Det här betyder det när centralbanken höjer styrräntan

I medierapportering ges ofta intryck av att centralbanker, som exempelvis Riksbanken, fastställer vilka räntenivåerna ska vara i samhället – eller att styrräntan är räntan som bankerna lånar pengar till av centralbanken.

Så är det dock inte, utan snarare är styrräntan ett mål som banken sätter upp – som man verkställer genom så kallade öppna marknadsoperationer.

Styrräntan, motsvarande det som i USA kallas för target rate, är ett räntemål som centralbanken sätter. Referensräntan, man mäter detta utgående ifrån, är räntan som affärsbanker är villiga att låna ut pengar till varandra över ett dygn för att täcka in eventuella underskott.

Detta har sin utgångspunkt i nationalekonomisk teori, där man ser räntan som ”priset på pengar” – där man menar att ett ökat utbud av pengar gör att räntorna sjunker och ett minskat penningutbud gör att räntorna höjs.

I praktiken betyder en höjd styrränta således att centralbanken försöker minska penningmängden genom öppna marknadsoperationer (open market operations) – vilket exempelvis innefattar att centralbanken säljer statsobligationer (skuldbrev från staten). När en obligation säljs kommer pengar in till centralbanken, och penningmängden i samhällsekonomin sjunker. Omvänt ökar mängden pengar i omlopp om centralbanken köper obligationer.

Det är mot den bakgrunden centralbanker menar att höjd styrränta minskar inflationstrycket, då man tänker att mindre pengar leder till minskad efterfrågan. Med inflation syftar man på allmänna prisökningar, även om den egentliga definitionen av ordet är ökad penningmängd (motsats: deflation).

Den absoluta merparten av alla pengar, kan tilläggas, skapas inte genom centralbanken, utan genom att affärsbanker beviljar lån. Penningpolitikens inverkan från centralbanken är således indirekt. Själva aviseringen om höjd styrränta gör som regel att affärsbankerna planerar för höjda räntor.