Den 30 november 1718 dödades Karl XII under mystiska omständigheter vid belägringen av Fredrikstens fästning. Än idag är "den unge hjältekungen" en av svensk historias mest omdiskuterade personligheter och lyfts ofta fram som ett exempel på mod och offervilja.
Karl XII, en av Sveriges mest mytomspunna kungar, vars regeringstid präglades av militära triumfer och en dramatisk, mystisk död, fortsätter att intressanta såväl historiker som den svenska allmänheten. Hans korta men händelserika liv är en saga om mod, offervilja och en tragisk slutakt.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 30 november 2023.
Född 1682, besteg Karl XII tronen som femtonåring efter sin fars (Karl XI) död. Han var den siste regenten i det svenska stormaktsväldet, en era som byggts upp av hans företrädare på tronen och han var en kung av sin tid, starkt präglad av den militära kulturen och med en djup känsla av plikt mot sitt folk och rike.
Tiden som monark kom snabbt att domineras av det Stora Nordiska Kriget, där hans ledarskap och militära skicklighet ställdes på sin spets. Hans mest berömda triumf var slaget vid Narva 1700, där en underlägsen svensk styrka besegrade en rysk armé mer än tre gånger sin storlek. Denna seger, uppnådd genom vad som brukar beskrivas som taktisk briljans och personligt mod, cementerade Karl XII:s rykte som en av historiens stora militära ledare.
Under de följande åren fortsatte Karl XII att leda sitt land i kriget mot flera europeiska makter – inte minst Danmark och Polen och tidigare nämnda Ryssland. Han var en stridbar monark, som personligen ledde sina trupper i fält och ofta deltog i striderna. Hans taktik och mod på slagfältet gjorde honom till en fruktad motståndare och en symbol för svensk styrka och uthållighet.
Karl XII i slaget vid Narva. Målning: David von Krafft
Slaget vid Poltava 1709 blev en ödesdiger vändpunkt som de flesta svenskar har hört talas om. Den svenska armén led ett förkrossande nederlag mot ryssarna under Peter den Store. Efter denna tillbakagång följde en period av svårigheter och nederlag. Karl XII tillbringade bland annat flera år i exil i Osmanska riket, en tid då hans rike samtidigt kämpade för att behålla sin position som europeisk stormakt.
Mystisk död
Karl XII:s död den 30 november 1718 under belägringen av Fredriksten fästning i Norge är fortfarande en av de största gåtorna i svensk historia. Detaljerna kring hans död är alltjämt omtvistade och har gett upphov till många teorier. Enligt vissa rapporter träffades han av en kula i tinningen medan han observerade fiendens positioner, vilket ledde till omedelbar död. Det har också teoretiserats kring om konungen dog av en olyckshändelse, ett attentat eller kanske till och med ett mord ordnat av hans egna i någon form av konspiration.
Enligt undersökningar som genomfördes av finska forskare, så sent som 2022, tyder det mesta på att Karl XII dödades av karteschammunition av järn med en diameter på över 20 millimeter. De bedömer det också som troligt att kulan avfyrades från fienden i den norska fästningen.
Karl som inte hade någon hustru eller några kända barn efterträddes därför av sin syster Ulrika Eleonora som snart abdikerade till förmån för sin make Fredrik av Hessen. Inte heller de fick några arvingar och näste svenske kung blev istället Adolf Fredrik av Holstein-Gottorpska ätten. Kungens död satte också tydligt punkt för Sveriges stormaktsställning och man blev en mindre inflytelserik aktör på den europeiska scenen.
Hjältekung eller tyrann
Mer än 300 år efter sin död är Karl XII i många kretsar fortfarande ihågkommen som en djärv, offervillig och kompromisslös ledare som sov och åt med sina soldater och levde halva sitt liv i fält. Hans militära bedrifter har hyllats för tapperhet och strategisk genialitet, men de utmattande krigen har också kritiserats för att ha dränerat rikets resurser och lett till dess nedgång som stormakt. Historiker brukar säga att Karls död markerade en definitiv slutpunkt för en era och början på en ny fas i svensk och nordisk historia.
Karl XII brukar betraktas som en av Sveriges allra mest betydelsefulla monarker.Foto: Alexey M/CC BY-SA 4.0
Karl XII:s liv och död har också inspirerat en mängd kulturella och litterära verk. Han har porträtterats som både hjältekung och tyrann och hans beslut och personlighet har analyserats och debatterats i århundraden. Hans plötsliga död är en legend i sig och fortsätter att locka nya generationer av historieintresserade.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att Karl XII:s regeringstid var en tid av dramatiska förändringar i Sverige och Europa. Hans militära bedrifter och personliga offervilja, tillsammans med det mysterium som omgärdar hans död, gör honom till en av de mest minnesvärda och diskuterade figurerna i hela den svenska historien. Hans liv och död är dessutom inte bara en del av det nationella minnet utan också ett viktigt kapitel i Europas militärhistoria.
Den unge ålänningen Eyolf Mattsson trodde på den kommunistiska utopin och flydde efter inbördeskriget till Ryssland för att sedermera bli general och medarbetare till Lenin. Det samhälle han kämpat för att upprätta skulle dock på många sätt bli ett skräckvälde, där Mattsson var en av de många som drabbades av Stalins utrensningar.
Att många svenska frivilliga deltog i det finska inbördeskriget för att bekämpa kommunisterna, och vad man betraktade som de rödas hot mot Norden och hela Europa, är väldokumenterat och har berättats om i otaliga böcker och dokumentärserier.
Även på motståndarsidan fanns det dock svenskar som stred för det de trodde på – den kommunistiska revolutionen, och en av dessa – Eyolf Mattsson – kom med tiden att avancera och bli general i den röda armén och anförtrodd medarbetare till Lenin själv.
Mattsson föddes 1897 på Åland med förmögna föräldrar av svensk härkomst, där fadern M.G. Mattsson var bankdirektör och således tillhörde samhällets societet.
Sonen skulle dock välja en betydligt mer radikal bana. Efter studentexamen 1915 flyttade han till Helsingfors för att börja studera elektroteknik och maskinbyggnad vid Tekniska högskolan. Han anslöt sig till Teknologföreningen inom vilken har var aktiv i något år innan han via studiekamrater kom i kontakt med vänsterradikala politiska grupperingar som vid tidpunkten hade stort stöd bland studenterna.
Öppnade bankvalvet åt rödgardisterna
1918 hade den unge Mattsson anslutit sig till Studenternas socialdemokratiska förening och arbetade vid dess finansavdelning, som delade lokaler med Finlands Bank. När Mattsson en dag beordrades att öppna bankens valv för revolutionärerna gjorde han också det och blev därmed snart åtalad i sin frånvaro för bankrån.
De initiala frontlinjerna mellan röda och vita i Finland i februari 1918. Ville Virrankoski/CC BY-SA 3.0
När inbördeskriget väl bröt ut blev Mattssons primära uppgift att säkerställa evakueringen av flyktingar till sovjetiska Petrograd – huvudsakligen socialister och familjemedlemmar till dessa som av olika skäl inte var kapabla att delta i striderna mot den konservativa ”vita” sidan.
Språkkunskaperna imponerade ledarskiktet
Väl framme i Petrograd började Mattsson utföra dagsverken i hamnen för att försörja sig, men då han hade stora språkliga talanger och inte endast talade svenska och finska utan även ryska, tyska och engelska erbjöds han möjligheten att utbilda sig till officer i Moskva, tillsammans med tre andra vänner som flytt från Finland.
Officerskursen avklarades och Mattsson anslöt sig i augusti 2018 till det styrande bolsjevikpartiet – något som i praktiken var närmast obligatoriskt.
Sedan var det dags för Mattsson och hans kamrater att bli de första lärarna vid de sovjetisk-finska kurserna för officerare i den röda armén – Mattsson kunde ju inte bara de båda språken flytande, han hade också stora kunskaper om Finland som land och samhälle som kunde komma till stor nytta för den sovjetiska krigsmakten.
Han hann dock bara tjänstgöra en kort period vid krigsskolan i Petrograd – i april 1919 var det dags för ett nytt uppdrag. Mattsson utnämndes till bataljonschef vid sjätte finska regementet och ledde blodiga strider mot den vita armén i Karelen under det ryska inbördeskriget.
Röda fanans order
Eyolf Mattsson ledde bland annat landstigningen i Lizjma där man anföll de vita trupperna och dess engelska allierade i ryggen. Hans insatser under denna drabbning blev värdefulla och efter landstigningen kunde Röda armén påbörja en omfattande offensiv genom vilken de på flera håll tryckte tillbaka ”de vita”.
Ålänningen skadades under striderna och fick under en period vårdas på sjukhus. För sina insatser tilldelades han också Röda fanans orden – som vid tidpunkten var den högsta utmärkelsen som fanns att få innan Leninorden instiftades 11 år senare.
Den unge ålänningens skador var dock inte livshotande och han kunde snart återigen delta i kommunisternas strider – bland annat i Petrograds försvar mot general Nikolaj Judentijs misslyckade offensiv i september 1919.
Fick uppdrag av Lenin
Det ryska inbördeskriget fortsatte, men Mattsson påbörjade en treårig utbildning vid krigsakademin i Moskva. Han fick kombinera utbildningen med officiella uppdrag för den bolsjevikiska eliten, och fick exempelvis följa med som tolk när en diplomatisk delegation skulle besöka Köpenhamn.
Noterbart är att Lenin personligen också gav Mattsson uppdraget att eskortera den välkände amerikanske krigskorrespondenten och kommunisten John Reeds änka ut ur landet, efter att hennes make avlidit av Tyfus i Moskva.
När studierna klarats av utnämndes Mattsson till kompanichef för gränstrupperna på Karelska näset, där hans insatser imponerade på den sovjetiska ledningen, och året därpå blev han utsedd till regementschef i Vitryssland.
Ålänningen trivdes enligt uppgift dock inte särskilt bra i Vitryssland och återfördes därför istället till Karelen där han nu fick i uppdrag att utforma jägarbataljonen, han tog här inspiration av hur preussiska jägarsoldater utrustats, utbildats och organiserats.
Finsk jägarbataljon blev impopulär
Hösten 1925 grundades även en självständig karelsk bataljon under ledning av Eyolf Mattsson där grundtanken var att soldaterna skulle vara så lätt beväpnade och utrustade att de själva skulle kunna operera effektivt i skogar och vinterlandskap, även om vägnät och annan infrastruktur saknades.
På kort tid hade Mattsson blivit en värdefull tillgång för den sovjetiska militären, men hans planer och visioner skulle också göra honom djupt impopulär och omöjliggöra de riktigt stora karriärframgångarna.
Vid ett militärläger, sommaren 1927, förkunnade Mattsson hur han framför sig såg en jägarutbildning av finsk typ och att jägarbataljonen i allt väsentligt skulle vara en finsk sådan, vad gällde såväl språk som disciplin och militära traditioner, och han förkunnade att målsättningen var att göra jägarbataljonen till det främsta förbandet i Röda armén.
Detta uppskattades emellertid inte alls av de ryska officerarna som öppet anklagade honom för diskriminering och krävde att Mattsson skulle förflyttas och ersättas med en mer ”ryssvänlig” officer.
Omplacerad på nytt
Så blev det. 1928 förflyttades Mattsson till Novgorod och blev avdelningschef vid staben för det vitryska militärområdet. Få saker är dock eviga, och 1931 återkom han till Karelen och utnämndes på nytt till jägarbrigadens kommendant, en position han innehade under tre års tid.
Under denna tid var Mattsson också medlem av den karelska distriktskommittén inom Sovjetunionens kommunistiska parti och var således en politisk kommissarie som sågs som ideologiskt rättrogen och hade Sovjetledningens förtroende.
1934 var det dags för nästa förflyttning. Nu blev den 37-årige Mattsson befälhavare för en infanteridivision vid Volga innan han efter ytterligare två år utnämndes till chef för institutionen för allmän taktik vid krigsakademin – samtidigt befordrades Mattsson till brigadchef, vilket idag närmast motsvarar brigadgeneral.
Stalins utrensningar
Stalins paranoia skulle dock komma att påverka Mattsson precis som så många andra sovjetiska militärer, politiker och tjänstemän. Flera av ålänningens nära förtrogna och allierade i Röda armén föll offer för Stalins utrensningar.
Vice försvarsministern, Michail Tuchatjevskij, som hade ett gott öga till Mattsson, fängslades och avrättades 1937. Chefen för krigsakademin där Mattsson arbetade dödades också, så även chefen för det vitryska militärområdet och chefen för Volgas militärområde, där Eyolf tidigare haft officersuppdrag.
Eyolf Mattsson blev djupt påverkad när han såg hur många av hans personliga eller ideologiska vänner avrättades eller sattes i läger under Stalins skräckvälde – och även om det innebar risker för honom personligen, kunde han inte låta bli att vädra sitt missnöje på krigsakademin.
Efter att han diskuterat utrensningarna med sina officerselever angav någon av dessa honom till den ökända säkerhetstjänsten NKVD. När dessa sedermera inledde en ”förundersökning” mot Mattsson för kontrarevolutionär verksamhet grävde man också fram hans gamla uttalanden om att upprätta en finsk jägarbataljon i Karelen.
Tio års straffarbete
Under Stalins styre var yttrandefriheten obefintlig och det räckte att på minsta sätt avvika (och ofta inte ens det) för att stämplas som förrädare och avrättas. Dödsdomen var också mycket nära för Eyolf Mattsson.
Till slut slapp han ändå undan med livet i behåll – i en politisk skenrättegång dömdes han istället till 10 års fängelse (straffarbete) för spioneri och antirevolutionär verksamhet, och kom efter detta att få en mycket bitter syn på den kommunistiska statsbildning han offrat så mycket för.
Bilder inifrån lägret Vorkuta, ett av de många straffarbetslägren i Sibirien. Foto: Ryska statsarkiv
Ironiskt nog kanske domen räddade livet på general Mattsson. Under andra världskriget var dödssiffrorna för den sovjetiska armén extremt höga och det uppskattas att mellan åtta och 12 miljoner sovjetiska soldater dog under kriget. Då Mattsson var sysselsatt med straffarbete i kolgruvorna deltog han dock aldrig i de blodiga striderna.
Efter sin tid i straffläger levde Mattsson en undanskymd tillvaro som byggnadsarbetare och förman inom oljeindustrin. Fyra år efter Stalins död år 1953 deklarerade Sovjetledningen att Mattsson var ”rehabiliterad” och han återfick då sitt medlemskap i kommunistpartiet. Ålänningen återupptogs också i militären – men degraderas till överste i reserven.
– Först grämde jag mig över att jag tilldelats en lägre militärgrad. När jag fick veta att beteckningen överste är lika respekterad samtyckte jag. I samma dagordning sägs uttryckligen att jag har beviljats rätt att bära militäruniform. Jag tilldelades också en bra personlig pension, kommenterade han själv.
Utopin blev ett skräckvälde
Under alla år i Ryssland höll Mattsson kontakt med släktingar i Finland och i början av 1960-talet skrev han och önskade att åter få se sitt gamla hemland innan han dog. Denna önskan införlivades dock aldrig – till stor del eftersom Eyolf av oklar anledning hade dödförklarats i Finland och därmed inte kunde beviljas något visum.
1963 blev Eyolf Mattsson sjuk i tuberkulos och fick läggas in på sjukhus. Två år senare avled han i staden Krasnokamsk, där han också ligger begravd.
Mattsson var bara 40 år när han föll i onåd hos Stalin, och det är omöjligt att svara på hur långt Sovjetunionens ende svenskspråkige general annars kunnat klättra på den militära karriärstegen.
Samtidigt skulle den kommunistiska utopi som den initiativrike ålänningen så länge kämpat för i verkligheten komma att bli ett totalitärt skräckvälde, och det var endast med nöd och näppe som han själv slapp arkebuseras. Till slut fick han – åtminstone delvis – upprättelse, men det hemland han en gång flydde från fick han aldrig mer återse.
Thor Heyerdal: På seglats genom mänsklighetens dolda historia
Med en omättlig nyfikenhet och våghalsiga expeditioner skulle Thor Heyerdahl utmana sättet vi ser på vårt förflutna. Här är berättelsen om en av Nordens mest kända vetenskapsmän.
Den 6 oktober 1914 föddes Thor Heyerdahl i kuststaden Larvik i Norge. Fadern, som även han hette Thor, var ölbryggare medan modern Alison hade ett starkt intresse för naturvetenskap, särskilt för Charles Darwins för tiden relativt nya evolutionsteorier.
Exponeringen för vetenskapliga idéer under uppväxten väckte en djup nyfikenhet hos den unge Thor, något som skulle ta honom hela vägen till studier av zoologi och geografi vid universitetet i Oslo. En av hans kurskamrater var dotter till Alfred Wegener, mannen som lade fram de för tiden kontroversiella teorierna om kontinentalförskjutning som kraftigt stred mot vetenskapens dåvarande konsensus.
– Hon blev förtvivlad när nån nämnde fadern, för alla skrattade åt honom för att han kunde tro att kontinenterna rörde på sig. Han blev till åtlöje överallt på den tiden. Idag är det ett erkänt faktum. Alla vet att det är så. Kontinenterna rör sig, hans teori höll. Det finns många sådana händelser, reflekterade Heyerdahl senare i en intervju med svensk tv år 1991.
Även Heyerdahls eget liv skulle i allra högsta grad komma att gå i Alfred Wegeners fotspår och handla om att ge sig ut på nya områden – i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. År 1937 begav han sig ut på sitt egna första stora forskningsprojekt på en resa till Polynesien, något som skulle komma att spela en avgörande roll för att forma hans banbrytande vetenskapliga teorier.
Resan till paradiset
Nygift, med Liv Coucheron-Torp, och inspirerad av romantiska idéer om att lämna civilisationens stress, begav sig Thor Heyerdahl iväg med sin fru till Fatu Hiva, en av Marquesasöarna i den polynesiska delen av Stilla havet. För det unga paret framstod platsen närmast som ett paradis för deras ambitioner att studera naturen och utforska främmande kulturella traditioner.
Planen var i sin enkelhet att leva av jorden, studera öns flora och fauna samt fördjupa sig i den polynesiska kulturen. Med minimala förnödenheter försökte de anamma en mer primitiv och naturlig livsstil som skulle likna hur människor hade levt tusentals år tillbaka i historien.
Vid ankomsten bosatte sig paret i en dal omgiven av tät djungel och palmer. De levde på frukt, fisk och det lilla de kunde odla själva där de även undvek moderna material och levde i närmsta möjliga symbios med naturen. Drömmen om det enkla livet förvandlades dock snart till en kärv verklighet i det intensiva klimatet, med farliga insekter och parasiter där de båda insjuknade i tropiska sjukdomar.
Efter ungefär ett år på Fatu Hiva insåg paret Heyerdahl att de inte längre kunde stanna kvar på grund av att deras hälsotillstånd försämrades och andra svårigheter radades upp, vilket föranledde att de återvände till Norge.
Efterhand skulle Heyerdahl komma att få ett allt starkare intresse för människans historia och komplexa antropologiska frågor. Parallellt med de svåra utmaningarna på Fatu Hiva hade han samtidigt bland annat fått upp ögonen för flera biologiska och kulturella kopplingar som han kunde notera mellan Polynesien och Sydamerika. Bland annat lade han märke till att vissa växtarter som sötpotatis och bomull, som tycktes ha sitt ursprung i Sydamerika, återfanns i Polynesien.
Kopplingarna fick honom att börja ifrågasätta den etablerade historiska teorin vid tiden, som var att Polynesien hade befolkats enbart från Asien. Heyerdahl utvecklade istället en hypotes om att forntida kulturer från Sydamerika mycket väl kunde ha seglat över Stilla havet och nått Polynesien. Han började samla information om lokala traditioner och myter för att testa sin hypotes, och han kunde också konstatera att man ibland även refererade till människor som kom från öster, något som han tolkade som ett stärkt belägg för sin tes.
Efter att ha laddat om batterierna i Norge skulle den unge forskaren nu bege sig till den andra sidan av Stilla havet.
Kanada
År 1939 reste den 24-årige Heyerdahl till British Columbia i Kanada, där han studerade de lokala ursprungsbefolkningarnas kultur och konst. Särskilt fokus fick deras totempålar och traditioner där han sökte efter mer information om hur forntida kulturer kunde ha utvecklats och influerat varandra.
Forskarens omfattande fältanteckningar och fotografier skulle bli viktiga underlag för hans idéer om kulturella kopplingar mellan avlägsna regioner. Heyerdahl noterade bland annat att ursprungsbefolkningarnas myter och legender ofta innehöll berättelser om sjöfart och havsresor, något som stärkte hans tro på att havet snarare än landvägar var en bärande faktor för kulturellt utbyte långt tillbaka i historien.
När andra världskriget bröt ut anmälde sig Heyerdahl hos de norska styrkorna i Kanada och utbildades sedan till fallskärmsjägare i England. Under den sista krigsvintern 1944-1945 fick han ägna sig åt underrättelsearbete och tjänstgjorde också som löjtnant i Finnmark. Efter krigsslutet var det dags för ett äventyr som skulle komma att dra världens blickar till sig.
Kon-Tiki
Efter Heyerdahls observationer av Amerika och Polynesien lade han nu öppet fram en mer detaljerad hypotes om att forntida sydamerikanska folk, möjligen från inkakulturen, kunde ha seglat västerut över Stilla havet och nått Polynesien. Som bekant med forskarvärlden förstod han samtidigt att det skulle krävas något särskilt för att övertyga fältet om att hans hypotes var värd att ta på allvar.
1947 byggde han sin berömda flotte av balsaträ som han döpte till Kon-Tiki, uppkallad efter en gammal inkagud. Flotten byggde han med hjälp av verktyg och material som rimligen bör ha varit tillgängliga för forntidens sydamerikanska folk.
Heyerdahl var säker på sin sak. Med hjälp av flotten, helt utan hjälp av moderna navigationsmedel, skulle han visa att Kon-Tiki kunde ta honom längs Stilla havets strömmar västerut, hela vägen till Polynesien.
Kon-Tiki på museet i Oslo. Montage. Foto: Bahnfrend/CC BY-SA 4.0
Med fem besättningsmedlemmar lämnade han Callao i Peru den 28 april 1947. Efter att ha överlevt 101 dagar och tillryggalagt 7 000 kilometer nådde Kon-Tiki slutligen Raroia-atollen i Tuamotuöarna trots våldsamma stormar, hajar som följde flotten, begränsade matförråd och den ständiga risken att den primitiva båten skulle falla isär. Nu hade man bevisat att det var tekniskt potentiellt möjligt för forntida kulturer i Sydamerika att färdas från till Polynesien.
Den spektakulära expeditionen gjorde Heyerdahl till en global symbol för djärva äventyr och forskande upptäckaranda. Heyerdahls egen bok om expeditionen, Kon-Tiki, skulle bli en internationell bästsäljare och dokumentären som gjordes om resan vann en Oscarsstatyett 1951.
Expeditionerna över Atlanten
Kon-Tiki-expeditionens upplägg var för Heyerdahl inget undantag, utan något han ämnade tillämpa på sina teorier om forntida sjöfart och kulturella kontakter även på andra håll i världen. Med Ra och Ra II genomförde han två ytterligare expeditioner över Atlanten, inspirerade av egyptiska, afrikanska och mesopotamiska civilisationers potential att ha haft kontakter med Amerika långt före Columbus.
Den första båten, Ra, byggdes i maj 1969 i Safi, Marocko, med hjälp av erfarna hantverkare från Chad och Egypten. Papyrus till båten hämtades från Tchadsjön, där materialet fortfarande användes för att bygga traditionella båtar. Heyerdahl samlade en internationell besättning för att symbolisera globalt samarbete. Besättningen bestod av sju män från olika länder, inklusive Norge, Egypten, Italien, Mexiko och USA där gruppens medlemmar alla hade olika bakgrunder och kompetenser.
Ra lämnade Safi den 25 maj 1969 men drabbades av stora svårigheter. Inte bara upptäcktes det att båten hade allvarliga strukturella brister – den började också ta in vatten och de strömmar som i resans inledning var så gynnsamma försvann vilket gjorde resan allt svårare att genomföra. Efter 56 dagar och cirka 5000 kilometer till havs tvingades besättningen att överge båten nära Barbados kust.
Trots misslyckandet gav expeditionen värdefulla lärdomar om hur båten kunde förbättras och att papyrusbåtar kunde vara havsdugliga under rätt omständigheter.
1970 byggde Heyerdahl en ny papyrusbåt – Ra II – denna gång med hjälp av irakiska hantverkare och en starkare konstruktion som var bättre anpassad till havsresor.
”Ra II” uppnådde mer än vad många förväntade sig. Foto: Pedro Ximenez/ CC BY-SA 3.0 DE
Denna gång hade man betydligt större lycka och den 12 juli 1970 nådde den internationella besättningen Barbados efter en 57 dagar och 6100 kilometer lång resa. Således kunde man konstatera att det var tekniskt möjligt för forntida människor att segla över Atlanten med hjälp av förhållandevis simpla båtar.
Ra-expeditionerna bidrog ytterligare till Heyerdahls redan globala kändisskap och hans budskap att omvärdera mänsklighetens historia. Dokumentationen från resorna, inklusive en film och en bok, blev återigen internationella succéer.
Brände sin båt i protest
Och på det spåret fortsatte det. 1977 byggde Heyerdahl en annan båt av vass – nämligen Tigris, där syftet var att undersöka om civilisationer i Mesopotamien kunde ha haft kontakt med Indusdalen och Egypten.
Upptäcktsresanden och hans besättning seglade från Irak genom Persiska viken och Arabiska havet, men resan fick ett abrupt slut när Heyerdahl valde att bränna båten i Djibouti – ett symboliskt beslutet som var en protest mot de pågående krigen i regionen.
– Till de oskyldiga massorna i alla industrialiserade länder riktar vi vår vädjan. Vi måste vakna upp till vår tids vansinniga verklighet … Vi är alla oansvariga, om vi inte kräver av de ansvariga beslutsfattarna att moderna vapen inte längre får ställas till förfogande för människor vars forna stridsyxor och svärd våra förfäder en gång fördömde, deklarerade han bland anat i samband med protesten.
Också Galapagosöarna och den mytomspunna Påskön skulle få besök av Heyederdahl under 1950-talet med syftet att studera öarnas kultur, arkeologi och vilken roll de kan ha spelat i den forntida sjöfarten. Den norske upptäcktsresandens upptäckter på Galapagos bekräftade att inte heller dessa till synes isolerade öar nödvändigtvis var otillgängliga för forntida sjöfarare och hans forskning på Påskön bidrog till en fördjupad förståelse av öns kultur och historia, vilket skulle inspirera till många kommande studier av de mystiska stenstatyerna och även bedöms ha bidragit till att skydda öns unika kulturarv.
Statyerna på Påskön fascinerade Heyerdahl mycket. Foto: Bjørn Christian Tørrissen/CC BY-SA 3.0
Drömmen om Atlantis
Även sent i sin karriär pekade Heyerdahl på behovet av att se på människans historia med nya ögon. Utgående från sin egna forskning pekade han bland annat på hur slående det var att civilisationerna i det gamla Egypten, Mesopotamien och Indusdalen alla till synes hade uppstått plötsligt och ungefär samtidigt på sin högsta kulturhöjd omkring 3100 före Kristus.
– Man måste absolut betrakta det ur en annan synvinkel än vetenskapen hittills har gjort. Varje gång man finner en parallell så förkastar man den med argumentet att det kan vara en slump. Det kan det vara, om man betraktar de här parallellerna var för sig. Men vi kan idag lägga fram över hundra sådana paralleller som alltid upptäcks i samma två begränsade områden: i Mellanöstern på ena sidan och på den andra sidan ett smalt landområde från Mexiko till Peru, menade Heyerdahl i en intervju med svenska SVT 1991.
Den norske forskaren menade bland annat på att det vore ett misstag att utesluta att mänsklighetens kända historia föregåtts av betydligt äldre kulturer med global spännvidd, i linje med Platons skrifter om att det en gång i tiden fanns en kontinent i Atlanten varifrån en avancerad civilisation hade sin utgångspunkt, enligt uppgifter från den egyptiske prästen Solon.
– Jag anser att det vore fel att skratta bort hela Atlantismyten innan man har bevis åt något håll. Vi vet att det på botten av Atlanten, på den mittatlantiska ryggen, som det heter, har man tagit upp rullsten från havsdjupen. Det hade aldrig funnits om det inte varit land där en gång. Vi vet också att det gjorts pollenprovtagningar, bland annat av den svenska Albatrossexpeditionen. Där fick man upp pollen från sötvatten från botten av Atlanten. Det hade heller aldrig funnits om det inte varit land där en gång för det innebär att det varit en insjö där, och därmed även fast mark.
Thor Heyerdahl i en intervju med Sveriges Television, 1991.
Själv spekulerade Heyerdahl kring att det kan ha funnits en koppling till en geologisk katastrof som kunnat dateras på Island.
– Och tar man till exempel sprickan som går tvärs igenom Island, där det första alltinget hölls, har man lyckats fastslå en datering tack vare att en timmerstock som suttit fast i lavan kom i dagen. Den är daterad till cirka 3000 före Kristus. Den sprickan fortsätter ut i mittatlantiska ryggen, så vi vet att det inträffat en större geologisk katastrof för cirka 5000 år sedan. Så vi kan inte avfärda tanken på att det kan ha funnits landområden där.
Jakten på Oden
Mot slutet av sitt liv fördjupade Heyerdahl sitt intresse för nordisk mytologi, och då för Oden i synnerhet. Heyerdahl spekulerade i att Oden inte bara var en mytisk gestalt, utan att det handlar om en historisk person som med tiden hade gudaförklarats efter att ha lett ett folk från ett område öster om Skandinavien och sedan utvandrat därifrån.
Denna teori tog honom på en djup resa genom historia och arkeologi, där han sökte fysiska bevis för Odens existens och ursprung i den ryska Azov-regionen. Under utgrävningarna strax efter millennieskiftet hittade hans team också lämningar av forntida bosättningar, men inga avgörande bevis för att dessa hade en direkt koppling till Oden eller den nordiska mytologin.
Själv betraktade Heyerdahl expeditionen som en del av sitt livsprojekt att utforska mänsklighetens kulturella och historiska sammanhang.
Thor Heyerdahl fortsatte helhjärtat med de frågor han brann för långt upp i 80-årsåldern och när han den 18 april 2022 avled vid 87 års ålder hedrades han av den norska regeringen med en statsbegravning.
En åldrande Heyerdahl och en minnessten nära italienska Colla Micheri, där han avled. Montage. Foto: UlrichHeither, John Matthew Smith/CC BY-SA 2.0
”Man lär sig mest av att lyssna”
Med sin orädda inställning skulle Heyerdahl under hela sin levnadstid förbli kontroversiell i vissa akademiska kretsar, samtidigt som han också hann ta emot ett stort antal utmärkelser och flera hedersdoktorat för sina fynd och expeditioner. Av många har även hans egen livshistoria kommit att bli en symbol för kraften i den sanne forskarens orädda nyfikenhet och beredvillighet att utmana auktoriteter och konventionella teorier.
– Man lär sig mer av att lyssna än av att prata. Och både vinden och de människor som fortfarande lever nära naturen har mycket att berätta för oss som vi inte kan höra inom universitetets väggar, sammanfattade norrmannen själv sina oortodoxa metoder.
En okänd person har donerat en omfattande silverskatt från vikingatiden till länsstyrelsen i Jönköping.
Skatten är den största av sitt slag som någonsin påträffats i länet och består bland annat av ett mycket stort antal arabiska silvermynt.
”I Jönköpings län har endast ett jämförbart fynd gjorts tidigare och det var på 1800-talet i Forsheda i Värnamo kommun. Då hittade en jordbruksarbetare ett hundratal engelska och tyska silvermynt, samt ett arabiskt mynt och ett litet smycke. Den skatt som har kommit in nu är rikligare”, skriver länsstyrelsen i ett pressmeddelande.
Utöver silvermynten består skatten av olika smycken, avklippta silverbitar och en amulettring, länsstyrelsen är dock kritisk till att skatten grävts fram på ett illegalt sätt för flera år sedan.
”Eftersom skatten är funnen genom metallsökning som genomförts utan tillstånd så har ingen arkeolog varit med vid framgrävandet. Det gör att mycket vetenskaplig information gått förlorad för alltid. Om man hittar fornfynd och själv försöker rengöra dem och sen låter dem ligga hemma i byrålådan förstörs de. Men det är trots allt bra att fyndet nu lämnats in”, fortsätter man.
Man betonar att det är viktigt att känna till vad som gäller för fornminnen och användning av metallsökare, samt att fornlämningar skyddas av Kulturmiljölagen och ska bevaras i marken fram tills dess att något måste byggas på platsen.
”Då krävs tillstånd från Länsstyrelsen för att göra ingrepp. Det krävs även tillstånd för att använda metallsökare, även på badstränder och den egna tomten. Om man påträffar ett fornfynd måste man omedelbart avbryta och kontakta Länsstyrelsen. Olaglig sökning polisanmäls”.
”Romersk vinskopa i miniatyr”
Några av silvermynten är försedda med hål för att kunna träs upp på remmar. Det finns också en halsring av flätat silver, ett hänge, delar av ringnålar, en amulettring och flera bitar silver som klippts sönder, troligen för att användas som betalmedel efter sin vikt.
”Hänget är litet, skålformat och försett med filigran- och granulering, det vill säga dekor av trådar och små kulor av silver. Det kan ha utformats för att likna en romersk vinskopa i miniatyr. En ringnål är ett dräktspänne, här finns inte ringen kvar utan bara delar av själva nålen och den är ornerad med trianglar, romber och punkter”.
”Amulettringen är stor som ett armband och har flera mindre ringar fästade vid sig. Amulettringar tros vara rituella föremål som deponerades i marken för att påverka framtiden positivt”, avslutar man.
