare att fundamentalt förändra det tyska samhället.

Nu, nio år senare, tvingas den tidigare förbundskanslern i en dokumentär på public service-kanalen ARD erkänna att hennes politik också fick stora politiska konsekvenser – och att många tyskar övergav de gamla etablerade partierna och istället sökte sig till alternativ som bättre representerade deras intressen.

— Självklart fick mitt beslut människor att ansluta sig till AFD. Och på så vis blev AFD definitivt starkare, säger Merkel i dokumentären.

”Stor uppgift”

EU- och invandringskritiska Alternativ för Tyskland (AFD) ligger i dag nästan jämsides med Merkels egna kristdemokratiska CDU/CSU i opinionsmätningarna – en dramatisk utveckling som direkt kan kopplas till den massinvandringsvågen 2015 och de samhällsproblem som följde med denna.

Trots detta vägrar Merkel erkänna några misstag. I dokumentären försvarar hon envist både sin politik och sitt omstridda uttalande.

— Det var inte tänkt att uttrycka något annat än att vi står inför en stor uppgift, säger hon om de ökända orden ”Wir schaffen das” – ett löfte som många tyskar i dag anser vara naivt, förljuget och verklighetsfrånvänt.

Kvävd debatt under Merkels era

Under Merkels ledning förde Tyskland kanske Europas mest gränslösa invandringspolitik, samtidigt som all kritik systematiskt avfärdades och motståndare rutinmässigt stämplades som ”rasister” och ”nazister” – en smutskastningsstrategi som fortfarande är vanlig tio år senare.

Tyskland har dessutom några av västvärldens allra hårdaste lagar kring åsiktsbrott. Personer som offentligt kritiserar invandringspolitiken i starka ordalag riskerar omfattande böter och fängelsestraff – en ordning som yttrandefrihetsaktivister menar har skapat en kultur av självcensur och rädsla för att uttrycka vad man egentligen tycker om invandringens konsekvenser.

Trots att mer än var femte tysk Idag röstar på AfD – och partiet är störst i stora delar av Östtyskland, försöker dess motståndare fortfarande kriminalisera det med hänvisningar till att dess politik skulle strida mot den tyska grundlagen.

Retoriskt skifte

De senaste åren har Tyskland och flera andra europeiska länder drastiskt förändrat sin retorik kring migration. Talet om öppna hjärtan och gränslös solidaritet har ersatts av krav på striktare gränskontroller och hårdare asylregler.

I praktiken har dock den tuffare retoriken inte resulterat i någon genomgripande förändring. Massinvandringen fortsätter, om än i något lägre takt, medan utlovade storskaliga utvisningsprogram gång på gång strandat i byråkratiska processer utan att någonsin förverkligas.

I Sverige talas det i Tidöregeringen exempelvis ofta om att det skett ett migrationspolitiskt ”paradigmskifte” – trots att massinvandringen fortsatt befinner sig på historiskt höga nivåer och Sverige tog emot nästan 100 000 migranter förra året.